Fem galna femmor från vrångmannen

Jag har spontant och lite galet plockat ut fem rullar jag anser vara femmor ur min hylla med hundratals dvder (ja jag vet att skägget äger mycket mer filmer än mig men då har han också Polisskolan 5 i hyllan, get my point hehehe). Filmer som kanske inte tilltalar skaran men som för mig sticker ut ur den fallfärdiga och halvhjärtat byggda billyhyllan från Ikea.

Assault on precinct 13 (1976) - @@@@@
Auteuren John Carpenters första riktiga film (nej, Dark Star var en förlängd filmskolerulle och den är charmig men bara sådär) är en av dom filmer jag sett mest i hela mitt liv. Enda sedan jag hyrde den som barn på Pia Närköp och smög in den i lägenheten för omslaget talade om våld och ondska så har jag alltid älskat den. Såväl som 10 åring som idag. Lågbudget med allt annat än bra skådisar, det här är ett mästerverk i sin egen genre. En actionrulle i skräckfilmspapper och egentligen enligt Carpenter (som skrev, producerade, gjorde musiken och regisserade i vanlig ordning) en remake av den gamla John Wayne westernfilmen Rio Bravo. Handlingen utspelar sig på en nedlagd polisstation i en ödslig del av Los Angeles där det sista packas ihop av en handfull poliser då stationen redan har öppnats i en annan del av staden. Plötsligt kommer en chockad man in genom ytterdörrarna och söker skydd. Snart blir poliserna varse om att ett gäng på flera hundra gangbangare är ute efter honom och det hela förvandlas snart till en mardröm och ett inferno av skottlossning (i Rio Bravo var det indianer). Makalöst tät, spännande och före sin tid när det gäller foto, klippning och stämning. John Carpenter vägrar släppa greppet om spänningen och har full koll på vad han vill berätta. Här blandas genrer hutlöst och när krutröken lägger sig är du lika svettig som de karaktärer som ännu inte betalt med sina liv. Inget annat än ett mästerverk som över 30 år senare håller än idag och kommer hålla en lång tid framöver. En mycket vågad och snygg rulle för sin tid och det första tecknet på att Carpenter skulle bli en av de stora åtminstone under 70 och halva åttiotalet.

Brick - @@@@@
En nutidshistoria placerad i amerikansk high schoolmiljö extremt influerad av hårdkokta film noirdeckare från 40-talet och Dashiell Hammetts hårdare än hårdast romaner (som ofta blev film i nämnda genre med Humphrey Bogart i huvudrollen). Brendan är en tyst loner som går sin egen väg. När hans flickvän dumpar honom och sen försvinner spårlöst börjar han likt en detektiv snoka i vad som hänt. Spåren leder till ytterligare spår och snart nästlar sig Brendan in i en värld av lögner, droger och ond bråd död. Den här rullen är fantastisk. Med en mikromal budget har manusförfattaren och regissören Rian Johnson hittat rätt ton. Dialogen är som tagen ur en gammal Bogartrulle och ungdomarna är vuxnare än vuxnast men det funkar. Svart humor och coolt all the way. Filmen ser ut som om den kostat 10 gånger mer än den gjorde och många bra unga skådespelare gör den till en klockren vinnare. Att tempot går i ultra rapid förstärker bara stämningen och historien och den är inte tråkig för en sekund. Brick är en liten film som gick under radarn och som få har sett. Den hittade i allafall sin väg till min dvdhylla och får där en hedersplats och faktiskt det högsta betyget. Ibland behövs det inte mer och jag ser redan fram emot regissören Johnsons nästa projekt.

The Last Samurai - @@@@@
Det spelar ingen roll om ni gnäller. I min bok blir inte Hollywood bättre. Jag har försökt att hitta fel med den här rullen då den sågats av flera bekanta. Jag hittar inga. Regissören Ed Zwick (Glory JA, Höstlegender JAAAA!, The Siege NEEEEJ! Blood Diamond JODÅ mf.l) är ingen man som stressar. Han tar flera år på sig för att förbereda och göra resarch inför sina filmer och vill lite pedantisk få allting rätt. Jag gillar såna filmmakare till att börja med och det märks att han gått Michael Manns skola, en annan man som oftast inte lämnar något till slumpen. Det är 1877 och Kapten Algren (en grym Tom Cruise) är en alkad officer som varit med vid Little Big Horn och slaktat oskyldiga indianer. Trots sitt sug för det goda som gör honom groggy (mums) så blir han tillbedd att sticka över till Japan och träna en armé som skall utplåna samurajerna som gått från att vara de stora beskyddarna till simpla rövare som måste förgöras. Algren drar över blir efter tuff fight tillfångatagen av samurajerna och snart går det up för honom att dom är snälla och den nya civilisationens japaner är dumma. Nu måste han välja sida. Skita-på-sig-snyggt, grymt score, otroligt skamligt underhållande, action, kärlek, drama. STORT! Sen petar dom in en ninjaattack också. JAAA!! Som jag sa tidigare, sett filmen flera gånger och den tappar aldrig ett uns av upplevelse. Jag önskar dom gjorde fler filmer av den här kalibern. Lite hjärta, lite hjärna, två ton krut och en knivudd med budskap. BANZAI!

Very Bad Things - @@@@@
Var i helvete kom den här rullen ifrån? Det är bland det sjukaste och galnaste jag sett. I fucking love! Christian Slater, Cameron Diaz, Jon Favreau, Daniel Stern..Jeremy BÄST Piven för guds skull. Ett gäng vanliga grabbar i 30-årsåldern drar på en svensexa till Las Vegas och råkar av misstag ha ihjäl en strippa på hotellrummet (där det knarkas och sups för fullt). Istället för att ringa polisen dödar dom även en hotellvakt som snokar och efter mycket klag och skrik så slaktar dom liken, städar rummet och drar från stan med likdelarna i sina resväskor. När dom kommer tillbaka till förorten tror dom att livet skall rulla på som vanligt och att med tiden kan dom glömma det fruktansvärda som hände men icke. Galenskapen kan börja. Extremt svart humor och inte för alla. När jag såg den första gången så garvade jag så jag tjöt för att mellan varven sätta skratten i halsen och bli bedrövad. Sjukt välspelad och ångesten kryper under huden mellan varven. Regissören Peter Berg som till vardags är lite av en b-skådis har funnit den perfekta tonen och släpper aldrig greppet om historien. Jeremy Piven (lysande som Ari Gould i nerlagda tv-serien Entourage) är i toppform och bjuder på många skratt men också ett förtvivlat porträtt av en man som sakta förlorar sitt förstånd. Filmen är helt enkelt makalös och det är en av dom få rullar jag ser om och om och om igen och den blir nästan bara bättre. Dödsångest serverad på ett fat av intelligens och slapstick. Fy fan va bra.

Bound - @@@@@
Jodå det är en femma, tredje gången du ser den. Kammarthriller möter serietidningsnoir i bröderna Wachowskis (The Matrixtrilogin) regidebut. Corky (söta Gina Gershon) har precis kommit ut från fängelse och börjar jobba som rörmokare i ett hyreshus. I samma hus bor rika maffiaparet Violet och Caesar (min blivande fru Jennifer Tilly och lysande Joe Pantoliano). Corky och Violet råkar springa på varandra och attraktion uppstår (såväl som lite het lesbisk lovemaking mjaaaau..hehehe!). Dom beslutar sig för att dom vill rymma tillsammans men först ska dom lura maffian på feta pengar. Det är svårare än dom någonsin kunde ana. Lågbudgetrulle men det syns inte. Smart, tät och otroligt spännande med svettglans i panna och blödande nagelband. Filmen utspelar sig nästan uteslutande i samma hyreshus utan att för den skull bli en sekund tjatig. Det gnistrar om huvudrollsinnehavarna och fotot är genialiskt. Hur många grymt balla bilder och vinklar kan man hitta i en lägenhet. The Matrix må vara Wachowskibrödernas stora genombrott i Hollywood och för en publik men Bound kommer alltid att vara nummer ett för mig. Wow.

/Vrångmannen