torsdag 24 december 2009

Julkalendern 24 dec: Klappjakten

@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Arnold Schwarzenegger och Sinbad (SINBAD!!! HAHAHAHA!) slåss för att få tag på en actionfigur (Turbo Man! TURBO MAN!!! HAHAHAHAHA!) till sina respektive söner i julruschen. Naturligtvis är Turbo Man (HAHAHA!) extremt populär och helt slutsåld överallt. Inte hjälper det heller att Arnie spelar en snubbe som mer eller mindre alltid jobbar och som aldrig har tid för familjen. Detta är helt enkelt Arnies sista chans att visa sin son att han älskar honom. Genom att köpa en actionfigur! Han köper sin unges kärlek! Aaaaaaaaaaaah, man blir alldeles varm i hjärtat. Kampen om att hitta en Turbo Man öppnar upp för en hel del fula tricks och knep mellan Arnie och Sinbad och hela filmen är i princip en enda stor skrattfest (kanske inte alltid av "rätt" anledningar). Jaaaaa, det är en etta egentligen, men kanske en femma nånstans ändå. Ni vet ju! Överdrivet, over the top, totalt osannolikt, ganska ruttet och amerikansk sensmoral så det stinker ända upp till himlen meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen måste jag säga det igen? Arnie och Sinbad. Slåss. Om. En. Actionfigur. Under julruschen. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

onsdag 23 december 2009

Julkalendern 23 dec: The Family Man

@@-
Men vad är det här? Vad ÄÄÄÄR D-E-T H-Ä-R?!! Nicholas Cage spelar en rik börsmäklare som får tillfälle att se hur hans liv egentligen skulle ha sett ut om han hade gift sig med sin ungdoms kärlek. Det blir plötsligt vardag i förorten med barn, kåk och amorteringar men också mycket saknad kärlek i juletid. Vad hände med Nicolas Cage? Var inte han ballast och bäst förr (Vampire’s Kiss, Wild at Heart, Leaving Las Vegas, The Rock.. etc)? Rullarna han gör nuförtiden är oftast anskrämliga (med undantag för Lord of War som är FANTASTISK!). Antingen har han världens sämsta manager eller också gör han vad som helst för pengar och kan faktiskt inte läsa. Suck. Julstämningen är självklart hotad men jag ska hålla fanan högt och...zzzzzzzZZZZZZ!
/Vrångmannen

@
Jag håller med Vrångmannen i mångt och mycket av det han skrev i sin recension förutom att jag tycker filmen är sämre än han anser. Detta för att jag kommit underfund med att den här filmen är betydligt farligare och hemskare än den vid första anblick ser ut att vara. Faktum är att den här filmen måste vara ondskan själv och därför rekommenderar jag verkligen alla att undvika att se den. Varför undrar ni? Jo, såhär är det. Nic Cages filmer INNAN The Family Man: Rumble Fish, Birdy, Raising Arizona, Mångalen, Vampire's Kiss, Wild At Heart, Red Rock West, Leaving Las Vegas, It Could Happen To You, Kiss of Death, Trapped In Paradise, The Rock, Con Air, Face/Off, Snake Eyes, Bringing Out The Dead och Gone in 60 Seconds. Nic Cages filmer EFTER The Family Man: Kapten Corellis Mandolin, Windtalkers, Matchstick Men, National Treasure 1+2, The Weather Man, The Wicker Man, Ghost Rider, Next och Knowing. Ni ser mönstret va? Innan The Family Man gjorde han bra rullar, efter The Family Man har han bara gjort skit med Lord of War som enda undantag (Adaption är vare sig bra eller dålig, den bara är). Med andra ord passa er för The Family Man innan förbannelsen drabbar er också!
/Surskägget

tisdag 22 december 2009

Julkalendern 22 dec: Polarexpressen

@@@
Robert Zemeckis (Forrest Gump, Tillbaka Till Framtiden) lattjade lite med att spela in riktiga skådisar och sedan animera dem långt (nåja) innan han gjorde sköna Beowulf med en nyutvecklad teknik för en skum blandning av animerat och riktigt. I Polarexpressen känns animeringen mer animerad än i Beowulf (fattar knappt själv vad jag menar) och det märks att detta var en teknik i utvecklingsstadiet. Tom Hanks gör både röst och ansikte åt en tågkonduktör (han gör ytterligare fyra roller bl a som Tomten) på Polarexpressen, ett tåg på väg till självaste Jultomtens verkstad. Med på tåget har vi en liten pojk som börjat tvivla på Jultomtens existens men som nu får chansen att se att Tomten verkligen finns. Han råkar självklart ut för en mängd små äventyr under resans gång och även en bunt små äventyr när han väl är på plats i Nordpolen. Snygg animering, hyfsade actionsekvenser och bra tempo bjussas det på, men storyn är kanske inte alltid den mest originella eller övertygande. Kom dock ihåg att detta är en rulle för barn, och som sådan fyller den helt klart sin funktion.
/Surskägget

måndag 21 december 2009

Julkalendern 21 dec: Little Women

@@@@
Nej jag skäms inte att ge den en fyra! Winona Ryder är sötast och bäst och därmed basta! Detta är ännu en i raden av många inspelningar av en mycket populär bok med samma namn (en annan riktigt bra version är den från 1933 med Katharine Hepburn i huvudrollen) och det är lätt att förstå varför den filmatiserats gång på gång. Det är en tidlös berättelse om syskonskap, kärlek, uppväxt och familj. Och jul förstås. Även om inte hela filmen utspelas kring julen får vi många fina scener från julfirandet hos familjen March som det hela handlar om. Vi får träffa fyra systrar March spelade av Ryder, Samantha Mathis, Claire Danes och Trini Alvarado (även Kirsten Dunst spelar en av systrarna som mindre). Det är mitt under inbördeskriget i USA och pappan är ute och på slagfältet. Mamma Susan Sarandon får ta hand om ruljangsen hemma samtidigt som döttrarna blir kära i Christian Bale och Eric Stoltz, åtminstone tills Gabriel Byrne dyker upp och snor Ryders hjärta. Fullt med duktiga skådisar med andra ord och för alla som gillar sina kostymfilmer är detta förstås rena rama....wait for it...julafton!
/Surskägget

@@+
Nö nö nö nöööö! Tjejerna är glada. Nö nö nö nöööö! Nu hände det något tragiskt. Nö nö nö nöööö! Dom håller ihop i vått och torrt. Nö nö nö nöööö! Skruva på stråkarna så tårarna rinner och pengarna flödar..
Hehehe ok jag ska vara hyggligt snäll. Den här snyftaren är klockrent riktad åt en kvinnlig publik om man ska vara Hollywoodpengsynisk och de som förmodligen älskade den gamla romanklassikern. Så vitt jag förstår det så har Little Women filmats flertalet gånger genom åren (bl.a med Katherine Hepburn 1933) och även satts upp som pjäser och dyligt. Nö nö nö nöööö! Jänkarnas alldeles egna Barnen från Frostmofjället (fast mer påkostad och med stora stjärnor). Inget för den här vrånga gamla gubbjäveln men den är väl knappt ok, typ.
/Vrångmannen

söndag 20 december 2009

Julkalendern 20 dec: The Holiday

@@@-
Det här är en rulle som jag normalt inte skulle gilla. Cameron Diaz spelar en framgångsrik trailerproducent i Hollywood som efter ett rasat förhållande behöver ta lite semester över jul. Hon hittar på nätet en person (Kate Winslet, också med brustet hjärta) som bor i Surrey, England och de byter bostad för att komma bort från det vanliga. Diaz busar omkring i den snöiga staden och hittar kärleken i snälle och omtänksamme Jude Law. Winslet busar omkring i varma L.A och hittar drömkärleken i snälle och omtänksamme Jack Black. Det låter inte speciellt spännande och det är det inte. Däremot är filmen sådär ogenerat snäll och söndagsunderhållande på ett sätt som får en att dra på smilbanden en smula och den bjuder på gott om julstämning. The Holiday är alltså den typen av film som jag vanligtvis älskar att såga sönder med något rostigt men glöggdoften gör mig mild och snöovädret utanför fönstret gör mig ljuv. Hjälp mig.
/Vrångmannen

@@@+
Det finns en hel del att gilla med den här filmen. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black är inte bara bra skådisar utan oerhört charmiga sådana också. Få killar skulle väl knappast gnälla att fastna i en snötäckt stuga ute på engelska heden med Diaz. Lika få tjejer skulle väl gnälla om de hamnade där med Jude Law. Samma sak med Kate. Okej. Jack Black kanske inte är den mest fysiskt attraktive snubben, men han har humorn och snällheten och det räcker för många tjejer det med. Gillar även dialogen, hur kärleken spirar och motsatsförhållandet mellan supersoliga LA i december kring jul och snöiga, supergrå och molntäckta England. Visst, det här skulle kunna kallas "fruntimmersrulle" och det gör den säkert av somliga också, men faktum är att det är en trevlig, mysig och skön rulle med lagom doser kärlek och julmys. Och sånt kan behövas ibland mellan Cobra och Commando.
/Surskägget

lördag 19 december 2009

Julkalendern 19 dec: It's A Wonderful Life

@@@@@
Ni kanske trodde att vi skulle spara den här filmen till julafton i vår kalender eftersom att det är tradition i USA att köra den varje jul (ungefär som vi har Kalle Anka och Karl-Bertil) meeeeeen icke! Detta är förstås en av de inte bara bästa julfilmerna, utan en av de riktigt stora klassikerna genom tiderna. Regissören Frank Capra är en av pionjärerna inom Hollywoodfilmen och gav oss utöver denna klassiker även såna tidlösa filmer som It Happened One Night (med Clark Gable och Claudette Colbert), Mr Deeds Goes to Town (med Gary Cooper och sedan gjord av Adam Sandler som Mr Deeds) och Mr Smith Goes to Washington med James Stewart som även har huvudrollen i denna rulle. I korthet går det ut på att George Bailey (Stewart) får det knackigt ekonomiskt och funderar på självmord. Precis innan han ska hoppa från en bro kommer hans skyddsängel och visar George hur livet för de efterlevande och för staden skulle kunna se ut efter Georges död. Det är en dyster syn som möter George och som får honom att inse hur mycket han älskar sin familj och sina vänner och hur mycket de faktiskt älskar och behöver honom. Slutet gott, allting gott och George bestämmer sig för att livet är värt att leva trots allt. I slutet när alla står kring julgranen och sjunger Auld Lang Syne plingar det till i en av bjällrorna i granen vilket betyder att Georges skyddsängel fått sina vingar och blivit riktigt ängel. På med tårkanalen och njut av en riktigt God Jul!
/Surskägget

fredag 18 december 2009

Julkalendern 18 dec: Black Christmas (1974)

@@@@
Vill ni bli lite skrämda i jul? Det här är en klassisk skräckthriller som än idag håller måttet. Den är riktigt riktigt obehaglig på bästa tänkbara sätt, t.o.m den svenska titeln: Stilla Natt Blodiga Natt är bra! Några tjejer, som bor vid ett universitet där de pluggar, blir kvar över jul när de flesta dragit. Plötsligt börjar telefonen ringa och en galen mansröst (japp, g-a-l-e-n!) vräker ur sig obsceniteter. Tjejerna roas lätt förskräckta av detta först men snart övergår snusket till dödshot. Det går snart upp för dem att de faktiskt inte är ensamma i huset. I mörkret. I natten. Black Christmas inspirerade John Carpenter till att göra Halloween och visst finns det många likheter. Oblodig men väldigt skicklig terror som använder mediet till fullo. Tydligen är den baserad på verkliga händelser och detta gör det bara jobbigare. En mycket bra kanadensisk rysare av Bob Clark som i stort sett bara gjort skit annars. Vad hände där? Här har han dock lyckats totalt. Jag kommer nog inte sova inatt för jag blir fan rädd bara jag skriver om skiten!
/Vrångmannen

P.S. Undvik den bedrövliga remaken från 2006.

torsdag 17 december 2009

Julkalendern 17 dec: Surviving Christmas

@@@
Hahahaha Ben Affleck i en julfilm. Då blir det väl bra? Damn straight att det blir! Ben spelar en ensam miljonär som betalar en familj att låtsas vara hans riktiga familj över julen och att dessutom göra det som han minns sina jular som liten med samma traditioner som då (som naturligtvis inte liknar familjens traditioner). De tycker förstås att det är märkligt men vill inte tacka nej till så feta pengar som erbjuds. Dock är ju Ben en riktigt pain-in-the-ass-snubbe som har noll koncept om verkliga livet och lever i sin rika lilla låtsasvärld. Självklart krockar rik vs fattig och många komiska situationer med hyfsat seriösa undertoner inträffar tills alla lär sig lite av varandra och blir bättre människor (hey! det är en goddamn julfilm! vad hade ni förväntat er? marsmänniskor som skjuter skallen av alla?). Utöver herr Affleck ser vi James Gandolfini (i helskägg hahahahahahaha), Christina Applegate och Udo Kier (hahahaha!) i en liten roll. Julstämning i stil med Bad Santa men inte lika elak.

/Surskägget

onsdag 16 december 2009

Julkalendern 16 dec: How the Grinch Stole Christmas

@
Den här filmen borde vara betydligt bättre egentligen, men Jim Carrey i grön Grinchsminkning blir aldrig rolig. Ron Howard i registolen har smällt på med en jäkla massa julstämning i form av blinkande lampor, julgranar överallt, dekorationer i varje gathörn och ett perfekt snötäcke. Problemet är att han smäller på för mycket så överdosering på pepparkaksgubbar, julnissar och julbockar är ett oundvikligt ont. Det i sin tur gör att man nästan börjar hata, om inte julen, så den lilla staden med de idiotiska invånarna nästan lika mycket som Grinchen. Eller som jag skrev i en kortare, mer kärnfull recension av filmen när vi gick igenom Ron Howards historik som regissör: "Jim Carreys sämsta film. Nej det spelar ingen roll att den är för barn. Den suger hästballe och är pisstråkig!" Där har ni det. Men om man önskar sig att få jul nertryckt i halsen tills det sprutar ut glögg genom öronen kanske det kan vara nåt för just dig.
/Surskägget

@@
Jim Carrey är faktiskt helt ok i den här rullen, i synnerhet gillar väl ungarna hans galna tokerier. Såg den på TV en trött eftermiddag någongång i långt-bort-i-stan. Medger att jag kollade ointresserat med ett halvt öga men garvade väl till då och då åt en del tokerier. Baserad på en barnbok jag aldrig ens tittat i men fattar att den är stor i staterna. Inget för Vrångmannen alltså (som är en finsmakare av helt oresonabla proportioner och bjussar på facit efter facit!) men går säkert hem klockrent hos barnen. Tokerier.
/Vrångmannen

tisdag 15 december 2009

Julkalendern 15 dec: Scrooged

@@@
Berättelsen ”En julsaga” från 1843 av Charles Dickens har i modern tid tolkats i oändligt många versioner, i synnerhet för TV. Här får vi en sprallig och påkostad version för stora duken från det glada 80-talet med en Bill Murray i toppform. Han spelar den grinige och själviske Frank Cross som leder ett framgångsrikt tv-bolag och kunde skita en hel hink i vänner, familj och framför allt julen (ett av julprogrammen han producerar visar tomten som mördarmaskin med automatvapen i högsta hugg hahaha!). I sedvanlig tradition får Frank nattligt besök av tre spöken. De visar honom julens riktiga innebörd samt lär honom en läxa så han skall bli snäll farbror. Scrooged är en underhållande julkomedi och faktiskt roligare idag än vad jag minns den från VH…VS…tiden då man hade film på klumpigt vis i plastig, tjock rektangel! Bill Murray är som sagt i skön form och garven är många trots att filmen inte riktigt lyfter. Scrooged lyckas till slut, om än hysteriskt paketerad, med att ge en riktig julstämning precis som den klassiska förlagan. Gott så.
/Vrångmannen

@@
Älskade den här som ung pöjk. Men istället för att gå runt och minnas den med glädje och värme i kroppen såg jag om den för nåt år sen och kunde krasst konstatera att tidens tand farit hårt åt denna lilla julfilm. Första halvtimmen eller så innan alla spöken börjar dyka upp är det faktiskt riktigt bra. Murray är så dryg och elak att man vill kasta en lussebulle i nyllet på honom (alternativt trycka upp en julgran där solen inte skiner). Men så kommer spökena, Murray får se en bunt alternativa jular, han blir blödig och vek på gamla dagar, specialeffekterna är sämre än vad 80-talsfilmer brukar ha generellt och det mesta blir en ganska trött och tradig julgröt vi önskar vi sluppit. Den får en tvåa i betyg för första halvtimmen, för att Murray är ganska kul nästan hela tiden (även om han är klart under par) och för den härliga Al Green/Annie Lennoxduetten Put A Little Love In Your Heart.

/Surskägget

måndag 14 december 2009

Julkalendern 14 dec: The Nightmare Before Christmas

@@@@
När Tim Burton producerar julfilm förstår man snabbt att detta inte är ännu en standardrulle med glättiga plastjulgranar, tomtar i mängder och allmänt mys. Nej, i denna dockfilm skickas vi till en liten stad som kretsar kring det årliga Halloweenfirandet. Alla som bor i staden är spöken, häxor, zombies eller skelett som vår hjälte Jack Skellington. Det är han som är den officiella ringledaren varje Halloween och han som kommer på nya och förbättrade idéer varje år. Problemet är att Jack börjar tröttna på att enbart fira Halloween hela tiden. Han vill göra nåt annat vilket han får den dagen han av misstag råkar hamna i Julstaden. Snabbt snor han konceptet med Santa Claws och presenter och tar med sig hem till Halloweenstaden fast i en lite mer skrämmande tappning än vi vanliga dödliga är vana vid.
Filmen är fylld med en bunt härliga sång- och dansnummer signerade Burtons hovleverantör av musik Danny Elfman. Skivan är underbar att slänga på under julafton som ett skönt avbrott mellan Absolute Christmas IV och Svenska Julhits XVI. Dockorna och miljöerna är otroligt vackra och detaljrika och storyn passar både vuxna och barn som kan hitta olika saker att roas av.
/Surskägget

söndag 13 december 2009

Julkalendern 13 dec: The Money Train

@@-
Wesley Snipes och Woody Harrelson är styvbrorsor och bägge poliser. Harrelson spelar bort sina pengar och blir skyldig maffian såna summor så de hotar honom till livet (hur hotar man en polis till livet och kommer undan med det åååååh?!). Snipes och Harrelson planerar då att råna ”The Money Train” som med pansar och tung bevakning fraktar pengar genom tunnelbanan mitt på självaste julafton . Det här är en tråkig, ospännande och ganska platt actionthriller men julstämningen vägrar låta mig se endast det negativa. Woody och Wesley har väl en rätt skön jargong ibland och Jennifer Lopez i en tidig roll (också hon polis!) gör inte ont på ögat. Synd på en annars så klockren etta i betyg.
/Vrångmannen

@@
Det här är en rätt så onödig film. Visst, ibland vill man bara ha väldigt enkel och basic dumaction, men då är det liksom bättre att slänga på nåt med Seagal så får man ju i alla fall sina elaka aikidokast på ögat. Money Train är inte usel men långt ifrån bra. Typ knappt okej. Lopez visar tutten vill jag minnas men inte ens det höjer temperaturen på detta julfilmsmagplask.
/Surskägget

lördag 12 december 2009

Julkalendern 12 dec: Ensam Hemma

@@@
John Hughes har alltid nånstans gillat sin snubbelhumor. Trots att de flesta av hans tidiga filmer är dialogbaserade fanns det alltid nåt litet element av fysisk komedi (tänk Emilio Estevez klättra över tidningshyllan de satt fast i dörröppningen i Breakfast Club t ex). Med Ensam Hemma gick Hughes in i 90-talet och bestämde sig för att köra på med en film där komiken är fast förankrad i gammal hederlig ramla-på-arslet-och-slå-sig-skämt (Hughes skrev alltså bara manus till denna, den är regisserad av Chris Columbus numera mest känd för de första Harry Potterrullarna).
Lille Kevin (Macaulay Culkin), åtta år, blir av misstag lämnad kvar hemma när hela familjen sticker till Paris över jullovet. Först är allt frid och fröjd och Kevin njuter av att få göra vad fan han vill, men snart nog dyker det upp två inbrottstjuvar (Joe Pesci hahahaha och Daniel Stern). Eftersom att detta är en familjefilm lyckas Kevin ordna en bunt fällor runt om och i huset och när Pesci och Stern försöker ta sig in åker de på fler och fler smällar á la gammal klassisk stumfilmshumor.
Ja, filmen kräver att tittaren ska köpa att en liten åttaårig snorunge kan avväpna och oskadliggöra två tuffa inbrottstjuvar, men gör man det får man rätt så många kul skämt (om man gillar sin faller-omkull-på-röven-och-skriker-aaaaaaaj!-humor). Som familjefilm funkar den perfekt. Jultider, barn som vinner över vuxna och lyckliga slut faller väl ut hos de flesta ungar.
/Surskägget

@@
Just det. Ungar. Det här är väl en familjefilm som mest riktar sig till barnen. Måste säga att jag som vuxen-isch har ganska tråkigt när jag ser det här. Eftersom jag fortfarande har lite julstämning i mig kvar från förra recensionen (och förhoppningsvis snart några järn!) så jag ska ändå försöka fokusera på det positiva, i synnerhet eftersom den här filmen inte är gjord med mig i åtanke som publik i första hand. Det mysiga musiktemat av John ”Gör allt åt Spielberg” Williams har både julstämning, bus och äventyr inbakat i tonerna. John Candy, här i liten roll, är alltid en fröjd att se. Några av fällorna som Macaulay Culkin sätter för skurkarna är finurliga (och borde ha dödat dom tre gånger om i en allvarligare film). Pizzorna familjen beställer hem i början av filmen är asdyra. 150 DOLLAR och då är det år 1990!! ÅÅÅÅÅH! Culkin f ö gick det ju sådär för i branschen med drogproblem i tonåren, varierade bråk och senare lite udda indierullar. DÄR har vi en film jag skulle vilja se. Vad hände med Culkin och vad gör han egentligen nuförtiden när han är ensam hemma?
/Vrångmannen

fredag 11 december 2009

Julkalendern 11 dec: Dödligt Vapen

@@@@
Behöver jag berätta vad den här filmen handlar om så blir jag vansinnig. Gör det i alla fall. I ALLA FALL! Martin Riggs (Mel Gibson) är en ung självmordsbenägen supersnut (han ÄR actually ett dödligt vapen) och Roger Murtaugh (Danny Glover) är en gammal polis som ser fram emot pensionen. De blir ett udda L.A team mitt i värsta julrushen och löser fallet med härligt övervåld a’la Hollywood samt busiga one-liners. De gillar inte först varandra men blir till slut förstås de bästa av vänner. En actionfilm på kartan och jag känner ingen som inte har sett den här minst två gånger. Dödligt Vapen banade lite väg för en ny typ av action där humorn var viktig och våldet skruvades till. Har man humor och charm så kan man vara hårdare. Det här är en riktigt bra actionrulle på alla plan (även om jag ändå föredrar uppföljaren Dödligt Vapen II). Det enda som stör mig idag är de galna saxofonerna i filmmusiken, annars är den fan i mig tidlös.
/Vrångmannen

@@@@@
Återigen ett manus av Shane Black (se Kiss Kiss Bang Bang nedan) och det är ju då naturligtvis som bäddat för fräcka oneliners, sköna karaktärer och onödigt (men filmtufft) övervåld som är superoverkligt egentligen men som i sammanhanget känns väldigt äkta (får jag se hjälten och skurken spöa på varandra så hårt som de gör i slutscenen här och sen inte behöva likkista båda två egentligen så vet jag inte). Minns att detta var första gången för mig som jag på bio såg en av hjältarna (Gibson i det här fallet) bli skjuten mitt i filmen. Jag trodde på riktigt att han var död och förstod ingenting. Hur kunde de döda huvudrollen när halva filmen är kvar? Vad är det här? VAD ÄR DET HÄR!? Sen visade det sig att han hade skottsäker väst. Det här tricket återanvänds ju av var och varannan actionrulle nuförtiden och det är inte spännande alls längre. Dödligt Vapen var dock först (såvitt jag vet och kan minnas) och bara det ger den klassikerstatus direkt. Att sen resten av filmen är sjukt underhållande med massor av härlig action, komedi och sjukt bra karaktärer som än idag känns ny och fräsch varje gång jag ser den betyder att ja - det är en femma!
/Surskägget

torsdag 10 december 2009

Julkalendern 10 dec: Gremlins

@@@
När jag var liten och den här rullen gick på bio (vi snackar 1984) och framförallt sedermera när den kom på VHS så var det helt klart en av favvorullarna som sågs om och om igen. Söta lilla Mogwai som efter lite vatten på sig spottade ur sig ett gäng inte lika söta hårbollar som dessutom åt efter midnatt och blev till Gremlins. Spänningen! Fartfylldheten! Komiken! Phoebe Cates (som ville gifta sig med mig innan det blev Kevin Kline)! Dessa elaka små monster som skapade oreda i julfriden var både läskiga och roliga på samma gång, och scenen i köket där diverse hushållsapparater används för att döda Gremlins på kreativa sätt var fantastisk. Även slutet i varuhuset var nagelbitande och spännande. Hade du frågat mig då hade jag sagt en femma. Sen växte jag upp och såg den inte på ett gäng år. När jag väl såg om den för ett par år sen föll hela min världsbild. Taffliga effekter, rätt trist tempo, tråkiga skämt och en huvudperson med noll karisma (hej Zach Galligan, vad gör du idag?). Och även om Phoebe Cates fortfarande ville gifta sig med mig var det inte samma sak. Hade du frågat mig då hade det blivit en etta. I mitten av ett och fem ligger tre och tills dess att jag ser om den är det där betyget hamnar.
/Surskägget


@@@@
Måste erkänna att det var över 20år sedan jag såg den här filmen. Känns helt galet nu när det slog mig. På den tiden det begav sig såg jag den nog minst 20 gånger på video precis som Skägget och älskade den. Även jag var sjukt tonårsförälskad i Phoebe Cates och på den tiden var effekterna grymma. Perfekt blandning av skräck och skratt med en av filmhistoriens kanske gulligaste varelser, Gizmo. Roligt också att filmen var barnförbjuden på bio i Sverige när den kom 1984 men barntillåten i USA hahaha! Sverige var ändå skönt på gamla Sven Melandertiden. Eftersom jag inte sett om Gremlins i vuxen ålder (men planerar att göra detta asap!) och eftersom att jag är fylld av glada minnen och den heliga julstämningen så måste betyget bli som jag minns den. Fantastiskt.
/Vrångmannen

onsdag 9 december 2009

Julkalendern 9 dec: Kiss Kiss Bang Bang

@@@@@
Manusförfattaren Shane Black (Dödligt Vapen, Den Siste Scouten, Long Kiss Goodnight) regidebuterar här med eget manus. Black gillar ju sina tuffa karaktärer och sin tuffa dialog. Resultatet är den här gången galet bra. GALET BRA! Harry (Robert ”Ge mannen alla priser” Downey Jr) spelar en småtjuv som genom några galna incidenter hamnar bland Hollywoods toppskikt mitt under juletid och spås mot alla odds en karriär som skådis. Han springer på sin gamla barndomskärlek som själv flyttat till Hollywood för att bli skådespelerska och känslor uppstår. Allt ser ut att gå vägen för Harry. Plötsligt hamnar han i en härva av mord och intriger. Downey Jr’s berättarröst guidar tittarna genom filmens äventyr och ibland talar han direkt till publiken: ”And you? How 'bout it, filmgoer? Have you solved the case of the the dead people in L.A.? And stop picking at that, it'll just get worse”. Hahaha! Metan funkar klockrent och balansen mellan allvar och satir är perfekt. Harry får hjälp av kändisdetektiven Perry (en lysande Val Kilmer) och de blir motvilligt tvungna att lösa fallet. Grymt rolig och smart dialog bland all spänning och intrig. En mycket annorlunda vinkel på en rätt vanlig deckarhistoria och fullt av sköna biroller. Filmen är fan i mig i det närmaste perfekt. Nej fan det är den! En perfekt rulle! En av de få filmer jag sett fler än en gång på bio. Köp den idag på DVD till er själva så får ni helt klart en RIKTIGT GOD FILMJUL!
/Vrångmannen

@@@@
I grunden är detta en deckarthriller av gammeldags film noirsnitt. Men istället för Humphrey Bogart och James Cagney bjussas vi på Robert Downey Jr och Val Kilmer. Deckarstoryn får ge vika för så mycket annat kul, framförallt det ständiga skämtandet där karaktärerna är fullt medvetna och att de är med i en film. Jag älskar sånt. Dialogen mellan Kilmer och Downey är stundtals hysteriskt rolig, och filmens kvinnliga huvudroll Michelle Monaghan (som har det underbara namnet Harmony Faith Lane i filmen, hahahaha) får dunka ut ett par riktigt minnesvärda repliker hon med. Otroligt kul film som dock definitivt inte är för alla. Man måste nog ha ett visst filmintresse för att gilla alla sköna metaprylar hela tiden. Men har man det älskar man det här. Varför får inte Shane Black göra mer filmer för? Hans dialoger/stories är otroliga!
/Surskägget

tisdag 8 december 2009

Julkalendern 8 dec: The Santa Clause

@@
Det fanns en gång en kille som hette Tim Allen. Han hade en komediserie på amerikansk teve som var oförskämt stor och populär (mest minnesvärd nu i efterhand på grund av att den gav oss Pamela Anderson i sin första större roll). Eftersom att Tim hade erövrat tevemediet tyckte han att han borde vara störst på bio också. The Santa Clause skulle vara den film som skickade honom högst och längst upp på stjärnhimlen (istället blev Toy Story där Tim gör Buzz Lightyears röst störst och ingen minns hur Tim ser ut längre även om alla känner till hans röst). The Santa Clause är en klassisk familjejulfilm från Hollywood. Vi får träffa den stressade affärsmannen Scott (Tim Allen) som knappt har tid för julen. Men det slumpar sig som så att han oavsiktligt har ihjäl den riktige jultomten och därmed per automatik blir nästa jultomte på magisk väg. Helt plötsligt växer tomteskägg och tomtemage på Tim som trots att han gör sitt bästa för att inte bli jultomte naturligtvis blir det ändå. Scott lär sig att julen och familjen är det finaste som finns och alla blir lyckliga. Det bjussas på ett par skämt på vägen men är alldeles för gullenuttigt för att bli riktigt bra.
/Surskägget

måndag 7 december 2009

Julkalendern 7 dec: Trapped In Paradise

@@@
En lite bortglömd film som förtjänar ett bättre öde än att hamna längst bak i lågprishyllan. Tre kriminella bröder (Nic Cage, Dana Carvey och hahahaha Jon Lovitz!) genomför världens enklaste bankrån i en liten sömnig småstad vid namn Paradise på självaste Julafton! Som de ser det är det enkla pengar, snabbt in och lika snabbt ut och innan nån ens fattat att de varit där är de redan på en varm söderhavsö med bikinibrudar och paraplydrinkar. Meeeeeeeeeen det visar sig att det inte är riktigt så lätt att komma iväg från den lilla staden som de först trodde. Faktum är att invånarna är så vänliga att de är för vänliga och gör det svårt för de innerst inne goda bröderna att bara dra. När dessutom ena brorsan ljuger så fort han öppnar munnen och andra brorsan inte kan hålla fingrarna i styr blir det ett rent elände för den sista brorsan. HAHAHAHAHAHA! Många fina stunder och skämt i den här. Både Carvey och Lovitz är hysteriskt roliga på sina ställen och Nic Cage funkar bra som tryggt ankare mellan deras tokigheter. I ett vackert vinterlandskap på självaste Julafton kan filmen naturligtvis bara sluta på ett sätt - slutet gott, allting gott!
/Surskägget

söndag 6 december 2009

Julkalendern 6 dec: Ombytta Roller

@@@@+
HAHAHAHA! Galna gamla gubbjävlar till miljardärer leker med människors liv. Dan Aykroyd. Eddie Murphy. Jamie Lee Curtis (som precis brutit sig fri från Scream Queenstämpeln). Vet att jag slänger med ordet klassiker ofta men det skiter jag i. Ombytta Roller är en KOMEDIKLASSIKER! Det var på den här fina tiden då regissören John Landis gjorde roliga filmer och den unge hetsporren Eddie Murphy var roligast i världen. Storyn i korthet för er som inte sett den: Två gubbjävlar till miljardärer alltså slår vad om att Eddie Murphy, som är en urfattig gatuskojare, kan bli framgångsrik och sofistikerad. De sätter dit oskyldige Dan Aykroyd, som är välutbildad, rik och jobbar åt miljardärerna, för stöld. Rollerna Murphy och Aykroyd blir totalt ombytta och den glada farsen kan börja! En av Eddie Murphys roligaste roller och Dan Aykroyd går inte heller av för hackor. Fartfyllt och skitkul alltså. Jo just det. Filmen utspelar sig runt jul och Dan Aykroyd springer omkring i tomtedräkt pissfull med en pistol i högsta hugg (HAHAHAHA! Orkar inte!). Därför är filmen med på vår julkalender.
/Vrångmannen


@@@@+
HAHAHAHAHAHAHA! Den här filmen har fan det mesta. En ung Eddie Murphy i högform. Dan Aykroyd i högform. Jamie Lee Curtis som "Inga from Sveeeedeeeen" i tyska/österrikiska lederhosen! HAHAHAHAHAHAHA! En riktigt kul och än idag aktuell story med skrupelfria börshajar, finanskriser och dilemmat att vara fattig och utslagen vs den överkonsumtion rika ibland ägnar sig åt. John Landis i regissörsstolen med hits som Deltagänget och Blues Brothers bakom sig. Scenen med en galet superfull Aykroyd i sliten tomtedräkt och pistol är så kul att man nästan kissar på sig om man inte passar sig. Murphy som den för glade afrikanske utbytesstudenten som vrålar Happy Christmas and a Merry New Year med världens största smil på läpparna är obetalbar. HAHAHAHAHAHA! Se och se om genast.
/Surskägget

lördag 5 december 2009

Julkalendern 5 dec: Bad Santa

@@
Billy Bob Thornton har gjort en karriär av att spela lite halvalkade, vrånga gubbar som nånstans ändå har hjärtat på rätta stället. Jag har en vag känsla att han mest spelar sig själv faktisk. Men anywho! Här är han en helalkad supervrång gubbe som av nån anleding får jobb som tomte på ett varuhus. Typ det sista stället i världen man skulle vilja ha den här barnhatande gubben på egentligen. Han har självklart en baktanke med jobbet och det är att på sikt länsa kassaskåpet på alla sköna julpengar. Komiska situationer uppstår bla bla bla. Alla verkar vara helt lyriska av den här rullen. Själv tycker jag den följer mallen 1A för Billy Bob Thorntonkomedier. Bra för stunden men man har glömt bort den fem minuter senare. Dock är det skönt att få en julfilm som är lite vrång och sur och som inte bara är äppelkindade glada jultomtar. Det får man tillräckligt av ändå.
/Surskägget

@@@+
Hehehe trodde att du skulle gilla den här mörka komedin skägget. En skön rulle på många sätt som sprider lite julstämning trots allt genom att vara anti mot både vår hjälte och julen i sig. Billy Bob Thornton är skitbra i rollen som alkade brottslingen Willie som skiter i allt och alla. Regissören Terry Zwigoff (Ghost World) har full koll på den mörka humorn och de skruvade karaktärerna. En feel-bad-to-feel-good film med många garv. Skägget avgudar ju som bekant Angelina Jolie och jag har en teori om varför skägget smygdissar Thornton. Den gamle skådisen och Jolie hade ju ett förhållande när det begav sig och därför dissar Skägget honom per automatik HAHAHA! "Ingen lägger labbarna på min Jolie!". Om det är sant eller inte är oklart. Bad Santa rekommenderas i alla fall av mig som en skojigt elak rulle med hjärna och fyran i betyg är riktigt riktigt nära. Lika nära som julafton faktiskt.
/Vrångmannen

fredag 4 december 2009

Julkalendern 4 dec: Less Than Zero

@@
Mörkare tider i det annars pastellrika åttiotalet. Clay (Andrew McCarthy) återvänder hem till Los Angeles under jullovet från college. Han får då reda på att hans ex (Jami Gertz) är tillsammans med Clays bästa vän Julian som blivit knarkare (en grym Robert Downey Jr) och att de nu ”partajar” som om det inte fanns någon morgondag. Julian tycker att livet är en fest och fattar inte varför Clay är så arg och besviken. De är ju äntligen på plats alla tre precis som de gamla dagarna i high school och kan fira julen tillsammans. Mitt i allt lurar också en elak langare som Julian är skyldig på tok för mycket pengar. Less Than Zero (1987) är ett drama baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn. Filmen känns väldigt avlägsen och man kan inte säga att den har åldrats med värdighet. Robert Downey Jrs gripande rollprestation är i stort sett den enda behållningen i mitt tycke. Ett fett soundtrack ackompanjerar dock de glassiga bilderna (om man gillar sitt 80-tal) med bl.a The Bangles, Run DMC och Joan Jett. Som julfilm är den rakt ut sagt bedrövlig. Inte en tomte i sikte och bara elände så långt ögat kan nå. Eftersom filmen utspelar sig i L.A så är det också less than zero med snö! Nej tyvärr. Inte mycket att hänga i julgranen alltså (hehehe!)
/Vrångmannen

@@@@
Återigen är Vrångmannen ute och cyklar. Som vanligt i Easton Ellis värld är det lite för rika snorungar med lite för överdimensionerade problem som egentligen är deras föräldrars brist på empati och tid som ligger och gnager. I L.A. på 80-talet dödade man alla sorger och besvär med sprit, droger och mer droger och om nån nånsin spelat sig själv är det väl just Downey Jr i rollen som den totalt urspårade Julian som mår så dåligt psykiskt att han petar i sig vad som helst för att döva smärtan och blir en tvättäkta pundaralkis på kuppen. Filmen är lika intressant idag som då och vi vet ju att om man skulle byta ut min före detta fru Jami Gertz mot min blivande fru Lindsay Lohan, Downey Jr mot Shia Leboeuf och Andrew McCarthy mot Jake Gyllenhaal så har du en Less Than Zero för 10-talet. Vissa problem ändras aldrig och Hollywood och dess invånare lider av samma skit då som nu. Som julfilm tycker jag den ger oss en bild av hur illa vi skulle kunna ha det utan snö, jultomtar och glögg om vi både i LA som Arne...förlåt, Anna Anka, och därför kan njuta mer av den julstämning och gran vi faktiskt har här på plats. En inverterad julstämning som därmed sprider julstämning. Aaaaah, den fina tiden.
/Surskägget

torsdag 3 december 2009

Julkalendern 3 dec: Elf

@@@
Att Will Ferrell är en av vår tids komiska genier är ett faktum. Visst Semi-Pro var sådär och Land of the Lost ska ju vara sådär enligt de som sett den, men överlag bjussar ju Ferrell på väldigt starkt material. Elf var en av de tidiga huvudrollerna och det märks att Ferrell är på väg mot superstardom. Han spelar adopterad tomtenisse som tror han är som alla andra tomtenissar (typ 80 cm lång hahahahaha!) men får en dag reda på hur det ligger till och sticker till New York för att söka rätt på sin biologiske far. I New York får vi självklart mängder med komiska situationer när den Nordpolsuppväxte Ferrell försöker anpassa sig till sin nya miljö. Att se Ferrell slicka på gamla tuggummin vid en tunnelbanenedgång är så kul att jag inte vågar se den scenen igen för jag är rädd att skratta ihjäl mä! Bitvis är filmen lite ojämn, men överlag är den riktigt kul med mycket julstämning.
/Surskägget

@@@+
Hehehe! Upplägget är ju klockrent. Will Ferrell tror att han är tomtenisse. En rolig och busig rulle för både gammal och ung. En nypa hysteriskt kul tillika skön julstämning. Utan Will Ferrell, och det här är det perfekta fordonet för honom, skulle filmen inte alls vara lika intressant för oss vuxna kanske. Här får han verkligen komma till sin rätt om än på ett lite snällare sätt än i hans senare filmer. Man kan inte undgå charmen även om det ibland stinker USA av alltihopa. Favoritscenen är när Buddy (Ferrell) tror sig se jultomten i ett varuhus men upptäcker snart att det bara är ett fyllo som försöker tjäna en extra slant: ”You smell like beef and cheese, you don't smell like Santa!". HAHAHAHAHA! Gott som pepparkaka.
/Vrångmannen

onsdag 2 december 2009

Julkalendern 2 dec: Tomten Är Far Till Alla Barnen

@@@
Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svensk klassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Sara (Katarina Ewerlöf) är gift med Janne (Peter Haber). Hon har varit gift flera gånger tidigare och fått lite barn hit och dit. Den inte så briljanta idéen uppstår att de alla ska fira jul ihop, exmakar, deras nya fruar och flickvänner, barn och hej kom och hjälp mig. Naturligtvis anar vi katastrofen runt knuten. Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gäng tokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid så händer det grejer. Ändå känns det som om han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t.ex gjorde i den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979. Överlag bra skådespelare (Dan Ekborg med världens största snusprilla hahaha!) och som sagt en och annan klassisk scen. Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julen ger ris och ros i både slott och koja.
/Vrångmannen

@@@
Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svensk klassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna man traditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders män på pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är. Därmed inte sagt att den är lysande och förtjänt av klassikerstatus. På den punkten håller jag med Vrångmannen att filmen är skön men ojämn och att det finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som han behåller i grytan. Lite förväxlingar hit och dit kring vem som egentligen är pappa till Saras unge hon nu har i magen sköts svenskt och beskedligt, liksom hela upplägget att fira jul med sina sjuhundra ex och deras flickvänner/fruar. Här har ju Sundvall en en proppad julsäck av jobbiga och därmed komiska situationer att lägga upp på sitt julbord, men väljer som sagt att bara ställa fram den mest traditionella julskinka och sill. Vilket är gott och bra, men ibland vill man ha nånting lite mer spännande som ål eller kanske currysill som bryter av. Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumor när den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varav bastuscenen med en odräglig Ekborg är en. En bra film med potential för mer.
/Surskägget

tisdag 1 december 2009

Julkalendern 1 dec: Ett Päron Till Farsa Firar Jul

@@@@
Välkomna ska ni vara till Vrångmannen & Surskäggets alldeles speciella lilla julkalender. Förra året var det en hel del som ville ha julfilmstips. Tyvärr hann vi inte riktigt med att förbereda det då, men nu är vi tillbaka with a vengeance! Och vilken film är bättre att sparka igång nedräkningen till jul än just denna klassiker? Efter att ha varit på sommarsemester både i USA och Europa var det inte svårt att lista ut att familjen Griswold (hahahahahaha jag orkar inte ens med namnet!) skulle fira jul ihop. Och naturligtvis går det mesta rätt åt helvete. Det ska snos julgranar och hängas upp julbelysning från helvetet samtidigt som Randy Quaid glider runt och är full och dum. HAHAHAHAHA! Om alla jular skulle vara såhär skulle ingen fira dem längre. Chevy är som vanligt i sitt esse i rollen som Clark Griswold och Randy Quaid förtjänar minst en hedersoscar för sin roll som den extremt jobbige kusinen Eddie (som självklart dyker upp helt oannonserad med hela stinkande white trashfamiljen). Att det är mästaren John Hughes som skrivit även denna tredje installation i serien skadar definitivt inte. Så korka upp glöggen, ta fram pepparkakorna och skratta ihjäl dig långt innan tomten fastnar i skorstenen.
/Surskägget

@@@@
Jingle bells, Batman smells, Robin laid an egg. The Batmobile, lost it’s wheel and the Joker got away! Ho ho hooooo!!! (jag var bara tvungen)
Ett Päron till farsa firar jul (Christmas Vacation) är riktigt jävla skitkul. Den lyckas också vara lite lagom sentimental utan att det går över styr och faktiskt locka fram julstämningen hos tittaren mellan alla garv. Man känner igen sig även om det naturligtvis alltid går över gränsen. Det här är också den sista filmen där Chevy Chase var riktigt rolig. Ingen vet varför. Kanske för att han blivit för gammal för sin egen lite udda humor (blickar, smygsarkasm, slapstick). Som Surskägget också påpekade så förhöjs julstämningen av en fantastisk Randy Quaid som verkar ha doktorerat i att spela white trashgubbar med hjärta. Såklart blir julen en katastrof både innan och efter släktingarna anlänt men familjen finner ändå julstämningen till slut. Den här rullen är mer svensk julafton än Kalle Anka! KALLE ANKA!
”We're gonna have the hap, hap, happiest Christmas since Bing Crosby tap-danced with Danny fucking Kaye!”
/Vrångmannen

söndag 29 november 2009

The Directors: John Carpenter

Trots att vi titt som tätt nämner hans filmer i andra recensioner eller diskussioner kring film har vi ända fram tills nu inte verkligen gett John Carpenter det utrymme han mer än väl förtjänar. Visst har hans stjärna falnat, hans gloria hamnat på sned och hans rykte åkt på en rejäl törn i och med de senaste årens bottennapp. Dock kan ingen så mycket som peta på hans tidiga filmer som i princip alla håller väldigt hög klass. Kungen av undergroundfilm gjorde alltid bäst ifrån sig när han hade som minst pengar. När budgeten sprang iväg verkade idéerna tryta och resultatet blev därefter. Vi ska inte titta på alla filmer (en del har vi redan recenserat på andra håll) men en hyfsat gedigen lista på John Carpenterfilmer kommer här:

Assault on Precinct 13 (Attack på polisstation 13, 1976)
@@@@
Surskägget här

@@@@@
Vrångmannen här

Halloween (Alla Helgons Blodiga Natt, 1978)
@@@@@
Det är otroligt vad man kan göra med små medel. Skuggor, mörker och en känsla av oro skapar en av de bästa slasherrullarna nånsin. Nej, jag tar tillbaka. Den bästa slasherrullen. Punkt. Att se Myers smyga fram i ljuset från mörka skuggor ger mig gåshud av rädsla nu mitt på blanka dagen bara jag tänker på det. Och musiken är fantastisk. Mr Carpenter, jag bugar för dig.
/Surskägget

@@@@@
För evigt en fräsch skräckfilmsklassiker där smak och tanke går före blood and guts och billiga skrämselknep. Det kusliga musiktemat som Carpenter själv skrev är och förblir en klassiker även bland de yngre förmågorna idag. Fortfarande helt imponerande hur då den väldigt unge Carpenter med skolkompisar och mjölkpengar lyckades ro iland något dyligt. Filmen skulle från början heta "The Babysitter Murders" men t.o.m där klev Carpenter in och skakade på huvudet. Titelbyte och några manusputsningar senare var dom på banan. Ingen av uppföljarna kommer ens i närheten av Halloween. Remaken av Rob Zombie (som även den fått en uppföljare) är ett hån och inte en nytolkning och hyllning. Jag ber John Carpenter om ursäkt å Zombies vägnar. Ikväll ser jag om den här underbara rullen tätt följt av den smarriga maiking of dokumentären. Igen.
/Vrångmannen

The Fog (Dimman, 1980)
@@@@
Klockren spökhistoria och värdig ”uppföljare” till Halloween. Här följer vi flera personer i en liten kuststad vars öden för dom tillsammans när klockan slår tolv och dimman sakta kryper in över samhället. Stämning, skräck och splatter (om än återhållsamt då detta är tidig Carpenter och han gillade inte våld för våldets skull). Det formligen osar Edgar Allan Poe och Lovecraft. They don’t make ’em like they used to..
/Vrångmannen

Escape from New York (Flykten Från New York, 1981)
@@@@
En så lysande idé att det är konstigt att ingen kom att tänka på den tidigare. Återigen skapar Carpenter väldigt mycket med ganska lite även om budgeten naturligtvis växt till sig en hel del sedan Halloween. Russell är perfekt i rollen som Snake Plissken och stämningen i filmen är fantastisk. När jag såg den som liten pojk vågade jag knappt se klart den för jag upplevde den som sjukt smutsig och brutal. Lysande.
/Surskägget

@@@@+
Minns Flykten från New York som filmen jag inte kom in på när jag och min barnvakt skulle gå på bio i Norrköping. Hahaha! Jag var ju typ 11 men såg ut som 6. Framtidens New York har blivit en polisstat och Manhattan är ett gigantisk fängelse omgiven av höga murar och tungt beväpnad polis. Åker man in kommer man inte ut. Presidentens plan råkar störta på Manhattan på väg till ett viktigt möte där 3:e världskriget kan stå och falla. Gamle kåkfararen/soldaten Snake Plissken skickas in för att hitta honom och tiden är knapp. Plissken (Kurt Russell) ÄR den perfekta antihjälten. Tuff, fåordig och tänker bara på sig själv och sin egen överlevnad (samtidigt som han egentligen skiter i om han lever eller dör). Stämningen och musiken är perfekt. Carpenter skrev även här musiken som han fortsatte göra till de flesta av sina filmer i karriären. Spännande, välgjord (igen med små medel) och förbaskat ball.
/Vrångmannen

The Thing (1982)
@@@@
Carpenter gör en remake på en gammal kultklassiker och sparkar nytt liv i filmen. Ett litet forskarteam i karga Antarktis får rymdmonster på halsen. Kruxet är att monstret tar över värdkroppen så det är omöjligt att säga vem som är vän och vem som är fiende förrän det är försent. Återigen ruggigt tät stämning och klaustrofobisk känsla. Slutet är så deprimerande (men bra) att jag höll på att kasta ut VHS:en (jaaaaa det var så länge sen) från fönstret.
/Surskägget

@@@@+
Fy fan vad jävla skitbra. Snacka om rulle som än håller idag. Stämningen är total och fortfarande läskig. Carpenter gav den här gången musikjobbet till Ennio Morricone. Förmodligen hade han själv fullt upp med sin första riktigt stora studiofilm. Musiken hålls ändå enkel och obehaglig och visste jag inte bättre skulle jag tro det var John Carpenter själv bakom tangenterna på den gamla synten. Det snackades länge om en uppföljare men inget har hänt. Tack och lov för detta. Låt en genreklassiker ha sin plats i historien ifred. Hör du det E.T?! HÖR DU DET?!!
/Vrångmannen

Starman (1984)
@@@
Såg den en bunt gånger som liten knodd, men minns den egentligen inte nu. Det vill säga, jag minns handlingen och många scener, men jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tyckte mer än att den var bra. Misstänker att jag kanske skulle fnysa åt den lite idag, men samtidigt kan man ju bli överraskad av sig själv. Ännu ett litet rymdäventyr där utomjording (snäll) kommer hit till vår planet. Syftet den här gången är att sprida kärlek och fred. Bra så.
/Surskägget

@@@
Ett annorlunda val av Carpenter som verkade ha fått nog av action och skräck ett tag. Älskade den här rullen som yngre. Scott (Jeff Bridges) har dött. Hans hustu (spelad av Karen Allen) lider av depression och självmordstankar. Plötsligt dyker Scott upp men det är inte han utan en snäll rymdvarelse som tagit hans form och vill hitta sin "meteorit" och åka hem (precis som den där förbannade E.T åååååh!). Håller med surskägget att det nog är bäst att låta denna vara osedd idag. Jag vill minnas den som gullig och jag grät när Starman fick liv i ett rådjur som några jägare hade skjutit. Idag hade jag nog bara fnyst och tagit en jäger. De fina tiderna.
/Vrångmannen

Big Trouble In Little China (1986)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Kurt Russell som klantig men ändå cool actionhjälte möter antika kinesiska demoner med Kim Cattrall som damsel in distress. Sköna Chinatownmiljöer, dussinet oneliners per minut och galna demonsnubbar som spöar allt och alla hela tiden. För en gångs skull väldigt färgglatt och poppigt, men Carpenter fixar ju det också. Se om den nu!
/Surskägget

@@@
Såja skägget. Det här är en riktigt underhållande bagatell som tyvärr inte åldrats med värdighet. Fula effekter även för den tiden och bitvis på tomgång men Kurt Russell är skön och ett hyggligt äventyr om man kan bortse från en del manusluckor och ofrivilliga garv. Den är i allafall bättre än The Golden Child (om du inte vet vad det är så vad gör du här?). Sevärd, varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Prince of Darkness (1987)
@@
Långsam, stillsam och ganska trist rulle. Undrar om den rentav inte förtjänar en etta? En cylinder hittas i en kyrka där den gömts i flera hundra år. En bunt forskarstudenter börjar grotta i cylindern och upptäcker att det faktiskt är Satan själv som sitter fast där inne. Några studenter blir zombies. Hemlösa ockuperar kyrkan utifrån. Och inte blir det roligare för det.
/Surskägget

@@@
Hela poängen med Prince of Darkness är att första halvan ska vara så långsam så när skräcken drar igång ska du vara så invaggad i säkerhet så du skiter ner dig. Såg denna på bio när den hade premiär 87 och jag var så rädd så jag skakade när jag ramlade ut från salongen. Idag hittar jag många fel med rullen (vilket är tråkigt) men det är fortfarande en charmig skräckrulle med den mest gastkramande filmmusiken (Carpenter igen) som hörts på länge och filmen funkar ändå förvånansvärt hyggligt. Förutom att man inte blir ett dugg rädd då. Missa inte Alice Cooper som äcklig hemlös. Han dödar en man i en gränd med en halv cykel hahaha! Bara det.
/Vrångmannen

They Live (1988)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaaa! Dumaction när den är som allra bäst. Hur Carpenter tänkte när han lät en gammal wrestlare (Roddy "Rowdy" Piper) få huvudrollen vete fan, men det visar sig att det funkar. Slagsmålsscenen mellan Roddy och Keith David är fortfarande en favvis på YouTube. Bjussar också på odödliga onelinern: "I have come here to chew bubblegum and kick ass. And I'm all out of bubblegum." HAHAHAHAHA! Roddy kommer över ett par solglasögon som gör att han kan se alla elaka rymdvarelser som maskerat sig som människor. Nu måste han slå tillbaka! Det är fan nästan en femma bara där.
/Surskägget

@@@
They Live andas riktig B-film och det var precis vad Carpenter ville åstadkomma med sin blygsamma budget. Såväl komedi som bitvis spännande sci-fi med den där lite speciella John Carpenterstämningen (registered trademark) gör They Live till en högst ojämn, lite larvig men skön rulle.

Memoirs of an Invisible Man (Den Osynlige Mannen, 1992)
@@
Jag vill ju gilla den här men det går inte. Chevy Chase gör sin grej, men det räcker liksom inte till här. Nä, det här hade vi kunnat vara utan.
/Surskägget

@@@-
Den här är helt ok som bakisunderhållning och inte alls så usel som det har påståtts. Den är inte riktigt så spännande som den vill vara och inte heller så rolig vilket är synd. Har dock sina moment och just lite mysig bara för Chevy Chase dels gör sin slapstickgrej men också för att han faktiskt försöker agera (vilket blir lika roligt fast ofrivilligt). Groundbreaking i osynlighetseffekterna när den kom.
/Vrångmannen

Escape from L.A (Flykten Från LA, 1996)
@
Sån här dynga vägrar jag ens befatta mig med. Speciellt inte när det är en uppföljare till en så smart, cool och bra film som Flykten Från New York. Dumt, dumt, dumt.
/Surskägget

@+
Jag KAN inte ge den en etta även om den stinker som en nyööpnad surströmmingsburk i en bastu. Snake Plissken låter mig inte! Men fy fan vad dåligt. Något som skulle blivit så bra. FY FAN!.
/Vrångmannen

Vampires (1998)
@@@
Lite Near Darkkänsla på den här faktiskt. James Woods jagar vampyrer ute i öknen. Lika delar westernrulle som vampyrrulle och blandningen funkar alldeles utmärkt. Här kändes det som att Carpenter kanske hade nåt på gång igen. Istället gick han och gjorde Ghosts of Mars och allt hopp dog.
/Surskägget

@@
Nä. Det här är inget vidare. James Woods spelar över så det visslar om det (förmodligen meningen) det är pajasvarning på hela produktionen. Daniel Baldwin är så påtänd under inspelningen så det t.o.m märks i flera scener samt usel. Bitvis skön musik och stämning räddar Vampires från det lägsta betyget .
/Vrångmannen

Ghosts of Mars (2001)
@
Jag är ganska snäll när jag ger den en etta. Riktigt generös faktiskt. Sånt här jävla piss ska inte ens gå direkt till dvd och än mindre på bio. Minns jag det hela rätt är den löst baserad på gamla westernklassikern Dilligensen, men jag kan blanda ihop det med nåt annat också. Hursomhelst är detta det absolut sämsta Carpenter (och kanske alla andra regissörer i världen) nånsin gjort. /Surskägget

@
Fy fan.
/Vrångmannen

Runaway Train

@@@@+
80-talet bjöd på några av de absolut bästa actionfilmerna genom tiderna. Runaway Train tillhör helt klart den kategorin. Här har man lyckats med det mesta. Bra manus, bra skådisar och bra actionsekvenser. Manny (en lysande Jon Voight i sin livs roll) sitter på livstid i ett beryktat fängelse mitt i Alaskas vildmark. När Manny efter flera år släpps ut från isoleringscell bestämmer han sig för att fly. Med sig får han unge hetsporren Buck (en lika lysande Eric Roberts). De pulsar genom det snötäckta landskapet och hamnar på ett tåg mot friheten - tror de! Men lokföraren får en hjärtattack och tåget skenar allt snabbare mot en katastrof om inte Manny eller Buck kan få stopp på det.
Jon Voight är kanske inte snubben man i första taget tänker på som tuff och hård, men Manny är lätt en av filmhistoriens elakaste, hårdaste och mest minnesvärda skurkar. Voight visar verkligen prov på vilken sjukt bra skådis han kan vara när andan faller på. Han svär, skriker, spottar, slåss och super precis som om han vore den värste kåkfarare. Med det karga, kalla, blåsiga och snöfyllda Alaskalandskapet som bakgrund blir varje meter på tåget en hisnande upplevelse. En actionfilm med både hjärta, hjärna och muskler är sällan man ser men Runaway Train är den filmen. Femman är väldigt nära.
/Surskägget

fredag 27 november 2009

King Arthur

@@@
De flesta känner till myten om kung Arthur. En liten pojkvasker som drar upp ett svärd ur en sten (som ingen annan kunnat rubba) och därmed blir kung över britterna. Till sin hjälp har han trollkarlen Merlin som ser till att Arthur får ett magiskt svärd kallat Excalibur av en mystisk och minst lika magisk dam i en sjö. Han instiftar ett runt bord kring vilket hans riddare sitter för alla har lika värde enligt Arthur. Riddarna heter bland annat Lancelot, Galahad, Gawain och Tristan. Arthur blir kär i Guinevere och de gifter sig men ödet är grymt och Guinevere och Lancelot blir också kära vilket leder till massa jobbiga situationer. Vill man veta mer om myten Arthur kan man se gamla hederliga Excalibur från 1981. Den här rullen med Cliwe Owen som Arthur riktar in sig på vad man tror är den någorlunda "sanna" historien om Arthur, d v s mannen vars livsöde utvecklades till en myt genom tiderna. Det fanns tydligen en historisk Arthur som var duktig på att slåss och vars män hade stort rykte om sig att vara bland de farligaste motståndarna man kunde möte i strid. Han slogs först på romarnas sida, men inser till slut att romarna har sin egna agenda och väljer till slut sina landsmän istället för Rom. Han spöar upp saxarna som försöker erövra hans kära land och allt är frid och fröjd när han gifter sig med Guinevere (Keira Knightley, Vrångmannens exfru). Owen är trovärdig som Arthur, Stellan Skarsgård grym och elak som saxarnas ledare och Keira lagom söt men framförallt tuff som en fightande Guinevere. Det är fullt ös mest hela tiden och gillar man sina stora slag med massa snubbar som slåss med svärd finns det inte mycket att gnälla över. Saknar det där lilla extra för att segla upp på en fyra, men ligger väldigt nära.
/Surskägget

tisdag 24 november 2009

Veckans Snabba Etta - Godspeed

@
När 100 min känns som 1000. Charlie bor i Alaska med sin fru och lille son. Han lurar det religiösa folket i byn att han är en healer och på det sättet försörjer han sin dysfunktionella familj. En kväll när han är ute och träffar en hora blir hans fru och son mördade i hemmet. Charlie blir knäpp, odlar skägg och börjar jobba som fiskrensare. Sen kommer det fler dåliga skådespelare och ställer till det lite både för Charlie och för filmen. Segt, billigt, illa och skrattretande hela tiden. En indiethriller som vill DIG ont.
/Vrångmannen

måndag 23 november 2009

In the Loop

@@@@
In the loop är en spin-off på den i hemlandet (England) superpopulära satirserien The Thick of It (som jag ej sett men ska fan se till att se för den är inne på sin tredje säsong tydligen åååååh!) och driver helt enkelt med västerländsk politik. Låter kanske inte så spännande men gud det är det. Handling i kort: USAs president och Englands premiärminister är lite sugna på krig, gärna någonstans i mellanöstern. Det är svårt att starta krig. Speciellt när det finns en massa mellanpolitiker, rådsmän t.o.m ett folk som kanske inte tycker det är så bra. Kampen att lura folket samt förvirra oppositionen kan börja. Jag måste erkänna att det fortfarande inte låter speciellt skoj. Vi följer i allafall en mycket svajig och osäker mellanpolitiker och hans assistent på äventyr i maktens korridor...men va fan! Det låter fortfarande som en kackfilm. Fuck it! Rullen börjar lite segt men blir snart det roligaste jag sett på bioduken på hur länge som helst. Brittisk rå humor när den är som bäst. Arga, gamla gubbjävlar skäller på varandra och svordomarna flyger åt alla håll som granater. Det är ett makabert ös av verbal slapstick och desperation. John Cleese garvar häcken av sig i graven OCH KARLN ÄR INTE DÖD ÄN! Lysande politisk satir. Grym brittisk komedi. Smart fartfylld rulle. Jag skrattade så jag bölade. SÅ! Nu kanske ni hajar. Check it out.
/Vrångmannen

Jennifer's Body

@@@
Sexiga och hon vet det! Megan Fox (Transformers) spelar Jennifer, en sexig high school tjej och hon vet det! som är bästis med söta nörden Needy (Amanda Seyfried från bl.a Mean Girls och Mamma Mia!). Ett konstigt radarpar kan tyckas men there you go. Jennifer är utråkad och älskar att driva killarna på skolan till vansinne med sina blickar och för tajta kläder och hon vet det! En kväll händer något fasansfullt med Jennifer i skogen och när hon kommer tillbaka är hon inte sig själv. Hon är hungrig på tonårspojkar och då menar jag bufféhungrig. Slakten kan börja. Den enda som nu kan stoppa Jennifer är hennes BFF (best friend forever..duh!). Det här är en ganska skön blandning av skräck och komedi. Skräckpartierna funkar tyvärr sämst och det är den elaka humorn (påminner lite om Heathers i tonen) som gör Jennifer's Body till en hygglig popcornrulle. Diablo "jag var en strippa hörni!"Cody, som skrev grymma Juno, står även här för manuset. Hon ger lite liv till dialogen på ett rätt friskt sätt och man märker att hon haft skoj vid tangentbordet. Det formligen osar sköna one liners och girl power. Samtidigt känner man att filmen säkert skulle blivit ännu bättre om man tagit det några varv till. Den tror liksom att den är lite smartare än vad den är. Megan Fox får här också visa att hon kan agera en smula trots typecastingen. "A virgin? Yeah right, i'm not even a back door virgin anymore..". Hahahaha! Den är ok och hon vet det!
/Vrångmannen

Stop-Loss

@@@@
Stop-Loss är tydligen termen för militärer som efter att deras kontrakt gått ut tvångsrekryteras och skickas tillbaka in i krigszoner trots att de kanske egentligen tänkt sluta och njuta av livets goda i hemmets trygga vrå. Naturligtvis är det precis det den här filmen handlar om.
De gamla vänner från Texas, Brandon (Ryan Phillippe), Steve (Channing Tatum) och Tommy (Joseph Gordon-Levitt) kommer tillbaka från en vända i Irak där ett av de sista uppdragen nästan tog kål på dem allihop. Brandon och Steve har bestämt att de ska lägga av nu. Militärlivet var bra en gång i tiden, men de är trötta på all död och skit de varit med om. Tommy vet inte hur han ska hantera vare sig det civila livet eller det militära och blir tokalkis som slåss och vandaliserar och hamnar i trubbel. Men när Brandon ska få sina avskedspapper blir han istället tvångsinkallad igen. Tillbaka till Irak. Det sista stället på jorden där han vill vara nånsin igen. Så han rymmer och hoppas kunna komma på ett sätt att slippa kriga. Detta leder till en osämja i gänget med flera negativa konsekvenser.
Regissören Kimberly Peirce spottar inte direkt ur sig filmer. Stop-Loss är bara hennes tredje långfilm. Den förra, Boys Don't Cry, kom 1999 och gav Hilary Swank både en Oscar och en karriär. Hon har i vilket fall lyckats ta fram det bästa i samtliga skådisar i filmen. Otroligt naturligt spelat av alla och man får verkligen en känsla av att de här grabbarna är gamla barndomsvänner som hamnat i det militära tillsammans. Kimberly lyckas dessutom med konststycket att vara kritisk mot Stop-Losspolicyn utan att skriva det på näsan på oss tittare. Det gillar vi. Detta är med andra ord vad vi i klichébranschen kallar för ett "starkt drama".
/Surskägget

Underworld: Evolution

@@@
Vrångmannen recenserade trean för ett tag sedan. Ettan har vi inte ressat än. Och här får ni tvåan. Varför så bakvänt? Därför!
Jag gillade inte alls ettan och var skeptisk till att ens titta på tvåan. Meeeeeeeen Kate Beckinsale är söt och tuff och i värsta fall skulle jag se henne springa runt i tajta skinnbrallor även om resten av filmen var lika usel som ettan. Tack och lov var tvåan allt ettan borde varit. Ingen onödigt tillkrånglad story med mängder med karaktärer både vampyrer och varulvar som försöker lura varandra och alla andra med listiga, onda planer de grubblat på i flera hundra år. Nej. Här är det tokaction och röj som gäller från start. Det enda handlingen är till för i tvåan är att ta Kate från ett actionspektakel till nästa. Och det gillar vi. CGI-effekterna är väl ungefär lika apfula som i ettan, men jag köper det mer den här gången. Så länge man skjuter 500 skott i sekunden är jag nöjd. Tyvärr är fortfarande Scott "jag-är-sämst" Speedman med i den manliga huvudrollen, men hälften av tiden täcker de honom i nån CGI-effekt som halvvarulv vilket alltid är nånting. Ingen hjärna, bara muskler, men ibland är det precis det man vill ha.
/Surskägget

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

@@-
Tony Scotts nyinspelning av Joseph Sargents thrillerklassiker från 1974 är näst intill bedrövlig. Denzel Washington är snäll farbror som jobbar på "styrcentralen" där han dirigerar all tunnelbanetrafik i New York. John Travolta är en arg tatuerad bad guy som med ett gäng andra tuffingar kapar en tunnelbanevagn. Travolta vill ha 10 miljoner dollar annars dödar han passagerarna i vagnen en efter en. Sen pratar Washington och Travolta med varandra via mikrofon till balla bildklipp och hård musik tills den oundvikliga konfrontationen äger rum. Visst låter det häftigt? 1974 kunde jag förstå att det var spännande. Nu blir man bara lite argtrött. Tony Scott måste skärpa till sig nu för det verkar som att karln går på pengaräls och har gjort det för länge. Manus? Nej. Filma? Ja. Kolla tuff bild. Denzel är enda behållningen. Svagt.
/Vrångmannen


@@
Jag har bara sett trailern, men den gav mig all info jag behövde för att kunna bedöma filmen. Tony Scott har gett upp allt och slänger ur sig dussinrullar som om de vore spammail till en publik helt utan spamfilter. Travolta går på extrem tomgång och undrar varför Tarantino en gång i tiden återupplivade hans karriär när Travolta den senaste tiden mest pissat på återupplivningen i vilket fall. Här får han spela lite bad guy men inte blir det roligare för det. Denzel är enda anledningen att se filmen trots att även han går på rutin och inget mer. Denzels tomgång är fortfarande bättre än många andras gasen i botten och även om han ser skitfånig ut i brillorna och är världens snällaste vet vi att han när tiden kräver det kommer göra allt för att stoppa Travolta när han i verkligheten skulle gömma sig under ett skrivbord. Ser jag filmen nånsin blir det om ett par år när jag hittar den för 20 spänn på Willys. Och knappt då.
/Surskägget

Haeundae

@@@
Haeundae är sydkoreas största turistmål. Långa stränder varvas med toppmoderna höghus. Vi följer flera huvudpersoner från olika samhällsskikt där vardagen innehåller både tragik och komik. Plötsligt blir det jordbävning några mil utanför kusten och en 100 meter hög tsunami närmar sig med stormsteg. Vilka kommer att överleva katastrofen och hur, där tusentals människors liv står på spel? Fartfylld katastrofaction varvas med galen slapstick och övertydlig dramatik. Hyfsade effekter även om det tar för lång tid innan katastrofen inträffar (stor biosuccé i hemlandet). Hygglig underhållning trots allt. Varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Sommarens Blockbusters

Och visst är det på tiden att vi följer upp vår Flipp eller Floppgissning vi hade i våras? Nu har vi facit i hand och lite otippat kliver vår gästtyckare Kuntza in med 11 rätt! Grattis. Tvåa blir Surskägget med 9 rätt, och Vrångmannen visar som vanligt att han inte har koll på nåt med ynka 8 rätt.

Hela listan såg ut som följer:

X-MEN Origins: Wolverine (premiär 1 maj)
Vrångis: Flipp
Suris: Flipp
Kuntza: Flipp
Budget: 150 mill, Gross USA: 180 mill = flipp

State of play (premiär 1 maj)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flipp
Budget: ? (säkert runt 50 mill), Gross USA: 37 mill = flopp

Knowing (premiär 8 maj)
V: Flopp
S: Flopp
K: Flopp
Budget: 50 mill, Gross USA: 80 mill = flipp (!)

Star Trek (premiär 8 maj)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flipp
Budget: 150 mill, Gross USA: 258 mill = flipp

Änglar & Demoner (premiär 13 maj)
V: Flopp
S: Flopp
K: Flopp
Budget: 150 mill, Gross USA: 133 mill = flopp

Last House on the left (premiär 22 maj)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: ? (säkert runt 15 mill), Gross USA: 33 mill = flipp

My Bloody Valentine 3D (premiär 29 maj)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: 15 mill, Gross USA: 51 mill = flipp

Terminator Salvation (premiär 3 juni)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flopp
Budget: 200 mill, Gross USA: 125 mill = flopp (!)

The Descent: Part 2 (premiär 5 juni)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flopp
Release flyttad till 2010

Land of the lost (premiär 5 juni)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flopp
Budget: 100 mill, Gross USA: 49 mill = flopp

Drag me to hell (premiär 12 juni)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: 30 mill, Gross USA: 42 mill = flipp

Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (premiär 26 juni)
V: Flopp
S: Flopp
K: Flopp
Hittar inga siffror men FLOPP

Public Enemies (premiär juli)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flopp
Budget: 100 mill, Gross USA: 97 mill = flopp

Inglorious Basterds (premiär augusti)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: 70 mill, Gross USA 120 mill = flipp

/Vrångmannen & Surskägget

fredag 20 november 2009

Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 2

Ni kanske kommer ihåg det här. Nu äntligen är det dags för uppföljningen och avslutningen av detta samtal.

Surskägget: Du nämner både Halloween och Blair Witch Project, två filmer i genren som dragit in enorma pengar och dessutom haft otrolig genomslagskraft i populärkulturen utanför skräckfilmsgenren. Om du fick välja en, ja bara en, film per decennium som du anser vara den viktigaste/bästa i genren för varje årtionde från 1970 till idag, vilka blir det? Ge mig även en kort (eller lång) motivering till vad det är med filmen som gör att den dels definierar sitt årtionde och dels varför den är så viktig för genren.

1970-79:
1980-89:
1990-99:
2000-09:

Vrångmannen: Det är svårt att definiera vilken/vilka filmer under varje årtionde som var viktiga för genren. Jag är ingen expert utan mer en rätt kunnig fantast. 70-talet t.ex bjöd ju bl.a på klassiker som Motorsågsmassakern (den hade enorm genomslagskraft när den kom), Exorcisten (skräckfilmen blir mer accepterad i kritikers ögon), Hajen (som jag egentligen ser mer som en spännande äventyrsfilm) och min i stort sett oblodiga favorit Halloween. Både Halloween och Hajen är ju två filmer som inte borde blivit så bra som de blev vilket jag tycker är fascinerande, båda STORA succéer när de släpptes. Jag utgår därför här ifrån en film per årtionde som mest var viktig för mig, inte för genren i sig (20-talet får en rulle per år).

1970-79: Halloween
Utan tvekan blir det denna. Skrämde skiten ur mig flera gånger som ung, fick mig in på tanken att man kanske skulle hålla på med film. Ju mer jag läste om inspelningen och omständigheterna ju mer imponerad blev jag och är det än idag. En bubblare är Black Christmas från 1974 av Bob Clark. Lite bortglömd, extremt creepy och välgjord.

1980-89: The Shining
Visst, under denna era hittar vi hur mycket smaskigt som helst. Re-Animator, Friday the 13th, Evil Dead, American Werewolf in London (som är mer komedi än skräck), The Burning, A Nightmare on Elm Street…listan kan göras hur lång som helst! Många av rullarna är mest pruttskoj och får visst sentimentalvärde idag men The Shining är och förblir en snygg och ruggig klassiker på många nivåer även om den hatades av Stephen King som skrev romanen den baserades på. K-l-a-s-s-i-k-e-r!

1990-99: Scream
Det här årtiondet är ganska tjatigt. Många har klassat grymma rullar som Seven och Silence of the lambs som skräckfilmer men jag vill inte riktigt gå så långt. Jag var en av dem som hatade Blair Witch Project t.ex men önskar filmskaparna lycka till och beundrar deras driftighet. Jag kan faktiskt inte komma på någon bättre än just Scream. Tycker fortfarande att den håller. Den är ösig som fan, knallblodig och lyckas med metagrejerna, t.o.m spännande. Den ryckte upp genren rejält i alla fall och styrde in den på ett nytt spår (med som vanligt mindre lyckade kopior). Japanska vågen kom ju också… men nä, jag säger Scream.

2000: Final Destination
”Mördaren” är i själva verket osynliga Döden som inte gillar att bli lurad. Inte ond, bara ”rätt ska vara rätt”. Smart.

2001: The Others
Den enda rysaren som höjde min puls det året. Jag sprang också rakt in i tvisten med förbundna ögon.

2002: 28 Days Later
Denna sköna brittiska ”zombierulle” kom från ingenstans. Riktigt jävla bra.

2003: Dead End
Familj kör vilse i skogen i mörkret. Rätt kuslig rulle med små medel.

2004: Dawn of the Dead (remake)
Bättre än Romeros original? Kanske inte. Sparkar dock mer stjärt! Bubblare: The Grudge (remake) för att jag faktiskt blev rädd.

2005: The Exorcism of Emily Rose
Kanske mer ett rysardrama men den här ”verklighetsbaserade” filmen tog mig på sängkanten rejält. Jag har svårt att se om den på grund av THE FEARS! Försökt att få dig att se den Surskägget men du vågar fan inte hahaha!

2006: Pan’s Labyrinth
Inte ett klockrent val på grund av att det är en mörk saga slash äventyr slash drama slash rysare men filmen är så JÄVLA bra och det kom fan inget annat klockrent i genren detta år. Punkt.

2007: The Mist
Lite väl enkla effekter åt sidan så var det här 2007 års bästa skräck. En riktigt skön ensemblerysare som osar Stephen King lång väg vilket är helt korrekt för gubbjäveln skrev ju förlagan.

2008 & 2009: Kommer inte på någon titel
Inget bra tecken för det betyder att jag inte sett en bra rysare på två år. I alla fall ingen som satt några som helst spår. Sorgligt.

Surskägget: För att citera Wayne: ”Excellent choice, Garth”. Jag vet ju att Halloween är din lilla favvis, själv skulle jag nog säga Hajen för att jo, det är en skräckfilm och jag har inte badat i havet sen jag såg den. Och nej, du får mig aldrig att se The Exorcism of Emily Rose utan att köra en Clockwork Orange på mig först och spänna fast mig i en fåtölj framför en teve. Hursomhelst. Tittar vi på 70-talet var det väldigt mörkt och realistiskt (även i superorealistiska filmer som Exorcisten), 80-talet var mer oneliners och flärd, 90-talet mer ”smart” (ofta för mycket för sitt eget bästa) och ganska ytligt och 00-talet har varit ganska futtigt om man bortser från en del spöken från Japan. Vilket av årtiondena föredrar du överlag och vart ser du att genren är på väg i 10-talet? Och kanske ännu viktigare, vart skulle du vilja att genren tog vägen för att hålla ditt (och andra fans) intresse uppe?

Vrångmannen: De flesta årtionden har sin charm och det växlar ju otroligt mycket mellan genrer inom genrer. Ibland är det skönt att se en gammal splatterrulle och ibland vill man ha kvalitet och bli skrämd, vilket blir svårare med åren. Jag tror fortfarande att det finns en rulle någonstans därute som kommer skrämma skiten ur mig. Vare sig den redan är gjord för längesen men jag ej vet om den än eller ännu ej inspelad. Om du ändå står på dig så får jag väl säga att 70 och 80-talet var roligast. Jag tror för övrigt att genren är på väg dit den alltid varit. Alltid våldsammare och råare och försöker överträffa sina föregångare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Samma diskussioner har hafts i alla år hela tiden om allt. Jag säger som Sievert Öholm BORDE ha sagt när han hetsade loss mot Motorsågsmassakern och The Bogey Man för sisådär nästan 30 år sedan: ”Jag är för gammal för att ha en åsikt om det här. Ungdomarna skrattar åt mig och därför håller jag käften!”

Surskägget: Det här med att filmerna blir våldsammare och råare och att de försöker överträffa det som varit är intressant. Sawfilmerna och Hostel och liknande försöker ju pressa gränserna i äckeleffekter och blod och snusk och kallt, rått våld på ett sätt som vi kanske inte sett sedan 70-talet egentligen (tänker då på typ kannibalfilmerna som var så poppis ett tag fram till tidigt 80-tal). Hur långt kan man gå innan det blir för mycket? Kan det överhuvudtaget bli för mycket? Och hur påverkar det faktum att mainstreampubliken strömmar till biograferna för att se Hostel (som på 70/80-talet skulle vara en kultklassiker på sin höjd bland en liten krets skräckfantaster) dagens undergroundscen som nånstans bör vara grogrund för nästa generations skräckfilmare?

Vrångmannen: Vet inte om man kan gå så mycket längre nu. Saw och Hostelrullarna t.ex är väl i ”unrated” versioner så galet råa och våldsamma som filmer i genren kan bli egentligen. Lite påhittigare i hur man apterar våldet mot människan kanske. Jag gillar inte den typen av skräckfilm speciellt mycket men våld och äckel lockar. Kolla på intäkterna världen över. Jag vill se filmer som skrämmer mer psykologiskt för det är mer otäckt tycker jag. Det och galna hillbillies. Nästa generations skräckfilmare kanske tar ett steg tillbaka och satsar på mer ”det man inte ser är otäckare” rullar, vem vet. Tyvärr så vill ingen se det idag. Det är tydligt att ungdomarna idag buar eller somnar om ingen blir torterad en kvart. Du har en poäng i att det fanns lika råa filmer redan på 70-talet. Dom kändes mer äkta pga noll budget och ofta dokumentär stil. Idag är tortyren densamma men snyggt plåtad till påkostat soundtrack och går upp på stora biografer till stor succé. Undergroundfilmen har verkligen blivit mainstream!

torsdag 19 november 2009

The Painted Veil

@@
Doktor Walter (Edward Norton) är jättekär i Kitty (Naomi Watts) som är uttråkad med sitt överklassliv och vill bort från sin mor. När Walter friar tackar Kitty sålunda ja trots att de egentligen inte känner varandra. Huvudsaken är att Walter jobbar i Kina och Kitty därmed kommer ordentligt bort från mamma. Väl på plats visar det sig att Kitty och Walter är ganska olika vilket leder till att Kitty är otrogen. Som hämnd bestämmer sig Walter för att åka till en avsides by där kolera härjar. Kitty har inget val utan måste följa med. Den som inte tror att de hittar tillbaka till varandra har aldrig sett en film, och den som inte förstår att en av dem dör i kolera strax efter att de åter är kära förstår inget om hur ett drama är konstruerat.
Filmen är kanske inte så dålig som en tvåa antyder (betyder i det här fallet okej) men det finns vissa saker jag stör mig på:
1. Edward Norton pratar dålig brittisk dialekt.
2. Edward Norton glömmer sin dåliga brittiska dialekt och pratar med sin vanliga dialekt.
3. Karaktärerna är stiffa överklassbritter som är så jävla stiffa så man vill ha ihjäl dem med en American Piedvd.
4. Filmen är alldeles för låååååångsam.
Utöver det är den helt okej.
/Surskägget
PS. Det är jättekul att Naomi Watts karaktär heter Kitty Fane. Det är antingen namnet på en blond porraktris eller en mörk superhjältinna. Och så är hon en bajsnödig brittisk överklasskaraktär på 20-talet. HAHAHAHAHAHAHAHA!

onsdag 18 november 2009

Veckans Snabba Etta - Behind Enemy Lines 2 Axxis of Evil

@
Världens mest onödiga uppföljare? Check. Som inte ens låtsas att den har nåt annat gemensamt med ettan än namnet? Check. Lider av senaste James Bondfenomenet att köra snabba klipp med skakig handkamera för att förmedla action men som bara sabbar allt? Check. Bara trist rakt igenom? Check. Borde inte ha sett den? Check.
/Surskägget

Tristan & Isolde

@@
Jag vet att man nångång på högstadiet som hastigast läste igenom delar av Tristan & Isolde. Det jag minns från den lektionen var att Tristan & Isolde var en sorts Romeo & Juliastory som utspelades under tidig keltisk historia. Nån typ av magisk dryck var inblandad i deras naturligtvis förbjudna kärlek. Filmen tar avstamp i att detta skulle vara en mer eller mindre sann historisk händelse som genom åren blivit saga. England är splittrat bland massa klanhövdingar vilket Irlands kung utnyttjar och krigar och härjar i England som han vill. Så länge klanherrarna inte kan enas under en kung är de inte starka nog att slå tillbaka. Det slumpar sig som så att Tristan flyter iland mer död än levande på den irländska kusten där Isolde, som är irländska kungens dotter, hittar honom och i smyg hjälper honom tillbaka till livet. Självklart blir de kära, men snart nog pågår en turnering där vinnaren får Isoldes hand. Tristan vinner självklart. Problemet är att han vinner åt sin klanhövding Marke som därmed får Isolde till hustru utan att veta om Tristan & Isoldes hemliga kärlek. Lite otrohet, svek och svärdsfajter senare lyckas till slut Marke ena de andra klanhövdingarna och döda Irlands kung.
Helt okej rulle med lite vibbar av Ivanhoe och Kung Arthur. Det jag saknar är att man inte vågar vara riktigt så rå och brutal som man borde och mycket av de dödande huggen sker utanför bild. Det var en rå och våldsam tid, våga visa det och stå för det. Lite för mycket kärlekstjafs (se affisch) mellan actionvarven gör att tempot segar här och där, men överlag som sagt en helt okej rulle.
/Surskägget

Pathfinder

@@
När jag såg trailern för ett par år sedan placerade jag omedelbart filmen i kalkonfacket. Jag råkade snubbla över den, bestämde mig för att se den och gick in med förväntingarna lägre än lägst (varför man ser film som man tror är dålig övergår mitt förstånd, men det har nog att göra med att man innan man dör helt enkelt vill se alla filmer minst en gång). Nu var inte filmen så usel som jag trodde (typ överstruken etta) men naturligtvis inget Oscarsbidrag heller. En liten vikingpojke blir adopterad av en indianstam och växer upp med mardrömmar om sin barbariska pappa som piskade honom när han som liten inte ville döda. Indianerna kallar honom Ghost (spelas av Karl Urban för övrigt) för han blir aldrig riktigt kvitt sitt förflutna. När han når tjugostrecket kommer ett nytt gäng vikingar i land och gör det de gör bäst - skövlar, dödar, skrävlar, lemlästar och dödar lite till. Ghost blir ensam överlevare och kör en hämnd i bästa Rambostil där han ute i skogen gillrar fällor och dödar halva vikingarmén (många fällor är rakt av tagna från de tre olika Ramborullarna, om det är hyllning eller plagiat får ni avgöra). Med hjälp av naturens krafter lyckas han utplåna alla vikingar från Amerikas yta och kan återuppta sitt stilla indianliv med en annan stam.
Det finns en del bra med filmen som det faktum att vikingarna snackar isländska och har groteskt läskiga masker av döda djurskallar (som de med all förmodan hade på den tiden) som skrämmer vettet ur alla indianer. Stämningen ute i skogarna när vikingarna smyger på Ghost samtidigt som han egentligen smyger på dem är skön. Att Clancy "There can be only one" Brown återigen är en skurk med svärd är både bra och dåligt på något sätt. Kan man köpa en del logiska luckor och det faktum att en snubbe kan utplåna en hel armé (hey, det funkade för Rambo) kan man få ut en viss behållning av filmen. Men får jag se en indian och ett gäng vikingar jaga varandra på kälkar igen så smäller det! Ett annat problem är att det inte finns en tillräckligt bra/magnetisk skådis som håller ihop storyn och får oss engagerade. Karl Urban funkar som birollskille. I huvudrollen faller han platt. Till syvende och sist vill filmen mer än den lyckas förmedla. Knappt okej en tisdagskväll när inget annat går på teve.
/Surskägget

tisdag 17 november 2009

Ladies Man

@@@
Ännu en recension som tillkommit enbart p g a Tim Meadowsinlägget. SNL har genom åren gett oss mängder med sköna karaktärer som tagit klivet över och blivit långfilm (Blues Brothers, Wayne's World, A Night At The Roxbury, Superstar m fl) och Ladies Man tillhör den sköna skaran. Ladies Man a k a Leon Phelps (Tim Meadows) är en sorgfri, go och glad snubbe som snackar sex i nattradio och lägrar brudar. Tyvärr är han dels lite väl frispråkig (de flesta råd han ger sina lyssnare slutar med att analsex är bästa lösningen) dels lägrar han mest redan gifta eller på annat sätt upptagna kvinnor. Detta leder till att han får sparken samt att en bunt ilskna äkta män är ute efter honom (ledda av Will Ferrell i en av sina första lite större roller utanför SNL borträknat just Roxbury). Det finns en mängd stora skratt utspridda filmen igenom, men som ibland kan vara problemet med en karaktär som föddes i ett sketchprogram så blir filmen ganska sketchartad med en tunn röd tråd mellan de roliga "sketcherna". Helheten saknas litegrann men det är fortfarande bra om än inte lysande.
/Surskägget


@@
Jag vill så gärna gilla den här rullen för upplägget är finemang. Tim Meadows är en självklar leading (ladies) man och det var väl tänkt att den karriären skulle ta fart i och med den här populära snl-karaktären. Ladies Man är bitvis rolig och Meadows (såväl som en del sköna biroller) är bra men filmen är ganska taffligt gjord. Jag har inga problem med att den är uppbyggd som en sketchkavalkad. Tyvärr är den lite för slafsigt ihopklippt och en del av skämten dödar helhetsintrycket. Jag känner mig t.o.m snäll att ge den en tvåa i betyg men jag måste för bara jag ser Tim Meadows på dvdomslaget skrattar jag halvt ihjäl mig. Ge honom en chans Hollywood!
/Vrångmannen