onsdag 29 oktober 2008

Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years

Dr. No (1962)
Betyg: KKKK-
Eftersom det är första filmen har man inte hittat formen helt men mycket av inslagen ska komma att bli senare modell för den framtida standard man här börjar bygga. Inte så dåligt man skulle kunna tro utan en bra film där det redan här lyser filmstjärna om Connery.
Musikkompositören Monty Norman fick highscore direkt med sitt geniala James Bond theme som väl nästan varenda människa i hela världen kan nynna på.
+Dr No är ganska tuff skurk. Ursula A håller hög klass.
-Man måste kommentera att biljakter blir så töntiga med gammal bluescreen


From Russia with Love (1963)
Betyg: KKKK+
En av de allra bästa filmerna, tyvärr ofta ganska bortglömd. En perfekt mix av tuff agentthriller med flera traditionella Bond-attribut som gjorde debut här. Dom jackade upp de bästa bitarna från Dr No till en riktigt skön stämning i den här filmen. Skön koppling till föregående filmen då man nu ska hämnas för att 007 dödade Dr No.
Tät och faktiskt bitvis ganska spännande, ovanligt i 007-filmer. Tydligen också den rulle som Connery själv mest gillar.
+ Rosa Klebb! Med spikskor!! Jag har alltid gillat Bond-filmer ombord på tåg, det är nåt särskilt med dom.
- Den onda organisationen SPECTRE (f ö världens bästa namn på ondska) använder sitt schackgeni, Kronsteen, som huvudansvarig för planen. Men han används för lite och för tamt - vi snackar ett schackgeni, hur coola idéer skulle de inte kunna bygga från honom?!

Goldfinger (1964)
Betyg: KKKK
Filmen som skapade mallen för hela 007-genren och som de flesta alltid hyllar som allra bäst. Här hittade man formen som sedan kopierats i de allra flesta filmer efteråt, Goldfinger är alltid liksom storebror till de resterande filmerna.
Första gången som filmerna började bli riktigt storslagna och här finns många klassiska scener.
+ Perfekta skurkar med en härlig plan (hur coolt är det inte att döpa sin plan till "Operation Grand Slam"?) och OddJob som krossar golfboll i handen vill vi se mer av.
- Även här tråkigt med biljakter som blir töntiga med gammal bluescreen

Thunderball (1965)
Betyg: KKK-
En av de sämre filmerna - den är helt ok men saknar något riktigt originellt eller eget. Finns här inget extraordinärt som engagerar mer än vanligt. Ganska fånig story där Bond av ren slump på sin privata tid råkar snubbla över skurkarnas planer. Man tillbringar mycket tid under vattenytan i Bahamas, det är välgjort men inte särskilt varierande - vi kräver mer av en Bond-film.
+ Skulle nog vara skurken Largos hajpool men annars inte mycket mer
- En sån här story borde de gjort mer med, introt på sjukhemmet är bara fånigt och slutjakten på en båt blir platt med så dåliga specialeffekter.

You Only Live Twice (1967)
Betyg: KKKK
Larger than life-konceptet från Goldfinger är tillbaka. Nu är allt modell större igen och även om storyn i stort är kopierad från tidigare filmer så har den bra flyt och en hel del originella inslag.
Coola luftstrider med helikoptern Little Nellie, bra variation på japanska miljöerna och en mer rutinerad Connery i huvudrollen. Definitivt en av de bättre tidiga filmerna.
+ Skönt stora skurkplaner och att lägga sitt högkvarter inne i en vulkan ger alltid respekt
- Tråkiga kvinnor, Donald P ska inte vara Blofeld och han borde anställt en häftigare henchman än den stele Hans.

On Her Majesty's Secret Service (1969)
Betyg: KKKK
Väldigt tidstypisk och skriker extravagant 60-tal i allt. Tyvärr väldigt hackigt klippt vilket bitvis ger ett mycket förvirrat intryck. Den här är den film vi allra helst skulle vilja ha som remake i dag - finns en bra story och mycket kul idéer i helheten men den är taffligt producerad.
Enda filmen med George Lazenby, han är inget vidare och känns väldig felplacerad, speciellt i interaktion med andra skådespelare. Därmed blir också slutet som var (där Bond blir änkeman) mest konstig.
+ Sköna jakter, bra snömiljöer som används bra, skurkens coolt onda plan och Irma Bunt som är elak (varför vågar filmerna aldrig längre ta in gamla elaka tanter?).
- Galet frenetiskt klippt av John Glen och Lazenby är extremt torr

Diamonds Are Forever (1971)
Betyg: KKK
Försöket att få tillbaka Connery i rollen blev väl sådär. Lite rörig story och diverse krystade actionscener som inte är så häftiga. Visst är skurkens plan ganska charmig och handlingen tar några annorlunda turer men det räcker ändå helt.
+ Gay-paret Mr Wint och Mr Kidd är riktigt sköna snubbar, egentligen helt ofarliga för Bond men ett charmigt, politskt inkorrekt val av motståndare.
- Tråkig teaser, actionscenen i begravningskistan kunde bli världens häftigaste utan den här dåliga avrundningen, gymnastik-brudarna Bambi och Thumper är 70-talet i sina sämsta sidor, fel skådis som Blofeld och en ganska töntig slutstrid.

/Kuntza

tisdag 28 oktober 2008

Jean Claude Van Damme = självdistans?

Efter ruttna direkt till DVDrullar driver Jean Claude Van Damme här med sig själv i den nya (redan hyllade) actionkomedin JCVD. Har Van Damme humor och självdistans eller är han bara desperat efter en hit? Vi väntar med spänning. Den här ser ni för övrigt på Stockholm Filmfestival.



/Vrångmannen

måndag 27 oktober 2008

Pauly Shore Is Dead

@@
En kille som är känd för att prata lite halvpipigt, vara flummig och göra skumma djurliknande ljud har inga krav på sig att göra djupa, allvarliga filmer. Så är också Pauly Shores karriär kantad av rullar som "Jury Duty", "En Svärson På Halsen" och "Bio-dome". Okej komedier som är så dumma att man garvar lite åt dem för stunden, men genast glömmer efter att man har sett dem. Nuförtiden är Paulys karriär lika död som döden själv, men för ett par år sedan försökta han göra nånting annorlunda. Resultatet blev detta. En semi-fiktiv film där Pauly spelar sig själv och där han fejkar sin egna död för att bli hyllad som det komiska geni han anser sig vara. Mängder av Hollywoodkändisar dyker upp i små cameoroller och många av dem bjussar rejält på sig själva. Vi ser bl a Tom Sizemore, Michael Madsen, Charlie Sheen, Vince Vaughn, Ben Stiller, Pamela Anderson, Tommy Lee, Fred Durst och Dr Dre spela sig själva.
Bitvis är filmen strålande när den blandar det fiktiva med det icke-fiktiva där det ibland är svårt att avgöra om det är på riktigt eller inte, men tyvärr har Pauly inte lyckats med manuset riktigt hela vägen. Efter halva rullen tappar filmen tempo rejält och skämten börjar gå på tomgång. Dock en intressant och sevärd rulle även om den aldrig blir mer än knappt okej.
/Surskägget

torsdag 23 oktober 2008

PRE-CREDITS - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond

När det nu börjar dra ihop sig för premiär av "Quantum of Solace" - den 22:a och senaste James Bond-filmen så är det väl också läge för den här filmbloggen att titta i backspegeln för en genomgång av världens största, längsta och mest framgångsrika filmserie. Och vem är väl mer lämpad att ta er igenom alla 007-filmerna än er ädla, tuffa men ytterst rättvisa Bond-fantast Kuntza!

Bond-filmerna har blivit en institution med storpublik runt om i hela världen. De tilltalar många smaker med lagom av allt - lite spänning, lite humor, lite action och lite "kärlek". Och man känner igen sig varje gång.
Någon kan ju ifrågasätta det senaste faktumet - varför se en Bond-film när man, som sagt, alltid vet vad man ska få? Ja det är nog just det som är hemligheten. Alla vet exakt vad de ska få och vi ser fram emot just det. Filmerna är som en AC/DC-platta, egentligen exakt samma riff varje gång men ett par toner och strängar ändrade så det låter kul och annorlunda ännu en gång. Det finns en skön charm att återse det trygga formatet om och om igen efter så många år.

Jag har själv för länge sen tappat räkningen hur många gånger jag sett alla de här filmerna. Det är utan tvekan de filmer jag sett allra flest gånger (efter dessa kommer Star Wars). Underhållning som levererar nästan varje gång och ett helt universum av nördigt vetande som så klart är kul att koll på.

En sådan här genomgång kräver sitt utrymme. Det stora antalet filmer gör att jag valt att dela upp artikeln i fyra (!) delar som i tur och ordning kommer distribueras till siten.

Pre-credits - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond
Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years
Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years
Del 3 - år 1987 till 2006 med summering - The lots of actors years


Saknas gör här de inofficiella filmerna Casino Royale från 1967 som är ganska ointressant samt Never Say Never Again från 1983 som är så usel att den ska skämmas i skamvrån.

Jag återkommer inom kort med dessa ovan artiklar. Men just nu så kickar vi igång allt, denna fyriad (vad heter det när det är trilogi +1?) med hörnstenarna av nödvändig kunskap i ämnet James Bond!

Hörnstenarna i klassisk James Bond

Förtexter
Maurice Binder var skaparen bakom de snygga och suggestiva förtextsekvenserna. Det vimlar av siluetter av män i kostym, flickor som gör akrobatkonster och pistoler. Låter ju weird men är jäkligt snyggt. Ovanligt nog är Bond-filmerna nog de enda som i sina förtexter också fortfarande listar halva filmteamet redan i förtexterna - säkert mest ett sätt att använda tiden för att få spela hela titellåten men ändå en cool detalj.
Efter förtexterna ser vi alltid James Bond komma gående genom siktet på en pistolmynning. Han skjuter in i mynningen och så är vi igång…

Musiken
Alltid hög klass. Förutom gamla fantastsiska scores av John Barry så finns här många klassiskt tidlösa hitlåtar av högsta kvalitet.
De allra bästa sångerna i katalogen är A view to a kill, Goldfinger, For your eyes only, The man with the golden gun och The Living Daylights.
Sämsta bidraget är utan tvekan den nya "Another way to die" med Alicia Keys och Jack White - hur i h-vete tänkte de här?!

James Bond
Kan allt, vet allt, fixar allt. Flirtar med Moneypenny och får uppdrag av M, sin chef, där han alltid har full koll på de mest intrikata detaljerna som eftersöks.
När man gillar James Bond får man alltid frågan - "vem tycker du är bästa Bond då?" Jag brukar svara att det inte går att svara till 100% - alla har sin egna stil och ingen är riktig dålig. Lazenby är väl minst bra men ändå ok. Ingen kläcker oneliners som Roger Moore medan Connery är bäst på action. Brosnan har det bästa utseendet och Dalton bäst mix av allt. Mot alla förväntningar var Daniel Craig riktigt bra i sin debut vilket lovar gott för framtiden.

Gadgets
Q branch är MI6 sektion för specialutrustning - kommer alltid till väl användning för 007. Här har man erbjudit allt från bilar, helikoptrar, klockor, krokodil u-båtar och mycket mer. Allt med mer eller mindre galna tillägg som laser, katapultstolar, raketer, magneter med mera.
Det var roligast Desmond Llewelyn gjorde rollen som Q - chef över Qbranch - helt suveränt, numera är John Cleese inte alls lika kul som hans efterträdare R.

Actionscenerna
Under hela 60-, 70- och 80-talet var Bond-filmerna absolut ledande inom filmaction. Det var här alla först fick se de mest storslagna, galna och kreativa idéerna ihop med världens mest nyskapande stunt.
Det blev svårare på 90-talet med fler konkurrenter på stor, häftig action och sen riktigt jobbigt att i det nya millenniet hävda sig mot då många nya coola alternativ som slogs om uppmärksamheten. Numera så har man hittat ok nivå att fortsätta hålla traditionen av nyskapande actionsekvenser som vi inte får se någon annan stans.
Man instiftade tidigt också sin egen tradition att filmerna ska börja med en bang - en inledande teaser som oftast bara är en actionscen utan kopplingen till filmens story men ack så cool. Missa inte bra teasers i Moonraker och Goldeneye - dom är riktigt roliga.

Geografi
MI6 är Storbritanniens underrättelsetjänst för uppdrag i utlandet och det märks. Endast en gång har Bond gjort något på hemmaplan (båtjakten i World is not enough), resten av tiden spenderas över hela världen och varje film har flera kontinenter som besöks.
Det är inte tal om någon djupare exponering av länderna och deras kultur utan mest en ursäkt för att ge lyxig touch på allt och som verktyg för nya actionscener. Ok med mig.

Kvinnorna
Serien är känd för sina vackra kvinnor vilket alltid fått stor uppmärksamhet. Själv tycker jag egentligen aldrig det stämt helt och hållet. Ganska få av Bond-brudarna är klassiskt vackra och de verkar mest castade från vad någon ful britt tyckt varit attraktivt. De enda som håller hög klass är Ursula Andress, Halle Berry, Talisa Soto, Daniela Bianchi och Maud Adams.
Den galna sexismen i serien nådde sin peak under 80-talet men har i dag i stort sett helt lyfts bort.

Stackars sidekick
När Bond reser över världen får han ofta hjälp av MI6 lokala man på plats på ett regionskontor. Dom träffas alltid genom att utväxla några sköna kodord. Efter det får 007 bra hjälp innan det alltid tyvärr är kört för sidekicken... Denne blir alltid klippt av storskurkens hejdukar. Personalomsättningen på MI6 är mycket hög.

Skurkarna
Det roligaste momentet i ämnet Bond. Den typiske, och bästa, Bond-skurken har en enorm plan. Vi talar inte om att råna en bank eller att kidnappa någon - vi talar här om att skapa jordbävningar, utrota mänskligheten och starta en ny ras i rymden, stjäla atombomber, starta WWWIII och lite annat elakt i större format.
På senare år har det här området halkat efter ordentligt, numera är skurkarna ett ganska svagt moment - man vågar liksom inte gå over the top längre utan karaktärerna ska vara mer realistiska och vanliga så helheten blir mer seriös. Tråkigt.

I detta moment konkurrerar inga andra filmer med 007. De som jagar Jason Bourne har som mål att hålla sin en CIA-division hemlig, de som tar John McClane till gisslan vill ha pengar och Indiana Jones flyr från hokus-pokus nazister (vi nämner här inte Indy 4 som är skamlig)
- alltså rena ficktjuvar i jämförelse med Bond-skurkar.

Roliga detaljer med skurkarna;
*Man tvekar aldrig till att döda allierade som säger sig vara missnöjd med den stora planen och kräver att hoppa av organisationen. Se Älskade spion, Levande måltavla m fl för bra exempel på detta. Och se gärna första Austin Powers som gör en lysande parodi på detta.
*Man ska alltid bo i de mest extravaganta husen, undervattensforten, rymdstationerna, vulkanerna och liknande. Ju större och mer synligt - desto bättre för skurken.
*Man ska gärna också äga ett akvarium med hajar, pirayor, krokodiler eller andra dödliga djur.
*Till högra hand väljs gärna en mördargalen henchman med någon form av galen defekt eller uppfinningsrikt vapen. Se Goldfinger, Älskade spion, Leva låta dö m fl för bra exempel.
*När skurk väljer hustru/älskarinna vet man till 99% att hon kommer ligga med Bond och i någon form förråda planen. Det är liksom kört från start där.
*Och när fångar Bond (för det görs alltid) ska man inte skjuta honom på fläcken utan istället skapa en knepig dödsfälla med någon form av nedräkning eller liknande. Skönt parodierad av Austin Powers men alltid skönt moment i filmerna.

Hur ser framtiden då ut? Hur länge kommer de egentligen att fortsätta göra Bond-filmer? Efter snart 50 år visar man inga tecken på att sluta. Serien har ständigt uppdaterats efter sin tid och det kommer säkert bli många, många fler tillfällen till "James Bond will return…"

/Kuntza (will return...)

onsdag 22 oktober 2008

Doomsday

@@
http://www.imdb.com/title/tt0483607/
Brittisk sci-fi/action från regissören av balla varulvsrullen Dog Soldiers och lätt överskattade men välgjorda The Descent, Neil Marshall. Konceptet: Ta sexiga aktrisen som stod modell för dataspelshjältinnan Lara Croft (Tomb Raider för de som inte vet), Rhona Mitra och krydda med dyster framtid a’la Flykten från New York, lite kannibalism och släng in lite Mad Max i röran. På plussidan så är Doomsday rätt välgjord och snyggt plåtad. Den börjar riktigt bra och är hyggligt underhållande med fartfylld våldsam action utan krusiduller trots klichéer. Tyvärr faller den totalt platt sista halvtimmen framförallt för en av de skamligaste produktplaceringar som någonsin gjorts i film samt en riktigt töntig vändning i storyn. Trean i betyg var nära men jag landar på en vrång tvåa. It could have been a contender..
/Vrångmannen

Pineapple Express

@@@
http://www.imdb.com/title/tt0910936/
Judd Apatow formligen spottar ur sig komedirullar. Anchorman, 40-year old virgin, Talladega Nights, Knocked Up, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers för att nämna några få. Rik gubbstrutt m a o. Pineapple Express har han producerat och skrivit tillsammans med sin partner in crime Seth Rogen (spelar ofta skojig tjockis som röker på). Pineapple Express handlar i kort om en tjockis som röker på (Seth Rogen..) som blir vittne till ett gangstermord och tillsammans med sin langarkompis Saul (James Franco) blir jagad runt stan av både korrumperad polis och gangsters. Filmen är bitvis en hyllning till 80-talets buddy-action-komedi och en modern variant av Cheech & Chong. Vi får lite slapstick, mycket stonerhumor och en hel del action paketerat kextunt. Inget fel med det. Bitvis är Pineapple Express riktigt skoj och som vanligt i en Apatowrulle så är bifigurerna ofta hysteriskt roliga. Problemet rullen lider av är de kraftiga tempoväxlingarna och drivet i historien. Vissa scener känns som att de skulle kunna klippas bort för de leder varken handlingen någonstans eller är särskilt roliga (filmen klockar in på nästan 110 min men skulle nog må bra av att vara runt 20 min kortare). Förväntningarna kanske var för högt uppskruvade för det är klart en sevärd och skön komedi men den håller inte riktigt måttet och får tyvärr ses som en mellanrulle i Apatow/Rogenstallet.
/Vrångmannen

tisdag 21 oktober 2008

Ett hål i mitt hjärta

@
http://www.imdb.com/title/tt0381682/
Dravel.
Nej förlåt.
Pretentiöst dravel.
Får jag se Thorsten Flinck sitta med en telefon i handen och säga: "Mamma, jag vet inte vad jag gör" igen så skrattar jag ihjäl mig. Och scenen där Sanna Bråding snortar en lina koks har förstås en helt annan innebörd idag.
Men i det stora hela - pretentiöst dravel.
/Surskägget

Allas vår hjälte Dolph

Jag både blir sugen att se filmen samtidigt som jag aldrig vill se den nånsin. Vilken teasertrailer kan skryta med det...?

måndag 20 oktober 2008

Babylon AD

@@
http://www.imdb.com/title/tt0364970/
Enligt imdb.com ska den oklippta versionen av filmen (alltså director's cut) ligga på 161 minuter. Det skulle kunna förklara en del, för den jag såg var 90 minuter och kändes extremt avsnoppad på slutet. Men jag förhastar mig. I en inte så avlägsen framtid får prisjägaren Toroop (Vin Diesel) uppdrag att föra Aurora (Mélanie Thierry) från ett mongolskt tempel till USA. Han vet inte varför, bara att hon är viktig och absolut under inga som helst omständigheter får stryka med. Med sig har hon sin personliga livvakt syster Rebecka (Michelle Yeoh). Färden är lång och farlig och för oss som tittare - fartfylld. Det händer grejer hela tiden så Diesel får spänna musklerna och Yeoh visa prov på sin karatekunskap. Regissör Mathieu Kassovitz (Medan Vi Faller, Gothika) har skapat en trovärdig framtidsvärld med lagom blandning av sci-fi och verklighet. Stundtals påminner stämning om gamla Born American (en av Renny Harlins första rullar om nån kommer ihåg den) och ibland är det lite Minority Report. Jag har hört en hel del illa om den här rullen, men faktum är att första timmen är mer än okej. Det är lagom bitar action, spänning och story för att det ska rulla på. Inget mästerverk men helt klart över medel i genren. Sen faller allt totalt. Sista halvtimmen (egentligen sista tjugo för 10 min är eftertexter) är bedrövlig. Slutet så kortfattat och avhugget att man känner sig snopen, lurad och förbannad på en och samma gång. Om den kommer på en director's cut med alla 161 minutrarna tänker jag ge den en chans till. Då tror jag att den kan hamna på en trea utan problem, fyra om det visar sig att storyn tar ordentlig fart och verkligen levererar. Men som det är nu är man nästan villig att ge den bottenbetyg trots den fina första timmen.
/Surskägget

Get Smart

@@
http://www.imdb.com/title/tt0425061/
Vi kan börja direkt med att ni först läser Vrångmannens skamliga hyllning här: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/08/get-smart.html innan ni fortsätter att läsa min mer nyanserade analys av detta actionkomedispektakel. Alla klara? Bra. Det är inte så att filmen inte har sina poänger, och det är heller inte så att den är direkt dålig. Men den är ju inte bra heller. Carrell går runt och ser bortkommen ut, och det kan han göra bra. Här är det som att man inte utnyttjar det tillräckligt mycket, samt att man inte ger hans karaktär en klart definierad roll. Ibland är han jätteklumpig, i nästa sekund kan han slita strupen av självaste Bond om det hade krävts. Jag köper det inte. Storyn är tunn för att säga det minsta och fungerar mest som en transportsträcka mellan olika set-pieces där det sprängs, exploderas, skjuts och slåss. Även det hade varit okej om det inte varit för det faktum att man inte minns dessa set-pieces mer än man minns handlingen. Och handlingen minns man inte. Uselt blir det inte, det är det alldeles för välgjort för, men själen saknas. Själen sa jag! Det där lilla extra som gör att det blir roligare än en dussinkomedi. Vart tog själen vägen?!?! Roligast är Bill Murrays cameo inuti ett träd. Tråkigast är Terence Stamps totalt uttryckslösa och oengagerade superskurk. En okej rulle, inte mer.
/Surskägget

söndag 19 oktober 2008

Dance of the dead

@@@-
http://www.imdb.com/title/tt0926063/
Det här är en rulle som det är svårt att tycka illa om. För en nästan obefintlig budget och ett manus som tagit lång tid att skriva har indiefilmskaparen Gregg Bishop kokat ihop en hyfsat skön soppa av zombieskräck, komedi och skruvade karaktärer i high schoolmiljö. Plotten är enkel. Det är prom night i den lilla staden Georgia och plötsligt börjar de döda och begravna på kyrkogården bredvid kärnkraftverket vakna till liv och ge sig på alla i staden. Många amatörer inblandade i filmskapandet men det märks sällan. Faktum är att filmen ser ut att ha kostat mycket mer än vad den gjort och den håller en överraskande nivå både manus, foto och skådespelarmässigt. Filmen hade tydligen premiär på bio en kväll för vänner och inblandade och sen direkt till DVD. En klart överraskande paj som trots brister har en glädje till genren och huvudpersoner som vi hejar på och vill ska överleva natten. Den är t.o.m lite spännande i allt blod och tjafs. Det luktar 80-tal här gott folk och blinkningar till en tid då zombierullar a'la Return of the living dead, humor möter slafs, var ok men ändå inte. Tyvärr finns det en del småsaker att haka upp sig på och allt är inte hunky dory (får jag se zombies dansa till punkrock en gång till..) men man sitter ändå i slutändan med en smak av imponerande prestation. Nåväl, jag applåderar produktionen och lyfter intresserat på ögonbrynet. Med lite jävlar anamma och framåtanda så kan man alltså göra ok genrefilm för plånbokspeng. Da capo!
/Vrångmannen

@@
Den börjar faktiskt riktigt bra. En skön, lite halvhumoristisk öppning på en kyrkogård med en galet soft kyrkogårdsvaktmästare flyter sedan över till en high schoolrulle där vi får lära känna karaktärerna. Själva high schoolbiten rullar på bra även om det inte är mycket mer än de vanliga klassiska karaktärerna och känslorna. Snart nog hamnar vi i en zombiesplatterrulle istället och det är då det tyvärr blir lite sämre. Regissör Bishop skulle nog satsa på att skriva en ungdomskomedi istället för en zombiefilm för det är där jag tycker att han prickar in dialog och känsla som bäst. Tyvärr är slutet det man minns bäst, och ju närmare slutet man kommer desto sämre blir det, så mer än okej och en en tvåa kan det inte bli.
/Surskägget

Wanted

@@@
http://www.imdb.com/title/tt0493464/
Ibland händer det att jag och surskägget är i perfekt synk med varandra. Det är inte ofta men det händer (åååååh det där skägget..alltid ska han..alltid ska han..). Jag tänkte här skriva en recension om actionfisen Wanted men det känns ganska onödigt då surskägget redan skrivit till 99% vad jag tycker här:
http://film4fucksake.blogspot.com/2008/08/wanted.html

Det enda jag inte håller med om är att James McAvoy inte passar i rollen som misslyckad vanlig kille goes uber assassin. Jag tycker han gör det bra. Annars spot on skägget, spot on.
/Vrångmannen

torsdag 16 oktober 2008

College

@@
http://www.imdb.com/title/tt0844671/
En rip-off på Superbad, Deltagänget och American Pie: Beta House. Fast lite sämre. Dock inte så dålig som ryktet gör gällande. Handlingen är lika klassisk som enkel. Tre highschoolgrabbar åker på helgbesök till ett college. Där blir de trakasserade av de tuffa killarna i det "frat house" de bor i. Samtidigt blir de kära i tre sexiga brudar i ett annat frat house. De trakasseras mer och mer och mer tills de blir utskämda inför heeeeeela skolan. Då är det dags för hämnd och hämnden är ljuv. Självklart får de brudarna i slutet, oroa er inte, man följer mallen till punkt och pricka. Roligast i filmen är ett par scener med Verne "mini-me" Troyer som spelar sig själv som alkad och vrång (förmodligen inte så långt från verkligheten). Lite väl många klichéer staplade på varandra, och en hel del prylar är snodda rakt av från Superbad (de tre grabbarna som det handlar om t ex) men i det stora hela är det en okej rulle som man kan glo på om man inte har nåt bättre för sig.
/Surskägget

@-
Bedrövlig på alla vis. Helt i avsaknad av timing, charm och garv. Okända dåliga skådisar som irriterar och klichéer så man nästan blir förtvivlad (vilket är ok om det finns hjärta och/eller lite hjärna). Jag gillar ju min ”shit” men det här är uselt skit. Jag blir arg bara jag tänker på den. Arg. Allt jag har sett i den här genren är bättre än den här. ALLT!
/Vrångmannen

Boys will be boys

Aldrig har väl så många röstat som när det skulle avgöras vilken manlig skådis killar skulle ligga med om de kom undan med det. Det blev dött lopp mellan Jake Gyllenhaal och Matt Damon. Seriöst. Jag respekterar Damon som skådis och manusförfattare, men utseendemässigt är han väl inte så jävla snygg. Snubben är en uppsättning tänder och hög panna. Det hade typ familjen Conehead också. Nåja. Jake kan jag förstå (nej jag röstade självklart på Affleck för Affleck är ju killen med stort K sa jag!) med sina plutande läppar och sängkammarögon. Återigen - nåja.
Nu är det dags att vända på steken och låta brudarna rösta på skådespelerskor de skulle ligga med om de fick fast de aldrig skulle erkänna det ens med kniven mot strupen (med skillnaden att tjejer kan erkänna detta för hela världen och bara vara lite hippa).
/Surskägget

onsdag 15 oktober 2008

Bigger, Stronger, Faster

@@@
En dokumentärfilm om body building och anabola steroider kanske inte låter sådär jätteupphetsande såvida man själv inte är ett träningsfreak, men regissören Chris Bell har valt en väldigt personlig approach och utgår från sig själv och sina två bröder. Alla tre har tränat stenhårt ända sedan de som små kids överöstes av amerikanska folkhjältar som Hulk Hogan, Stallone och Arnold. I deras värld blev muskler och styrka det enda som gjorde att man var en "riktig" amerikan och det som gjorde att man nådde pengar och framgång. Det tar inte lång tid innan båda Chris bröder kör stenhårt med anabola steroider för att verkligen nå maximal muskelmassa. Men deras karriärer som wrestlare blir inte bättre för det. Chris själv har också testat men känner att det finns för mycket som är farligt med det och har sedan länge lagt av. Filmens grundkärna är dessa tre bröders olika syn på detta med steroider. Runtom detta väver Chris en berättelse om anabolats vara eller icke-vara och intervjuar både förespråkare och nejsägare. Dessutom diskuterar han amerikas förhållningssätt till att alltid vara störst, bäst och starkast och vad det kan leda till för negativa konsekvenser. Intressant film som dock inte väcker några större hallelujamoment.
/Surskägget

lördag 11 oktober 2008

Don't Mess With The Zohan

@@
Jag är som alla läsare av denna blogg vet ett stort fan av Adam Sandler. I princip alla hans filmer är fyror eller starka treor med några få undantag. Detta är ett av undantagen. Han spelar den israeliska supersoldaten Zohan som är bäst i världen på att gripa palestinska terrorister. Men hans dröm är att bli frisör. Så han fejkar sin egen död och sticker till USA för att få drömmen att bli sann.
I vanlig Adam Sandleranda bjussas det på ett dussin låga skämt per minut och även om det finns ett par riktiga apgarv så kommer de lite för sällan. Dessutom har en av de allra viktigaste ingredienserna försvunnit. Det är nämligen såhär att Sandler alltid har ett socialt patos i sina filmer där man står upp för den lilla, svaga människan och gör goda gärningar och i slutändan belönas för att man är snäll. Den aspekten tycker jag är i princip helt borta från den här filmen, och i och med det så försvinner en hel del av Sandlers charm. Det hjälper inte heller att filmen nästan klockar in på 2 timmar. 1.20 hade varit lagom.
/Surskägget

Indiana Jones & the Kingdom of the Crystal Skull

@@@
När den första trailern började surra på Internet var jag en överlycklig kille. En av mina allra största filmhjältar någonsin skulle äntligen göra comeback på vita duken. Sen kom de första recensionerna och den halvljumma responsen. En del (vår vän Kuntza bl a) tyckte det var rena dyngan och skrek: "ETTA!!!!" efter biobesöket. Vrångmannen delgav sina tankar i denna recension: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/06/indiana-jones-and-kingdom-of-crystal.html. Jag kände hypen dö ut. För första gången i mitt liv gick jag inte och såg en Indyrulle på bio.
Sent omsider har jag nu äntligen sett den. Förhoppningarna var väldigt, väldigt låga. Och kanske är det därför jag tycker att den var mer än okej. Visst, det finns en hel del töntiga grejer i den (får jag se Indy kliva ut ur ett kylskåp efter en atombombsexplosion hel och ren igen så smäller jag nån på käften) men i det stora hela är det fartfylld action hela vägen. Det som saknas lite är kanske forna tiders glimten i ögat och galna naziskurkar (det är numera galna kommunistskurkar). Slutet är inte så dåligt som alla vill hävda, och man fattar ju redan från början att det kommer sluta precis som det gör. Visst kan man tycka att de skulle valt en mer jordnära legend än utomjordingar att göra nåt med, men samtidigt har man ju krämat ur det mesta ur bibelaspekten också so what the fuck? Hursomhelst var den bättre än väntat och betydligt sämre än föregångarna. Men absolut sevärd.
/Surskägget

torsdag 9 oktober 2008

I'm fxxking Ben Affleck

Ja den är sjukt gammal och alla har redan sett den minst tre gånger, men med tanke på veckans enkät tycker jag den passar rätt bra här ändå.


/Surskägget

måndag 6 oktober 2008

Absolut Makt

@@
Med tanke på de inblandade (Gene Hackman, Ed Harris, Laura Linney och Clintan förstås) borde detta vara bättre. Men segt tempo och en rätt så tunn story gör att det inte hjälper att det är bra skådisar med. Hade det varit typ Eric Roberts i huvudrollen hade den här gått direkt till video. Clint är hursomhelst en gammal inbrottstjuv som är bäst i världen (förstås). Men när han gör inbrott en vacker sommarnatt blir han vittne till ett mord. Ett mord presidenten är skyldig till. Så nu har han Secret Service, polisen och den mäktige politikern som bor i huset efter sig. Dessutom hatar hans dotter honom. Gäsp. Inget nytt under solen, och betyget är lite snällt, men filmen är alldeles för proffsigt gjord med för bra skådisar som trots att de sover sig igenom rollerna ändå ger viss cred och tyngd till det hela, för att det hela ska bli sämre än knappt okej. Har man inte sett den och gillar Clintan kan det väl vara värt det, annars vete fan.
/Surskägget

Pale Rider

@@@@
Clintan gör sig bäst i westernfilmer utan snack (med första Dirty Harry som undantag) och det här är helt klart en av hans bättre. I det stora hela en remake av sorts av Mannen Med Oxpiskan. Liten byhåla (i det här fallet en liten guldgrävarstad) med hederligt arbetande människor blir terroriserade av banditer. Flicka ber en bön till Gud att skicka nån som kan hjälpa dem och vips dyker prästen Preacher (ja, det är Clint förstås) upp och visar var skåpet ska stå. Med sin nya hjälte i ryggen får det vanliga hederliga folket lite stake och står emot banditerna. Självklart är Clintan en vandrande dödsmaskin som rensar upp rejält i slutet. Som liten backstory har ju han och en av skurkarna möts förr. Och är det så att Clintan är återuppstånden från de döda och skickad av Gud eller överlevde han helt enkelt första mötet med skurken (som vi aldrig får se, det snackas det bara om) för att han är så tuff? En stor del av filmens charm ligger just i detta dubbeltydiga budskap. Å ena sidan kan Clintan vara en i raden av revolvermän, samtidigt kan han vara Guds sändebud. Skön stämning och fina rollprestationer (framförallt Michael Moriarty) gör detta till tummen upp.
/Surskägget

söndag 5 oktober 2008

Örnnästet

@@@
Expressen kör som sagt sin Clintankollektion (på gott och ont som har påpekats i kommentarsfälten tidigare) och senast nu kom Örnnästet en gammal kultrulle som bl a Tarantino sägs vara väldigt förtjust i. Handlingen är befriande enkel. Det är mitt under andra världskriget när ett litet team britter och en jänkare (ja det är Clintan förstås) skickas in på tyskt territorium för att hämta hem en amerikansk general som är fången hos nazisterna. Kruxet är dels att det kryllar av tyska soldater, ss-folk och Gestapo i varje gathörn, dels att själva borgen ligger avlägset högst upp på en bergstopp. Men har man massa sprängämnen och k-pistar och en skjutglad Clintan räcker det långt. Det stora affischnamnet var annars Richard Burton som var mycket omskriven för sitt äktenskap med Elizabeth Taylor vid tillfället. Han ska även ha haft seriösa alkoholproblem, men jag tycker inte det märks av direkt i filmen. Clintan sköt ihjäl hutlöst många bad guys i den här och för den tiden räknades den väl som rätt extravagant i sitt våld. Idag har vi sett mer våld i en hiphopvideo men Örnnästet levererar ändå genom känsla och skönt tempo.
/Surskägget

fredag 3 oktober 2008

Stepbro...HAHAHAHAHA! Stepb..HAHAHAAHAHAA!! STEPBROTHERS

@@@@
Brennan (Will Ferrell) är 39, arbetslös och bor fortfarande hemma hos sin mamma. Dale (John C Reilly) är 40, arbetslös och bor fortfarande hemma hos sin pappa. Pappan och mamman träffas, blir förälskade, gifter sig och flyttar ihop. Plötsligt är Brennan och Dale styvbröder under samma tak med ett stort hat mot varandra. HAHAHAHAHAHAA! Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser samma fjärtskämt och Ferrells tomma blick och urbota dumma repliker. 40-åringar som inte vet bättre och beter sig som vrånga tonåringar, jag orkar inte! Det här ÄR en skrattfest utan dess like. Som vanligt inte till allas smak men hey, what can you do. Både Ferrell och Reilly är hysteriskt roliga (sömngångarscenerna HAHAHAHAHAHHAAHAHAHAA!!!) och de allra flesta biroller bidrar med en slags galenskap som genomsyrar filmen. Inget nytt under solen men med avsikt att få dig att garva arslet av dig. Producerad av Judd Apatow (som verkar göra de allra flesta fjärtrullarna nuförtiden och det med guldkant) och regi av Ferrells gamla vapendragare från SNL-tiden Adam McKay. En film att se och se om helt klart. Ferrell har haft en tendens att bli lite tjatig ibland på vita duken, speciellt då han själv får stå i centrum hela tiden. Här vägs han dock av perfekt av sin wing man a’la shake n bake. John C Reilly har jag aldrig riktigt tyckt varit speciellt rolig men här visar han faktiskt att han också kan, med råge. Sen orkar jag knappt nämna Adam Scott som spelar Ferrells riktiga brorsa men jag gör det i alla fall. Ge honom ALLA ROLLER JÄMNT! HAHAAHAHAHAHA! Makalöst skitkul och hörs sen!

Fotnot: Tjejen som satt snett framför mig och ”kompisens kompis” aka ”Mr Udall” och kommenterade hela filmen genom: ”nu kommer han att ramla”, ”kolla kolla!”, ”nu dyker säkert mamman upp”, ”vad gör dom nu?” hoppas jag blir uppäten av en **lägg in valfritt filmmonster här**
/Vrångmannen

torsdag 2 oktober 2008

The Perfect Catch

@@
En nyinspelning av Fever Pitch baserad den brittiske författaren Nick Hornsbys bok om förhållanden och fotboll har i amerikansk tappning blivit en film om förhållanden och baseball. Jag tyckte den brittiska förlagan var sådär, och den amerikanska är likaledes den sådär. I korthet går det ut på supersportnörden träffar flicka och de blir kära tills hon inser att sport är minst lika viktigt som hon om inte viktigare. Jimmy Fallon från SNL spelar sportnörden och gör ett tämligen blekt intryck. Hans stora grej på SNL var alltid charm och glimten i ögat, här saknas båda vilket gör att det mesta av hans talang försvinner då han i ärlighetens namn inte är den bäste skådis på nån sida Atlanten. Räddningen stavas istället Drew Barrymore som är lika söt, go och charmig som hon alltid brukar vara. Utan henne hade det här krackelerat totalt, men hon plockar upp de trasiga bitarna och fixar så gott hon kan med lim och tejp. Att det är kiss-och-bajs-humor-bröderna Farrelly som regisserar märks inte alls. Kunde lika gärna varit vem fan som helst.
/Surskägget