Hacksaw Ridge

@@@@
Här har vi en sann historia väl värd att berätta. Andrew Garfield (känd som den dålige Spindelmannen) spelar Desmond Doss, en from ung man som mot sluttampen av andra världskriget känner att han måste ut och hjälpa till att slåss mot ondskan. Det är helt enkelt moraliskt fel att låta andra unga amerikanska män slåss och inte hjälpa till. Det finns bara ett litet bekymmer. Desmonds religiösa övertygelse tillåter honom inte att ta i ett vapen, än mindre att skjuta och döda någon. Det spelar liksom ingen roll att det är krig och att ondskan måste bekämpas. Doss vill hjälpa till men han vägrar bära vapen. Han vill vara sjukvårdare och hjälpa så många som möjligt. Det här ställer till en del oreda för militären. Här har vi en kille som anmäler sig frivilligt men som vägrar döda. Befälen vet knappt vad de ska ta sig till och den pluton Doss hamnar i tittar snett på honom. Väl ute i fält visar det sig snart att Doss har större kulor än samtliga i hela plutonen tillsammans och ju fler han räddar desto mer respekt vinner han. Regissör Mel Gibson må ha tvivelaktig syn på svarta och på kvinnor men jäklar vad han kan berätta en historia. Det här är löjligt snyggt genomfört och filmens andra halva är en veritabel massaker när jänkarna försöker inta klippformationen Hacksaw Ridge. Inte sedan Spielberg släppte loss intet ont anande amerikanska soldater på Frankrikes stränder bara för att bli totalt nermejade har jag sett sådan intensiv och realistisk krigsskildring som här. Man vill vara ungefär exakt varsomhelst förutom på Hacksaw Ridge helt enkelt. Det är svettigt, blodigt och mardrömslikt. Kudos också till Garfield som lyckas förmedla Doss som person med sina styrkor och svagheter. Tack och lov har han kommit en bra bit sedan Spindelmannen. Vill även nämna Hugo Weaving som gör ett snyggt porträtt av den alkoholiserade pappan, Teresa Palmer som Doss' fru och Vince Vaughn som skrikande armésergeant i en typ av roll han brukade göra förr innan pruttkomedierna tog över.
/Surskägget

The Hobbit: The Battle of Five Armies

@@@@
Hehehe Vrångmannen hatar ju Hobbitfilmerna med en passion jag inte sett sedan jag själv hatade No Country For Old Men. Men han har ju fel. Visst är vi inte lika impade som när Ringentrilogin slog ner som en atombomb på bio och femmorna haglade som batongslagen över Rodney King. Visst är det närmast filmiskt självmord att göra tre två-och-en-halvtimmes-filmer av en bok på 160 sidor när Ringentrilogin hade närmare 1 000 sidor att sno av. Meeeeen Peter Jackson slänger ju in strider och fighter på 45-60 minuter som i boken beskrivs på två meningar så det jämnar liksom ut sig ändå. Dessutom hade han den goda smaken att faktiskt lägga till en hel del scener (framförallt i de förlängda versionerna) som inte finns i boken men som knyter an snyggt till Ringentrilogin så att man nu kan se Hobbit 1-3 och sedan Ringen 1-3 och få två trilogier som hänger ihop. Denna recension är för övrigt baserad på den förlängda versionen av filmen, så vet ni det. Trean tar vid exakt där tvåan slutar med Smaugs anfall på den lilla sömniga flodstaden. När draken väl är dräpt tar vi en liten andningspaus där dvärgkungen får storhetsvansinne innan slakten kan börja på allvar när tre arméer dyker upp utanför Smaugs gamla grotta. Jävlar i helvete vad Jackson öser på! Jag vidhåller att slaget i Sagan om Konungens Återkomst är fetare och ballare trots att den snart har 15 år på nacken, men det här kommer inte långt ifrån. Tjong och tjoff mest hela tiden, precis som vi vill ha det. Att återbesöka Tolkiens värld gestaltad genom Jackson filmlins är alltid en skön upplevelse och så även här. Jag ser  nu fram emot en helg när man sätter sig och bränner igenom alla sex rullarna på raken, givetvis de förlängda versionerna.
/Surskägget

Cloud Atlas

@@@@@
Det är ytterst sällan en film är bättre än boken den är baserad på. Faktum är att jag bara stött på det en gång tidigare, och det var med Fight Club. Boken är bra, men filmen rockar så sjukt hårt att boken känns tam i jämförelse. Cloud Atlas (i regi av syskonen Wachowski och Tom Tykwer) lyckas också med denna bedrift. Boken är inte dålig på nåt sätt. Lite svårläst på sina ställen, men spännande och fascinerande rakt igenom. Vi får följa sex olika livsöden i sex olika tidsepoker, från 1800-talet och långt fram i framtiden, där samma själ gång på gång är återfödd i olika kroppar och med olika personligheter. Allt knyts givetvis ihop. Och det är här filmen passerar boken med hästlängder. Boken börjar på 1800-talet, berättar halva den storyn, går vidare till nästa och berättar halva den och så vidare fram till sjätte historien som berättas i sin helhet innan man får följa story fem, fyra, tre, två och slutligen ett. Filmen varvar historierna och hoppar och skuttar glatt och hejvilt mellan dem mest hela tiden. Är man inte ordentligt med kan man ha svårt att fatta i vilken tidsålder och karaktär filmen fokuserar för tillfället. Men hoppandet är extremt strukturerat och väl uttänkt och vi får nya pusselbitar för varje tidshopp. Det är kanske mer utmanande men också betydligt mer fartfyllt och intressant än att bara få en story åt gången. Visuellt är Cloud Atlas skitsnygg. Jag som inte gillar Tykwers tidigare verk speciellt mycket var lite skeptisk till att han var medregissör men filmen fångar det bästa av Wachowski med det bästa av Tykwer och resultatet är strålande. Släng in skådisar som Tom Hanks, Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Keith David och Doona Bae som alla spelar på topp så har du tre underbara timmar framför dig. Vrångmannen var lika lyrisk han.
/Surskägget