Passion Play

@@@

Okej, den här hade jag absolut noll förväntningar på. Enda anledningen till att jag köpte den var att jag hittade den för fem spänn och att Bill Murray är med i en biroll. Mickey Rourke, som jag visserligen gillar som skådis men som har för vana att välja sjukt usla projekt för att ta hand om räkningarna, har huvudrollen i en film som visserligen är lågbudget och i vissa aspekter lider av detta men som också är en överraskande vacker saga om kärlek och hopp i en mörk och kall värld. Rourkes  karaktär snubblar in på ett kringresande tivoli där en av attraktionerna är en kvinna med vingar (spelad av Megan hon-är-het-och-vet-om-det Fox). Rourke blir fascinerad och när han inser att vingarna faktiskt är äkta bestämmer han sig för att försöka dra nytta av situationen och tjäna lite pengar. Därmed vänder sig han till Murrays karaktär, en hjärtlös gangster som givetvis blir kär i Fox och helt sonika roffar åt sig henne. Triangeldramat Rourke, Murray och Fox är betydligt mer nyanserat än det kanske låter och alla tre gör riktigt bra ifrån sig. Murray passar bra i den lite udda rollen som ond och Rourke visar återigen prov på varför han räknades som en av sin generations största skådisar med en rolltolkning som är både återhållsam och levande. Lågbudgetrulle som inte kommer att vara för alla men som är värd att ge en chans.

/Surskägget

War Pigs

@
Fan och den här filmen som hade så stor potential i sin lilla b-actionfilmsgenre. Jag tänkte att detta skulle vara nåt i stil med Inglorious Bastards (originalet alltså, inte Tarantinos episka tolkning) där ett gäng tuffa snubbar tar sig an ett omöjligt uppdrag, glider in guns blazing, skjuter ihjäl en miljard nazister och rider iväg i solnedgången. En sån film som har Dolph Lundgren, Mickey Rourke och Luke Goss i huvudrollerna vill jag se. Den här filmen har visserligen de snubbarna i huvudrollerna men inget action att tala om. Istället för vi nåt sorts halvtaskigt andra världskrigsdrama där alldeles för mycket tid går åt till snack och alldeles för lite tid går åt till action. Nej, premissen funkar inte. Jag vill inte se Dolph filosofera, jag vill se honom slita huvuden av folk och dra oneliners.
/Surskägget

Sin City: A Dame To Kill For

@@@@
Helt sjukt att det dröjde nio år innan vi fick uppföljaren till fantastiska Sin City, den första film som verkligen fångade en serietidnings känsla, stil och utseende. Robert Rodriguez var ett så stort fan av Frank Millers skapelse att han använde seriealbumen som mall för hur kameran skulle filma vinklar och hur klippningen skulle styras. Dessutom fick Miller stå med som medregissör. Samma stuk gäller även nu nio år senare. Första filmen var till största del baserad på tre av Millers berättelser, The Hard Goodbye, The Big Fat Kill och That Yellow Bastard. Uppföljaren är dock bara baserad på en av Millers berättelser (A Dame To Kill For givetvis)  samt en av de kortare han skrivit som finns med i samlingsalbumet Booze, Broads & Bullets. Dessutom får vi glädjande nog två historier som Miller skrev enbart för filmen, tjoho! Allt från första filmen och från Millers galna värld känns igen. Det är hårdkokt dialog, hårdkokta snubbar och ännu hårdkoktare damer. Alla är korrumperade, pengagalna och illvilliga och ingen tvekar att hugga folk i ryggen när det passar dem. Undantaget är förstås Sin Citys store hjälte Marv (Mickey Rourke) som alltid ställer upp för sina polare och som hatar orättvisor. Rodriguez har lyckats samla ihop nästan alla skådisar från förra filmen vars karaktärer är med även i denna med tre stora undantag. Clive Owen som gjorde Dwight så bra har blivit ersatt av Josh Brolin, Michael Clarke Duncan (R.I.P.) blev av naturliga skäl ersatt av Dennis Haysbert och söta, dödliga Miho som spelades av Devon Aoki är nu spelad av Jamie Chung. Med undantag för Duncan stör det mig att man inte lyckades få dit alla originalskådisar. Inte för att de nya gör ett sämre jobb, det är bara snyggare när samma folk spelar samma karaktärer. Oavsett är detta en underhållande film noir som alla fans av Sin City bör älska lika mycket som ettan.
/Surskägget

@
Makalöst skitdålig.
/Vrångmannen

Iron Man 2

@@@@

Första Iron Manrullen sparkade stjärt och tog namn och det var härligt att se en vuxen actionserietidningsstänkare som balanserade perfekt mellan "mogen" handling och "störtlöjlig" action. Tvåan är precis som jag hoppades en klockren fortsättning som tar vid där ettan slutade och som bjuder på exakt samma mix av intressant och för genren smart handling med överdrivet spektakulära actionsekvenser. Downey Jr är som vanligt alldeles briljant och man har uppenbarligen anpassat mycket av dialogen till att passa Downey Jr som handen i handsken. Det är snabba, rappa, många repliker ofta levererade till synes spontant (men förmodligen väl repeterat) pang mitt i nån av de andra skådisarnas repliker. Klassisk Downey Jr med andra ord.

Tyvärr har Terrence Howard i rollen som Iron Man Tony Starks bäste vän Rhodey ersatts av Don Cheadle (tydligen över pengabråk samt att Howard ansågs svår under inspelningen av ettan). Cheadle är en bra skådis men tycker inte att han passar lika bra i rollen som Howard. Tack och lov slänger man in Mickey Rourke i en tung roll som superskurk. Fan vad den mannen kan leverera! Och min blivande fru Scarlett Johansson gör en bitvis anonym roll som S.H.I.E.L.D.-agenten Romanoff som dock har en av de ballaste nu-ska-vi-ta-oss-in-på-ett-väl-försvarat-ställe-scen sen Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss sköt sönder hissentrén i slutet av första Matrixfilmen. Jävlar vilket stänk och ös hon (och hennes stuntkvinna) bjussar på där. Att regissör Jon Favreau fortsätter pumpa in högoktanig hårdrock som soundtrack gör verkligen inte saken sämre. Nu ser vi fram emot trean och så Avengersfilmen förstås.

/Surskägget

@@@+

Iron Man 2 håller nästan måttet och ÄR en värdig uppföljare. En skönt ösig rulle precis som ettan även om den bjuder på hela hur-han-blev-till scenariot som alltid är charmigt i en superhjälteaktig rulle (Se första Spiderman t.ex) och kanske lite mer klockren humor. Inget att klaga på här egentligen. Superunderhållning i genren och jag slutade bry mig om för många plotholes eller att vissa grejer anses som overkliga och larviga så fort jag satte mig i biomörkret eftersom det är en SAGA! Jag är extremt omottaglig den typen av diskussion när det gäller den här typen av fiction. Punkt.

/Vrångmannen

The Expendables

@@@

The Expendables är en balansakt i Vrångmannens sentimentala öga. Å ena sidan är den ett ofta slarvigt ihopsatt hastverk och manuset är t o m sämre än de 80-talsförlagor den försöker hylla. Å andra sidan är det så jävla popcornsmaskens att bara se hur de gamla och nya actionhjältarna öser på och drar sina oneliners. Stallone är alltså ledaren över ett tufft gäng legosoldater. De åker till ett land utan namn och sparkar stjärt på uppdrag av CIA. Flera av actionscenerna är så härligt over the top så jag ville ställa mig upp och busvissla i salongen. Det var också flera gånger jag rynkade på näsan men då alltid med ett litet leende på läpparna. The Expendables är en underhållande actionbanan utan vett men med ett uns etikett. Tar man den precis för vad den är så är den mysigt ok men jag känner inga direkta hyllningsvibbar till 80-talet, snarare en direkt till dvdrulle som lyckades samla ihop lite mer pengar än vad man trodde skulle vara möjligt. Eller som den femtonårige grabben som satt bredvid mig i salongen sa till sina vänner (som jublade och skrek under den sista akten): "Det här var grejer det!". Ja grabben, det kanske det var.

/Vrångmannen

@@@

Håller med Vrångmannen i att detta inte känns som nån direkt hyllning till 80-talet som det varit snack om att det skulle vara. Visst håller man CGI-effekterna till ett minimum, men de finns där trots allt. Hade föredragit att man körde old school style helt och hållet och bara kört riktiga stunts. Men det finns fortfarande en hel del att glädjas åt. Stallone kör runt i en bil som är en direkt hyllning till bilen i Cobra och vi får en riktigt schysst och spännande biljakt som får det mesta Bond presterat de senaste 10 åren att se ut som en stillsam promenad med rullator. Jet Li och Dolph Lundgren har en riktigt cool fight mot varandra. Öppningsscenen med piraterna i Somalia bjussar på exakt rätt adrenalinstinnhet. Och scenen där Sly, Arnie och Willis möts på duk för första gången alla tre är magisk i sin enkelhet och trots att den är typ 60 sekunder lång ändå en av de mest minnesvärda stunderna i filmen där Arnie och Sly får slänga lite vänskapligt skit på varandra. Det har snackats en del om att Rourkes scener är lite onödiga och det är både och. Visst blir de lite pratiga, men tack vare Rourkes snyftis om hur han en gång i ett krig kunde ha räddat en kvinna och därmed en del av sin själ bygger ju upp till varför Sly drar på sig stridsmunderingen och sticker. En sak jag verkligen saknar (och som definitivt skulle varit med i en 80-talare) är scenen där snubbarna drar på sig all utrustning. Ni vet vad jag snackar om. Man laddar sina vapen. Drar på sig sina skor. Målar sig med krigsmålning. Allt i snabba klipp innan gänget fullt munderade går i slow-mo mot kameran. Hursomhelst. Slutscenen är otrolig och det skjuts mer och slåss mer än det gjorts i all actionfilm på 00-talet. Dang! Inte perfekt på nåt vis och jag hade väl velat ha mer men en riktigt bra actionstänkare som kommer ses om.

/Surskägget

Spotlight: Djävulen

Eftersom att detta är det 666:e inlägget på bloggen passar det väl sig alldeles utmärkt att titta på en del filmer där Djävulen har en av rollerna.

Omen (1976)
@@@@
Namnet Damien är för mig för alltid förknippat med ondskefulla barn efter att ha sett Omen när jag var liten tonåring. När Gregory Pecks nyfödda bebis dör ser han till att få med sig en annan bebis för att därmed lura sin fru att allt är frid och fröjd. Meeeeeeen ungen är Djävulen in the flesh och allt han vill är att döda alla och ta över världen. Krypande stämning, kuslig unge, ännu kusligare hund och en hel del otäcka dödsfall. Nyinspelningen har jag inte sett, men kan inte tänka mig att den överhuvudtaget kommer i närheten av denna gamla klassiker.
/Surskägget

@@@@
Nyinspelningen är ok men inte mer. Originalet däremot är och förblir en riktig rysarklassiker. Än idag kör folk med klyschan "kolla den elaka ungen i skalpen efter tre sexor" hahaha! Musiken för övrigt förhöjer den onda stämningen. Ett par uppföljare blev det också (där vi får se ondskans snorunge som tonåring och senare vuxen). Regissören Richard Donner gjorde sedan även succé med Superman the Movie och Dödligt Vapenfilmerna.
/Vrångmannen

End of Days
@@
HAHAHAHAHA Arnie slåss mot Djävulen. OCH VINNER!!! HAHAHAHAHAHA! Egentligen borde bara det göra att filmen är en femma.
/Surskägget

@@@-
Jag bjussar till det lite. Sätter man ser ner för att se en film där Arnold Schwarzenegger (som brandman hahaha!) kommer djävulen på spåren så vet man att det blir dumt och skoj. Fan, bitvis riktigt ösig den här men man skrattar lika mycket åt det underhållande dravlet.
/Vrångmannen

The Exorcism of Emily Rose
@@@@
Riktigt läbbigt och obehagligt rysardrama där en till synes normal ung kvinna plötsligt börjar tala i tungor och säger attt hon är en demon från helvetet. Är hon galen eller lärde hon sig flytande Latinska på en kvart samt buktalning? Jennifer Carpenter (tv-serien Dexter, Quarantine) gör ett gripande och otäckt porträtt av Emily Rose och filmen pendlar mellan nagelbitarrättegångsdrama och skräckinjagande tillbakablickar på vad som hände med Emily. Baserad på en verklig händelse vilket gör det mer obehagligt, sann eller inte. Se den!
/Vrångmannen

Lost Souls
@@@
Winona Ryder är med i en liten kristen grupp som misstänker att Ben Chaplin kommer att vara värd för Djävulen när denne ska bli kött och blod och ta över världen. För att vara på den säkra sidan börjar hon hänga lite med honom. En del tycker säkert den här rullen är lite långsam men jag tycker att den följer samma anda som t ex Omen. Mycket stämning och krypande kusligheter som sakta men säkert bygger upp mot det perfekta slutet utan att ha 38 skrämselchocker varje minut. Regissören Janusz Kaminski är Spielbergs hovkameraman och Lost Souls är därför desutom skitsnygg.
/Surskägget

@@+
Än idag så får jag lite gåshud av den här filmen. Det finns ett par scener som är galet nerviga. Visst är den både snygg och har en viss krypande stämning. Den skulle dock varit så mycket bättre med alla dessa förutsättningar.
/Vrångmannen

Exorcisten
@@@@@
Linda Blairs huvud snurrar 360 grader, hon våldsonanerar med ett krucifix, spyr ärtsoppa på Max von Sydow och hotar att döda alla och ta över världen med äckligt guttural röst som får det att krypa i skinnet bara jag tänker på filmen. Kan vara den på riktigt läskigaste film jag sett. Tog mig knappt igenom den och kommer aldrig - aldrig - se om den. Lysande.
/Surskägget

@@@@@
En av de största i genren och bevisar än en gång "they don't make 'em like they used to". Filmhistoria.
/Vrångmannen

Angel Heart
@@@
Robert DeNiro är Louis Cypher (eller Lucifer hehehehe). Mickey Rourke en privatdeckare som ska fånga en snubbe som är skyldig herr Cypher saker och ting. OBS SPOILER! Det visar sig dock att det är Rourke själv som är skyldig sin själ. Lisa Bonet visar tutten och alla som kom ihåg henne som oskyldigt söt från The Cosby Show satte kaffet i vrångstrupen. Återigen är det framförallt stämningen som gör filmen samt att Rourke är lysande naturligtvis.
/Surskägget

@@@@
En skitsnygg och stämningsfull helvetes-film-noir av ofta lysande Alan Parker.
/Vrångmannen

The First Power
@@@
Egentligen är jag väl helt galen som ger den här en trea för att den är förmodligen pissusel idag. Det finns en charm jag inte riktigt kommer ifrån och jag minns den ju från den gamla fina vhs-tiden eftersom jag inte har sett den på över 15 år minst. Lou Diamond Phillips (La Bamba, Young Guns) är en snut på jakt efter en mördare som får sina krafter direkt från djävulen. Coolt och läskigt pianoscore och blodiga mord mellan shoot outs och jakter. Saknar lite den här tiden. Actionskräckisen. En bortglömd genre. Snyft.
/Vrångmannen

Hellbound
@@@
Hahahaha den här egentligen också helt wack men fan mysigt underhållande till groggen. Chuck Norris roundkickar djävulen hahahahahahaahahaahaaa! Läs recensionen i vår Chuckspecial här.
/Vrångmannen

The Informers

@@@

Den här filmen borde varit mycket bättre. 1. Baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn och med manus av honom själv. 2. Med Mickey Rourke, Winona Ryder, Billy Bob Thornton, Kim Basinger, Brad Renfro och en förvånansvärt bra Chris Isaak som alla gör ett mer än bra jobb, speciellt Renfro i vad som tyvärr blev hans sista film. 3. Utspelas på 80-talet och handlar om både vuxna och ungdomar som är desillusionerade och mest spenderar sina dagar med att knulla och droga eller kröka.

Jag tror att misstaget var att sätta en kille från Australien i registolen. Vad fan vet han om de lyxigaste glansdagarna i dekadensens Hollywood under tidigt 80-tal? Nej. En kille som var med då det begav sig hade behövts bakom kameran så att han (eller hon för all del) kunnat instruera sina unga skådisar hur saker och ting faktiskt var. Sen är det ofrånkomligt att jag jämför filmen med Less Than Zero med en fantastisk Robert Downey Jr och det är kanske inte helt rättvist. I vilket fall saknas en tydlig röd linje bland alla dessa olika karaktärer vi får följa och när filmen är slut känns det som att vi borde fått mer avslut kring de olika historierna. Dock gnäller jag kanske för mycket. Tycker som sagt skådisarna är riktigt bra, både kända och okända, med Renfro som absolut spjutspets tätt följd av Rourke. Gillar man sitt 80-tal (och det gör jag) är detta en rulle man helt klart bör se.

/Surskägget

Killshot

@+

Mickey Rourke är halvblodsindian och helblodsmördare åt Toronto(!)maffian. Han har alltid ihjäl alla som ser honom under ett uppdrag vilket Diane Lane och Thomas Jane råkar göra. De spelar ett skilt par som nu får slåss för sina liv. Rourke har med sig en ung hetsporre som spelas av Joseph Gordon-Levitt. Faktum är att det är Gordon-Levitt som lyser klarast i den här rullen baserad på en hårdkokt roman av Elmore Leonard (Jackie Brown, Out of Sight). Han spelar rollen som en Billy the Kid på crack utan att nånsin kliva över gränsen till det fåniga. Imponerande. Rourke går på tomgång och ser riktigt risig ut i nyllet (var han nyopererad igen månne eller har de bara sminkat honom skumt, ser ut som att han har en mask av människohud på sig vilket man i o f s kan säga att han har), Diane Lane gör det lilla hon kan av sin roll och Thomas Jane...ja Thomas Jane spelar som Thomas Jane alltid gör (tolka som ni vill men mest negativt). En knappt okej rulle som nästan klarar sig till en tvåa tack vare Gordon-Levitt.

/Surskägget

@@

Instämmer med föregående talare. Filmen är sådär härligt poänglös så man bryr sig inte efter en kvart. Joseph Gordon-Levitt är dock en fröjd att se. Han kommer att bli stor. Gillade honom som fan i Brick också. Tvåan i betyg är endast för honom. Filmen suger och Mickey Rourke ser ut som en näve hästskit. Han är ok i filmen dock.

/Vrångmannen

9 1/2 Vecka

@@@

Kille raggar upp tjej. De inleder förhållande i princip enbart baserat på lätt S/M-sex. Tjej gör slut. Jag tror bestämt att det finns porrfilmer som har mer avancerad handling än denna 80-talsklassiker. Trots den lövtunna storyn har ju filmen nånting som jag har grymt svårt att sätta fingret på. Regissören Adrian Lyne kom liksom många andra regissörer på det glättiga 80-talet från reklambranschen och visste hur han skulle leverera en snygg, sexig film även om det inte fanns mycket story att kretsa kring (ett annat utmärkt exempel är Flashdance som Lyne gjorde innan denna). Men å andra sidan krävs det lite mer än ett par sexscener i regnet för att en film ska kännas intressant och bra. Kanske är det Mickey Rourke och Kim Basinger och deras kemi som gör att man håller intresset uppe (om inte annat för att det är fascinerande att se Rourke innan han plastikopererade sönder nyllet totalt, snubben var helt klart en pretty boy). Men å andra sidan är det ingen av dem som just här visar prov på sin egentliga potential och talang. Som sagt jag vet inte. Filmen är bra, inte lysande, men bra helt klart. Varför har jag ingen aning om.

/Surskägget

Oscarsgalan och enkäter

Då har vi klarat av tre enkäter kring Oscarsgalan, Bästa Film, Bästa Manliga och Bästa Kvinnliga. Ni tror följande:

Slumdog Millionaire eller The Curious Case of Benjamin Button som vinnare av Bästa Film.
Mickey Rourke som vinnare av Bästa Manliga.
Kate Winslet som vinnare av Bästa Kvinnliga.

Bästa Film är svårtippat i år. Ingen av de filmer jag sett har impad storligen på mig. The Reader är en knapp tvåa, Frost/Nixon en okej rulle och Slumdog Millionaire en bra film men inget mästerverk på något sätt. Måste säga att jag tror på Benjamin Button (trots att jag inte sett den) just för att den är en kopia av Forrest Gump och Forrest kammade hem det mesta det året. Dessutom är det synd och skam att Fincher inte fått typ sju Oscars vid det här laget.

Bästa Manliga måste bli Rourke. Annars äter jag liksom von Pluring upp mitt plommonstop med lite salt till.

Bästa Kvinnliga är också lite svårare. Winslet har vind i seglen nu och lite tippad favorit. Och visst, hon gör bra ifrån sig i The Reader, men filmen suger ju purjo och såååå jävla fantastisk är hon inte. Streep gör ju ett jättejobb som ilsken nunna i Doubt och är filmens stora behållning och Oscarsjuryn gillar ju sina old timers som går in och visar var skåpet ska stå. Meeeeen mitt hjärta klappar alltid för Angelina och eftersom att det är Clintan som regisserat (och för att Angie enligt vad jag hört är riktigt bra) borde det övertyga de flesta i Oscarsjuryn att hon ska kamma hem sin andra statyett.

Surskäggets tipsrad:
Benjamin Button, Rourke, Jolie. Ni kan gratulera mig till mina tre rätt på måndag.

Vrångmannens tipsrad:
Slumdog Millionaire, Rourke och Winslet.
Winslet har kammat hem massor av andra feta priser för den här rollen precis som Rourke gjort för The Wrestler och det brukar vara det absoluta tecknet på att Oscarn är nära. Benjamin Button vinner ICKE bästa film (tyvärr kanske för Fincher är värd en guldgubbe) så här har ni facit alltså, inte hos pruttskägget.

and the Oscar goes to...

...Mickey Rourke om alla ni får bestämma verkar det som. Och jag kan bara hålla med. Han är outstanding i The Wrestler, ett av de starkaste porträtt jag sett på år och dar faktiskt. Om nån förtjänar en Oscar i år (utöver Robert Downey Jr för sin geniala och helgalna karaktär i Tropic Thunder) är det Rourke.
Och nu - kvinnlig huvudroll. Rösta på!
/Surskägget

The Wrestler

@@@@+
Ibland kommer de små, enkla filmerna med stora känslor som totalt golvar en med till synes små medel men med stora skådespelarinsatser. Mickey Rourke är den gamle wrestlaren The Ram som för längesen har sina glansdagar bakom sig. Allt han har kvar är gamla minnen som actiondockor och tevespel från det glada 80-talet med hans namn och ansikte på, men utan att det genererar pengar till honom. Han wrestlar fortfarande på små lokala gym med en publik på ett par hundra. Pengarna är sådär men smärtan är stor. Men det är det enda liv The Ram känner till och därför är det dubbelt så jobbigt för honom när han får en hjärtattack och tvingas pensionera sig av läkarna. "Överansträng dig igen och du kommer dö" är domen. Han tvingas nu se över sitt liv och försöker lappa ihop sin ansträngda relation med sin tonårsdotter (Evan Rachel Wood) samtidigt som han söker kärleken hos en desillusionerad strippa (Marisa Tomei). Både Tomei och Rourke är Oscarsnominerade för sina roller och det är välförtjänt, framförallt Rourke. Får han inte en Oscar för bästa manlig huvudroll är det nåt seriöst fel på Oscarsjuryn. Jag menar, Philip Seymour Hoffman är en jätteduktig skådis som skådespelar skiten ur sina repliker i Doubt, men han spelar fortfarande. Rourke går steget längre och ÄR sin karaktär. Rourkes skådespeleri är så bortom det bra att man inte ens längre uppfattar honom som skådis. Det känns som att titta på en dokumentär om The Ram och sitta där och tycka att det är lite konstigt att man inte känner till honom då man var ett stort wrestlingfan på 80-talet. Det är fan kusligt. Regissören Darren Aronofsky har ju länge varit lite guldgosse i Hollywood. Pi har jag inte sett men den verkar nördigt pretentiös, Requiem for a Dream är en riktig prettofylld bajsrulle inte värd toapappret man torkar sig med och The Fountain verkade var så tråkig att jag somnade under trailern. MEN! Nu har han bevisat vad han går för och jag börjar t o m se framemot hans remake av RoboCop nästa år. The Wrestler är utan snack en av förra årets absolut bästa filmer och att den inte är nominerad för Bästa Film är skandal och visar att Oscarsjuryn är ute och cyklar (jag menar The Reader??? Kom igen! Får jag se Ralph "gör att Kevin Costners stenansikte ser Jim Carreylevande ut" Fiennes prata med Indiana Jonesnazityskbrytning i en hel film dödar jag honom med en tysk ordbok. Överskattade jävla pösmunk!).
/Surskägget
PS. Se Vrångmannens recension här.

The Wrestler

@@@@

Historien om The Wrestler handlar om den typen av brottning i USA ni vet där mycket var fejk, alla hade balla namn (Randy ”Macho Man” Savage, Ricky ”The Dragon” Steamboat, Jake ”The Snake” Roberts..). Fiktive Randy “The Ram” Robinson var känd och hyllad fribrottare i det glada 80-talets USA. Randys storhetstid är nu över sen länge och han brottas på små arenor för småpengar, minimal publik och hans hälsa vacklar. Han är kär i en strippa på den lokala strippklubben och hoppas på en återförening med sin dotter som han tappat kontakten med. En dag får han chansen till en come back..
Fan va bra det här är. Det skadar ju inte heller att man växte upp med Sky Channel och kollade på Wrestlemania så ögonen blödde. Givetvis trodde man allt var på riktigt. Randy spelas av en helt lysande Mickey Rourke och storyn går hand i hand med Rourkes egna uppgång och fall historia (om man kan sina kändisars liv och leverne) vilket tillför mycket till känslan. En varm, gripande och rolig film med balla wrestlingmatcher om ett exceptionellt människoöde. Regissören Darren Aronofsky (som är förlovad med MEN ska ge FAN i Rachel Weisz!) gör filmen trovärdig genom skönt, snyggt och enkelt berättande. Marisa Tomei är riktigt bra som ”The Ram”s kärleksintresse. Det enda som drar ner filmens äkthet en aning är faktiskt Evan Rachel Wood som spelar Randy Robinsons dotter. Så fort hon är på duken så känns det tyvärr konstlat. En bagatell såväl som litet sidospår men irriterande då helheten för övrigt är klockren. Musiken är fantastisk! Guns N Roses, Accept, Cinderella Quiet Riot m.fl. The Ram gillar ju sin 80’s hårdrock. The Wrestler rullar nu på Stockholms Filmfestival och har premiär inom kort. SE DEN!
/Vrång ”The Annihalator” Mannen

Dagens hyllning

Sin City - @@@@

Den ultimata serieadaptionen på Frank Millers hårdkokta och våldsamma filmnoirserier från början av 90-talet. Frank Miller delar här visionen och regi med Robert Rodriguez (The Faculty, From dusk till dawn mfl.) och resultatet är lysande. Varenda bild, varenda scen är fantastiskt porträttlik Millers originalserie och allt är genomarbetat in i minsta detalj. Kritik jag hört mot filmen är att den är för kall, för våldsam och för pajig men poängen var ju att skapa en film så trogen förlagan att det nästan inte är klokt och det har Miller/Rodriguez lyckats med till 100%. De olika karaktärerna lever alla i Basin City (Sin city, get it?) och deras hårda liv och leverne korsar varandras historier ofta utan att mötas. Polisen Hartigan (Bruce Willis) räddar en liten flicka från den galne barnmördaren samt pedofilen Junior (Nick Stahl) bara för att själv bli förälskad i flickan när hon blivit tonåring. Marv (lysande Mickey Rourke) ger sig ut på blodig hämnd då den enda kvinnan han älskat (en prostituerad han känt en natt) blir mördad. Den mystiske Dwight får det svettigt då han råkar döda en undercoverpolis han tror är ett vanligt arsle och försöker desperat stoppa ett gängkrig mellan maffia, beväpnade prostituerade och polis. Hårda historier, grymt iscensatt. Får inte heller glömma tjejerna. En film man kan se om och om igen utan att den tappar. Det ryktas om att uppföljaren är på gång och har väl då premiär om ett par år. Jag väntar med spänning i allafall.

/Vrångmannen