Tårtgeneralen

@@@
Här bjussas vi på den sanna historien om hur staden Köping på 80-talet blev utsedd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i TV (hahaha!) och hur den väldigt udda och alkoholiserade outsidern Hasse P (briljant spelad av Mikael Persbrandt) hade en dröm om att sätta den lilla staden på kartan "igen".

Filmen är skriven och regisserad av tv-busfröna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, baserad på deras debutroman (och Filips egna upplevelser som barn i Köping) från 2009.

Tårtgeneralen är smårolig, varm och välspelad hela vägen. Inget att skicka till Oscarskommitén kanske (eller?) men en proffsig och underhållande film med ett stort hjärta. Betygstrean är mycket stark och tippar nästan, bara nästan, över till en fyra.

/Vrångmannen

Det (2017)

@@@@
Ingen har väl undgått årets otroliga mega-box office-skräcksuccé? Adaptionen på Stephen Kings roman, Det. Officiellt så är den nu den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin. Här får vi halva historien ur romanen, för del två dyker upp på biograferna nästa år. 1990 gjordes det en miniserie på samma roman. Den var helt ok, men kanske inte så läskig (förutom att Tim Curry som det onda clownmonstret skrämde en del ungar halvt från vettet). Regissören Andy Muschietti (Mama) har gjort en film väldigt trogen Kings roman. Den här första delen av två utspelar sig på 80-talet (i boken så var 50-tal) då våra huvudpersoner som barn blir indragna i de mystiska och skräckinjagande händelserna i den lilla staden. Svenske Bill Skarsgård spelar här den otäcke clownen Pennywise och han gör det riktigt bra och creepy (men var inte Curry bättre?). Vi bjuds här på en väldigt snygg, underhållande och bitvis spännande film. Det känns alltså hela tiden som om man läser en roman av Stephen King (duh!), vilket i sig då är ett bra betyg, hahaha! Barnskådespelarna är fantastiska och deras samspel gör filmens kärna och ger den riktigt liv. Tyvärr så tycker jag själv inte att filmen är speciellt läskig, men jag ska kanske hålla gubbkäften stängd då resten av biobesökarna skrek och popcorn flög överallt, hehehe. Hur som helst, en av de bättre Stephen King-adaptionerna på mycket länge. Härligt barnförbjuden är den också. Ser fram emot upplösningen i del två.
/Vrångmannen

The Handmaiden

@@@@
Chan-wook Park bjussar alltid på intressanta och skitsnygga filmer i alla genrer (bl.a Old Boy, Lady Vengeance, Thirst, Stoker). The Handmaiden är inget undantag. Filmen är baserad på romanen Ficktjuven (från 2002) av Sarah Waters men är här förlagd till 1930-talets Korea, under den Japanska ockupationen. Vi bjuds på ett vackert, kittlande och spännande erotiskt drama där det känns som om allt kan hända. The Handmaiden tar sig tid att bygga upp persongalleri och miljöer, men trots det långsamma berättandet så blir den aldrig tråkig. Tvärtom. Om jag skulle tipsa Surskägget om den här rullen så skulle han förmodligen jaga mig till Seoul på ett par rullskidor med en kniv i munnen... Jag gör det ändå. Så bra är den. Se den här Skägget!
/Vrångmannen

T2 Trainspotting

@@
Mja. Nja. Jaha? Känns som om schyssta Trainspotting hade premiär för hundra år sedan. Det hade den naturligtvis inte. Den dök upp för ENDAST TJUGOETT ÅR SEN hahaha, vad är det här?! Visst är det småkul att se hur det gick för grabbarna Renton, Sick Boy, Spud och galningen Begbie, men T2 känns framför allt rätt onödig och lite trött. Ball musik, fast tröttare än ettan. Coolt foto och klippning, fast tröttare än ettan. Skådisarna is back, fast tröttare än ettan. Danny Boyle har ju gjort en hel del intressanta filmer sen 1996 så varför återbesöka det här? T2 Trainspotting är inte dålig direkt. Den är liksom bara... Mja. Nja. Jaha?
/Vrångmannen

The 5th Wave

@
Guuu vad less jag är på såna här tillrättalagda sci-fi/action/drama/romantik/tonårsrullar baserade på blaha klyschböcker för tonåringar. Har man sett en har man ju för fan sett alla. Första The Hunger Games var riktigt bra men sen gick det käpprätt åt skogen med allt. The 5th Wave kan vara en av de värre, trots att Chloë Grace Moretz är en talang i mångt och mycket. Jag fick tvinga mig själv i omgångar av plågsamma kvartar att ta mig genom den här skiten. Tack och lov så floppar numera de flesta nu-lurar-vi-kidsen-på-pengar-med-knappt-halvdana-och-billiga produktioner så vi kanske slipper genren inom en snar framtid. För guuu... Surskägget var lika arg och uttråkad han.
/Vrångmannen

The BFG

@
Vi drar igång marstemat med den här "giganten". Spielberg + Disney + jättebudget + specialeffektsbonanza + omtyckt barnbok av Roald Dahl (med jättar hit och dit) borde ju vara en av årets filmer? Nehepp. Vad är det här?! Här har vi tydligen hamnat i det galna tvärtomlandet, och det är inte en annan barnbok jag pratar om. The BFG (The Big Friendly Giant, duh!) är ett riktigt oinspirerat sömnpiller till skitfilm av mannen som gav oss Hajen, E.T. och Jakten på den försvunna skatten, plus ett par dussin guldklimpar till. Alla fel här. Alla. Vilken unge orkar sitta igenom två timmar av det här? VILKEN?! Flopp på ögat. Flopp på örat. Flopp i biograferna. Skärp dig nu Steven! ÅH!
/Vrångmannen

The Woman in Black 1 och 2

The Woman in Black (2012)
@@@
Daniel "Harry Potter" Radcliffe gör här en av sina första vuxenroller i nyinspelningen av The Woman in Black, som jag recenserade för några år sedan i skräcktemat och som även den baserades på Susan Hills roman från 1983. Den här versionen är regisserad av James Watkins (Eden Lake) och han vill verkligen ha kakan, äta den samtidigt och lyckas faktiskt rätt bra med det. The Woman in Black är en snygg, gotisk spökhistoria med en hel del ruggiga moment och med en nervig och autentisk stämning. Den känns nästan som en gammal hederlig Hollywoodmonsterrulle (fast det är ett spöke då). Hoppade till flera gånger och satt lite lagom på spänn hela tiden fram till det lite jobbiga slutet. Vill man se en schysst rysare, som utspelar sig på den gamla goda tiden då det KNAPPT FANNS LYSKNAPPAR, men som också tyvärr hamnar en smula i klyschfällan så är den här versionen av The Woman in Black givet värd ett par timmar. Hehehe, kom igen nu Surskägget.
/Vrångmannen

The Woman in Black 2: Angel of Death (2014)
@@
Snyggt och stämningsfullt i skräckfilmssammanhang behöver inte alltid betyda otäckt. Eller bra. Den lite fristående uppföljaren till The Woman in Black är ett gediget hantverk på många sätt men saknar då det väsentliga. Den är inte scary för fem öre. Här misslyckas man alltså tyvärr med det viktigaste. Det är en rätt intressant och välgjord rulle helt klart och det är inget fel på fotot, skådisarna eller miljöerna. Den är bara lite tråkig och har inte alls samma rysliga stämning och nerv som ettan. Värd ett par timmar för den som vill se mer av storyn eller kanske om man är väldigt lättskrämd men ändå vill skryta med att man har tittat på skräckfilm.
/Vrångmannen

Cirkeln

@@@
Jag tror att jag är en av få över trettio som läst den så kallade Engelsforstrilogin där Cirkeln är del ett. Detta är dock en enorm succé i bokform både i Sverige och utomlands och det är lätt att förstå varför det fångat så mångas intresse. Dock är det just tonåringarna upp till kanske 25-30 nånstans som vet vad det här är. När jag pratar med vänner och kollegor som är äldre är det ingen som ens hört talas om detta vilket är synd och kanske en av anledningarna att den här till stor del gått under radarn för de flesta. Ramhandlingen kretsar kring den påhittade lilla orten Engelsfors där ett antal gymnasietjejer sakta men säkert upptäcker att de är häxor med magiska krafter utvalda att slåss mot ondskan. Klassiskt och bra så det står härliga till och givetvis finns det mängder med stoff att använda för att bygga upp intressanta karaktärer. Där lyckas förstås böckerna bättre då det finns mer tid och utrymme i en bok att bygga upp en karaktär. Det är alltid svårt att peta in så många karaktärer i en film och verkligen få till allas backstory riktigt gediget. Här lyckas man till stor del och har man läst böckerna fyller man i de saknade bitarna själv (vilket jag misstänker är exakt så filmskaparna resonerat). Skådisarna är i princip enbart nya talanger och alla gör bra ifrån sig och det ska bli intressant att se vilka som väljer att fortsätta på skådisbanan och vilka som väljer andra vägar i livet. Överlag fångar filmen boken bra, manuset är ju också skrivet av ena medförfattarinnan till boken så konstigt vore kanske annat. Problemet är att vissa saker inte blir riktigt lika häftiga på film som i en bok. Slutfighten framförallt som fungerade väldigt bra i boken känns platt här (folk som stirrar på varandra lite mystiskt medan rök virvlar runt dem är helt enkelt ballare i bokform där vi verkligen får veta vilka påfrestningar det innebär för karaktärerna) vilket förstås tar udden en hel del av en i övrigt välspelad och välregisserad film.
/Surskägget
Vrångmannen var något snällare i sin recension.

The Eagle Has Landed (1976)

@@@

Tyskarna ska infiltrera en liten engelsk kustby för att kidnappa Winston Churchill. Det ses som ett svårt uppdrag, men inte omöjligt. Baserad på en bestseller av författaren Jack Higgins och späckad med dåtida storstjärnor är det här en riktigt sevärd rulle. Tempot kan kännas lite makligt ibland och så har vi ju det här med att tyskarna pratar engelska (och spelas av jänkare och engelsmän naturligtvis). Ingenting som förstör alltför mycket, men känns ändå lite cheesy. Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland (som den infiltrerande spionen) toppar den stjärnspäckade listan. Snyggt, underhållande och välgjort, utan några större krusiduller eller minnesvärda scener. Just ja! J.R. Ewing (Larry Hagman) som nån galen amerikansk officer också. Hahaha! Bara det. Surskägget höll åtminstone med om betyget.

/Vrångmannen

Fifty Shades of Grey

@
Hahahahaha! Vad fan?! HAHAHAHAHAHAHA! VAD FAN?!
/Vrångmannen

Cirkeln

@@@@

Cirkeln bygger på succéromanen med samma namn, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, och är den första i en trilogi. Sex unga tonårsflickor, från olika samhällsskikt och bakgrund i den lilla bruksorten Engelsfors, blir varse om att de är häxor med magiska krafter. ”De Utvalda” måste lära sig att samarbeta för att förgöra en ond kraft som hotar jorden med undergång. Ensam är sällan stark och skolan är en ondskans plats. Regissören Levan Akin berättar begåvat och omtänksamt om våra hjältar i Engelsfors. Det är (för det mesta) trovärdigt, det är (för det mesta) välspelat och småstadsvardagen porträtteras läskigt autentiskt. Det är fult och snyggt samtidigt, vilket är en lysande kombination och ger filmen en lite egen look. Musiken av Benny Andersson (behöver jag säga Abba?) är klockren i filmen och förhöjer stämningen i bilderna och scenerna utan att ta över helheten. Specialeffekterna funkar finfint och är sådär perfekt återhållsamma och lagom för vad som krävs av storyn. ”De Utvalda”, som spelas av näst intill okända skådespelare (Josefin Asplund, Helena Engström, Miranda Frydman, Irma Von Platen, Leona Axelsen och Hanna Asp), är otroligt bra i sina roller. Bananasbegåvningar, i brist på annat ord. Cirkeln är alltså väldigt bra men det finns lite att klaga på också. Det blir en del långa och onödigt utdragna förklaringar i replikform om magi, och ett par "läskiga" scener funkar inte på mig. Den känns också mycket snällare än boken, av förståeliga själ (11-årsgräns). Det är egentligen småsaker i det stora hela. Det var längesedan jag såg en film från vårt avlånga land som tagit steget från bok till film på ett så ljuvligt sätt (Sara Bergmark Elfgren har skrivit manus tillsammans med regissören Levan). Summan av kardemumman då. Cirkeln är mycket underhållande, välspelad och stämningsfull. I gränslandet mellan fantasi, ondska, magi och plågsamt realistisk tonårsvardag.

/Vrångmannen

Cold in July

@@@@

Spännande och välgjord indie-thriller med allas vår favoritseriemördare Dexter, Michael C. Hall, i huvudrollen. Den vanlige familjefadern Richard Dane (Hall) skjuter ihjäl en inbrottstjuv mitt i natten och dras som påföljd motvilligt in i en härva av lögner, hämnd och ond bråd död. Filmen utspelar sig i 80-talets Texas och det speglas klockrent i allt från musiken (John Carpenter någon?) och frisyrerna till designen. Sam Shepard är lysande som vanligt. Don Johnson dyker upp som en tuff och karismatisk gammal privatdetektiv och visar här, som i flera andra filmer nyligen, att han fortfarande är en kraft att räkna med. Filmen är baserad på romanen med samma namn från 1989 och när jag ser filmen får jag just känslan av att jag läser en riktigt bra kriminalare. Mer sånt. /Vrångmannen

Ender's Game

@@
Som Harry Potter fast i rymden.
/Vrångmannen

Julkalender 15 dec

The Hunger Games: Catching Fire
@@@
Så dök äntligen uppföljaren till fjolårets jättehit The Hunger Games upp. Eftersom jag gillade den första filmen så mycket så måste jag säga att väntan har känts lång och förhoppningarna stora (Surskägget tyckte ettan var ok men långt ifrån något mästerverk). Bytet av regissör både upprörde mig lite men gjorde det också lite mer spännande. Francis Lawrence som nu tagit över regiarbetet på den här uppföljaren är hyfsat stabil med genrerullar som Constantine (Surskäggets ressis här) och I Am Legend i bagaget men har inte riktigt visat upp någon större vidd i det emotionella spektrat, som jag tycker är viktigt för att Hunger Gamesfilmerna ska funka. Hur var Catching Fire då? Vi börjar med det som är bra. Jennifer Lawrence är som vanligt skitbra och ger rollfiguren Katniss Everdeen de trovärdiga dimensioner som behövs. Övriga skådisar gör bra ifrån sig så där finns det inget att klaga på. Filmen i sig är snygg och känns mer påkostad än ettan vilket inte är så konstigt. I skrivandes stund så han den spelat in 360 miljoner dollar bara i USA så den kan oavsett vad jag tycker anses som en mega-super-duper-succé utan dess like. Det jag inte gillar med filmen är att den känns som en svagare kopia av ettan. Med svagare menar jag att det dramatiska aldrig lyfter eller berör. När det i The Hunger Games kändes som att allt stod på spel och jag kunde känna ångesten och kampen genom bioduken så kändes tvåan lite som att "jaha då var det dags igen då". Intet nytt under solen. Jag har inte läst böckerna men jag har förstått att de två första rullarna följer dem väl. Jag hade nog gärna sett lite mer dramatik och känsla bland allt smaskigt spektakel i uppföljaren. På intet sätt en dålig film men en liten besvikelse lik förbaskat.
/Vrångmannen

The Hobbit: An Unexpected Journey

@@@@+
Låt mig börja med att säga att jag var huuuuuuur skeptisk som helst inför denna rulle. Eller låt mig säga såhär; när det gick ut i media att man tänkte göra en filmatisering på Bilbo också med samma team som gjorde Ringentrilogin var jag peppad som fan. Sen började det snackas om att det skulle bli två filmer och att Guillermo del Toro (överskattad) skulle ratta skeppet istället för Peter Jackson (geni) och då sjunk peppen. När det sedan blev klart att även Bilbo med sina knappt 200 sidor också skulle bli en trilogi liksom Ringen med sina 1 000 plus sidor undrade jag vad fan de höll på med. Skulle de mjölka ut så mycket pengar som möjligt ur oss stackars konsumenter? Slänga in massa nya scener, karaktärer och annat för att fylla ut tiden så mycket som möjligt? Skeptisk var bara förnamnet. Den kom och gick på bio och jag struntade fullständigt i den. Sen efter mycket om och men såg jag den hemma på BlueRay. Och Gud i himmelen vilken bra jävla film det visade sig vara! All känsla från Ringentrilogin är där. Den långsamma första timmen med karaktärsuppbyggnaden och "uppdraget". Den första färden innan anhalten hos Elrond. Och sedan actionsekvens efter actionsekvens med orcher, vättar, vargar, eld, magi och naturligtvis lite Gollum. Att dessutom alla skådisar från Ringentrilogin vars karaktärer har roller i den här kommer tillbaka är fantastiskt. Vilken fest det kommer att bli sedan att se alla sex filmerna på raken! Jag har dessutom läst om boken och måste säga att man hittills har följt den mer eller mindre ordagrant. Att man kan dunka ut tre timmar på ca 70 sidor bok beror på att en mening som: "Och sedan slogs de med vargarna" blir tjugo minuter av den mest spännande fantasyaction du sett sedan du såg om Ringen. Nu är jag peppad som aldrig förr inför del två och tre.
/Surskägget
Vrångmannen var lite väl vrång.

Jack Reacher

@@@
Underhållande Hollywoodthriller med allas vår Tompa Cruise i huvudrollen som Jack Reacher, en ex-militär som spöar skiten ur alla, har koll på allt och löser alla fallen hela hela tiden.Ful i mun är han också. Här är det en galen sniper som skjutit en massa folk på öppen gata och när fel man blir arresterad (och misshandlad halvt till döds) ber denne snuten att kalla in Jack Reacher för han är tuffast och kan allt mycket bätre än alla. Standardthriller som ändå håller nästan hela vägen och är tydligen baserad på en rad populära romaner om huvudkaraktären. Lite deckare, lite action och lite skön vi-har-sett-det-förr känsla. Ibland räcker det gott. Cruise blev för övrigt sågad av fansen till boken då de tyckte att han var för kort att spela Reacher. Hahaha, hört det förut någon gång? Rosamund Pike spelar advokaten som hookar upp med Reacher för att hitta den riktige mördaren och hon är jättejättedålig.

/Vrångmannen

Cloud Atlas

@@@@@

Att försöka förklara storheten med Cloud Atlas, som baseras på boken med samma namn och som länge ansetts ofilmbar på grund av dess narrativa struktur, är svårt. Den floppade på bio när den gick upp i USA vilket känns enklare att förklara då Cloud Atlas är allt annat än en enkel underhållningsrulle, trots att den verkligen underhåller varenda minut av den tre timmar långa speltiden (den här Vrångmannen har nu sett den två gånger). Vi hoppar ogenerat i tiden mellan en händelse under 1800-talet, genom flera tidsepoker, långt in i en mörk framtidsvision. Regissören Tom Tykwer (Run Lola Run) delar registolen med syskonen Wachowski (The Matrix) och det känns som en perfekt kombination. Både karaktärerna och historierna i filmen länkas ihop på ett högst filosofiskt och spännande sätt. När man ser Cloud Atlas så får man känslan av att man läser en stor roman som har allt. Den är olidligt spännande, varm, otäck, mellankolisk, rolig och gripande. Greppet att hoppa i tid och otid mellan alla historierna (ofta när det är som mest spännande) är en av nycklarna till filmens storhet. En annan är att skådespelarna (Tom Hanks, Halle Berry, Hugo Weaving m.fl) spelar många olika roller under resans gång och det finns en högst betydelsefull poäng med detta. Det goda dansar med det onda och idén om att döden bara är en dörr till något annat, om än vad, borde vara vacker och tänkvärd även för den mest inbitne av ateister. Stor saga. Stort filmskapande.

/Vrångmannen

The Perks of Being a Wallflower

@@@@

Lysande coming of age-rulle baserad på (vad jag har förstått det) populär roman av författaren Stephen Chbosky som också skrivit manus och regisserat filmen. Charlie (Logan Lerman) är en introvert och mobbad 15-åring som bara räknar dagarna i high school. Han sörjer sin enda kompis självmord och allt är skit. Plötsligt hittar han en oväntad vänskap hos två äldre elever, skolans clown Patrick (Ezra Miller) och hans syster Sam (Emma Watson). Feel good och feel bad blandas med lågmäld humor och värme. Kul att se Emma Watson växa som vuxen skådespelerska efter Harry Potterfilmerna (tack för att de ÄNTLIGEN är över!). Hon är bra här. Alla är bra här. Utsökt.

/Vrångmannen

The Hobbit: An Unexpected Journey

@@@
Hyllad av filmtidningar som om de hade fått en procent på intäkterna och småhatad av vänner och filmbloggare. The Hobbit är en överlång men underhållande rulle med en touch av de gamla ”ringenfilmerna” men bara en touch. Baseras på boken Bilbo men även på andra skrifter av Tolkien för att fylla ut historien och visa mer av den sagolika världen och dess varelser. Första timmen känns som fem, andra som två och tredje som 20 minuter. Galet mycket action i sista akten som bitvis är medryckande men jag såg den tyvärr i det nya formatet 3D 48fps och det såg sådär ut. Här råder det också delade meningar och visst, jag störde mig inte alls så mycket som många andra men önskar ändå att jag sett den i vanlig hederlig 2D. Filmen känns också lite som en promenad i parken för regissören Peter Jackson. Det här gör han i sömnen och jag tycker inte alls att The Hobbit har den där desperata magin i berättandet som de tidigare ringenrullarna. Martin Freeman (bl.a tv-serierna The Office, Sherlock) ger bra dimension till unge herr Bilbo. Underhållande men gör inte tre filmer på tre timmar. Gör två på två, om ens det.
/Vrångmannen

http://www.discshop.se/filmer/dvd/hobbit_en_ovantad_resa/P110664

Maria Wern: Inte ens det förflutna

@
/Vrångmannen