Apocalypse Now (1979) samt Apocalypse Now Redux (2001)

Apocalypse Now (1979)
@@@@@
Krigsfilmernas krigsfilm. Rullen alla andra kopierar på ett eller annat sätt. Filmen som satte en standard för inte bara hur bra krigsfilm ska vara utan även för bra film överlag. Ett mästerverk utan dess like som bara växer och växer för varje gång man ser den. Kanske den absolut bästa film som någonsin gjorts om jag skulle bli pressad att välja bara en enda under pistolhot. Francis Ford Coppola tog den ganska tråkiga kortromanen Heart of Darkness (jo, den är trist, läste den nyligen inför denna temamånad för att få känsla för den i samband med en återtitt på filmen och boken är så tråkigt så räknande av får är uppåttjack i jämförelse) och skapade en briljant film på alla plan med så många bottnar och lager att det är löjligt. Martin Sheen gör sin livs roll som den avdankade kaptenen som sätts på uppdraget att hämta hem en överste som spårat ur långt ute i Vietnams djungel mitt under brinnande Vietnamkrig. Överste Walter Kurtz i Marlon Brandos skepnad är filmhistoria på alla sätt och vis och Brandos kanske finaste stund trots nästan minimalt med tid på duken. Filmen är även legendarisk för allt skit och strul bakom kameran med en Coppola som slet sitt hår och nästan dog på kuppen att få sin vision precis så som han ville ha den och pantsatte både hus, ära och heder för att få ihop alla pengar samtidigt som Brando strulade och bara krävde mer och mer hahaha. Det finns egentligen inget mer att säga som inte redan sagts tusen gånger om den här. Mästerverk.
/Surskägget
PS. Ja, vi skäms att det tog oss sju år innan vi skrev en recension om detta mästerverk.

Apocalypse Now Redux (2001)
@@@
Coppola fick plötsligt den briljanta(?) idén att göra en director's cut på sitt gamla mästerverk. Kanske var han inspirerad av Ridley Scott som klipper om alla sina filmer i tid och otid. I det stora hela är detta originalet med ett par nya scener inslängda. Och de nya scenerna förstör allt. Tack gode Gud att nån sträng filmbolagspamp sa ifrån 1979 då det begav sig. Annars hade Apocalypse Now på sin höjd blivit en fotnot i filmhistorien. Jag förstår att scenerna hamnade på klippgolvet för de tillför verkligen ingenting till filmen. Tvärtom. Hade det inte varit för att resten av filmen fortfarande är sådär sjukt briljant hade detta kunnat landa på en tvåa i betyg. Så illa är de nya scenerna. Så denna lägger vi på skräphögen och glömmer så fort som möjligt.
/Surskägget

M*A*S*H

@@@
Robert Altman var en skön gammal dåre till regissör av den gamla skolan. Det som framförallt kännetecknade hans stil av filmer att oavsett vad grundhandlingen är så låter han alla skådisar springa runt i något sorts organiserat kaos och prata i mun på varandra oavbrutet. Det både funkar och blir förvirrande och ibland gjorde det att man inte hängde med i filmens handling överhuvudtaget. Just i M*A*S*H funkar det ovanligt bra. Det handlar trots allt om en kaotisk situation som ett militärsjukhus mitt under brinnande krig. Det flygs in sårade hela tiden och det är blod, inälvor och tragedi överallt. Detta skulle kunnat ha bli hur tungt, svart och svårt som helst meeeeeeen istället gjorde Altman komedi av det hela och M*A*S*H är till största delen en enda lång skrattfest som blev så poppis att den sedermera blev en av de mest klassiska komediteveserierna på 70-talet. Med Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall i rollerna får vi tunga skådisar som kan balansera mellan skoj och allvar och ändå få fram filmens verkliga poäng vilket i korthet är - krig är dumt. Minns den som bättre men den har inte riktigt hållit för tidens tand (gjordes 1970) och vissa partier känns lite långdragna.
/Surskägget

The Eagle Has Landed (1976)

@@@

Tyskarna ska infiltrera en liten engelsk kustby för att kidnappa Winston Churchill. Det ses som ett svårt uppdrag, men inte omöjligt. Baserad på en bestseller av författaren Jack Higgins och späckad med dåtida storstjärnor är det här en riktigt sevärd rulle. Tempot kan kännas lite makligt ibland och så har vi ju det här med att tyskarna pratar engelska (och spelas av jänkare och engelsmän naturligtvis). Ingenting som förstör alltför mycket, men känns ändå lite cheesy. Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland (som den infiltrerande spionen) toppar den stjärnspäckade listan. Snyggt, underhållande och välgjort, utan några större krusiduller eller minnesvärda scener. Just ja! J.R. Ewing (Larry Hagman) som nån galen amerikansk officer också. Hahaha! Bara det. Surskägget höll åtminstone med om betyget.

/Vrångmannen

Fyra snabba tvåor

The Hobbit: The Battle of the Five Armies
@@
Jag är så LESS på det här nu! Samma, lika, samma, lika. Utdragna datafighter. Ointressanta karaktärer. Den här TREDJE (!) filmen som bygger på den lilla Bilboboken är så jävla tjatig så jag vill skrika. Anledningen till att filmjäveln inte får en etta i betyg heter Martin Freeman, men t.o.m honom hinner man ledsna på. Uäck, tack för den här tiden och skönt att det äntligen är över. Hej då!
/Vrångmannen




The Judge
@@
Här är tvåan stark och jag känner mig plötsligt lite snål i betygsättandet. Hela skådisensemblen är utmärkt (Robert Downey Jr, Vera Farmiga, Robert DuVall m.fl) men dramat är så by the book och förutsägbart så det lutar åt förolämpande. Man nästan känner hur manusförfattarna suttit och sagt: "Så måste vi ha med det här och sen det här och här händer det här för då är vi i Oscarszonen...". Sevärd, men den irriterar mig.
/Vrångmannen

Fury
@@
Lider av lite samma grej som The Judge. Vi har sett ALLT förut men lite lite bättre. Andra världskrigets fasor. Ett gäng tuffingar och en rookie. Lite SÅDÄR action och mycket melodram, där vi om och om igen, genom långa tal, blir påminda om hur hemskt kriget är. För det visste vi ju inte. Sen en grej till. Gör inte en film som heter FURY och kittla ihjäl mig med pangtrailers för att sen bjussa på en grå och lerig gråtfilm. Jävla...
/Vrångmannen

St. Vincent
@@
Hej, det här är en indierulle. Men ser du inte att det är en indierulle?! Den alternativa musiken då? De knepkufiga och knaskonstiga personporträtten?  Den skeva handlingen som i princip är noll och intet? Mötet mellan en bitter och alkad farbror och en blåögd pojke? Jebus christmas. Vore det inte för att skådisarna är så bra, i synnerhet Bill Murray (som den knep-kuf-knas-konstiga bitteralkade farbrorn med ett hjärta av guld) så skulle betyget sjunka i bott till tonerna av en xylofon, en tramporgel, två munspel (som spelas fel med flit) och eventuellt en mumlande eller för hög sång av nån dåre, fortare än du kan säga Little Miss Sunshine eller Juno.
/Vrångmannen

Four Christmases

@@@
Vince Vaughn gick från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på komedihimlen i rullar som Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Sen kom The Break-Up som var okej men inte lika kul som tidigare filmer och sen gick det käpprätt utför med Fred Clause och nu senast Couple’s Resort. Four Christmases (eller Borta Värst, Hemma Bäst som den heter på svenska, en klar rip-offtitel på lysande Borta Bra, Hemma Värst med Richard Pryor från 1988) kom mittemellan Clause och Couple’s och jag undvek den då det mest verkade vara ännu en julrulle i samma unkna anda som Fred Clause. Efter mycket om och men såg jag den så nyligen och blev positivt överraskad. Dels har Vince Vaughn och Reese Witherspoon grymt bra kemi och deras dialoger är en härlig tillbakagång till Katharine Hepburn/Cary Grant-tiden med snabba snäsiga replikskiften som gör att man sitter och garvar mest hela tiden. Dels är det en ösig (knappt 80 minuter lång) kiss- och bajskomedi som inte drar sig för att skämta om tabubelagd sex, galna släktingar och nerkissade graviditetsstickor i munnen på barn. Förväntar man sig en mysig gulle-gull-gull-familje-julfilm sätter man förmodligen glöggen och lussebullen i vrångstrupen, men gillar man lite sjuk humor och en Vince som levererar då har man kommit rätt. Inte på den nivå jag vill se Vince, men en bra bit åt rätt väg. Fortsätt nu såhär och undvik katastrofer som Fred Clause och Couple’s Resort framöver.
/Surskägget

Örnen Har Landat

@@@

Aaaah, en gammal hederlig krigsfilm med allt som hör därtill. Många kända och duktiga skådisar (Donald Sutherland, Michael Caine, Donald Pleasence, Robert Duvall, Treat Williams, Larry Hagman och till och med svenska Sven-Beril Taube), elaka nazityskar, goda amerikaner som räddar dagen, shoot-outs med k-pistar, skott i hjälmen med död som följd (vilket alltid leder till frågan varför de har de där hjälmarna på sig när de uppenbarligen inte funkar ändå), en galen själmordsplan utan odds som ändå måste utföras av de tuffaste elitsoldaterna, ära, heder och en överste som är heeeeeelt slut. Alla sköna ingredienser finns med andra ord där. Rullen är från 1976 och visst har den tappat en del sting med åren i t ex actionsekvenserna, men den är sådär busig och skön med glimten i ögat hela tiden. Typ: "ja vi vet att det här bara är en dum krigsactionrulle som inte är trovärdig alls men vadårå!?!?". Såna här härliga filmer gjordes nog fan bara förr. Och möjligtvis av Tarantino idag.

/Surskägget