Inglorious Bastards double bill

Att Tarantino gillar sin b-action vet väl alla. Att han lyckas bli inspirerad av b-action och röra om det i sitt huvud och spotta ut det med briljant dialog, knivskarpa karaktärer och lysande resultat har han visat gång på gång. Tills Death Proof kom som var så fasansfullt usel att jag hade svårt att förlåta honom. Det dröjde därför länge, länge innan jag vågade sätta mig med hans version av gamla örhänget The Inglorious Bastards. Svek Tarantino ännu en gång eller är han tillbaka? Den som läser vidare får se. Först originalet.

The Inglorious Bastards (1978)

@@@

Tarantino ska ha sagt att detta är en av hans absoluta favoritfilmer. Förmodligen en stark överdrift för även om det smälls och smattras en hel del så är detta långt ifrån ett mästerverk. Ett gäng amerikanska soldater under andra världskriget ska ställas inför krigsrätt för diverse brott. Men dersas konvoj blir attackerad av nazisterna och de lyckas fly från både fångvaktare och naziskurkar. Nu börjar en kamp om överlevnad på fientlig mark. Mitt i villervallan av shoot-outs råkar våra hjältar ha ihjäl en grupp soldater som jobbar undercover som nazister för att spränga ett tåg. Nu måste de ta sig an rollerna som elakingar och se till att tåget aldrig kommer fram. Som sagt, det smälls, skjuts och exploderas en hel del. Dessutom ser man till att lite omotiverat slänga in en bunt nakna fruntimmer så filmen får två minuter tuttar också. Skådisar som Bo Svensson och Fred Williamson garanterar b-rulle med talang och man sitter underhållen mest hela tiden. Visst, i det stora hela är det kanske inget speciellt, men en bra actionstänkare är det helt klart.

/Surskägget

Inglourious Basterds (2009)

@@@@@

Quentin! Allt är förlåtet! Välkommen tillbaka! Men för Guds skull sluta hävda att du gör en remake på en film när du i själva verket gör en helt fristående film som har noll förutom titeln att göra med den där gamla 70-talsstänkaren. Redan i öppningsscenen är den gamla hederliga Tarantinodialogen tillbaka i en på ytan stillsam men under ytan fruktat nervkittlande scen mellan två män som försöker spela schack om liv med varandra via sina ord. Denna är upptakten till en av Tarantinos bästa hittills. Ja, jag har strött femmor omkring mig förr i Tarantinosammanhang (Reservoir Dogs och Pulp Fiction är moderna mästerverk, Jackie Brown är @@@@, Kill Bill 1+2 likaså, egentligen bara sjukt usla Death Proof som dragit namnet Tarantino i smutsen tidigare) men jävlar om inte den här rullen tog upp det hela till en helt ny nivå. Allt från hämndmotiven som driver karaktärerna, till dialogen, casting, foto och musik är superbt. Det här är film när film är som bäst. Den krypande, tryckande spänningen som då och då bokstavligen exploderar i vilda skottlossningar är perfekt avvägd och tillåter alla karaktärerna, från naziskurkar till jänkarhjältar, att vara levande och engagerande. Det finns inte mycket mer att tillägga. Gillar du inte Inglourious Basterds kan du hyra senaste Beckfilmen och hålla käften för då fattar du ändå inte vad bra film är.

Vrångmannen tyckte mer eller mindre samma sak utan att riktigt inse det mästerverk som precis passerat hans näthinnor.

/Surskägget