Nyårskaramell 24 - Mission: Impossible - Fallout

@@@@
Det har hunnit bli sjätte delen i denna serie som påbörjades så långt bak i tiden som 1996. Jag menar en del av er som läser det här var inte ens födda då. Tompan, vår alldeles egna favorit här på bloggen, mr Cruise himself har knappt åldrats en dag och sparkar stjärt som Ethan Hunt mer och mer för varje film. Med ett undantag (den sjukt dåliga tvåan) har MI-serien hållit hög klass genom åren och även de lite äldre rullarna håller fortfarande hög klass. Det man framförallt har kommit att älska med de här filmerna är ju att Tom gör allt själv. Han springer nerför byggnader, han hänger utanför flygplan som lyfter och i den här kastar han sig ut från ett flygplan i ett så kallt Halohopp. Egentligen helt onödigt för filmen då man ändå klipper till CGI nånstans på vägen men för Tom spelar det roll att det ska vara så äkta så möjligt så länge som möjligt. Hahahaha. Man måste älska karlen! Givetvis springer han massor, det skjuts, det exploderas och vår egna Rebecca Ferguson återkommer som Ilsa Faust från femte delen och gör det med bravur. Gillar man de här rullarna kommer man gilla den här också, konceptet är detsamma som alltid och actionscenerna intensiva och tätt på varandra. Heja heja!!!

Med det sagt, eller snarare med det skrivet, är det dags för oss här på Sveriges, om inte rentav världens, bästa filmblogg att lyfta på hatten och tacka för oss. Vi drog igång den här bloggen i januari 2008. Tio år senare lämnar vi bakom oss ett arv av tusentals recensioner och galna inlägg. Efter tio år känns det dock som att vi har gjort vårt. Man ska lämna med flaggan i topp helt enkelt. Vi tackar för alla glada läsare vi har haft genom åren. Så, ut och drick lite skumpa med er, vad sitter ni här för och läser på Nyårsafton?

GOTT NYTT ÅR!!!!

/Surskägget och Vrångmannen

Concussion

@@@
Will Smith tar sig an rollen som patologen som upptäckte att det fanns ett samband mellan alla smällar spelarna i NFL, den amerikanska fotbollsligan,  åker på och de hjärnskador som i många fall leder till deras för tidiga död efter att karriären är över. NFL som vädrade stämningar i miljardklassen försökte trycka ner denna information så mycket som möjligt och än idag har de vägrat erkänna detta helt och hållet (vissa medgivanden har de gått med på och de har även betalat ut rätt feta skadestånd till nästan 5 000 spelare). Smith gör en bra tolkning av doktorn och verkar ha prickat in honom rätt så bra (jag har sett en dokumentär där denne doktor är med och Smith har fångat åtminstone det lilla jag såg av doktorn). Men den som verkligen sticker ut är David Morse som gör ett kanonstarkt porträtt av den spelare som var den förste som dog och hamnade hos vår vän patologen. Morse är inte med mycket mer än tio minuter i filmen men är den som helt klart sticker ut och den man verkligen minns och tar med sig när filmens eftertexter rullar.
/Surskägget

Blue Jasmine

@@@@
Vad fan vi kör en Woody Allen till. Som vanligt med honom finns det alltid minst fem filmer man inte sett bara för att man gjort ett uppehåll nåt år så hinner han prångla ut en bunt filmer på den tiden. Här har han valt att "bara" skriva manus och regissera och för en gångs skull är det faktiskt ingen karaktär som är Woody Allen (även i de filmer han inte är med i själv finns det alltid en karaktär som är en nervös, hypokondriker som babblar alldeles för mycket mest hela tiden). Här handlar det om Jasmine (Cate Blanchett) en före detta rikemanshustru som efter finansskandal blivit av med sin man (Alec Baldwin) och därmed alla pengar och tvingas flytta från New Yorks lyxsviter till syrran (Sally Hawkins) i San Francisco som lever allt annat än rikt. Ju mer av storyn som nystas upp desto mer inser vi att det lyxliv Jasmine levde på sin mans pengar var uppbyggt kring lögner, skattefiffel och annat fusk som lett till att mängder med människor blivit lurade på sina besparingar. Inte minst syrran och hennes ex-man (Andrew Dice Clay). Allen måste vara en av de bästa på personregi. Bobby Cannavale som på sin höjd är en okej birollskille du känner igen lite vagt men inte vet var du sett levererar ett otroligt porträtt av syrrans nya kille. Alec Baldwin är kanon. Sally Hawkins underbar. Andrew Dice Clay fantastisk. Och Cate Blanchett helt makalös. Lätt hennes absolut bästa prestation nånsin och en som hon mycket välförtjänt vann en Oscar för. En stor liten film som man säger om en person i kris och samtidigt en svidande kritik av dagens banker och deras fuffens affärer.
/Surskägget

Aloha

@@@
Cameron Crowe är en regissör vars filmer jag alltid kommer att se bara för att han har spottat ur sig två av mina absoluta favoriter, Jerry Maguire och Almost Famous, och i och med dessa mästerverk förlåter jag honom allt. Sedan att han inte gjort nåt sådär jättelysande på ett bra tag (Vanilla Sky var okej. Elizabethtown rakt av dålig och We Bought A Zoo rätt blek) spelar ingen roll. Ser jag "a film by Cameron Crowe" på en affisch blir jag alltid intresserad och hoppas att han kan hitta rätt igen. Tyvärr är inte Aloha den filmen. Bradley Cooper är en före detta soldat med rymden som specialitet som hamnat i dålig dager efter att ha klantat sig i strid i Afghanistan. Han får nu en ny chans av multimiljonären som sponsrade honom i hans tidiga karriär (spelad av Bill Murray). Därmed skeppas Cooper till Hawaii för att se till att hawaiianerna går med på att en bit av deras land får agera uppskjutningsplats för en ny satellit. Cooper har tidigare bott på Hawaii och har en hel del kontakter där. Han har även sin gamla flickvän Rachel McAdams på ön som bor där med nye pojkvännen John Krasinski. För att hålla lite koll på Cooper blir han tilldelad en ung och energisk pilot som ska se till att han sköter sig (Emma Stone). Som vanligt i Crowes filmer är det i grund och botten en romcom vi får serverad dock berättad lite mer spännande än din vanliga Hanks/Ryan-variant. Det som dock funkade så bra i Maguire och Famous får vi inte mycket av här. Visst är karaktärerna mer intressant skrivna än i vanliga romcoms och visst är det lite turer vi inte brukar få se men i det stora hela är det ganska bortglömt när eftertexterna rullar. Magin saknas. Då hjälper det inte att Murray är fantastisk i sin biroll och att Stones energi är extremt smittsam och positiv.
/Surskägget

Mission: Impossible - Rogue Nation

@@@@
Tom Cruise har alltid älskat att göra galna stunts och har tagit stuntsen till nya nivåer inför varje ny del i denna moderna Bondserie om hemlige agenten Ethan Hunt. Vi har sett honom springa (och nästan snubbla och ramla) från ett gigantiskt exploderande akvarium, klättra i berg och givetvis springa nerför en av världens högsta byggnader. Men i denna femte del i Mission: Impossibleserien tar han det givetvis till helt nya nivåer och hänger utanför ett startande flygplan! Hahahaha! Galenskapen! Jaaaa visst sitter han fast med lite vajrar meeeeeeeeen snubben hänger utanför ett flygplan som startar och lyfter. Vi tar det igen. Utanför ett startande och lyftande flygplan. Hahahahahaha! Det är så knäppt. Inte ens de riktiga stuntmännen ville göra detta för det var för galet. Och då är vi bara tre minuter in i filmen. Resten bjussar ju som vanligt på galen spräng-allt-åt-helvete-action med lika mycket katt-å-råttalek mellan hjältar och skurkar som massiva explosioner. Givetvis har vi en scen där man måste bryta sig in på ett ställe som är omöjligt att bryta sig in på och lika givetvis nyttjas de fantastiska Mission: Impossiblemaskerna så att man inte ska veta vem som är vem. Cruise bjussar som vanligt och det är inget snack om varför han är världens största filmstjärna, så istället vill jag nämna Rebecca Ferguson som klivit från svensk tevesåpa till Hollywoodspektakel som om hon var född till det. Hon har talangen, utseendet och karisman med sig så jag förväntar mig en lång och gedigen karriär för henne. Klockrent jobbat! Sen att vi har svenske b-skådisen Jens Hultén i biroll som skurk fattar jag inte alls hahaha men det handlar väl om att han varit med i 3 000 Johan Falkfilmer. Jag (och även Vrångmannen är jag säker på) rekommenderar hellre hans huvudroll i Farligt Förflutet. Den ni! "Om nåt blir knas därnere, kom hem då."
/Surskägget

@@@@
Hahaha! Farligt Förflutet är och förblir en svensk klassiker, men nu snackar vi The fucking Impossible Mission Force! Instämmer med Surskägget. Det här är bra skit alltså!
/Vrångmannen

Suburban Girl

@@
Film baserad en bok som jag vare sig läst eller hört talas om. Får av nån anledning en känsla av att ingen utanför New Yorks kritikerkretsar hört talas om boken. Nåja. Sarah Michelle Gellar spelar huvudrollen som Brett, en ung tjej som jobbar som korrekturläsare på ett stort förlag. När hon träffar förlagsvärldens mest kända snubbe (Alec Baldwin) blir hon kär i honom och de inleder ett förhållande som omvärlden tittar lite snett på (ung tjej/gammal gubbe). Baldwins karaktär är dessutom alkis och har under åren lyckats skjuta ifrån sig sin dotter som är typ i Gellars ålder. Det dricks lite vin i litteraturkretsar, pratas massa litteratur, pussas lite ibland och småkivas. Sen blir man sams å så är filmen slut. Ettan hänger i luften men Baldwin är bra och charmig och Gellar helt okej så det är svårt att såga helt av den anledningen. Men en film man helt klart inte behöver se.
/Surskägget

Rock of Ages

@@@
Jag har allmänt svårt för musikaler (undantaget är Blues Brothers) och kände trots Tom Cruise, Malin Åkerman, Paul Giamatti, Catherine Zeta-Jones, Russell Brand och Alec Baldwin i rollerna ingen sådär superpepp inför denna rulle. Det stora plusset låg dock i att man omarbetat gamla 80-talshårdrocksdängor till att passa storyn (eller rättare sagt anpassat storyn utifrån dessa rockklassiker) och två timmar 80-talshårdrock är ju trots allt något som ligger mig varmt om hjärtat (sen att de inte hade med någon W.A.S.P.-låt vet jag inte om jag förlåter dem för). Grundstoryn kretsar kring småstadstjejen Sherrie (en ytterst trevlig ny bekantskap i Julianne Hough som gjort lite film tidigare men inget jag sett) och småstadskillen Drew (Diego Boneta) som både hamnat i L.A. i jakten på berömmelse. Istället får de jobb som serveringspersonal på hippa rockklubben Bourbon Bar i väntan på att bli lika kända som superduperrockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise) som själv sparkade igång sin karriär back in the day på just Bourbon Bar. Eftersom att det är en musikal är det mesta gjort med glimten i ögat och handlingen tvingar hela tiden in de mest absurda situationer bara så att karaktärerna har något att sjunga om. Men hey, sånt är konceptet och det är bara att köpa. Hough och Boneta har bra kemi (samt bra sångröster) medan övriga mer namnkunniga skådisar ger bra tyngd till birollerna (om än sämre sånginsatser). Cruise är sjukt rolig som den överdrivet divige Jaxx som är helt bortkopplad från världen och bara lever i sin egen verklighet, och Giamatti återhållsamt bra som snikne managern. Gillar man 80-talet är detta en grym nostalgitripp både musik- och klädmässigt och det är bara att njuta. Vrångmannen däremot, han gillar inte 80-talet.
/Surskägget

Rock of Ages

@
Jag avskyr musikaler. Både på scen (gud hjälp mig från himmelen i all din visa kraft och styrka!) och på vita duken ("jag vill ha mina biljettpengar tillbaka och kan du ringa på en ambulans tack för jag har lagt mina avrivna öron i en godispåse.."), med ett endaste undantag. Rock of Ages var alltså aldrig ens menad med mig i åtanke som publik, men den vill så gärna försöka. Nu floppade den hårt på bio och det visar också att t.o.m folk i allmänhet inte ens orkade. Rock of Ages kan vara det sämsta jag sett i år av allt det sämsta, eller snarare det sämsta jag FÖRSÖKT se i år. Det är en kombo av allt jag hatar. Slakten av gammal snäll-rock, pratsjungandet, låtsasmisären, låtsasglamoren, låtsas-låtsas, "busiga" humorn etc. Folk är överallt i synk och i takt, kommer in och utsjungande i bild som i nån jävla musikal... Jag gillar annars de flesta inblandade framför kameran -Tom Cruise, Malin Akerman, Alec Baldwin, Paul Giamatti m.fl. Detta hjälper dock inte det här projektet ett smack. Fruktansvärt dravel. Fruktansvärt.
/Vrångmannen

Glengarry GlenRoss

@@@@

David Mamet är pjäsförfattaren som började skriva filmmanus och som är känd för välskriven, väldigt realistisk dialog kryddad med många svordomar. Han regisserar även en hel del film med varierande resultat. Glengarry GlenRoss är för mig hans absoluta höjdpunkt som författare (han vann en Pulitzer för den så helt ute och cyklar är jag inte) mycket för att det handlar om säljare och jag själv jobbar som säljare när jag inte sitter och skriver menlösa filmrecensioner ingen bryr sig om ändå utöver de närmast sörjande ååååååååååååååååååååååååh! Mamet fångar säljarens vardag perfekt. Den ständiga jakten på nya leads att sälja till, hetsen att ligga etta på månadens topplista, att alltid dra in den perfekta affären om och om och om igen. För att göra det lite spännande för folk som inte är säljare lägger han in en story om en stöld på kontoret. Men det är en bisak i det stora hela. Jack Lemmon, Al Pacino, Kevin Spacey, Alan Arkin, Ed Harris och framförallt Alec Baldwin är alla fullkomligt lysande och spottar ur sig dialogen som om de faktiskt jobbade som säljare och det bara råkade vara ett kamerateam där och fångade deras vardag. Lysande!

/Surskägget