Brimstone

@@@@
Oj! Brimstone är ett mörkt, våldsamt och riktigt välgjort westerndrama. Man kan nästan skära genom hela jävla stämningen med en kniv. Det här gott folk är ingen må bra-rulle. Alls. Man får leta med ljus och lykta efter något slags hopp i allt galet men spännande mörker.

Det var längesen jag kände ett sådant fradgande förakt för skurken (briljant och äckligt porträtterad av Guy Pearce) och en sådan hopplös ledsamhet över vår stumma hjältinnas (en minst lika bra Dakota Fanning) öden och äventyr.

I den annars ofta ganska mediokra filmdjungeln så är det härligt att snubbla över en sån här intressant pärla. Betygsfyran är lika stark som känslan av att vilja se om Brimstone på stört, trots att den är allt annat än easy viewing.
Se. Den. Här. Filmen.
/Vrångmannen

Julkalendern 24 dec - Trinity klipper till igen (1971)

@@@@
Utsökt uppföljare till den tidens stora succé Dom kallar mig Trinity -djävulens högra hand. Faktum är att tvåan är t.o.m, om möjligt, mer underhållande. Vi känner nu våra hjältar och här har det bakats in ännu mer humor och action än i föregångaren. Trinity-filmerna är på många sätt riktiga westernklassiker med en perfekt blandning av alla ingredienser, men som samtidigt parodierar genren kärleksfullt. Riktigt fint att avsluta årets julkalender med en av de bästa Terence Hill/Bud Spencer-rullarna.

Terence Hill (Mario Girotti) är idag 78 år gammal. Han har under de senaste arton åren gjort succé i hemlandet på TV som den brottslösande prästen Don Matteo i kriminalkomediserien med samma namn. Don Matteo är för närvarande inne på sitt 218:e avsnitt… Applåder!

Förutom filmstjärna så var Bud Spencer (Carlo Pedersoli) en rätt så framgångsrik simmare i sina yngre dagar. 2005 gav han sig in i politiken med betydligt mindre framgång: "In my life, I've done everything. There are only three things I haven't been – a ballet dancer, a jockey and a politician. Given that the first two jobs are out of the question, I'll throw myself into politics." Han avled i stillhet den 27 juni, 2016 med familjen vid sin sida. Hans sista ord var ”grazie”. Bud Spencer blev 86 år gammal.

/Vrångmannen

Julkalendern 20 dec - Lucky Luke (1991)

@
Nej. Nej! NEEEEEEJ! Det här gååååår inte! Terence Hill är INTE Lucky Luke. Aldrig! Vart är den svarta kalufsen? Kunde "filmskaparna" (använder termen i ordets svagaste bemärkelse) inte hittat någon som åtminstone var en smula lik originalet?! Här skiter man tydligen helt och hållet i att göra de grymma seriealbumen rättvisa, så länge man behåller namn som Daisy Town, Daltongänget och Jolly Jumper. Lucky Luke blev tydligen en tv-serie året därpå också. Med Hill... Otroligt fjantig och ful snubbelfars. Trots att det i princip är full fart hela tiden så känns Lucky Luke som om den är elva timmar lång. Är man ett fan av seriealbumen så borde man vara argast i stan. Det är så jävla barnsligt så kanske en nioåring skulle..? Nä. Jag tvivlar starkt. Sorry. Den här "westernkomedin" är inte för någon, och den går knappt att se färdigt ens för den här recensionen. Det går bara inte. Ouff! Undvik som pesten!
/Vrångmannen

-
Som gammalt fan av seriealbumen var jag överlycklig när jag hörde talas om att Lucky Luke skulle bli film. Sedan såg jag skiten och sprängde skallen av mig själv i ren ilska. Den är sämre än en etta och därför är mitt betyg enbart ett minusstreck.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Mitt namn är fortfarande Nobody (1975)

@@
Här repriserar INTE Terence Hill sin roll som Nobody (eller Nessuno) från klassikern Mitt namn är Nobody. Men det var väl enklare att casha in på en uppskattad karaktär och att döpa om filmen (som egentligen är betitlad: Ett geni, två polare och en höna, hahaha!). Det här är knappt en mellanrulle, för att vara riktigt snäll såhär i juletid. Storyn kretsar kring skojaren Joe (Hill) som planerar att stjäla en stor summa pengar av några högt uppsatta blårockar. Vi snackar nästan Ocean's Elevenklass på stöten här, med utklädnader, dubbelspel och trollkonster galore! Samtidigt, i periferin, parodiseras klassikern Den gode, den onde, den fule mitt i all fars. Sergio Leone är med och petar lite trött i den här grytan men det märks inte. Slagsmål och bus är fult filmat och klippt (igen). Ett hyfsat score av Ennio Morricone (igen). Klaus Kinski är galnast (igen). Avsaknaden av Bud Spencer är högst påtaglig (igen) och man längtar lite tills man får se radarparet Spencer/Hill tillsammans i en rulle (igen).
/Vrångmannen

Julkalendern 13 dec - Gud Förlåter...Men Inte Jag!

@@@
Den första filmen med grabbarna som ett team (de hade visserligen bägge roller i Hannibal Erövraren åtta år tidigare men inte som huvudroller och inte som ett team) och också den första spaghettiwesternfilmen de gjorde. Här är det en sorts lightversion av Den Gode, Den Onde, Den Fule som hade kommit året innan (1966) där t o m slutscenen påminner om Leones klassiska slutscen med tre revolvermän som glor på varandra och väntar på att en av dem ska dra först. Hill kallas här för pretty face, det skulle dröja ytterligare ett tag innan det blev Blue Eyes som Spencer kom att kalla honom i många filmer framöver. Spencer är heller inte riktigt så butter och sur än, även om man redan nu spelar på att han är överstark och tuff. Som spaghettiwestern betraktat är den helt klart sevärd. Visst märks det att t ex Leone och Clintan har betydligt mer talang för att berätta den här formen av berättelser men Giuseppe Colizzi i regi- och manusstolen gjorde ytterligare fyra rullar med Hill/Spencer som alla blev succéer så nånting rätt gjorde han. Vill man ha en underhållande, smutsig och svettig spaghettiwestern gjord för en budget av tre korvmackor är man helt rätt ute här. Kan tänka mig att herr Tarantino sett denna ett antal gånger.
/Surskägget

Julkalendern 8 dec - Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand (1970)

@@@@
Tuff, rapp och rolig spaghettiwestern. Terence Hill och Bud Spencer spelar de vilda bröderna Trinity och Bambino som hjälper en samling mormoner att försvara sin mark mot giriga och våldsamma skurkar. Regissören E.B. Clucher (eller Enzo Barboni som han egentligen hette) skrev och regisserade här en riktig westernklassiker som satte Hill och Spencer på den internationella kartan ordentligt. Han gjorde under sin karriär ytterligare en handfull rullar med våra hjältar, men ingen kunde riktigt matcha Trinity. När jag var liten var det mycket snack om den här filmen bland de vuxna. När jag väl fick se den på någon dammig vhs så tyckte jag att den var ganska tråkig. Till skillnad från många av Hill/Spencers barnsliga men härliga actionstänkare så är Trinity lite mer vuxen, både i story och i ton, även om det finns en hel del humor. Den är också snyggare plåtad än många av deras senare äventyr. Om man bara ska se en enda Terence Hill och Bud Spencerfilm någonsin så vill jag nästan påstå att Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand är rullen att välja. Om man nu är så slut så man måste.
/Vrångmannen

Julkalendern 2 dec - Mitt namn är Nobody (1973)

@@@@
Makalöst bra spaghettiwestern med en busig Terrence Hill i högform som glidaren Nobody (eller Nessuno). Tyvärr är hans filmbroder Bud Spencer inte med här men istället så får Hill en tuff Henry Fonda som motspelare. Nobody, som själv är en jävel på revolver, är besatt av den gamle gunslingern Jack Beauregard (Ford) och blir besviken när han får höra att Beauregard ska dra sig tillbaka och flytta till Europa. Nobody försöker gör allt för att övertala Beauregard att dö en ärofylld död och gå till historien som hjälte istället för att tyna bort på ålderns höst. Sergio Leone var med och producerade samt filade på manuset. Ennio Morricone har skrivit den fina och medryckande musiken. Fantastisk underhållning med en hel del slagsmål, pang-pang, humor och ett riktigt charmigt samspel mellan Hill och Ford. Mitt namn är Nobody blev också Henry Fondas sista västern. Ett mer passande sätt att ta avsked från åtminstone den karriärgenren är nog svårt att hitta.
/Vrångmannen

@@@@
Finns egentligen inget att tillägga. En närmast perfekt liten spaghettiwestern som är betydligt bättre än den egentligen borde vara med en snubbe som Hill i huvudrollen. Ford ger förstås också en hel del tyngd till filmen genom sin blotta närvaro och kombon Hill och Ford ligger i mästarklass. Klassiker.
/Surskägget

The Magnificent Seven (1960)

@@@@
Originalet (om man bortser från De Sju Samurajerna dårå). Yul Brynner är en tuff revolverman. Steve McQueen en ung och tuff revolverman. Charles Bronson en redig och tuff revolverman. James Coburn är kanske tuffast och Robert Vaughn spelar den alkade föredettingen. Eli Wallach kliver in och gör en kanonroll som skurken. I övrigt kan ni läsa handlingen i gårdagens recension av nyinspelningen från 2016. Visst har denna version tappat lite med tiden men den är fortfarande en kanonunderhållande westernrulle som helt klart måste räknas till klassikerna.
/Surskägget

Return of the Seven (1966)
@@
Yul Brynner kommer tillbaka i tvåan och repriserar sin roll som den tuffe revolvermannen vilket han är ensam om för ingen annan från ettan ville vara med (okej, många karaktärer dog men även de som överlevde tackade klokt nog nej). Det här är samma upplägg en gång till fast betydligt sämre. Sedan gjordes det ytterligare två uppföljare som ingen minns idag.
/Surskägget

The Magnificent Seven (2016)

@@@
Remake av den gamla klassiska westernrullen med samma namn som i sin tur är en remake på ännu mer klassiska mästerverket De Sju Samurajerna. Handlingen i korthet går ut på att en liten, fattig by mitt ute i öknen hotas av ett gäng skurkar. Då invånarna själva är enkla människor som hellre odlar och föder upp kossor så har de inget att sätta emot när skurkarna kommer och gör lite som de vill. Därför hyr de in de tuffaste revolvermän de kan hitta för att döda skurkarna åt dem och försvara byn. I den här versionen är det bland andra Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D'Onofrio och Byung Hun-Lee som är de tuffa revolvermännen och skurken spelas av Peter Sarsgaard. De som verkligen sticker ut är just Sarsgaard och D'Onofrio som bägge två levererar på toppnivå även om det i ärlighetens namn är så att Sarsgaards karaktär är precis på gränsen till kliché. Washington är för det mesta stabil och ger alltid en viss pondus till alla sina roller och så ock här. Det är ganska mycket standardmall 1A hela vägen men regissören Antoine Fuqua ger oss ändå en skön ensemblefilm där alla karaktärer kommer till sin rätta och sista shoot-outen är snyggt filmad. Inget speciellt under solen kanske, men väl värt en titt.
/Surskägget

The Revenant

@@@@
Leo DiCaprios första Oscar är välförtjänt (även om jag personligen kan tycka att han var ännu bättre i Wolf of Wall Street och att han borde fått en statyett redan då) i denna makalösa actionwestern som börjar med en smäll och sedan bara tar med oss på en berg-och-dalbana av känslor och actionsekvenser vi knappt sett på film förr. Den inledande actionscenen är bland det ballaste som visats på duk med långa tagningar, mycket specialeffekter och nästan dokumentär känsla som sätter oss som tittare mitt i smeten. Snyggt som fan (vad annat kunde man förvänta sig från regissören bakom Birdman?). DiCaprio i alla ära, men en hjälte blir aldrig bättre än den skurk man möter. Tom Hardy gör skurken och att han inte fick en Oscar för birollen är skam på torra land. Än en gång bevisar Hardy att han är en av sin tids allra bästa. Att filmen inte får en klockren femma precis som Vrångmannen utlyste glatt när han recenserade filmen beror på att det finns en liten dipp nånstans ca 90 minuter in i filmen. Återigen borde man ha kört på konceptet kill your darlings och klippt ner DiCaprios resa i vildmarken med kanske 20 minuter. Jag behöver inte se honom gömma sig från indianer, äta rått buffelkött och simma runt i iskallt vatten för att förstå att han har det tufft. Det har jag redan fattat ändå. Petitess i sammanhanget kanske, men sånt skiljer ett mästerverk från "bara" en riktigt, riktigt bra film.
/Surskägget

Mot Fort Humboldt

@@@

Jävlar om inte Charles Bronson hade de coolaste filmaffischerna back in the day. Den här affischen är en klassiker. En Bronson som klänger sig fast på ett rusande tåg över en skyhögt stup ger den perfekta känslan av "det här vill jag se". Filmen i sig är inte fullt lika bra som affischen (men det är de sällan de gamla Bronsonrullarna) men absolut sevärd. Jag mindes den som betydligt ballare och tuffare än den var nu när jag såg om den vilket dock inte är konstigt med tanke på att filmen har 40 år på nacken. Överlag har den dock åldrats med värdighet kan jag tycka. Kanske för att både boken filmen bygger på och manuset är skrivet av "spänningsmästaren" Alistair MacLean. Vi får ett tåg med medicin och soldater på väg ut i den amerikanska ödemarken under "indiandagarna" när nybyggare och indianer slogs om vartenda kvadratmillimeter land. Snart nog visar det sig att det finns skurkar ombord och det är upp till Bronson att lösa fallet (och döda alla skurkar när han ändå håller på). Det är hyfsat högt tempo med mord och skottlossningar med jämna mellanrum och Bronson är förstås tuffast av alla. Bra skit.

/Surskägget

The Hateful Eight

@@@
Tarantinos åttonde film tydligen. Jag satt och räknade lite på det och fick först inte ihop det. Sedan slog det mig att Mr Tarantino själv (och många andra) räknar naturligtvis Kill Bill Vol 1 och 2 som en endaste rulle, samt att Mr Tarantino själv (och många andra) räknar stinkbomben Death Proof som en riktig film... HAHAHAHAHA! Anyhoo. The Hateful Eight är en helt ok westerndeckare. Lite Agatha Christie-light, ett blodigt kammarspel med färgstarka och högst misstänksamma karaktärer. The Hateful Eight utspelar sig i ett insnöat härbärge mitt ute i ödemarken under en hård snöstorm. Kurt Russell, Samuel L Jackson och Jennifer Jason Leigh m.fl är alla på topp. Det är våldsamt, ibland dråpligt med en hyfsat rapp och välskriven dialog. Tarantino kan ju sin grej. Två saker stör: 1) Filmen är närmare tre timmar lång, vilket är en timme för mycket för den här storyn! 2) Filmad i 70 mm? Fast den utspelar sig ju i ett rum? VAD ÄR DET HÄR?! Ok. Det kanske inte är den starkaste filmen Tarantino har gjort, men som sagt en underhållande och habil western. Varken mer eller mindre. Jag som precis hade bestämt mig för att aldrig mer recensera betygstreor. Men det här är Tarantino så t.o.m den här Vrångmannen kommer att göra undantag då och då... Stort plus: Ennio Morricone har specialskrivit den grymma musiken till filmen. Bara en sån sak.
/Vrångmannen

The Ridiculous 6

@@
Sandler. Sandler. Sandler. Du har gått från jätterolig till rolig till halvt ok under din karriär som gycklare på bioduken. De sista 5-6-7 åren har du börjat tappa rejält gamle man och det är nog dags för en rejäl skärpning. Det här förvirrade hastverket till westernkomedi, som producerats exklusivt för Netflix, är lite småskoj som bäst och sämst som sämst. Nu råkar jag vara väldigt lättroad när det kommer till det dummaste du kan se i filmväg och The Ridiculous 6 är skitdum hela tiden. Ibland med flit, men lika ofta inte. Adam Sandler har lyckats få ihop en hel drös av gamla sköna komiker och skådisar i diverse roller (orkar inte ens lista upp hälften) och man märker att åtminstone det gänget har kul. Det hjälper föga då manuset är skrivit med färgkritor, regin sover och Sandler själv är den minst roliga av alla i hela filmen. Ingen vidare rulle egentligen alltså, men trots det så finns det faktiskt några stunder i The Ridiculous 6 som är barnsligt skitkul och då gnistrar det till. Sen håller inte filmen på långa vägar för TVÅ TIMMAR. Vad är det här? Sandler! Vad är det för fel på 82 minuter?!
/Vrångmannen

@@
Jag som kanske är det största Adam Sandlerfanet den här sidan Atlanten måste tyvärr hålla med i allt som Vrångmannen säger och ger med nöd och näppe denna rulle en tvåa. Idén är klockren, han har alla sina skådispolare med sig som vi vill se och alla karaktärer är som gjorda för att hamna i situationer som är roligast. Tyvärr pissas det mesta bort. Jag vill inte se John Turturro "uppfinna" baseball i en kvart. Vad är det här? Två timmar känns som fyra och inte på ett bra sätt. Klipp ner skiten till 82 minuter och du har en fyra direkt.
/Surskägget

Innan årets julkalender

Vrångmannen här. Som Surskägget nämnde så är vi upptagna med att se mycket "specialfilm" inför årets tunga julkalender, som närmar sig med stormsteg här på bloggen. Bjussar på några snabbrecensioner så länge. Klicka på titeln om du vill veta lite mer om filmen.

The Gift
@@@@
Smart och spännande vardagsthriller. Jag blev mycket överraskad . Älskar den här typen av filmer, där någon kommer in och fuckar upp folks "perfekta" vardag. Sen börjar tvisterna. Ju mindre som sägs om handlingen desto bättre. Se den!

Bone Tomahawk
@@@@
Långsam, tung och välgjord westernskräckis med låg budget. Kurt Russell briljerar i huvudrollen men hela produktionen osar välgjort, välspelat och välskrivet. Lite Unforgiven möter The Hills Have Eyes. Inte för alla, men jag svalde allt, med hull och hår.

Black Mass
@@@
Kriminaldrama baserat på verkliga händelser. Johnny Depp är otäckt bra som psykopatiske gangstern Whitey Bulger. Det är rått, välspelat och snyggt, men samtidigt inget nytt under solen.

Carol
@@@@
Efter Patricia Highsmiths roman The Price of Salt från 1952 (som hon skrev under  pseudonym). Carol är en kärlekshistoria mellan två kvinnor, som var allt annat än social vardagsmat på den tiden. Alfred Hitchcock filmatiserade Highsmith med galen glädje när det begav sig, men den här lågmälda och känsliga pärlan är något annat än hennes thrillerdeckare. Todd Haynes visar åter igen att han har fin koll. Cate Blanchett och Rooney Mara är så bra i huvudrollerna så man häpnar. Vackert, tänkvärt och tänkvärt igen.

The Final Girls
@@
Världens bästa filmidé har man i princip bara kastat bort här. Sånt gör mig sjukt irriterad. Tänk dig Fredagen den 13:e (eller vilken 80's slasher som helst) möter Tillbaka till framtiden. Jag vill så gärna gilla The Final Girls då den i grunden är smart, har en bra cast och lovar gott till en början. Betygstvåan är stark men jag är för vrång för att sträcka mig till en trea. P.S. Sluta gör en PG13-film om en genre som är/var ALLT ANNAT än barntillåten. Vad är det här?!

/Vrångmannen

Django

@@
Enligt filmens omslag tycker självaste Quentin Tarantino att detta är den bästa av alla spaghettiwesterns som någonsin gjort. Och ingen har väl missat Tarantinos hyllning till just denna film (och spaghettiwesterngenren överlag) som han döpte till Django Unchained och som är ett frippin' mästerverk? Bara för att man råkar vara ett geni som spottar ur sig mästerverk som andra spottar ur sig snorkråkor betyder inte att man har bra smak när det gäller andras filmer. Django (den italienska versionen som recenserar här och nu) är allt annat än den bästa spaghettiwesternfilmen som gjorts. Alla tre i Mannen Utan Namntrilogin är låååååångt mycket bättre och givetvis även Once Upon A Time In The West eller till och med Trinityfilmerna eller Mitt Namn Är Nobody. Django har sin charm givetvis och det är kul med en hjälte som det liksom inte går nåt vidare bra för. Även vid de tillfällen när det ser ut som att han ska lyckas så går nåt snett till slut. Samtidigt är det rätt taffligt gjort och det är uppenbart att Sergio Leone kunde göra så mycket mer med filmmediet än Sergio Corbucci som rattade Django. Men fine. Som en klassisk hämndspaghettiwesternfilm funkar det, om än knappt. Slutscenen är rätt tuff och sista bilderna från kyrkogården snygga på sitt karga, smutsiga vis. Det räddar dock inte hela filmen. Mest en film idag för de som vill veta vad Tarantino går igång på.
/Surskägget

Ravenous

@@@@

Hahaha! Det här var märkligt. Mycket märkligt. Underhållande hela vägen, men mycket märkligt. Ravenous är stämplad med etiketten skräckfilm. Jag kan inte begripa detta. Det är en hutlös förenkling eller ett desperat försök att placera något i ett fack som är väldigt svårplacerat. Visst, det finns inslag av terror och det är en väldigt blodig film, men den är också ett underhållande drama, en svart komedi och framför allt en gotisk western. Det hela utspelar sig under 1840-talet. John Boyd (Guy Pearce) blir befodrad efter hjältedåd i krig, vilket egentligen inte är sant för han är en fegis. Han blir omplacerad till en utpost i Kalifornien, där en handfull trötta soldater fördriver tiden. En dag hittar de en nästan ihjälfrusen och utsvulten präst (Robert Carlyle) som börjar berätta en otäck historia om mord och kannibalism i bergen från där han flytt. Musiken i filmen är både bananas och märkligt passande. Ett ganska skönt möte mellan geniet Michael Nyman och det f.d popsnöret från Blur, Damon Albarn. Ravenous är alltså en bra film även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Bra rollprestationer hela vägen. Den är spretig och byter ton till höger och vänster. Den är minst sagt kaotisk och samtidigt väldigt snygg och samlad. Filmen är regisserad av Antonia Bird (Priest, Mad Love, Face), som tyvärr gick bort för ett år sedan. Hon var en väldigt framgångsrik regissör i England, speciellt inom TV. Med Ravenous har hon skapat någonting speciellt. En helt egen film i en helt egen genre. Se den.
/Vrångmannen

@@@
Såg den back-in-the-day och kommer ihåg att jag gillade den väldigt mycket. Minns jag rätt fick den t o m en fyra i betyg av mig då (har försökt hitta min gamla recension men den är gömd på en av tusen CD-ROM med allt gammalt skräp man skrivit). Idag får den en trea - osedd - enbart på gamla meriter. Däremot tycker jag inte den passar in på temat, för skräckfilm är det inte (cue musiken när Vrångmannen smyger sig på mig bakifrån med en yxa för att jag recenserade actionthrillern Red State häromdagen).
/Surskägget

A Million Ways To Die In the West

@@@+
Hahahahaha dåren Seth MacFarlane (om du inte vet vem han är ska du skämmas och läsa en annan blogg, typ en om knyppling) gör sin första riktiga huvudroll efter att i princip ha varit enbart röstskådis i Family Guy och Ted. Här får vi se hans nuna när han spelar huvudrollen som fårfarmaren Stark i vilda västerns hårda vildmark kring slutet av 1800-talet. Stark är ganska feg av sig och gillar inte egentligen att bo där ute i den hårda vildmarken där allt kan döda dig (därav titeln på filmen, Stark gillar att lista alla grejer som kan döda en hahahahaha). Han härdar ut för att söta flickvännen Louise (Amanda Seyfried) gör det värt att leva där. Till den dag hon gör slut och blir ihop med rike mustaschproduktsförsäljaren(!) Foy (en makalöst lysande Neil Patrick Harris hahahaha han är helt slut, helt slut) som är så dryg så man svimmar. Stark bestämmer sig för att lämna ökenhålan och dra till San Francisco istället och söka lyckan där. Då dyker Anna (sötaste, vackraste, mest talangfulla, Oscarsvinnande Charlize Theron) upp i byhåla och erbjuder sig att låtsas vara flickvän till Stark för att göra Louise avundsjuk och på så sätt vinna tillbaka henne. Hehehehe, ni hör ju. Det här är en klassisk romcom fast placerad i vilda västern sedd genom MacFarlanes galna ögon. Det är kiss-, bajs- och sexskämt heeeeeeeeeeeeeeeela tiden och alla är busigast. Bästa birollerna kanske nånsin i en komedi har Giovanni Ribisi och Sarah Silverman som ett kristet par som väntar på bröllop innan de kan ha sex. Förutom att Silverman jobbar som byhålans bästa hora! HAHAHAHAHAHAHAHA! Det är många roliga cameos, många hyllningar till andra filmer och många garv. Trots det lyckas filmen inte lyfta till den magiska nivån där det går från bra till lysande. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är som inte riktigt funkar för alla ingredienser finns där. Dock mer än sevärd och gillar man MacFarlanes humor så är denna ett givet måste.
/Surskägget

@@@
Klart sevärd med många garv men borde varit ÄNNU bättre!
/Vrångmannen

Diligensen

@@@@
Hur i helvete kan en 75 år gammal film vara så här in i bomben bra? Mycket beror givetvis på den store mästerregissören John Ford som rattar skutan och en hyfsat ung och peppad John Wayne som glider in som den stjärnskådis han är och gör sin grej. Men lika stor ära får manusförfattarna och de många birollsskådisarna ta. Karaktärerna är nämligen fantastiska. Vi får en alkad doktor som sett sina glansdagar för längesen. Vi får en mild och timid försäljare av whisky som mest av allt vill hem till familjen i Kansas. Vi får en prostituerad kvinna som har mer vett och etikett än de så kallade "fina damerna". Vi får en pokerspelande gangster som trots sitt risiga rykte alltid beter sig otroligt korrekt i alla lägen. Vi får "fin dam" som är gravid och på grund av kärleken till sin man är beredd att riskera liv och lem i en farlig färd genom ökenlandskapet befolkat av apacher på krigsstigen. Och vi får en bankir som snott bankens pengar men låtsas som han är förmer än alla andra. Och John Wayne som hyvens cowboy på det. Det är roligt och underhållande hela tiden trots att det egentligen inte händer så mycket. Till stor del karaktärsdrivet fram till sista tjugo minuterna då vi får en fet shoot-out mot apacheindianerna. Filmkonst som lär hålla 75 år till. Minst.
/Surskägget

The Lone Ranger

@@@@

Recensenterna har inte varit nådiga mot denna filmatisering av klassiska teveserien från 50-talet (från början var The Lone Ranger dock en radioshow på 30-talet tro det eller ej, innan det blev en bunt böcker och även serietidningar av det hela). När jag var liten knodd hade jag tre favoritserier på teve. Starsky & Hutch, Dukes of Hazzard och The Lone Ranger. Det spelade ingen roll att Lone Ranger var svartvit när den var så jävla tuff och ball. En supercool westernhjälte med supersmart häst (Hi-yo Silver! Away!) och en ball och tuff indianside-kick vid namn Tonto. I stort sett hela teamet från Pirates of the Caribbeanfilmerna har slutit upp bakom detta projekt och det här är i stora delar Pirates i en vilda västernsättning med Johnny Depps tolkning av Tonto som den nya Jack Sparrow med flätat hår och allt. Recensenterna gick man ur huse i sina hyllningar för Piratesrullarna och jag fattar inte varför man sågar detta då konceptet och utförandet är samma sak med skillnaden att detta rockar tusen gånger mer än alla fyra Piratesrullar tillsammans. Vilken supermatinéunderhållning. Det är spännande, action, äventyr, roligt, busigt och skitsnyggt överdrivet i två och en halv timme. Vad finns att inte älska? Det händer grejer hela tiden och den ena balla actionsekvensen överglänser den andra ända fram till slutscenen då gamla hederliga musiken drar igång (Willem Tell av Rossini som är superduperkänd och som du känner igen direkt när du hör den) och jag är 10 igen med gåshud för det är så spännande och bra. Har förstått att den inte dragit in de pengar som förväntades så en tvåa är förmodligen för mycket för att hoppas på, men då är det väl bara köpa den så fort den släpps på Blue-Ray och se den om och om igen. Hi-yo Silver! AWAY!

/Surskägget

Django Unchained

@@@@@
Det är bara att kapitulera. Jag gillar westerns och jag gillar Tarantino (oftast). Här har han i mitt tycke pusslat ihop en perfekt film. Ingen har väl undgått att Tarantino är en nördig mästare i filmvetenskap och en maestro i filmkonst. Med hans förra film Inglorious Basterds så tyckte jag att han hade klivit upp på en riktigt komplex nivå som filmskapare. Han behöll sin rätt unika berättarteknik men samtidigt så visade han en mognad bland alla metareferenser och satte storyn i första hand. Den var sannerligen toppen. Nu har han gjort det igen och snudd på nästan bättre, förmodligen eftersom genren är mig lite extra kär. Django (fenomenal Jamie Foxx) är slav, blir befriad av en glad tysk tandläkare (fenomenal Christoph Waltz) som sadlat om till prisjägare. Bägge männen har en talang när det gäller att döda och det gör de ofta och explosionsartat samtidigt som Django försöker spåra sin fru som försvann när de blev separerade av slavägarna. Filmen ÄR otroligt blodig och våldsam, vilket kanske kan få en del att ”tända av”, men i Tarantinos universum så är allt som sig bör (hyllningarna till Peckinpahs blodiga Det vilda Gänget är många). Sen är det väl bara vår vän Quentin som kommer undan med att slänga in lite 2Pac i en (svart) western också? Funkar klockrent och visst är soundtracket en självklarhet. Det osar krutrök och billig whiskey långt efter man lämnat biosalongen med ett leende på läpparna och man får direkt instinkten att se filmen igen. Och igen. Given superklassiker tycker även Surskägget.
/Vrångmannen