lördag 21 januari 2017

Man vs Snake: The Long Twisted Tale of Nibbler

@@@@
Hahaha jag älskar såna här dokumentärer om nördar och deras passion för spel av alla de slag, tevespel, datorspel och i detta fall arkadspel. Ett relativt okänt arkadspel vid namn Nibbler som gick ut på att man som en orm skulle käka upp x antal diamanter på en PAC-Manliknande bana utan att krocka ormhuvudet i resten av ormkroppen som blev längre och längre ju mer tid man ägnade åt att käka diamanter. Ett klassiskt enkelt upplägg som kan sno mååååånga timmar av ens liv. Det som var unikt med Nibbler var att det var det enda arkadspelet då som gav spelare chans att komma upp i en miljard poäng hahahah galenskaperna. Men för att kunna nå upp dit krävdes ca 40-48 timmar. Det gick inte att göra snabbare helt enkelt hur duktig man än var. Så det krävs ju en riktig dåre som står i två dygn utan sömn och stirrar på en orm som käkar diamanter. Hahahaha. Den här filmen handlar om den dåre som var först med att slå rekordet och sedan de som kom efter honom samt hans comeback under 2000-talet när han skulle slå världsrekordet igen. Hahahahahaha! Det här måste ses.
/Surskägget

fredag 20 januari 2017

Chuck Norris vs Communism

@@
Titeln är kanske det roligaste med filmen och summerar väl handlingen rätt bra. Under kommuniståren i Rumänien var allt västerländsk strikt förbjudet. Kanske mest av allt Hollywoodfilmer. Så givetvis fanns det ett stort intresse av att smuggla in hederliga Hollywoodrullar och sprida dem över Rumänien i ett hemligt nätverk av piratkopierare som sträckte sig över hela landet och som i slutänden involverade både högt uppsatt polis, säkerhetstjänst och militär. Det är en intressant och fascinerande historia väl värd att berätta. Tyvärr väljer man här att göra det till stor del via intervjuer med "folket på gatan" som får berätta lite anekdoter från förr. Dessa anekdoter illustreras av skådisar som låtsas göra det som det berättas om. Jag hade gärna sett mer arkivmaterial och mer köttig research. Det här känns i det stora hela som att man bjussade in lite polare för att slippa jobba så hårt. Nåja. Grundstoryn är intressant och man har även fått till intervjuer med mannen som var hjärnan bakom hela verksamheten samt kvinnan som dubbade alla filmer och som alla i Rumänien kände igen rösten på back in the day. Och det är ju alltid något.
/Surskägget

@@
Helt ok och hyfsat intressant dokumentär, men som Surskägget nämner så hade man ju hoppats på mer med den titeln. Kanske istället en serie a'la Ash vs Evil Dead, där det faktiskt är Chuck Norris som spelar sig själv och sparkar kommunismens stjärt hahaha!
/Vrångmannen

torsdag 19 januari 2017

My Friend Rockefeller

@@@
Hahaha en del människor alltså. Titeln på filmen hade lika gärna kunnat vara "The Real Talented Mr Ripley". Här har vi en tysk påg som i sena tonåren drar iväg till USA och Hollywood för att lyckas med i princip vad som helst inom film. Han hamnar hos en värdfamilj och strävar på tills han en dag försvinner. Det visar sig långt senare att han skapat en ny personlighet, ett nytt namn och stuckit iväg till en stad där i princip bara de rika bor. På något sätt nästlar han in sig i området och blir både välkänd och omtyckt. Allt han säger och berättar om sig själv är ren lögn. När det börjar uppdagas att han kanske inte är den brittiska adelsman han hävdar sig vara sticker han till New York och låtsas vara en Rockefeller (typ den rikaste familjen i USA och en av de mest välkända) och börjar hänga med hela New Yorks konstelit samtidigt som han dunkar upp förfalskade verk av moderna mästare på väggarna hemma i den slitna lyan. Hahahahaha! Han måste varit en kung av manipulation och lögner för alla äter upp allt han hittar på. Magiskt. Även här uppdagas det efter ett tag och han sticker vidare till nästa rika grupp människor. Men här kommer lögnerna ikapp honom och framförallt det mord(!) han begått för typ tjugo år sedan i början av sitt liv i USA. Snuten plockar honom och den smutsiga sanningen rullas upp. Fascinerande film om en galen sociopat.
/Surskägget

onsdag 18 januari 2017

Whitey: The United States of America vs James J. Bulgur

@@@
Regissören Joe Berlinger har gjort sig ett stort namn som dokumentärfilmare med Paradise Losttrilogin om ett mordfall där tre oskyldiga killar sattes dit för mord de inte begått bara för att de lyssnade på hårdrock i princip (alla tre är nu frikända) samt dokumentären om Metallicas härliga sammanbrott under inspelningarna av St Anger, filmen Some Kind of Monster. Nu är han tillbaka för att ta sig an en av de mest ökända brottslingarna i USA, Whitey Bulgur som länge var den ledande maffiakungen i Boston (se även filmatiseringen av Whiteys liv, Black Mass, med en lysande Johnny Depp i huvudrollen). Även om vi får ta del av en hel del av Whiteys liv och tvivelaktiga karriär som gangsterkung så koncentrerar sig filmen på den rättegång som efter flera år äntligen kan bli av då Whitey lyckats hålla sig gömd i närmare 20 år. Och det är väl här det brister lite. Det blir för mycket trist rättegångssnack och för lite av det som är intressant, nämligen Whitey och den förödelse han lämnade bakom sig. Trots allt en intressant film som borde strukturerats lite hårdare för att ha ett bättre tempo.
/Surskägget

tisdag 17 januari 2017

Amanda Knox

@@@
Kanske inte så känd här i Sverige, men i USA och Italien är Amanda Knox ett välkänt namn. Denna dokumentär låter oss följa med henne och övriga inblandade i det mord som skakade Italien för en ca 10 år sedan. Amanda var en amerikanska som pluggade i Italien. En kväll när hon var hemma hos sin pojkvän blev hennes rumskamrat våldtagen och mördad. Snart nog vände polisen sina misstankar mot Amanda och pojkvännen. Utan några konkreta bevis häktades paret och blev också senare dömda. Efter två års tid i finkan fick de till en överklagan och när målet slutligen gick upp i högsta domstolen blev de helt friade från alla misstankar. Åklagaren i originalfallet hade stora moraliska besvär med att Amanda tydligen låg runt och drack alkohol och rökte gräs. En sådan "dålig" flicka kunde ju uppenbarligen inte vara annat än mördare. Det förstod ju vem som helst. Något han vidhåller än idag i de nytagna intervjuer filmskaparna har gjort med honom. Ett märkligt fall som blivit en fascinerande dokumentär med en bra blandning av nytagna intervjuer med i princip alla inblandade och mängder med arkivmaterial. Intressant och sevärt.
/Surskägget

@@@
Alltid spännande med true crime och det här är ju en rätt så obehaglig historia helt klart. Italien. Tänk att...
/Vrångmannen

måndag 16 januari 2017

3 1/2 Minutes, Ten Bullets

@@@
Bara i USA kan nåt sånt här hända. I vissa delstater har man sedan ett par år tillbaka rätt att inte bara bära vapen utan också att skjuta först och fråga sedan om man känner sig hotad. Det är precis vad som händer här. En man (vit och medelålders) stannar vid en bensinstation bredvid en bil med fyra tonårsgrabbar (svarta) som spelar ganska hög musik. Han ber dem sänka. De gör det först, för att sedan höja igen och ett tjafs utbryter. Här skiljer sig sedan versionerna åt. Enligt mannen drar en av killarna fram ett gevär och hotar att döda honom varpå han sliter fram sin pistol ur handsfacket och tömmer magasinet i bilen och dödar en av grabbarna. Enligt grabbarna tjafsas det lite verbalt när mannen plötsligt börjar skjuta. När polisen kommer fram visar det sig att ingen av grabbarna är beväpnad och det finns inga vapen i bilen. Filmen följer rättegången och vi får träffa både familjen och kompisarna till den mördade och även till mördaren som hela tiden hävdar självförsvar. Intressant film om hur en del jänkare ser och tänker på detta med vapen och vapenbruk.
/Surskägget

söndag 15 januari 2017

The Propaganda Game

@@@@
Nordkorea. Ett stängt land, en diktatur och en galning bakom spakarna med fingret på atombombsknappen. Myterna är många och de få filmer som västerlänningar lyckats spela in därinne har inte gett oss speciellt mycket kunskap. Som turist får man inte röra sig fritt och man får absolut inte fota och filma som man vill. Regissören till denna dokumentär har fått något mer (inte speciellt mycket mer men ändå) tillgång än andra filmer jag sett om landet. Resultatet är fascinerande. Vi får träffa både mannen-på-gatan liksom de många anställda som har som jobb att ta hand om turister. Det intressanta är att mannen-på-gatan svarar ungefär lika pliktskyldigt som alla anställda att Nordkorea är världens bästa land och att deras kära ledare är som en allvis fader för dem alla. Indoktrinering, rädsla eller genuina känslor? Svårt att svara på. Kanske alla tre. En sak som är bra är att man här väljer bort att peka finger åt Nordkorea. Visst får vi träffa avhoppare som berättar om hemskheterna vi aldrig får se, politiker och ambassadörer som vittnar om de diktatoriska villkor som råder men när kameran befinner sig i Nordkorea koncentrerar man sig mer på det alldagliga livet som verkar rulla på där liksom här. En dag kommer denna sista kommunistiska diktatur att falla och då får vi säkert reda på hur det egentligen var. Till dess är detta en fascinerande resa in i ett land få av oss någonsin kommer besöka.
/Surskägget

lördag 14 januari 2017

Audrie & Daisy

@@
Film som tar upp ett viktigt ämne men som aldrig lyckas gräva in sig tillräckligt djupt i vare sig ämnet eller personerna man följer. Audrie och Daisy från filmens titel är två tonårstjejer som tyvärr har den olyckliga gemenskapen att de båda har blivit våldtagna. Som om det inte vore illa nog filmades och fotades deras övergrepp vilket sedan spreds bland elever på deras respektive skolor vilket blev övergrepp nummer två. Först får vi följa Audrie, ett namn och ansikte som är känt för oss här i Sverige också då hennes öde blev nyheter även här mycket för att hon inte såg någon annan utväg än att ta livet av sig på grund av mobbningen efter övergreppen. Daisys fall är rätt likt med skillnaden att hon fortfarande lever trots upprepade självmordsförsök som tack och lov aldrig lyckades. Vi får träffa familjemedlemmar, förövare och brottsoffer samt myndigheter, advokater och andra som på ett eller annat sätt har kunskap om dessa fall och liknande. Trots detta kommer vi aldrig riktigt in på skinnet på någon av de personer vi träffar. Det hela blir rätt slätstruket och ytligt vilket är synd då jag hade större förväntningar på den här filmen. Sevärd framförallt för tonåringar är den fortfarande, men det hade kunnat bli så mycket bättre.
/Surskägget

fredag 13 januari 2017

Narco Cultura

@@@@
Mycket bra dokumentärfilm i samma anda som gårdagens Cartel Land. Här är återigen drogkriget i fokus och vi får följa personer på bägge sidor av gränsen, i Mexiko och i USA. I Mexiko är kriget i allra högsta grad verkligt och påtagligt för alla stackare som råkar bo där. Sedan 2006 har över 30 000 personer mördats. Helt sjukt siffra. Och då gjordes den här filmen 2013 så den siffran är högre nu. På andra sidan gränsen, vi snackar typ 1 kilometer bort har vi en av USA's tryggaste städer. Här frodas istället en musikstil som kallas Narco Corridos, typ sånger om drogsmugglare. Till vad jag antar är rätt traditionell mexikansk musik smörsjunger man våldsamma texter om hur man smugglar knark, dödar sina motståndare och hånar polisen. Ja, det är lite Fuck Tha Police och gangsta rap över det hela helt klart. Dessa två världar ställs mot varandra och filmen visar gärna upp verklighetens lemlästade offer som en motpol till texternas glorifiering av våldet. Intressant och fascinerande film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget

torsdag 12 januari 2017

Cartel Land

@@@@
Verklighetens Sicario? Ja inte långt ifrån i alla fall. Här får vi följa två medborgargarden som poppat upp på var sin sida om gränsen mellan Mexiko och USA. Framförallt är det mexikanske gardet vi får följa. Som de flesta känner till mördas tusentals människor varje år i Mexiko av knarkkartellerna och deras hejdlöst känslokalla hejdukar. I en liten stad kände man att nog får vara nog och beväpnade sig för att rensa bort droglangarna. Detta lyckades man med och snabbt spred sig rörelsen över delar av Mexiko. I början ser det ut som att detta medborgargarde faktiskt gör nytta. Tills man inser att det drar till sig alla möjliga och omöjliga individer och snart nog är medborgargardet inte ett dugg bättre än kartellerna de säger sig vilja bekämpa. Den amerikanska delen följer ett litet gäng "oroliga" medborgare som patrullerar delar av gränsen för att jaga drogsmugglare men som egentligen mestadels är ett gäng rasister som älskar att fånga stackars fattiga mexikaner som försöker smita in i USA för att komma undan skiten i hemlandet. Regissören har fått ovanligt bra tillgång till de han porträtterar och till och med några av knarklangarna får komma till tals. Svettigt, blodigt och otäckt. Och mycket sevärt.
/Surskägget