Thor: Ragnarök

@@@@
Hahahaha javisst, exakt såhär ska en slipsten dras. Redan i första Thorfilmen satte man ribban för hur denna karaktär skulle porträtteras, nämligen med en stor dos humor. När det till stor del försvann i del två blev också den filmen en av de svagare i den serie Marvelfilmer som knyter ihop de två första Avengersfilmerna. Tack och lov har man tagit den sköna humorn tillbaka i trean, och dessutom boostat den en hel del nivåer. Kanske är det regissören Taika Waititis förtjänst. Han har regisserat bl a Flight of the Concords och What We Do In The Shadows och han tar helt klart med sig den typen av humor in i detta actionspektakel som är Thor. Chris Hemsworth repriserar rollen som Thor och gör det med en självklar pondus nu när han gjort karaktären i fem filmer. Charmig och med glimten i ögat glider han igenom filmen som den självklare åskguden som växt som människa en hel del sedan han var hetsig "tonåring" i den första filmen. Lika självklar är Tom Hiddleston som Loke och pendlar lekande lätt mellan att vara schysst och att vara elak. Loke är trots allt inte alltigenom ond, det får vi aldrig glömma. Cate Blanchett gör en helt okej dödsrikesdrottning, Idris Elba är med lite för lite som Heimdal, Jeff Goldblum är en magiskt bra ny karaktär som heter Grandmaster, Mark Ruffalo är alltid bra som Bruce Banner, Anthony Hopkins känns lite blasé som Oden, Karl Urban som skurksidekick känns helt onödig som karaktär så det är relativa nykomligen Tessa Thompson (Westworld, Creed) som lyser allra klarast som en försupen valkyria på jakt efter hämnd eller total glömska beroende på vad som kommer först. Precis som trailern har lovat osar hela filmen skönt 80-tal utan att för den sakens skull kännas mossig eller dammig. Det är hippt och modernt men väldigt 80-tal ändå. Perfekt kombo. Musiken är en skön blandning av Carpenter möter C64 och höjer helt klart stämning på rätt sätt. Jag är nästan på vippen att slänga dit en femma i betyg för det finns inga egentliga fel (dessutom fick Spider-Man: Homecoming en femma på samma grunder) men spar den till nästa titt.
/Surskägget

Berättelsen om Askungen

@
Från en tuff och stenhård zombiemördare i gårdagens Milla Jovovich tar vi klivet in i sagans fantastiska värld och tar oss an Askungen, denna den mest underbara av underbara prinsessagor. Eller vänta lite. Vad fan snackar jag om här? Det här är inte Disneys fina och roliga tecknade klassiker. Det här är nåt Kenneth Branaghregisserat trams från 2015. Helt jäkla oinspirerat är det också. Vi får inget som helst nytt under solen och man undrar vem som slängde en säck med pengar på Branagh för att göra det här. Regimässigt kunde lika gärna Harald Hamrell stått bakom den här anonyma dyngan. För vem gjorde man filmen? Kidsen? De vill hellre se Disneys tecknade version som är ungefär trehundra kvadriljoner bättre än det här. Usch.
/Surskägget

Truth

@
Om det är en sak jag inte kan med så är det att en film är tråkig. Då spelar det ingen roll att man har bra skådisar, i det här fallet Robert Redford, Cate Blanchett, Topher Grace, Dennis Quaid, Elisabeth Moss, Stacy Keach, Bruce Greenwood och Dermot Mulroney. Det spelar inte heller nån roll att man i grund och botten har en historia som är, eller borde vara, intressant. I det här fallet en story om nyhetsankaren Dan Rather och hans reportage om att George W. Bush fejkat exakt hur aktiv han varit under sin militärtjänst. Jag såg framför mig att det här skulle bli en intressant film med duktiga skådisar om en nyhet i närtid och bakgrunden till den och själva efterspelet. Man skulle få en liten inblick i exakt hur smutsig politiken kan vara ibland och hur härdade journalister arbetar. Istället fick jag en alldeles för lång film där det i det stora hela inte händer nånting. Folk pratar och pratar och pratar men det sägs inget av värde och filmen snurrar fort ner i en seg röra av tråkighet. Usch!
/Surskägget

Blue Jasmine

@@@@
Vad fan vi kör en Woody Allen till. Som vanligt med honom finns det alltid minst fem filmer man inte sett bara för att man gjort ett uppehåll nåt år så hinner han prångla ut en bunt filmer på den tiden. Här har han valt att "bara" skriva manus och regissera och för en gångs skull är det faktiskt ingen karaktär som är Woody Allen (även i de filmer han inte är med i själv finns det alltid en karaktär som är en nervös, hypokondriker som babblar alldeles för mycket mest hela tiden). Här handlar det om Jasmine (Cate Blanchett) en före detta rikemanshustru som efter finansskandal blivit av med sin man (Alec Baldwin) och därmed alla pengar och tvingas flytta från New Yorks lyxsviter till syrran (Sally Hawkins) i San Francisco som lever allt annat än rikt. Ju mer av storyn som nystas upp desto mer inser vi att det lyxliv Jasmine levde på sin mans pengar var uppbyggt kring lögner, skattefiffel och annat fusk som lett till att mängder med människor blivit lurade på sina besparingar. Inte minst syrran och hennes ex-man (Andrew Dice Clay). Allen måste vara en av de bästa på personregi. Bobby Cannavale som på sin höjd är en okej birollskille du känner igen lite vagt men inte vet var du sett levererar ett otroligt porträtt av syrrans nya kille. Alec Baldwin är kanon. Sally Hawkins underbar. Andrew Dice Clay fantastisk. Och Cate Blanchett helt makalös. Lätt hennes absolut bästa prestation nånsin och en som hon mycket välförtjänt vann en Oscar för. En stor liten film som man säger om en person i kris och samtidigt en svidande kritik av dagens banker och deras fuffens affärer.
/Surskägget

The Hobbit: The Battle of Five Armies

@@@@
Hehehe Vrångmannen hatar ju Hobbitfilmerna med en passion jag inte sett sedan jag själv hatade No Country For Old Men. Men han har ju fel. Visst är vi inte lika impade som när Ringentrilogin slog ner som en atombomb på bio och femmorna haglade som batongslagen över Rodney King. Visst är det närmast filmiskt självmord att göra tre två-och-en-halvtimmes-filmer av en bok på 160 sidor när Ringentrilogin hade närmare 1 000 sidor att sno av. Meeeeen Peter Jackson slänger ju in strider och fighter på 45-60 minuter som i boken beskrivs på två meningar så det jämnar liksom ut sig ändå. Dessutom hade han den goda smaken att faktiskt lägga till en hel del scener (framförallt i de förlängda versionerna) som inte finns i boken men som knyter an snyggt till Ringentrilogin så att man nu kan se Hobbit 1-3 och sedan Ringen 1-3 och få två trilogier som hänger ihop. Denna recension är för övrigt baserad på den förlängda versionen av filmen, så vet ni det. Trean tar vid exakt där tvåan slutar med Smaugs anfall på den lilla sömniga flodstaden. När draken väl är dräpt tar vi en liten andningspaus där dvärgkungen får storhetsvansinne innan slakten kan börja på allvar när tre arméer dyker upp utanför Smaugs gamla grotta. Jävlar i helvete vad Jackson öser på! Jag vidhåller att slaget i Sagan om Konungens Återkomst är fetare och ballare trots att den snart har 15 år på nacken, men det här kommer inte långt ifrån. Tjong och tjoff mest hela tiden, precis som vi vill ha det. Att återbesöka Tolkiens värld gestaltad genom Jackson filmlins är alltid en skön upplevelse och så även här. Jag ser  nu fram emot en helg när man sätter sig och bränner igenom alla sex rullarna på raken, givetvis de förlängda versionerna.
/Surskägget

Innan årets julkalender

Vrångmannen här. Som Surskägget nämnde så är vi upptagna med att se mycket "specialfilm" inför årets tunga julkalender, som närmar sig med stormsteg här på bloggen. Bjussar på några snabbrecensioner så länge. Klicka på titeln om du vill veta lite mer om filmen.

The Gift
@@@@
Smart och spännande vardagsthriller. Jag blev mycket överraskad . Älskar den här typen av filmer, där någon kommer in och fuckar upp folks "perfekta" vardag. Sen börjar tvisterna. Ju mindre som sägs om handlingen desto bättre. Se den!

Bone Tomahawk
@@@@
Långsam, tung och välgjord westernskräckis med låg budget. Kurt Russell briljerar i huvudrollen men hela produktionen osar välgjort, välspelat och välskrivet. Lite Unforgiven möter The Hills Have Eyes. Inte för alla, men jag svalde allt, med hull och hår.

Black Mass
@@@
Kriminaldrama baserat på verkliga händelser. Johnny Depp är otäckt bra som psykopatiske gangstern Whitey Bulger. Det är rått, välspelat och snyggt, men samtidigt inget nytt under solen.

Carol
@@@@
Efter Patricia Highsmiths roman The Price of Salt från 1952 (som hon skrev under  pseudonym). Carol är en kärlekshistoria mellan två kvinnor, som var allt annat än social vardagsmat på den tiden. Alfred Hitchcock filmatiserade Highsmith med galen glädje när det begav sig, men den här lågmälda och känsliga pärlan är något annat än hennes thrillerdeckare. Todd Haynes visar åter igen att han har fin koll. Cate Blanchett och Rooney Mara är så bra i huvudrollerna så man häpnar. Vackert, tänkvärt och tänkvärt igen.

The Final Girls
@@
Världens bästa filmidé har man i princip bara kastat bort här. Sånt gör mig sjukt irriterad. Tänk dig Fredagen den 13:e (eller vilken 80's slasher som helst) möter Tillbaka till framtiden. Jag vill så gärna gilla The Final Girls då den i grunden är smart, har en bra cast och lovar gott till en början. Betygstvåan är stark men jag är för vrång för att sträcka mig till en trea. P.S. Sluta gör en PG13-film om en genre som är/var ALLT ANNAT än barntillåten. Vad är det här?!

/Vrångmannen

Hobbit: Smaugs Ödemark

@@@
Då stänger vi locket på dokumentärfilmstemat och ger oss iväg rakt in i fantasins fantastiska land. Del två i Hobbittrilogin stöter på samma problem som Sagan Om De Två Tornen gjorde när den kom. Det märks väldigt tydligt att detta är mellanfilmen, transportsträckan mellan den rafflande början och den spännande finalen. Jag var sjukt skeptisk till att man skulle göra lilla tunna Bilbo (boken alltså) till tre tretimmars filmer. Det fanns ju liksom inte material nog för det. Men första filmen motbevisade mig. Den följde boken och lyckades på att bra och naturligt sätt förlänga vissa scener (främst actionsekvenserna förstås) på ett bra sätt. Här blir det dock ganska uppenbart att materialet är lite väl tunt för att verkligen räcka till. Många gånger står filmen och stampar vatten och trots att Jackson försöker slänga med så mycket action han kan känns det många gånger ganska krystat och utdraget. Det händer ett par gånger att jag sneglar på klockan och det mina vänner är aldrig ett bra tecken. Oavsett är det fortfarande en spännande fantasyfilm trogen Tolkien och Ringenfilmerna och det kommer bli kul att se alla sex filmer på raken i framtiden då mycket knyts ihop snyggt redan nu inför vad som komma skall. Kanske filmen växer när man får chans att se om den, men just nu kändes den lite som en besvikelse efter den roliga och fartfyllda ettan.
/Surskägget
PS. Så som alla tidningar skrev om Persbrandts insatser i filmen skulle man kunna tro att han var huvudrollen. Han är med i bild i ca 57 sekunder och håller ett kort och koncist tal under större delen av de sekunderna. Blinka och du missar honom.

@@
Hej för långa tevespel.
/Vrångmannen

http://www.discshop.se/filmer/bluray/hobbit_smaugs_odemark_blu_ray/P121842

The Curious Case of Benjamin Button

@@

David Fincher kommer för alltid vara en av mina favvoregissörer trots att han egentligen inte presterat nåt av vidare intresse senaste decenniet (Panic Room, Zodiac, SocialNetwork, Girl With The Dragon Tattoo, samt Benjamin Button som ni får läsa om här). Det är inte så att dessa filmer är dåliga. Däremot är de inte så mycket mer än en axelryckning. Vi snackar allt mellan två till tre timmar ”ja, det där var ju jävligt snyggt men ganska trist”. Det är tillräckligt välgjort (Fincher är fan kungen på att göra visuellt snygga filmer) och med tillräckligt duktiga skådisar för att intresset ska hållas uppe men lite för segt handlingsmässigt med många scener Fincher borde lämnat på klippgolvet. Benjamin Button är väldigt typisk för Finchers 2000-tal på det sättet. Skitsnygg med en lysande Brad Pitt och en underbar Cate Blanchett (samt många fina biroller från en bunt hel- och halvkändisar) men med en story som borde berättats på 90 och inte närmare 170 minuter. En stor bit av filmen (typ 30-40 minuter) är ett rent sidospår som vare sig utvecklar karaktärerna eller har med ramhandlingen att göra och därmed skulle kunna skippats helt. Varför slänger man med det när man trots allt har sån stenhård koll på film som Fincher har? Hursomhelst kommer han alltid tillhöra min topp-tio-lista på grund av Seven och Fight Club. Sen är det bara att hålla tummarna att han en vacker dag lyckas få ur sig ännu ett sådant mästerverk. Vrångmannen höll väl i stort med.

/Surskägget

Robin Hood

@@@

Äntligen en film med Russell Crowe där han inte går runt med en halv skinkmacka i hängandes i mungipan hela tiden med svullna hamsterkinder och ölmage. Ridley Scott står för regin vilket är femte gången i ordningen han och Crowe gör film tillsammans. Gladiator är fortfarande den bästa rulle de två herrarna spottat ur sig. A Good Year, American Gangster och Body of Lies har varit allt annat än mästerverk. Robin Hood är inte heller den ett mästerverk men för en gångs skull är det åtminstone spännande och lite drag till skillnad från nyss nämnda magplask. Storyn om Robin Hood känner de flesta till (snabb summering för de som bott i rymden: Robin Hood stjäl från de rika och ger till de fattiga) och här har man försökt hitta en ny vinkel samtidigt som man behåller tillräckligt mycket för att det ska kännas igen. Vi träffar nu Robin på väg hem från korstågen och får sedan följa hans väg när han äntrar brittisk mark för första gången på 10 år. Politiska intriger och smutsigt spel följer och trots att Robin bara är en enkel pilbågsskytt lyckas han hamna mitt i alla dessa politiska rävspel. Kanske lite för lång (2.20) för sitt eget bästa, men fullt öst medvetslös större delen av tiden. Max von Sydow gör en stor biroll som gammal blind gubbe och gör den riktigt bra. Cate Blanchett är Marion men man tänker bara på henne som alvdrottning och sen undrar man varför hennes kläder är skitiga.

/Surskägget

Vrångmannen skrev också om filmen.

Robin Hood

@@@
Det har gjorts 755 filmer om Robin Hood. Regissören Ridley Scott, som inte gjort en hygglig rulle på väldigt länge, har nu tagit sig an den klassiska sagan. Jag var riktigt skeptisk till detta. Min favorit är fortfarande Disneys tecknade variant och jag kan faktiskt inte riktigt minnas någon av de andra (Kevin Costner i hockeyfrilla?). Här leker i allafall Russell Crowe (som tidigare gjort 755 filmer med Ridley Scott) Robin Hood och Cate Blanchett leker Marion. De är båda runt 40 när de träffas och blir kära, vilket känns udda för Robin Hood brukar ju vara en ung buse, men också befriande för man KAN faktiskt bli kär vid 40 (åååååååååh!). Filmen utspelar sig innan Robin Hood flyr till skogs som fredlös så här ligger krutet istället på krig mot fransmännen, heder och kärlek. Alla inblandade verkar ha skoj och gör sitt bästa för att få det trovärdigt. Det bjuds på en hel del svärd och pilbågsaction, det är snyggt med bra tempo, pompa och ståt och samtidigt lite larvigt sådär som det ska vara. Ridley Scotts version är köttigare än föregångarna och sevärd matinéunderhållning. Det är på tok för mycket kärlek i mitten (känns som 755 minuter) så man sitter och önskar att någon börjar veva yxa. Detta drar ner äventyrsbetyget och är filmens akilleshäl, i allafall för Vrångmannen. Välkommen tillbaka får man väl säga då Ridley. Men du får stå i dörröppningen en stund tills jag litar på dig igen. Du har lurat mig förr!
/Vrångmannen

Indiana Jones and the kingdom of the crystal skull

@@+
När vår gästskribent Kuntza kom ut från biografen efter den här visningen så var han trött och flåsig. Han slängde ur sig saker som bedrövlig, skräp och fräste till slut sig en arg etta när jag frågade om betyget. Jag erkänner, jag var också riktigt besviken. Hur länge har inte Lucas och Spielberg letat efter ett riktigt bra manus? "Vi gör ingen ny Indy om inte manuset är perfekt" har gubbarna kväkt ur sig flera gånger. Manuset är just filmens största fel eller rättare sagt plotten. Det finns så många mytomspunna legender för Indiana Jones att leta efter och fullt med knasiga skurkar ur historien som vill ha hans hjälp eller döda honom att välja på och så blev det ett kristallhuvud som ingen hört talas om. Indy får i sin jakt hjälp av en ung hetsporre (jag gillar Shia LeBeouf mer och mer!) och träffar på färden några gamla vänner. Mycket action naturligtvis, några set pieces grymma men några bedrövliga (t.o.m barnen tycker dom är töntiga). Cate Blanchett gör en rysk bad guy. Hon brukar vara bra men här är hon medioker och verkar inte ens ha kul på tivolijobbet. Jag kan inte säga så mycket mer om handlingen utan att förstöra men slutet är bland det sämsta jag sett i sagda genrefilm. Mycket fel med rullen som sagt. Nåja, det är faktiskt inte riktigt SÅ benuselt Kuntza så lugna sig lite, sätt sig ner med en popcorn och det finns en del skoj där någonstans när krutröken lagt sig. Men det är verkligen för långt mellan varven. Sorry Spielberg.
/Vrångmannen