Hobo with a Shotgun

@@@
Hahahaha! Ännu en av "trailerfilmerna" som blev till efter att man gjort ett par skojtrailers till påhittade filmer som visades före och mellan Tarantinos/Rodriguez Grindhouseprojekt Death Proof/Planet Terror. Tidigare har ju även Machete och sedermera även Machete Kills blivit film. Vrångmannen spydde galla över filmen för ett par år sedan och jag håller uppenbarligen inte med honom. Det här är en grindhousefilm, med andra ord är hela konceptet att det ska vara väldigt b. Där Rodriguez har en magisk touch och förvandlar Planet Terror och Machetefilmerna till mästerverk trots att de egentligen är b-filmer bombade Tarantino totalt med Death Proof. Hobo with a Shogun hamnar nånstans mittemellan. Ja det är b, men det är underhållande och inte sådär katastrofalt uselt som det skulle kunna vara. Rutger Hauer har huvudrollen och även om han mestadels hamnat i b-filmsfacket är han en bra skådis som lyfter filmen en aning. Det är överdrivet och bitvis väldigt blodigt och antingen gillar och fattar man den typen av sjuk, skruvad humor eller så kommer man kasta ut filmen genom fönstret efter en kvart.
/Surskägget

The Hateful Eight

@@@
Tarantinos åttonde film tydligen. Jag satt och räknade lite på det och fick först inte ihop det. Sedan slog det mig att Mr Tarantino själv (och många andra) räknar naturligtvis Kill Bill Vol 1 och 2 som en endaste rulle, samt att Mr Tarantino själv (och många andra) räknar stinkbomben Death Proof som en riktig film... HAHAHAHAHA! Anyhoo. The Hateful Eight är en helt ok westerndeckare. Lite Agatha Christie-light, ett blodigt kammarspel med färgstarka och högst misstänksamma karaktärer. The Hateful Eight utspelar sig i ett insnöat härbärge mitt ute i ödemarken under en hård snöstorm. Kurt Russell, Samuel L Jackson och Jennifer Jason Leigh m.fl är alla på topp. Det är våldsamt, ibland dråpligt med en hyfsat rapp och välskriven dialog. Tarantino kan ju sin grej. Två saker stör: 1) Filmen är närmare tre timmar lång, vilket är en timme för mycket för den här storyn! 2) Filmad i 70 mm? Fast den utspelar sig ju i ett rum? VAD ÄR DET HÄR?! Ok. Det kanske inte är den starkaste filmen Tarantino har gjort, men som sagt en underhållande och habil western. Varken mer eller mindre. Jag som precis hade bestämt mig för att aldrig mer recensera betygstreor. Men det här är Tarantino så t.o.m den här Vrångmannen kommer att göra undantag då och då... Stort plus: Ennio Morricone har specialskrivit den grymma musiken till filmen. Bara en sån sak.
/Vrångmannen

Django Unchained

@@@@@
Det är bara att kapitulera. Jag gillar westerns och jag gillar Tarantino (oftast). Här har han i mitt tycke pusslat ihop en perfekt film. Ingen har väl undgått att Tarantino är en nördig mästare i filmvetenskap och en maestro i filmkonst. Med hans förra film Inglorious Basterds så tyckte jag att han hade klivit upp på en riktigt komplex nivå som filmskapare. Han behöll sin rätt unika berättarteknik men samtidigt så visade han en mognad bland alla metareferenser och satte storyn i första hand. Den var sannerligen toppen. Nu har han gjort det igen och snudd på nästan bättre, förmodligen eftersom genren är mig lite extra kär. Django (fenomenal Jamie Foxx) är slav, blir befriad av en glad tysk tandläkare (fenomenal Christoph Waltz) som sadlat om till prisjägare. Bägge männen har en talang när det gäller att döda och det gör de ofta och explosionsartat samtidigt som Django försöker spåra sin fru som försvann när de blev separerade av slavägarna. Filmen ÄR otroligt blodig och våldsam, vilket kanske kan få en del att ”tända av”, men i Tarantinos universum så är allt som sig bör (hyllningarna till Peckinpahs blodiga Det vilda Gänget är många). Sen är det väl bara vår vän Quentin som kommer undan med att slänga in lite 2Pac i en (svart) western också? Funkar klockrent och visst är soundtracket en självklarhet. Det osar krutrök och billig whiskey långt efter man lämnat biosalongen med ett leende på läpparna och man får direkt instinkten att se filmen igen. Och igen. Given superklassiker tycker även Surskägget.
/Vrångmannen

Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget

Julkalendern 4 dec: Quentin Tarantino

Filmnördarnas filmnörd och tillika fotfetischisten Quentin Tarantino jobbade på videobutik där han slukade alla filmer som fanns och några till samtidigt som han drömde om ett liv som regissör. Han skrev ett manus han ville regissera, True Romance, men fick inte ihop pengarna och sålde det till Hollywood istället. Nästa manus han skrev var istället Natural Born Killers som i hans version var en betydligt mer lågbudgetfilm. Återigen fick han inte ihop pengarna och sålde det istället. Då bestämde han sig för att skriva nåt som skulle vara så billigt att han kunde få ihop pengarna och lo and behold Reservoir Dogs så dagens ljus. Tarantino är främst känd för att röra sig bland gangsters och att skruva till tidsramarna genom att hoppa lite fram och tillbaka istället för att berätta storyn linjärt. Han är också känd för sin fantastiska dialog, sina välskrivna karaktärer och sin blandning av ultravåld, humor och drama. Snubben är helt klart en av mina absoluta favoritregissörer och som ni kommer se av mängden fyror och femmor här nere levererar han jämnt - nästan i alla fall.

Reservoir Dogs (1992)

@@@@@
Vilken debut! Första gången jag såg den satt jag på helspänn hela filmen och väntade bara på att skurkarna skulle upptäcka att Tim Roth var under coversnut. Det gjorde liksom fysiskt ont för att man var så orolig att de skulle komma på honom. Öppningsscenen där Steve Buscemi vägrar betala dricks är klockren. Harvey Keitel levererar en av sitt livs roller, liksom Michael Madsen som satte en ny standard för elaka filmskurkar. Uppgörelsen i slutet är så spännande att man nästan svimmar. Och dialogen är förstås suverän hela vägen.
/Surskägget

@@@@

Pang på rödbetan. Vilken dunderdebut!

/Vrångmannen

Pulp Fiction (1994)
@@@@@
Att kunna prestera snäppet bättre än mästerliga debuten är få förunnat. Många gånger blir det för mycket press och tryck när nummer två ska levereras att det knyter sig och nåt halvdant kommer ut. Inte för Tarantino dock. Levande karaktärer, skruvade situationer, mästerlig dialog, fantastiska scener och mängder med repliker och tillfällen i filmen som blev klassiker över en natt. När Christopher Walken kliver in och berättar hur han haft en klocka uppkörd i röven håller man andan för att det är så spännande. När Bruce Willis är tillfångatagen av galna våldtäktsmördare kräks man nästan av ren ångest för hans karaktär. Det finns inga fel i den här filmen. Allt är perfekt in i minsta detalj. Hatten av för herr Tarantino.
/Surskägget

@@@@

Pratfilm. Var inte alls imponerad av den när den kom och tyckte alla "hajpare" skulle hålla käften. Har ju sett om den några gånger sen dess och tycker den är bättre idag. Inget mästerverk men en riktigt bra film.

/Vrångmannen

Four Rooms (1995)
@@@
Långfilm bestående av fyra kortfilmer av fyra olika regissörer bl a Tarantino och vapendragaren Robert Rodriguez. Tarantinos lilla kortfilm är en ganska enkel historia som är baserad på en gammal teveserie producerad av Hitchcock. Underhållande om än lite banal och tillhör inte det mest minnesvärda som kommit från Tarantino. Betyget är för hela filmen och inte bara Tarantinos del.
/Surskägget

@@@

Mitt betyg är också för hela filmen. Underhållande med en skönt galen Tim Roth som hotellreceptionisten som kutar omkring och knyter ihop historierna.

/Vrångmannen

Jackie Brown (1997)
@@@@
Folk brukar dissa den här och jag förstår inte varför. Vi får samma mix av udda men trovärdiga karaktärer, småtjyvar och banditer där det går bra för somliga och riktigt illa för andra och en story som har sina egna små kringelikrokar innan eftertexterna rullar. Kanske är det för att man jämförde med Pulp Fiction och visst, då blir de flesta filmer rätt dåliga, men sett som en egen helhet tycker jag Jackie Brown är en riktig kanonfilm. Det är spännande och underhållande, brutalt blodigt och knäppt komiskt med klockren dialog. Vad finns att inte gilla?
/Surskägget

@@@

Det är väl inget blod alls i den här vad jag minns? Inte alls så mycket våld alltså men rak underhållning med schyssta skådisar och grymt soundtrack.

/Vrångmannen

Kill Bill Vol 1 (2003)
@@@@
Efter Jackie Brown tog Tarantino ett par sabbatsår. Sex stycken närmare bestämt. Till stor del för att vänta in Uma Thurman som var inne i en period av barnafödande och skilsmässor och som han specialskrivit Kill Bill för. När Kill Bill väl släpptes var förväntningarna skyhöga och visst lyckades den gode Tarantino leverera igen. En på papper enkel historia om en kvinna som ska hämnas på det gäng som dödade henne (ja, de trodde det i alla fall, men hon överlevde ju) blir i Tarantinos händer en blodig historia som på sina ställen påminner lite om en sorts våldsam balett. Gangsterfilm blandas med samurajfilm blandas med amerikansk b-film blandas med manga. Tarantino rör om i grytan rejält och bjussar på en riktigt cool rulle, en av de snyggaste han gjort.
/Surskägget

@@@@

Precis just så!

/Vrångmannen

Kill Bill Vol 2 (2004)
@@@@
Och i volym två (inte del två, det här är egentligen en långfilm som delades upp på två för att den ansågs för lång för bio annars) fortsätter Tarantino på sin inslagna väg. Vi får en jäkligt cool slagsmålsscen mellan Uma och Darryl Hannah, och Michael Madsen visar än en gång prov på vilken elak skurk han kan porträttera när han är på det humöret.
/Surskägget

@@@@

Instämmer!

/Vrångmannen

Death Proof (2007)
@
Fy fan. Stinket. Tarantino bestämde sig för att göra en grindhouserulle som om det vore 1971 och han hade 25 dollar på fickan. Den är så autentisk att det bara är mobiltelefonerna som avslöjar att den är nyinspelad (och skådisarna förstås, Rosario Dawson gjorde inga filmer 1971 inte). Tarantino pepprar på som vanligt med en dialog som känns väldigt naturlig. Däremot känns den inte lika äkta längre. Det beror på att det är fyra tjejer som sitter och snackar som fyra tuffa gangsters från Reservoir Dogs när de egentligen jobbar inom media. Känns lite sådär. Sin vana trogen låter Tarantino filmen rulla ganska långsamt fram, han satsar mer på karaktärer än handling. Det underliga är att när vi väl börjar lära känna dessa fyra tjejer efter 45 minuter typ så dödar han dem och introducerar fyra helt nya tjejer utan anknytning till de fyra första. Filmen börjar i princip om. Sen är det en schysst biljakt och sen är filmen slut. Jag är ledsen. That shit don't fly. En b-film är en b-film även om det är Tarantino som gjort den. Och det här är en b-film. Tröttsam och tråkig smörja. Man kan väl säga som så att det här är så dåligt att jag fortfarande har svårt att förlåta honom trots att han innan denna pissfilm bara bjussat på riktigt bra prylar. Usch vilket slöseri med talang, tid och pengar.
/Surskägget

@

En stor gäspning och sista akten där tjejerna vänder på klacken och tar upp jakten på galningen är det enda med lite klös i. Det är då tyvärr redan för sent för lågan av mitt intresse har dött för länge sen.

/Vrångmannen

Inglourious Basterds (2009)
@@@@@
Ännu ett mästerverk och plötsligt är han förlåten igen. Se min recension av den här.
/Surskägget

@@@@

Min lite finare recension ser ni högtidligt här.

/Vrångmannen

Hobo With a Shotgun

@
Den andra filmen baserad på en av de låtsastrailers som Quentin Tarantino och Robert Rodriguez körde under sitt Grindhouseextravaganzajippo (den första rullen blev Machete). Hela idén med Hobo With a Shotgun kittlar mig och den har varit en smula efterlängtad. Tyvärr blev det bara så fel. Rutger Hauer är en uteliggare som försöker samla ihop pengar till en gräsklippare för han är helt slut. Istället ledsnar han på allt brottsligt avskum och går bärsärk med en hagelbössa för att rensa upp stan a'la Bronson. Grindhousekänsla och flera delar Tromahyllning men på fel sätt. Övervåldsamt kladdigt på gammalt 80-talsvis (tänk Street Trash, Tromarullarna, Blood Diner etc) men på fel sätt. Usla one-liners som ska vara usla men blir usla på fel sätt. Det finns liksom ingen charm trots att jag fattar hyllningen. Noll. Hur kan man misslyckas att göra Rutger Hauer stenhård med en hagelbössa och hobokläder? Jag vill så gärna gilla detta men där Machete blev en skön och charmig underhållning i våldets tecken så är Hobo with a Shotgun en ful gäspning. Ok, skurkarna är skojigt elaka, musiken hittar rätt, och skådespelarna är skitdåliga, vilket de ska vara, men sorry det här är uselt och det på fel sätt. FEL SÄTT!
/Vrångmannen

Planet Terror

@@@@

Jag såg om denna lilla pärla igår för första gången sedan april 2007 då jag såg den för första gången och blev positivt överraskad. Den var nämligen bättre än jag mindes den. Såhär skrev jag då det begav sig: "Rodriguez har smällt ihop en skön splatterzombierulle med mycket blod, explosioner, våld och äckliga effekter. Karaktärerna är extremt endimensionella och handlingen i princip obefintlig (hemlig militärdrog gör folk till zombies som sliter folk i stycken och nu måste de som inte är zombies kämpa för sina liv och ta sig till Mexiko). Det är fart och fläkt hela tiden. Rodriguez har gjort filmen med glimten i ögat. Han älskar genren men inser att den är löjlig egentligen. Det är en parodi och en hyllning i samma andetag. Och det funkar riktigt bra. Jag hade kanske önskat mig lite mer av allt, men vad ska man begära av en b-rulle egentligen?" Filmen fick då en trea i betyg. Håller med om allt jag skrivit tidigare men undantaget att all fart och fläkt och överdriven splatterhumor gör filmen fantastiskt underhållande. Tuffa snubbar och sexiga men tuffare fruntimmer. En fyra utan tvekan. En fråga bara. Rose McGowan, varför? VAAAARFÖÖÖÖR!?!?!? Sluta botoxa nyllet när du är sötast och yngst.

/Surskägget

Inglorious Bastards double bill

Att Tarantino gillar sin b-action vet väl alla. Att han lyckas bli inspirerad av b-action och röra om det i sitt huvud och spotta ut det med briljant dialog, knivskarpa karaktärer och lysande resultat har han visat gång på gång. Tills Death Proof kom som var så fasansfullt usel att jag hade svårt att förlåta honom. Det dröjde därför länge, länge innan jag vågade sätta mig med hans version av gamla örhänget The Inglorious Bastards. Svek Tarantino ännu en gång eller är han tillbaka? Den som läser vidare får se. Först originalet.

The Inglorious Bastards (1978)

@@@

Tarantino ska ha sagt att detta är en av hans absoluta favoritfilmer. Förmodligen en stark överdrift för även om det smälls och smattras en hel del så är detta långt ifrån ett mästerverk. Ett gäng amerikanska soldater under andra världskriget ska ställas inför krigsrätt för diverse brott. Men dersas konvoj blir attackerad av nazisterna och de lyckas fly från både fångvaktare och naziskurkar. Nu börjar en kamp om överlevnad på fientlig mark. Mitt i villervallan av shoot-outs råkar våra hjältar ha ihjäl en grupp soldater som jobbar undercover som nazister för att spränga ett tåg. Nu måste de ta sig an rollerna som elakingar och se till att tåget aldrig kommer fram. Som sagt, det smälls, skjuts och exploderas en hel del. Dessutom ser man till att lite omotiverat slänga in en bunt nakna fruntimmer så filmen får två minuter tuttar också. Skådisar som Bo Svensson och Fred Williamson garanterar b-rulle med talang och man sitter underhållen mest hela tiden. Visst, i det stora hela är det kanske inget speciellt, men en bra actionstänkare är det helt klart.

/Surskägget

Inglourious Basterds (2009)

@@@@@

Quentin! Allt är förlåtet! Välkommen tillbaka! Men för Guds skull sluta hävda att du gör en remake på en film när du i själva verket gör en helt fristående film som har noll förutom titeln att göra med den där gamla 70-talsstänkaren. Redan i öppningsscenen är den gamla hederliga Tarantinodialogen tillbaka i en på ytan stillsam men under ytan fruktat nervkittlande scen mellan två män som försöker spela schack om liv med varandra via sina ord. Denna är upptakten till en av Tarantinos bästa hittills. Ja, jag har strött femmor omkring mig förr i Tarantinosammanhang (Reservoir Dogs och Pulp Fiction är moderna mästerverk, Jackie Brown är @@@@, Kill Bill 1+2 likaså, egentligen bara sjukt usla Death Proof som dragit namnet Tarantino i smutsen tidigare) men jävlar om inte den här rullen tog upp det hela till en helt ny nivå. Allt från hämndmotiven som driver karaktärerna, till dialogen, casting, foto och musik är superbt. Det här är film när film är som bäst. Den krypande, tryckande spänningen som då och då bokstavligen exploderar i vilda skottlossningar är perfekt avvägd och tillåter alla karaktärerna, från naziskurkar till jänkarhjältar, att vara levande och engagerande. Det finns inte mycket mer att tillägga. Gillar du inte Inglourious Basterds kan du hyra senaste Beckfilmen och hålla käften för då fattar du ändå inte vad bra film är.

Vrångmannen tyckte mer eller mindre samma sak utan att riktigt inse det mästerverk som precis passerat hans näthinnor.

/Surskägget

Dagens Hyllning

From Dusk Till Dawn

@@@@@

Jag kan tänka mig hur Tarantino och Rodriguez satt och söp till en kväll och snackade sina gamla favoritrullar. Splatter, vampyrer, blod, gangsters, bankrånare och tuffa karaktärer som spottar oneliners istället för repliker. Kan också tänka mig hur det plötsligt glimmar till i ögonen på dem när de inser att om de mixar alla de här grejerna i en film så måste det blir en supergrym rulle. Sagt och gjort. Tarantino fixar manus och Rodriguez regisserar. Resultatet är fantastiskt. Vi har Tarantinos patenterade dialog och klockrena karaktärer mixat med Rodriguez visuella stil och actiontempo. Kombon är oslagbar. Faktum är att herrarna borde göra såhär oftare eftersom de matchar varandra hur bra som helst.

I korthet handlar det om bröderna Gecko (George Clooney och Tarantino) som har rånat en bank och skjutit ihjäl en sjujäkla massa snutar av bara farten. De kidnappar en präst som tappat tron (Harvey Keitel) och hans två ungar (Juliette Lewis och en snubbe du aldrig hört talas om men som heter Ernest Liu) för att ta sig in i Mexiko där de ska träffa Carlos (Cheech Marin) på en bar som heter The Titty Twister. Carlos ska sedan ordna en tillflyktsort i Mexiko åt bröderna där de kan leva lyckliga resten av livet. Nu visar det sig att The Titty Twister är ett tillhåll för blodtörstiga vampyrer och pang så är samtliga inblandade i det galnaste blodbad du sett sedan Braindead.

Clooney som den äldre brorsan Gecko är fenomenal. Ge honom så här tuffa roller jämnt! Tarantino är den mest sleaziga äckelvåldtäktsmannen du sett på film. Keitel spelar som om han vill ha en Oscar för sin trolöse präst. Och bland en uppsjö sköna biroller är Michael Parks (en av Tarantinos favvoskådisar) bäst i världen som Texas Ranger Earl McGraw hahahahahahaha! Inledningsscenen där McGraw är argast men ändå lugn på ytan är strålande. En film att älska och se om.

/Surskägget

Veckans Trippel

El Mariachi

@@
Robert Rodriguez skrapade ihop lite stålars och spelade in sin debutlångfilm för en ostmacka och lite fejkblod i Mexiko...where life is cheap! (Pluspoäng till den som vet var taglinen är snodd ifrån egentligen.) Storyn är brutalt enkel. En mariachi, d v s en kringvandrande gitarr- och sångartist, råkar bli misstagen för en elak jävel vilket resulterar i att ett gäng andra elaka jävlar vill ha ihjäl honom på stående fot. Massa shoot-outs följer tills vår hjälte återigen kan vandra iväg i dammet på vägen. Dialogen hålls till ett minimum och alla pratar naturligtvis spanska eftersom att det är inspelat i Mexiko som sagt. Rodriguez har ju en jävligt cool visuell stil som inte riktigt hade tagit form här än, men det syns vad han vill göra även om han kanske inte har medlen att göra det. Den är inte lika bra som många försöker måla upp den att vara, men som en debut visar den helt klart prov på vad som komma skulle.
/Surskägget

@@@
Äh, kom igen. Den är helt ok för vad den är. Har alltid stor respekt för en kille som skramlar lite mynt ur fickan och gör en actionrulle. Vad han lyckades åstadkomma är fan legendariskt. Ok, långt ifrån perfekt men riktigt underhållande och skoj. En klar trea just för att situationen kräver det.
/Vrångmannen

Desperado
@@@@
Liksom Sam Raimi före honom bestämde sig Rodriguez för att göra en inofficiell remake av sin egen rulle när han väl fick lägga vantarna på lite riktiga Hollywoodstålar. Ut åkte alla okända mexikanska skådisar, och in slängde man Antonio Banderas, Cheech Marin, Steve Buscemi, Salma Hayek (visserligen okänd då), Danny Trejo och nya bäste vännen Quentin Tarantino. Plötsligt hade Rodriguez råd att göra exakt alla coola kameraåkningar, vinklar och tagningar han alltid velat göra - och han gör dem med råge. Dialogen vässades till rejält från El Mariachi och det bjussas på många sköna oneliners (man kan rentav misstänka att herr Tarantino hjälpte till att putsa på det där manuset litegrann). En lite djupare backstory hittades på, men i stort sett är det exakt samma film en gång till. Fast bättre, roligare, snabbare, coolare, tuffare och med mer pangpang. Vissa shoot-outs kan liknas vid en blandning av John Woos balettliknande våldskoreografier och Sergio Leones poetiskt lagda dito. Rock n roll baby!
/Surskägget


@@@+
Visst är det här snygg och riktigt skoj action för biljettslanten. Lite tomt bara.
/Vrångmannen

Once Upon A Time In Mexico
@
Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Vad är det här!? VAD ÄR DET HÄR!!?!?!? Hur i helvete kunde Rodriguez svika så? Det charmiga, busiga, glimten-i-ögat-våldet är helt och hållet ersatt av kallt, stelt och opersonligt blodsorgievåld som är 1) skittrist att titta på 2) totalt icke-underhållande och 3) usch! Johnny Depp gör visserligen en skitbra skurk (men han är alltid bra ju) men det räddar inte filmen på långa vägar. Handlingen är rörig och tack vare filmens knäppa användande av flashbacks och korsklippning hit och dit blir det ännu rörigare att hålla koll på vad fan man tittar på. Och skulle man nu försöka tänka igenom det hela drar man på max på ljudvolymen och skjuter av 1 miljon skott i sekunden (antagligen för att hålla folk vakna i biosalongen) så att all tankeverksamhet upphör att existera. Dumt, dumt, dumt. Det här kunde Rodriguez låtit bli att göra. Tack och lov att han gjorde Sin City och räddade sitt illa tilltygade rykte.
/Surskägget

@@
Lugn och fin nu. Du kastar ettor omkring dig som om det vore tisdag. Rodriguez börjar här havva med digitala mediet istället för riktig film och det syns. Snuskfult på många ställen men säkert billigt och snabbt sätt att göra film. Depp rycker upp filmen till en tvåa i allafall och det finns några balla actionscener. Tyvärr är det också det enda.
/Vrångmannen

Inglorious Basterds

@@@@
Quentin Tarantinos krigsrulle har man ju sett fram emot ända sen det ryktades att den skulle göras med Stallone och Schwarzenegger i huvdrollerna en gång i tiden. Förväntningarna har varit skyhöga under hela resan. I och med att det tagit så lång tid att skriva manuset och få filmen gjord så har mycket hänt. Från det som i början skulle vara en damn-dirty-action-epic har rullen nu förvandlats till en klassisk Tarantinofilm med sköna karaktärer, filmreferenser i filmen om film för film, bitvis lysande dialog och långa scener (utan att för den skull tappa tempo eller vara tråkig). Handlingen i kort då: Frankrike ockuperat av nazisterna under andra världskriget. Brad Pitt (bitvis riktigt rolig) spelar en jänkarofficer som drar ihop ett gäng galna soldater för att sätta skräck i nazisterna genom att döda och skalpera så många som möjligt. Dessa är de s.k ”Basterds”. Samtidigt har en ung judinna lyckats fly nazisterna och planerar hämnd i sin biograf i Paris då det mer än ryktas att alla nazisttoppar ska använda biografen för en propagandafilmvisning. Jag har en hatkärlek till Tarantino där flera filmer i hans stall är sådär men andra är skitbra. Den här hör definitivt till den senare i kategorin. Filmen är en komplett mix av spänning, våld, drama och humor (tonvis med humor faktiskt). Nästan tre timmar i biomörkret har sällan passerat så fort. Ett stort popcorntuggande leende på den här vrångmannens läppar hela vägen. Se den!
/Vrångmannen

Hell Ride

@
Quentin Tarantino har fått en hel del efterapare. Inte så konstigt med tanke hur populära hans filmer är och vilken skönt galet geni han är när det kommer till dialog, handling och presentation. En av dessa lärjungar är Larry Bishop, en när det kommer till kritan ganska talanglös lirare som av nån anledning fått Tarantino att producera sin lilla bikerrulle. Jag var på vippen att ge den här rullen en tvåa för det finns vissa bitar i den som är rätt så schyssta (lite tuttar, lite slagsmål, lite sköna skådisar) men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att nej, som helhet är det här bedrövligt och då ska ettan fram. Handlingen, som egentligen är väldigt straight forward, känns otroligt rörig bara för att Bishop väljer att göra en Tarantino och korsklippa fram och tillbaka mellan dåtid, nutid och framtid tills man inte vet vad som är vad längre. Görs det med finess är det alltid snyggt, görs det som här är det bara slöseri med tid.
/Surskägget

@
Visst är det här en etta. Bedrövligt. Tarantino får skärpa sig och skaffa glasögon. For fuck sake! (dot-blogspot-dot-com)
/Vrångmannen