Julkalendern 13 dec - Kung Fury

@@@@@
HAHAHAHAHA! JAAAAAAA!!!!!! Vi brukar inte recensera kortfilmer men jag gör ett undantag för denna fantastiska lilla pärla. Vi får 80-talspastisch, dinosaurier, mördarrobotar, lättklädda amasonkvinnor, en nordisk gud, nazister och Karate-Hitler (eller Kung Führer!)!!!! Hahahahahaha! Allt toppat med den argaste och farligaste snut på film nånsin som på riktigt bara pratar i oneliners hahahaha! Det här supertoppen. Bäst av allt är att det är svenskt. David Sandberg uppe i Umeå satte upp en greenscreen och gjorde en ball trailer för ett par år sedan. Trailern ledde till att han lyckades samla ihop i runda slängar 4 mill via Kickstarter (ni vet där man kan samla ihop stålars för alla möjliga filmprojekt) vilket i sin tur ledde till denna kortfilm. Nu hoppas vi givetvis att det blir långfilm då Hollywood självklart fått upp ögonen för denna supertalang (Sandberg dårå om nån undrar) och att han redan i kortfilmen fått backning av The Lonely Islandgänget (ni vet Andy Samberg och grabbarna) där t o m Jorma Taccone spelar rollen som Hitler. Det både lovar och bådar gott för framtiden. Bäst av allt med den här kortfilmen är att den visar att det minsann går att göra bra jävla actionfilm i Sverige också. Länge har finnarna ståtat med Renny Harlin medan vi fått nöja oss med Harald Hamrell. Nu har vi David Sandberg som satt Sverige på actionkartan på allvar. Bra där!
/Surskägget

@@@
Jag tjoar inte lika högt som Skägget. Kung Fury är bitvis charmig och det ligger en hel del talang bakom projektet helt klart, men hade rullen varit 90 minuter lång i samma stil och tempo så hade nog betyget varit lägre. Skoj för stunden. För kortfilmsstunden.
/Vrångmannen

Hellboy

@@
Upptäckte av en slump att vi visserligen recenserat Hellboy 2: The Golden Army men inte första delen. Eftersom att jag nyligen såg om filmerna passar det väl alldeles utmärkt att det nu ett par år för sent kommer en recension på ettan (tvåans betyg håller jag med om fortfarande från recensionen 2008). För de av er som ännu inte läst Mike Mignolas fantastiskt snygga, intressanta och spännande serier om Hellboy - spring och köp alla album nu! Det är en underbar blandning av ockulta nazister, mystiska varelser, komiska situationer och mängder med action. Vrångmannens favoritregissör Guillermo del Toro tillhör inte mina favoriter och här är ännu en anledning till att han inte står högt upp på listan då han mer eller mindre helt slaktar Hellboy när den blir film. Filmen börjar dock bra och enligt serien med massa nazister och ockulta händelser och Hellboys "födelse". Sen irrar filmen bort sig ganska rejält och det mesta av charmen, glädjen och spänningen från serien försvinner. Det riktigt stora problemet är dock att del Toros manus är så tunt och handlingen bara är en vag röd tråd mellan actionsekvenserna att man knappt har en aning om vad filmen handlade om när man sett klart den. Det här är andra gången jag ser den men hade glömt filmen helt och det var som att se den för första gången. Helt värdelöst blir det aldrig då actionsekvenserna faktiskt är underhållande större delen av tiden (lite för mycket ful CGI på sina ställen) samt att Ron Perlman som Hellboy gör en riktigt bra insats med karaktären. Tack och lov blev Mike Mignola mer inblandad i tvåan och därför är det en helt klart bättre rulle som är mer lik förlagan än denna knappt okej rulle som borde blivit så mycket bättre.
/Surskägget

Sucker Punch

@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget

Undergången

@@@@

Andra världskriget lider mot sitt slut och striderna rasar tätt, frenetiskt och hätskt i Berlin. Hitler gömmer sig i en bunker tillsammans med en del av sina generaler och diverse andra befälhavare. De flesta börjar inse att kriget är förlorat. Hitler vägrar först inse fakta, och sedan när det väl sjunker in att han faktiskt kommer förlora det vidriga krig han drog igång vägrar han ge sig. Alla som är gamla nog (och de flesta är det inte) som kan bära ett gevär eller skjuta en kanon sätts in som sista reserv allteftersom ryssarna intar Berlin kvarter efter kvarter. Fler och fler av Hitlers gamla kumpaner överger honom till hans förtret och bunkern blir tommare och tommare ju fler som flyr. Hitler själv pendlar mellan totalt vansinne och stillsamt lugn innan han gifter sig med Eva Braun och sedan tillsammans med henne sväljer gift samtidigt som han skjuter sig. Deras kroppar bränns enligt Hitlers instruktioner direkt. Han vill inte att fienden ska få tag på hans lik och visa upp honom för eftervärlden. Bruno Ganz i rollen som Hitler är kanske bland det bästa du kan se på film. Hans porträtt av denne lilla diktator är fascinerande både i likheten fysiskt, men även hur man gissar att Hitler faktiskt betedde sig dessa sista par dagar i bunkern. Skrämmande likt. En film om en galen diktator i en bunker på två och en halv timme kanske låter som ett segt drama, men det här är action och dramatik som trollbinder och det finns inte en död sekund. Bör absolut ses.

/Surskägget

Black Book

@@@@

Paul Verhoeven har bjussat på klassiker som RoboCop, Total Recall, Starship Troopers och Basic Instinct men även katastrofen Hollow Man som till dags dato är hans sista Hollywoodrulle. Det verkar som att han slickade såren och stack hem till Holland för att göra sin första holländska rulle sen 80-talet. Och vilken comeback! Black Book är inspirerad av en sann historia där en ung judisk kvinna under andra världskriget hamnar i motståndsrörelsen och börjar infiltrera Gestapo. Plötsligt är hon och nazisten kära i varandra samtidigt som motståndsrörelsen har en förrädare internt som skapar mängder med problem där folk antingen bli fängslade eller dödade eller både och. Carice van Houten (Valkyria, Repo Men) är fantastisk i huvudrollen. Både stark och spröd på samma gång och förmedlar verkligen en järnvilja att slå tillbaka mot nazisterna som utplånat hennes familj. Det är inte svårt att förstå att Bryan Singer och Tom Cruise snabbt rekryterade henne att vara med i Valkyria efter att ha sett henne i denna film. Verhoeven bjussar på lagom delar drama, action, spänning och kärlek och filmens nära nog två och en halv timme blåser förbi utan en sekunds tristess.

/Surskägget

Valkyria

@@@@

Nånstans har man väl alltid förstått att inte varenda tysk blev nazist över en natt utan att det faktiskt fanns de som insåg att Hitler var en maktgalen dåre som drev landet och den tyska nationen mot undergång. Intressant att för första gången lära känna några av de män och kvinnor som försökte dra sitt strå till stacken och förstöra för Hitler där de kunde och dessutom knäcka en plan att ta livet av honom. Skicklige regissören Bryan Singer borgar för intressanta karaktärer liksom spänning och ös, och allas vår megasuperhjälte Tom Cruise lyckas naturligtvis som vanligt göra porträttet av den man som nästan lyckades döda Hitler till en karaktär med många djup och bottnar. Visst vet man att det kommer skita sig för det tappra gänget. Visst vet man att Hitler överlever. Visst vet man att kuppen misslyckades och att alla blev avrättade. Men det är resan inte själva slutmålet som är fascinerande, spännande och gripande. Om de här männen lyckats hade många hundratusentals liv kunnat sparats, koncentrationsläger stängts och kriget avslutats. Istället drog det vidare i många långa onödiga månader till innan Hitler slutligen tog livet av sig själv i bunkern.

Vrångmannen var nog vrångare än vanligt eller så såg han en annan film än jag.

/Surskägget

Inglorious Bastards double bill

Att Tarantino gillar sin b-action vet väl alla. Att han lyckas bli inspirerad av b-action och röra om det i sitt huvud och spotta ut det med briljant dialog, knivskarpa karaktärer och lysande resultat har han visat gång på gång. Tills Death Proof kom som var så fasansfullt usel att jag hade svårt att förlåta honom. Det dröjde därför länge, länge innan jag vågade sätta mig med hans version av gamla örhänget The Inglorious Bastards. Svek Tarantino ännu en gång eller är han tillbaka? Den som läser vidare får se. Först originalet.

The Inglorious Bastards (1978)

@@@

Tarantino ska ha sagt att detta är en av hans absoluta favoritfilmer. Förmodligen en stark överdrift för även om det smälls och smattras en hel del så är detta långt ifrån ett mästerverk. Ett gäng amerikanska soldater under andra världskriget ska ställas inför krigsrätt för diverse brott. Men dersas konvoj blir attackerad av nazisterna och de lyckas fly från både fångvaktare och naziskurkar. Nu börjar en kamp om överlevnad på fientlig mark. Mitt i villervallan av shoot-outs råkar våra hjältar ha ihjäl en grupp soldater som jobbar undercover som nazister för att spränga ett tåg. Nu måste de ta sig an rollerna som elakingar och se till att tåget aldrig kommer fram. Som sagt, det smälls, skjuts och exploderas en hel del. Dessutom ser man till att lite omotiverat slänga in en bunt nakna fruntimmer så filmen får två minuter tuttar också. Skådisar som Bo Svensson och Fred Williamson garanterar b-rulle med talang och man sitter underhållen mest hela tiden. Visst, i det stora hela är det kanske inget speciellt, men en bra actionstänkare är det helt klart.

/Surskägget

Inglourious Basterds (2009)

@@@@@

Quentin! Allt är förlåtet! Välkommen tillbaka! Men för Guds skull sluta hävda att du gör en remake på en film när du i själva verket gör en helt fristående film som har noll förutom titeln att göra med den där gamla 70-talsstänkaren. Redan i öppningsscenen är den gamla hederliga Tarantinodialogen tillbaka i en på ytan stillsam men under ytan fruktat nervkittlande scen mellan två män som försöker spela schack om liv med varandra via sina ord. Denna är upptakten till en av Tarantinos bästa hittills. Ja, jag har strött femmor omkring mig förr i Tarantinosammanhang (Reservoir Dogs och Pulp Fiction är moderna mästerverk, Jackie Brown är @@@@, Kill Bill 1+2 likaså, egentligen bara sjukt usla Death Proof som dragit namnet Tarantino i smutsen tidigare) men jävlar om inte den här rullen tog upp det hela till en helt ny nivå. Allt från hämndmotiven som driver karaktärerna, till dialogen, casting, foto och musik är superbt. Det här är film när film är som bäst. Den krypande, tryckande spänningen som då och då bokstavligen exploderar i vilda skottlossningar är perfekt avvägd och tillåter alla karaktärerna, från naziskurkar till jänkarhjältar, att vara levande och engagerande. Det finns inte mycket mer att tillägga. Gillar du inte Inglourious Basterds kan du hyra senaste Beckfilmen och hålla käften för då fattar du ändå inte vad bra film är.

Vrångmannen tyckte mer eller mindre samma sak utan att riktigt inse det mästerverk som precis passerat hans näthinnor.

/Surskägget

Örnen Har Landat

@@@

Aaaah, en gammal hederlig krigsfilm med allt som hör därtill. Många kända och duktiga skådisar (Donald Sutherland, Michael Caine, Donald Pleasence, Robert Duvall, Treat Williams, Larry Hagman och till och med svenska Sven-Beril Taube), elaka nazityskar, goda amerikaner som räddar dagen, shoot-outs med k-pistar, skott i hjälmen med död som följd (vilket alltid leder till frågan varför de har de där hjälmarna på sig när de uppenbarligen inte funkar ändå), en galen själmordsplan utan odds som ändå måste utföras av de tuffaste elitsoldaterna, ära, heder och en överste som är heeeeeelt slut. Alla sköna ingredienser finns med andra ord där. Rullen är från 1976 och visst har den tappat en del sting med åren i t ex actionsekvenserna, men den är sådär busig och skön med glimten i ögat hela tiden. Typ: "ja vi vet att det här bara är en dum krigsactionrulle som inte är trovärdig alls men vadårå!?!?". Såna här härliga filmer gjordes nog fan bara förr. Och möjligtvis av Tarantino idag.

/Surskägget

Valkyria

@@
Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Tom Cruise new blockbuster action-thriller of the summer! Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Bryan “X-Men, Usual Suspects” Singer regisserar! Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Andra världskriget?! Attentat mot Hitler?! Bam dibbi..
Nä. På papperet såg det säkert bra ut. Tompa Cruise spelar Claus Von Stauffenberg, en tysk officer som tillsammans med ett politiskt konspirationsgäng bestämmer sig för att lönnmörda Hitler då denne tappat greppet fullständigt (duh!). Här kommer en spoiler: Dom lyckas inte! Det är väl också en av filmens stora svagheter. Man vet ju hur det ska gåååååå! Snyggt, javisst och samtidigt innehållslöst och tradigt. Lite action (med betoning på lite), lite thriller i dörrar (”Haben sie papieren?!”), lite tjafs samt snygga bilder. Ok, det är väl rätt kul att få lite historielektion paketerat så här och det var många fakta som man inte hade en aning om men gäsp. Se den på trean en bakissöndag om 2-3 år om ni orkar. Då är den säkert bättre. Bam dibbi my ass.
/Vrångmannen