onsdag 11 april 2018

Dunkirk

@@@
Vrångmannen gick ner i både brygga och spagat och tokhyllade hela vägen in i kaklet och bortom (som han alltid gör när Christopher Nolan är i farten). Jag är inte lika lättflörtad och vill bli bjuden både på middag och tre flaskor vin innan jag släpper till. Nolan är en av de mest spännande regissörerna vi har idag utan snack. Och det här är absolut riktigt bra. Stundtals är det magiskt och mästerverksnivå. Men långt ifrån hela tiden. Eftersom att det är en krigsfilm blir det också naturligt att man jämför med Spielbergs mästerverk Saving Private Ryan, Stones mästerverk Plutonen, Coppolas mästerverk Apocalypse Now och Gibsons nära-nog-mästerverk Hacksaw Ridge. Dunkirk når inte upp till någon av dessa filmer. Det är ett onödigt hoppande i tid, vi får inte lära känna karaktärerna tillräckligt mycket och för att vara såpass mycket pang-pang och action är det ovanligt långdraget och segt på sina håll. Kanske hade jag för stora förväntningar som inte gick att uppfylla, men nog tycker jag att Nolan borde lyckats skapa något betydligt bättre än det här. Inte dåligt som sagt, men inte det mästerverk man hyllar den för heller. Kul dock att detta är andra filmen Tom Hardy gör med Nolan där han sitter med en mask för hela nyllet filmen igenom.
/Surskägget

tisdag 10 april 2018

Brawl in Cellblock 99

@@@@
Hahahaha dra åt helvete vilken slakt. Vince Vaughn började sin karriär som en seriös dramaskådis innan han valde ett annat spår i livet och blev megastjärna som komiker. Med sin lite trötta blick och ordsvada som inte är av denna världen funkade han klockrent som (anti)-hjälte i filmer som Old School, Wedding Crashers, Unfinished Business, The Internship och The Watch. Men nu verkar det som att gamle Vaughn vill bli tagen på allvar igen. Nyligen hade han en biroll i krigsdramat Hacksaw Ridge och nu kliver han in i rollen som Barney, en gammal boxare som bara vill leva sitt enkla liv och ta hand om sin fru (Jennifer Carpenter) och deras snart födda bebis. Meeeeeen livet vill inte som Barney vill och det slutar illa. Riktigt illa. Bakom-galler-illa. Och sen blir det riktigt pissilla. Vaughn är perfekt i rollen och säljer in karaktären klockrent med små, små nästintill omärkliga ansiktsgester och tonlägen. Manus och regi står S. Craig Zahler för och det är tydligt att snubben studerat sin Tarantino stenhårt. Det är en karaktärsdriven och långsam film som då och då exploderar i osannolikt våld på gränsen mellan det överdrivet komiska och äckligt realistiska. Zahler är för mig helt okänd men har tidigare regisserat och skrivit Bone Tomahawk som verkar vara gjord i samma anda av långsamt och splatter (Vrångmannen recenserar här). Brawl in Cellblock 99 kommer inte att vara för alla och den stryker ingen medhårs. Fan vad jag älskar sånt.
/Surskägget

måndag 9 april 2018

Cloverfield 1-3


Cloverfield var en liten lågbudgetrulle i found footagegenren som var en Godzillahyllning som skickligt skapade bra spänning och action med små medel. Eftersom att den drog in sina stålars var uppföljarna givna. Men JJ Abrams i producentstolen var smart nog att inte göra direkt uppföljare utan filmer som utspelade sig i samma universum men som inte hade något direkt med varandra att göra. Både jag och Vrångmannen gav första filmen en trea i betyg då det begav sig (vilket är 10 år sedan nu, jebus vad det springer undan) och efter att ha sett om den nu vill jag nog sätta dit ett plus på det betyget. I övrigt håller jag med mig själv med vad jag skrev för 10 år sedan (läs här). Intressant att notera är dock att en hel del av de då ganska okända skådisarna har gått vidare och fått fina karriärer. Lizzy Caplan (The Interview, Hot Tub Time Machine, Now You See Me 2), Jessica Lucas (Gotham, Pompeii), Theo Rossi (Sons of Anarchy), TJ Miller (Deadpool 1+2) och Odette Annable (Banshee, 2 1/2 Män) är inte så illa pinkat i en och samma film. Okej, nu till del 2 och 3.

10 Cloverfield Lane
@@@@
Michelle (Mary Elizabeth Winstead) packar sin bil och drar från stan. Trött på sin pojkvän och trött på sitt liv är det dags för byte. Men hon råkar ut för en trafikolycka och tuppar av. När hon piggnar på är hon inlåst i en bunker med Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr). Howard hävdar att kriget brutit ut, att luften inte går att andas uppe på ytan och att kärnvapen duggar tätt från alla håll och kanter. Men det är något med Howard som inte känns helt rätt. Så Michelle slits mellan att tro att hon faktiskt är kidnappad av två dårar och att tro på Howard. Detta bygger upp en tät stämning som underhålls fint av samtliga tre skådisar. Goodman har nog inte varit såhär bra sedan The Big Lebowski och Winstead som vi sett i Scott Pilgrim vs The World, Die Hard 4.0 och A Good Day To Die Hard gör lätt sitt livs roll här. Med små medel håller man uppe spänningen konstant och när eftertexterna rullar är man lika svettig som Winsteads karaktär. Mycket bra film som rekommenderas varmt.
/Surskägget

The Cloverfield Paradox
@
Zzzzzzzzz. Vad fan är det som händer? En trist och förutsägbar sci-fi rulle som följer det klassiska mönstret att om man har ett gäng personer i en rymdstation uppe i rymden så kommer allt gå ut helvete. Så ja, allt som kan lossna och/eller explodera gör det. Men vi bryr oss inte för vi har redan sett det bättre utfört i mängder med filmer tidigare. Inget nytt under eller över solen.
/Surskägget

söndag 8 april 2018

Annihilation

@@
Manusförfattaren och regissören Alex Garland har gjort en hel del riktigt bra rullar. Med manus till 28 Dagar Senare, Sunshine och Dredd fick han så chans att även kliva in i registolen med Ex-Machina vilket han gjorde med bravur. Tyvärr är hans andra försök med både manus och regi inte helt lyckat. Mest för att vi har sett det förr. Från honom dessutom. Vi har en liten grupp forskare som ger sig ut på farligt uppdrag och en efter en blir de antingen dödade eller galna, eller både och. Garland nyttjar ofta ett lugnare tempo så att vi ska lära känna våra karaktärer ordentligt och ger oss tid att sjunka in i hans värld. Så även här. Skillnaden är att vi inte bryr oss om karaktärerna och att världen vi ska sjunka in i inte är speciellt intressant. Natalie Portman leder ensemblen, men känns ärligt lite malplacerad och obekväm i rollen. Tessa Thompson (från Thor Ragnarök, Creed och Dear White People), Jennifer Jason Leigh, Gina Rodriguez och vår egna Tuva Novotny bildar resten av truppen med Oscar Isaac i en liten men viktig biroll. Ingen sticker direkt ut vilket inte beror på skådisarna i sig som gör bra jobb, men mer på ointressant skrivna karaktärer. Manuset är överlag väldigt tomt på innehåll och i det stora hela är det här en film man absolut kan strunta i.
/Surskägget

lördag 31 mars 2018

Ready Player One

@@@@
Steven Spielberg har länge varit en riktig hjälte för detta sura skägg. Han har ju rattat några av filmhistoriens absoluta toppfilmer som Hajen, E.T., Indytrilogin (men inte fjärde filmen nej nej nej), Saving Private Ryan och Schindler's List. Och därmellan petat in busig underhållning som Minority Report, Catch Me If You Can, Tintin och Enhörningens Hemlighet och Världarnas Krig. För att nu nämna några titlar. Senaste årtiondet har dock varit allt annat än filmhistoria. Inte ens busig underhållning har han fått ur sig. Lincoln (gäsp), War Horse (men för i helv...!!!) och BFG (gud nej). Mycket trist och tråkigt helt enkelt. Har karlen helt enkelt blivit för gammal och tappat greppet? Tack och lov nej visar det sig här med Ready Player One. Det här är Spielberg i sitt busigaste humör. Det är snygg action som till största del utspelar sig i en helt datoranimerad värld som borde plocka hem alla Oscars för specialeffekter nästa år. Det är charmigt, busigt, mysigt och fullproppat med referenser till snart nog all populärkultur som någonsin sett dagens ljus. Hahaha. Det galnaste. Det här är biounderhållning när den är som bäst med ett gammalt geni bakom spakarna som visar att han fortfarande kan när han vill.
/Surskägget

fredag 30 mars 2018

Solsidan

@@@
TV-serien Solsidan funkar här helt ok i långfilmsformat. En hel del roliga scener (Henrik Dorsin som Ove står naturligtvis för de flesta), men så har det också slängts in en portion allvar för sentimentalitetens skull. Onödigt och trist.

Godkänd underhållning alltså, men serien är både roligare och bättre vilken dag i veckan som helst.

/Vrång(tjenare)mannen

torsdag 29 mars 2018

Tårtgeneralen

@@@
Här bjussas vi på den sanna historien om hur staden Köping på 80-talet blev utsedd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i TV (hahaha!) och hur den väldigt udda och alkoholiserade outsidern Hasse P (briljant spelad av Mikael Persbrandt) hade en dröm om att sätta den lilla staden på kartan "igen".

Filmen är skriven och regisserad av tv-busfröna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, baserad på deras debutroman (och Filips egna upplevelser som barn i Köping) från 2009.

Tårtgeneralen är smårolig, varm och välspelad hela vägen. Inget att skicka till Oscarskommitén kanske (eller?) men en proffsig och underhållande film med ett stort hjärta. Betygstrean är mycket stark och tippar nästan, bara nästan, över till en fyra.

/Vrångmannen

onsdag 21 mars 2018

Logan Lucky

@@@
Steven Soderbergh hoppar mellan sina pyttesmå indieprojekt (hans senaste är inspelad på en iphone!) och större mer lättillgängliga rullar. Logan Lucky hamnar väl i det mer breda facket och även om Soderbergh här fixade finansiering själv utanför Hollywoods ramverk (för full kreativ kontroll) så är det här en lättsam kriminalkomedi om ett gäng smått korkade hillbillies som ska utföra en komplicerad stöt mitt under Nascar. Tänk Oceans 7-Eleven (som de också nämner i filmen hahaha!).

Logan Lucky är en hyfsat välgjord, underhållande och rolig bagatell. Channing Tatum, Riley Keough, Adam Driver och Daniel Craig (med galnaste sydstatsdialekten hahaha!) gör alla fint ifrån sig som det lite galna banditgänget. Seth MacFarlane (Family Guy) dyker också upp som dryg britt i värsta pudelperuken. Bara en sån sak.

Småtrevligt, lättkollat men också lättglömt helt enkelt.

/Vrångmannen

måndag 19 mars 2018

The Wailing (Gok-seong)

@@
Här har vi en film som jag har längtat efter ända sen jag läste om den för något år sen. Eftersom den aldrig dykt upp på t.ex iTunes eller Netflix och har varit lite svår att få tag på i vårt avlånga land så beställde jag glad i hågen till slut en engelsk import-dvd.

The Wailing är alltså en sydkoreansk rysarthriller av Hong-jin Na som bl.a bjussade på den pulshöjande thrillern The Chaser för några år sen. Här får vi massor av stämning, snyggt foto och en ganska mörk, blodig och gastkramande historia. En dödlig sjukdomsepidemi bryter ut i en liten koreansk stad på landsorten och folk börjar att dö som flugor. Plötsligt dyker en mystisk främling upp som misstänks ha kopplingar till det som händer, samtidigt som en av byns poliser misstänker att sin lilla dotter är besatt av någonting oförklarligt och ont.

The Wailing hade varit en alldeles utsökt rysare om det inte hade varit för den larviga humorn som slängts in. När poliserna skriker av skräck och drattar på arslet för sjätte gången åt ett konstigt ljud eller en skugga så har jag förlorat mitt tålamod. Sjukt irriterande, mitt i allt bra.

Filmen är alltså en bitvis lysande skräckrulle (men då också bitvis Helan och Halvan). Det blir helt enkelt för mycket av "det busiga" och det drar ner den här vrånga herrns betyg från en fyra till en tvåa på direkten.

Skittrist.

/Vrångmannen


tisdag 13 mars 2018

The Cold Light of Day

@
HAHAHAHAHAHA NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!
/Surskägget