Nyårskaramell 11 - The Disaster Artist

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Neeeeeeeeeeeeeeeeej lägg ägg, sånt här orkar jag inte ens med när det är så här jävla übergenialiskt. För de av er som inte vet gjorde en helt okänd kille vid namn Tommy Wiseau en film 2003 som döptes till The Room. I Wiseaus huvud (han stod för manus och regi, producerade och hade huvudrollen) var den här filmen en given vinnare av Oscars i alla kategorier. I resten av världens ögon var det här det sämsta som nånsin setts av människa, djur eller utomjording och därmed också en skrattfest utan dess like varpå The Room omedelbart fick kultstatus världen över. Det här tyckte James Franco var så härligt knäppt att han var tvungen att regissera en film om inspelningen av The Room med sig själv i rollen som Wiseau. HAHAHAHAHA! Så underbart. Frågan är nu vem som är knäppare, Wiseau eller Franco? Hade det funnits nån som helst rättvisa hade The Disaster Artist vunnit alla Oscars i alla kategorier men den där jävla guldgubben är ju köpt av filmbolagen som plöjer ner mest pengar på att muta juryn. Det går inte ens att beskriva den här filmen för att göra den rättvisa. Det enda man ska veta är att den är sjukt makalöst jävla jätterolig hela tiden och att den bygger på en 100% sann historia. HAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Julkalendern 22 dec - The Raid: Retaliation

@@@@@
Japp. Såhär ska en slipsten dras! Vrångmannen tokhyllade ettan medan jag var lite mer kallsinnig. Så tvåan var jag rätt neutral inför trots Vrångmannens lovord. Men det är bara att vika ner sig. Tvåan är allt som ettan saknade. Det är fortfarande bland det galnaste du kan se på film med fightscener som är så inihelvete jävla ascoola så man svettas bara av att titta på dem. För långa tagningar med för många slag- och sparkkombinationer som måste ha tagit månader att öva in för att kunna genomföra dem i det vansinniga tempot som skådisarna håller. Räknar också med att sjukhusräkningen på den här filmen måste varit skyhög då stuntmännen lär ha skadat sig friskt. Okej tänker ni som sett ettan. Allt det här hade ettan också i mängder. Vad gör uppföljaren så mycket bättre? Storyn! Ettan hade en väldigt enkel story (snut fastnar i höghus med skurkar och måste slå sig ut) medan tvåan bjuder på en tvättäkta maffiastory i samma stil som Scarface, Maffiabröder eller The Departed. Det är mycket som står på spel för karaktärerna och alla kämpar för att pressa sig uppåt i hierarkin även om det måste ske på bekostnad av alla andra runtomkring en. Och på tal om The Departed så är ju den baserad på Infernal Affairs som hade bitar av detta i sig men inte nådde hela vägen fram (tycker den är en stabil @@@). The Raid: Retaliation har helt enkelt allt det som Infernal Affairs saknar (och som även The Departed lyckas fånga så bra). Den stora skillnaden är dock att The Raid: Retaliation bjussar på något av de galnaste i actionväg som vi sett på film på bra jävla länge. Och ingen jävla CGI-skit heller, här är det stuntmän som slängs in i situationer utan fördelen av en green screen bakom sig. Det finns vissa actionfilmer som sätter en standard och höjer ribban för alla actionfilmer som kommer efter att mäta sig emot. The Raid: Retaliation är en sådan film. Ska du göra en actionrulle efter den här gäller det att du vågar ta det hela ett snäpp till eller så kommer du aldrig vara ballare.
/Surskägget

Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget

E.T. - The Extra-Terrestrial

@@@@@

Steven Spielberg har bjussat oss på många mästerverk genom åren och E.T. ligger helt klart i topp bland mina favoriter. Filmen om den lilla utomjordingen och hans vänskap med en nyfiken liten pojke som heter Elliott (get it, E.T. - Elliott??? nudge nudge know what I mean???) och hans syskon bjussar på stora känslor, härlig vänskap, spännande action och lagom doser gråtmildhet (den som inte grinar när lilla sjuåriga Drew Barrymore gråter hej då till sin rymdkompis har ett hjärta av sten, AV STEN!). Mängder med scener blev moderna klassiker och silhuetten av Elliott på sin BMX-cykel som E.T. med hjälp av sina utomjordiska krafter fått att flyga är så stark och välkänd att Spielberg började använda den för sitt produktionsbolag Amblin Entertainment. 2002 släpptes en 20-årsjubileumsutgåva där Spielberg slängt med ett par scener han klippte bort då det begav sig mest på grund av att specialeffekterna inte räckte till och där han även slängt in lite mer CGI i befintliga scener för att fräscha upp filmen för 2000-talet. Tycker både originalversionen och jubileumsutgåvan är mästerverk så det spelar egentligen ingen roll vilken du får tag i. Har du inte den här hemma i hyllan så skäms och köp direkt!

/Surskägget

@@
När jag såg den på bio som barn så var jag helt tagen. När jag såg om den för något år sedan så var den knappt ok och allt det man mindes med fantasi och mys var borta. Tidens tand har tuggat stora hål i den här rymdfarsen. Istället för spännande så blir det halvtråkigt. Istället för snygga effekter så ser det ofta larvigt ut. Visst, det är ju en familjefilm av en mästare och man förstår också varför den blev en så stor succé med den snälla (och galet fula) rymdvarelsen som alla älskade. Musiken är också en klassiker som man kan nynna på både nykter på jobbet såväl som FULL PÅ JOBBET! Hatet bubblar dock i mig eftersom succén E.T. gjorde att folk inte ville se klassisk skräck sci-fi med elakt monster längre = John Carpenters utsökta (än idag) The Thing som gick upp på bio i samma veva blev en flopp och hans karriär sköts åt helvete med en jättekanon. Jag är övertygad om att han blev lite psykknäpp också för sen blev han bara dålig. Det är inte Spielbergs fel naturligtvis men jag kan inte riktigt titta på det där lilla paddansiktet på samma vis längre utan att känna lite ilska. The Thing är också en överlägsen film på alla vis. Därför får E.T ett ÄNNU MINDRE BETYG än vad jag först tänkt ge den för jag blir argare och argare medan jag skriver detta. Bäst att sluta nu för annars vet jag vart det där lilla missfostret från en annan planet kan stoppa det där slemmiga och alltför långa fingret.
/Vrångmannen

Inglorious Bastards double bill

Att Tarantino gillar sin b-action vet väl alla. Att han lyckas bli inspirerad av b-action och röra om det i sitt huvud och spotta ut det med briljant dialog, knivskarpa karaktärer och lysande resultat har han visat gång på gång. Tills Death Proof kom som var så fasansfullt usel att jag hade svårt att förlåta honom. Det dröjde därför länge, länge innan jag vågade sätta mig med hans version av gamla örhänget The Inglorious Bastards. Svek Tarantino ännu en gång eller är han tillbaka? Den som läser vidare får se. Först originalet.

The Inglorious Bastards (1978)

@@@

Tarantino ska ha sagt att detta är en av hans absoluta favoritfilmer. Förmodligen en stark överdrift för även om det smälls och smattras en hel del så är detta långt ifrån ett mästerverk. Ett gäng amerikanska soldater under andra världskriget ska ställas inför krigsrätt för diverse brott. Men dersas konvoj blir attackerad av nazisterna och de lyckas fly från både fångvaktare och naziskurkar. Nu börjar en kamp om överlevnad på fientlig mark. Mitt i villervallan av shoot-outs råkar våra hjältar ha ihjäl en grupp soldater som jobbar undercover som nazister för att spränga ett tåg. Nu måste de ta sig an rollerna som elakingar och se till att tåget aldrig kommer fram. Som sagt, det smälls, skjuts och exploderas en hel del. Dessutom ser man till att lite omotiverat slänga in en bunt nakna fruntimmer så filmen får två minuter tuttar också. Skådisar som Bo Svensson och Fred Williamson garanterar b-rulle med talang och man sitter underhållen mest hela tiden. Visst, i det stora hela är det kanske inget speciellt, men en bra actionstänkare är det helt klart.

/Surskägget

Inglourious Basterds (2009)

@@@@@

Quentin! Allt är förlåtet! Välkommen tillbaka! Men för Guds skull sluta hävda att du gör en remake på en film när du i själva verket gör en helt fristående film som har noll förutom titeln att göra med den där gamla 70-talsstänkaren. Redan i öppningsscenen är den gamla hederliga Tarantinodialogen tillbaka i en på ytan stillsam men under ytan fruktat nervkittlande scen mellan två män som försöker spela schack om liv med varandra via sina ord. Denna är upptakten till en av Tarantinos bästa hittills. Ja, jag har strött femmor omkring mig förr i Tarantinosammanhang (Reservoir Dogs och Pulp Fiction är moderna mästerverk, Jackie Brown är @@@@, Kill Bill 1+2 likaså, egentligen bara sjukt usla Death Proof som dragit namnet Tarantino i smutsen tidigare) men jävlar om inte den här rullen tog upp det hela till en helt ny nivå. Allt från hämndmotiven som driver karaktärerna, till dialogen, casting, foto och musik är superbt. Det här är film när film är som bäst. Den krypande, tryckande spänningen som då och då bokstavligen exploderar i vilda skottlossningar är perfekt avvägd och tillåter alla karaktärerna, från naziskurkar till jänkarhjältar, att vara levande och engagerande. Det finns inte mycket mer att tillägga. Gillar du inte Inglourious Basterds kan du hyra senaste Beckfilmen och hålla käften för då fattar du ändå inte vad bra film är.

Vrångmannen tyckte mer eller mindre samma sak utan att riktigt inse det mästerverk som precis passerat hans näthinnor.

/Surskägget