måndag 19 november 2018

Cam

@
Konstig "skräckfilm" med Madeline Brewer (fantastisk i serien The Handmaid's Tale) som en ambitiös cam girl. Plötsligt en dag ser hon sig själv uppträda på en annan sajt. Är det en dubbelgångare, en bedragare eller något mer mystiskt och farligt?
Netflixrulle som inte var så mycket att hänga i granen. Alls.
/Vrångmannen

fredag 16 november 2018

The Meg


@

bland
/bland/
adjective

lacking strong features or characteristics and therefore uninteresting.
”bland mass-produced films”

synonyms: uninteresting, dull, boring, tedious, monotonous, dry, drab, dreary, wearisome

/Vrångmannen

torsdag 15 november 2018

Slumber Party Massacre 2 (1987)

@
HAHAHAHA! Jösses. Fem år senare (!) så dök uppföljaren till Slumber Party Massacre upp. Den här gången är mördarenpsykogalningen en sjungande drömdemon (!) som är en slags korsning mellan Elvis Presley och Ford Fairlane. Demonen har naturligtvis en på tok för stor elektrisk borr längst fram på sin knallröda el-gitarr (!). Om den första filmen skulle vara en slags slashersatir så är det här en blodig vansinnesfars och dratta-på-ändan-rulle rakt upp i ansiktet på tittaren. Mördaren sjunger gammal rock 'n'roll (!) och jagar de skrikande tjejerna till höger och vänster med gitarrborren. När det ska vara roligt så är det inte det. När det ska vara otäckt och hemskt så blir det ofrivilligt kul. Det här kan vara bland det värsta/bästa som någonsin gjorts i genren. Samtidigt är det svårt att stänga av dravlet för det händer så mycket och så lite samtidigt. Varenda scen är sprängfylld med galenskap och överspel. Jag är tacksam för att det blåser in rök i alla drömsekvenser (!) så man kan skilja dessa från det "vanliga" vardagsvanvettet i filmen. Slumber Party Massacre 2 är en mycket bisarr rulle. Jag är fortfarande lite i chock. Totalt vanvett! HAHAHAHA!  TOTALT!
/Vrångmannen

onsdag 14 november 2018

The Unwilling (2016)

@
God morgon...
 /Vrångmannen

 

tisdag 13 november 2018

The Slumber Party Massacre (1982)

@@
En riktig kultfilm i splattergenren. En psykopat i jeansjacka, som rymt från ett mentalsjukhus, mördar unga kvinnor på löpande band (med en på tok för stor elektrisk borr). Smörgåsbordet dyker upp i form av ett pyjamasparty som dåren självklart craschar och börjar att borra i alla hejvilt. The Slumber Party Massacre skrevs egentligen som en satir på maskulinitet i skräckfilm av feministen Rita Mae Brown, men marknadsfördes av filmbolaget som en ren slasher. Detta tog helt bort nyanserna och poängen med filmen eftersom satiren är skickligt dold och på ytan är det här ett enda stort och trashigt hej-kom-och-hjälp-mig i naket och våldsamheter. Ser man den som den parodi den faktiskt är så funkar Slumber Party Massacre lite bättre. Mot slutet så är den t.o.m lite spännande, även om den är långt ifrån bra. För regin stod Amy Holden Jones som senare blev en framgångsrik manusförfattare i Hollywood.
/Vrångmannen

måndag 12 november 2018

Malevolent

@@
Brittisk rysare. Syskonen Angela och Jackson driver ett lönsamt spöklurendrejeri. Angela utger sig för att ha övernaturliga visioner och brorsans "dyra" utrustning för att upptäcka det paranormala är i själva verket mindre användbar än en brödrost. De blir kontrakterade att besöka ett gammalt fosterhem där det sägs att det spökar och syskonen, som sniffar stora pengar, skrider till verket. Gissa vad som händer. Malevolent gick att uthärda. En liten stund. Same old, same old.
/Vrångmannen

söndag 11 november 2018

Summer of 84

@@
Lite Stephen King. Lite Stranger Things. 80-tal, 80-tal, 80-tal. Allt det där. Fyra tonårskillar sommaren 1984 misstänker att en granne till en av pojkarna är en galen seriemördare. Eftersom ingen tror dom, och grannen är en respekterad polis i samhället, så drar kidsen igång sitt eget detektivarbete allt medan det sker fler och fler mord. Filmkollektivet RKSS som skrivit och regisserat denna gjorde även Turbo Kid med lika mycket 80-tal, 80-tal, 80-tal. Summer of 84 är ganska välgjord rakt igenom. Många små hyllningar till andra 80-talsthrillers och skräckisar. Men här finns faktiskt inget vi inte har sett många gånger förut, och det är segt så det förslår. Summer of 84 tar sig trots allt lite mot slutet men då känns det tyvärr redan försent.
/Vrångmannen

lördag 10 november 2018

Ghostland

@@@
Franske regissören Pascal Laugier (Martyrs) verkar gillar det mörka, våldsamma och oväntande. I en slags blodig hyllning till författaren H.P Lovecraft så har Laugier här fortsatt på det spåret som gjorde Martyrs så vidrig men samtidigt spännande och fascinerande. En mor och hennes två döttrar flyttar in i ett ärvt hus på landet, som mer påminner om ett antikvariat för gamla porslinsdockor (och annat gammalt skit som kan skrämma livet ur en). Plötsligt dyker det upp några galningar och skräcken är i full gång. Mer än så ska inte avslöjas för Ghostland jobbar på flera nivåer. Blodig home invasionrulle, tortyr (både fysiskt och psykiskt), men också med en bra historia, en slags mörk saga med några chockerande tvister. Kanske inte en rysare för alla, men för den inbitne skräckfilmsfantasten så finns det en hel del här som är tillräckligt annorlunda och spännande mitt i allt välgjort vansinne.
/Vrångmannen

fredag 9 november 2018

A Quiet Place

@@@@@
I en nära framtid har något ont tagit över världen och tvingat de människor som fortfarande överlevt förödelsen att fly till skogs. Inte nog med det. För att undgå det livsfarliga hotet så måste man vara tyst då faran som lurar därute reagerar på minsta lilla ljud. Vi får följa en familj i ett hus i skogen, hur de lever sin vardag i det postapokalyptiska tysta och där minsta lilla knarr från ett stolsben kan få förödande konsekvenser. A Quiet Place är ett perfekt skräckäventyr. John Krasinski (mest känd som Jim i den amerikanska remaken av The Office och som Jack Ryan i serien med samma namn) spelar här en av huvudrollerna samt står för manus och regi. Jag blev först lite paff över hur jävla bra han gör allt. Manuset är spännande och mänskligt med en otrolig fingertoppskänsla och regin påminner inte så lite om en ung Spielberg. Ett säkert och påhittigt berättande hela vägen. Emily Blunt behöver ingen presentation för hon är magisk. Hon är en otrolig skådespelare som tillsammans med Krasinski och några fantastiska barnskådespelare gestaltar familjen som med stor kärlek, ömhet och oro försöker leva sitt liv när monstren lurar därute i mörkret. A Quiet Place är en riktig adrenalinkick. Otäck, lite sorglig och med ett näst intill perfekt tempo. Karaktärerna tas väl om hand så att man verkligen bryr sig om hur det ska gå för dom. A och O för att skapa riktig nerv och empati. En njutning att se hela vägen och helt klart en blivande klassiker som tåls att ses om och om igen i framtiden. Jättesuccé blev det. En uppföljare är på väg (vad man nu kan tycka om det). Det finns fan inga fel här. Fantastisk.
/Vrångmannen

@@
Oj oj oj, Vrångmannen tar i så hårt att vår blogg ramlade ner från Internet på golvet. Det här är en kanonidé som tyvärr rätt snabbt blir fånig. Om ni nu har ett helt ljudisolerat rum där ni kan sitta och prata i normal samtalston, varför inte sova där varje natt (och typ ägna större delen av dagarna där också) och slappna av lite istället för att sova i alla andra oisolerade rum där minsta snarkning eller nysning innebär döden? Om nu ljudet av ett vattenfall överröstar ert tal, till och med ert skrik, varför inte spela in vattenfallet och sedan spela upp det dygnet runt vid huset där ni bor? Eller flytta till vattenfallet? Eller om nu monstrena dras till högt ljud så knäpp på en evighetslista på Spotify med den bästa hårdrocken och låt den snurra dygnet runt på maxvolym på säkert avstånd från kåken. Ja, det finns mängder med andra exempel, men framförallt SOV I DET GOD DAMN LJUDISOLERADE JÄVLA RUMMET FÖR I HELVETE NÄR NI HAR ETT!!!!! HAR NI ÄTIT GALENPILLER HELA LIVET VAD ÄR DET HÄR!?!?!?!?!
/Surskägget

torsdag 8 november 2018

Flatliners (2017)

@
Rysarthrillern Flatliners från 1990 av Joel Schumacher är en halvlyckad och glassig mellanrulle av den svajige men rätt så pålitlige regissören. Ingen större hit på sin tid, trots stora stjärnor som Julia Roberts, Kevin Bacon och Kiefer Sutherland. Varken skrämmande eller spännande, men rätt så underhållande och snygg (på det där sena 80-talsviset). En lite annorlunda och intressant story hade den ändå, om några läkare som fascinerades av livet efter döden och drog det till sin absoluta spets med förödande och skrämmande konsekvenser. 2017 så kom det en remake.
/Vrångmannen