Passengers

@@@
Vrångmannen gav den i princip en etta och var riktigt dissig. Och visst, det kanske inte är nån supertoppenfilm men den är helt okej och absolut värd en trea. Skämten funkade, kemin mellan Jennifer Lawrence och Chris Pratt finns absolut där och de spännande scenerna var tillräckligt spännande alla dagar i veckan. Vad man ska ha med sig är att detta är en romantisk film. Inte en sci-fiaction som typ Gravity. Den stora skillnaden mot den traditionella New Yorkromantiken där en intellektuell författare möter en mer jordnära arbetarkille är att New York som bakgrund är utbytt mot ett supersofistikerat rymdskepp som med full fart susar genom rymden. I övrigt är det en romantisk komedi och två personer som hittar kärleken. Den riktigt stora frågan är varför Andy Garcia i princip har top billing när han är med femton sekunder på slutet och man på allvar hade kunnat ta in vilken statist i hela världen som helst istället för honom.
/Surskägget

Passengers (2016)

@@
Påkostat rymdsömnpiller med Katniss och Star-Lord. Romantiken känns påklistrad. Spänningen är inte så spännande. Humorn är oftast off. Det är ett snyggt och välstädat rymdskepp de två turturduvorna är strandsatta på i alla fall. Floppen på bio var ett faktum. Betygstvåan är svag.
/Vrångmannen

X-Men: Apocalypse

@@@@
Bryan Singer gjorde rätt i att komma tillbaka till denna franchise i och med förra filmen. X-Men 3 med Brett Ratner i registolen var ett klart neråttjack jämfört med Singers två första, briljanta X-Menrullar (något som väldigt komiskt påtalas i denna film hehehe). Vi fick en klar nytändning med X-Men: First Class (i regi av Matthew Vaughn som bjussat på Kick-Ass, Stardust och Kingsman: The Secret Service) och sedan kom Singer tillbaka och lyfte hela serien igen med X-Men: Days of Future Past. Det jag kände med DOFP var dock att den på sina ställen blev lite för krånglig för sitt eget bästa. Det har Singer rått bot på här med råge. Från första bildrutan till sista är detta pang-på-hej-då. Det är action och ös och humor i perfekt blandning och Singer har helt klart gått tillbaka till serietidningarnas charm. Stundtals är det så bra så jag funderar mer än en gång om detta inte kan vara seriens hittills starkaste och bästa film och bestämmer mig i slutänden för att det kanske inte är det ändå (beror nog på vilken dagsform man själv har, samt att jag saknar Wolverine lite för mycket för att kunna hylla den här som bäst även om herr Jackman dyker upp i några minuter). Som gammalt X-Menfan får man här allt man vill ha och allt man älskade med serietidningarna (minus Wolverine). Så det är bara att buga och bocka och tacka herr Singer för denna gång.
/Surskägget

The Hunger Games: Mocking Jay Part 2

@
Jag har läst böckerna och gillar dem. Jag tyckte första filmen var okej, andra filmen knappt okej och sedan kom så bottennappet med tredje filmen, del 1. Och här är bottennapp två, tredje filmen del två eller fjärde filmen om man så vill. Jag förstår att filmbolagen vill kräma ur allt de kan ur sina stora kassakor och att det därför på senare tid har blivit vanligt att man delar upp sista delen i en filmserie i två filmer. Mer klirr i kassan helt enkelt. Tyvärr blir det ett rejält magplask när man gör det med Hunger Games. Sista boken är inte bättre, ballare eller mer innehållsrik än de två föregångarna. Att försöka pressa ut två filmer på strax över 2 timmar styck håller helt enkelt inte. Det blir många, många, många och långa transportsträckor där det inte händer ett skit som är intressant. Jag är säker på att om man en vacker dag klipper ner dessa två delar till endast en film på kanske två timmar och femton minuter så kommer man ha en jäkligt spännande och fartfylld actionstänkare som kommer pumpa upp adrenalinet. Som det är nu är detta mest ett enda stort sömnpiller. Trist avslutning på vad som i grunden är en rätt ball, samhällskritisk och smart sci-fi/actionstory.
/Surskägget

Serena

@
Hahahaha! Vad äääär det häääär?! Danske regissören Susanne Bier gör en "västern" med Jennifer Lawrence och Bradley Cooper. Det låter väl spännande? Det gick SÅDÄR. Vet inte vad som är värst. Det står mellan jag-är-så-uttråkad-så-jag-smäller-snart-av och hur-kan-så-begåvade-skådisar-spela-över-något-så-fasansfullt? Smaken av dålig tv-film sitter kvar länge efter det här dravlet. Hur kunde det gå så fel? Makalöst. Helt makalöst. Hahahaha! High Chaparral i Småland känns mer övertygande. Hade Bier haft lite vett i huvudet så hade hon gjort en kovändning under efterarbetet av filmen och lagt in lite busiga ljudeffekter, skojig pianomusik och sedan presenterat skiten som en fars istället. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hur låter en kalkon?
/Vrångmannen

The Hunger Games: Mockingjay Part 1

@

Vissa dåliga filmer ser man fram emot att få såga. De är helt enkelt så dåliga så att de provocerar fram en så härsken och ilsken recension så att inte ens det största nättrollet har nåt att komma med i jämförelse. Så är dock inte fallet med denna. Efter att nu ha sett den tredje filmen i denna oerhört populära film- och bokserie är jag bara ledsen. Ledsen att så många duktiga skådisar totalt slösar sin talang och tid. Ledsen över att boken som jag gillar blir så platt översatt till filmmediet. Ledsen att så mycket pengar plöjs ner för att göra filmen och så blir det bara så tråkigt, platt och intetsägande i slutändan. Jag tyckte både ettan och tvåan var helt okej. Det här är däremot bara...tråkigt. Det är som att titta på färg som torkar. Det händer ingenting. De skulle inte delat upp tredje boken i två filmer utan satsat på en och maxat actionsekvenserna istället. Som det är nu är ingen i världen pepp på att få se nästa film.

/Surskägget

@@
Gillade ettan jättemycket. Tyckte tvåan var ok, men lite samma-samma. Det här var ruggigt tråkigt och oinspirerande. En snoozefest utan dess like. Det händer typ ingenting. Alla är bra i filmen men det händer ju INGENTING! Betygstvåan är svag, liksom jag, för Jennifer Lawrence talang. Hon är i princip den enda anledningen till varför betyget inte blir det lägsta. Suck. Som Skägget säger, noll pepp inför upplösningen. Noll.
/Vrångmannen

American Hustle

@@@
Ännu en Oscarsrulle från regissören David O. Russell (Three Kings, The Fighter, Silver Linings Playbook) med mängder av kända, duktiga skådisar (Christian Bale, Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Jeremy Renner) som inte är så bra som all hype och alla förväntningar antyder. Missförstå mig rätt. Jag gillade Three Kings. Jag gillade The Fighter. Silver Linings Playbook var en bra rulle, men värd alla Oscarsnomineringar den fick? Nja. Samma med den här. Skådisarna är skitbra, men filmens grundstory räcker på sin höjd till ett tevedrama på History Channel. Att dra ut på det i två å en halv timme är bara oförskämt. Så filmen i sig får en etta, medan skådisarna får en femma. Slutbetyg tre. PS. Louis CK är med i en biroll som hunsad polischef och är som alltid roligast.
/Surskägget

@@@@
Skitkul och välspelat drama (eller dramatisk toppenkomedi). Coola kläder. Cool musik. Eliten bjussar på 100% toppunderhållning.
/Vrångmannen

The Hunger Games: Catching Fire

@@
Som ettan fast lite segare, lite tråkigare och lite mer oengagerande.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte den var betydligt roligare.

X-Men: Days of Future Past

@@@@
De första två X-Menfilmerna regisserades med perfekt hand av Bryan Singer som skickligt slussade oss mellan de många karaktärerna från actionsekvens till actionsekvens samtidigt som en trovärdig och intressant story underhöll oss mellan allt pangpang. Sedan dess är det en bunt andra som testat med sådär resultat. Det var först 2011 när Matthew Vaughn (Stardust, Kick-Ass) fick rodret och gjorde en prequel till första X-Menfilmen kallad X-Men: First Class som det blev riktigt intressant igen. Och nu kliver Singer in och gör en dubbel uppföljare. Dels är detta X-Men: First Class 2, dels är det X-Men 4. Vi får följa våra favoritmutanter i både en snar framtid och dåtid där gamla fiender måste samarbeta för att överleva. som vanligt återkommer i alla skådisar från tidigare filmer i sina karaktärers roller så vi får en bra och fin kontinuitet. Storyn kan vara något svår att hänga med i ibland då det är en del studsande mellan tidsåldrarna, och det är nog lite av ett krav att ha sett de tidigare filmerna då all tid i denna satsas på att berätta den här storyn och inte så mycket att berätta vilka karaktärerna är och vad som hänt i tidigare filmer (något Singer redan gjorde i X-Men 2). Det här är precis som det brukar vara när Singer är iblandad, det vill säga snyggt, smart och fartfyllt (med undantag för Jack The Giant Slayer, Gud vilket skräp!). Som X-Menfantast är jag mycket nöjd och även om filmen verkar vara ett avslutande kapitel hoppas jag vi får se mer X-Men och Singer i kombo.
/Surskägget

The Beaver

@@@
Stillsamt drama i regi av Jodie Foster som ligger när en fyra i betyg men som inte riktigt når dit hela vägen. Känslan i filmen är lite American Beauty möter Du Gör Mig Galen. Det finns ytterligare en länk till just den sistnämnda filmen och det är att Jennifer Lawrence är med i både den och den här. Annars är det Mel Gibson som har huvudrollen som en familjefar som helt gått in i väggen. Han ligger mest och sover om dagarna och även när han är vaken är han bara frånvarande. Frugan (spelad av Jodie Foster) tröttnar och slänger ut honom. Samma natt på ett hotell försöker han ta livet av sig, misslyckas och det hela slutar med att han via en bäverdocka som han kan ha på handen får ny energi. Han ändrar sin röst och dialekt och pratar med omvärlden via sin bäverdocka. Till en början verkar det vara kanonterapi för den stackars mannen tills bäverpersonligheten tar över mer och mer och hela situationen blir ohållbar igen. Foster regisserar med varsam hand och lyckas locka ut det mesta ur sina skådisar. Gibson är riktigt bra och ger oss här ett exempel på varför han en gång i tiden var en av de kändaste skådisarna på planeten innan hans galna privatliv tog över. Foster själv är även hon övertygande liksom Lawrence. En film som sakta puttrar på och som låter karaktärerna utvecklas i den takt de behöver. Karaktärsdrivet, litet men ändå stort.
/Surskägget

Julkalender 15 dec

The Hunger Games: Catching Fire
@@@
Så dök äntligen uppföljaren till fjolårets jättehit The Hunger Games upp. Eftersom jag gillade den första filmen så mycket så måste jag säga att väntan har känts lång och förhoppningarna stora (Surskägget tyckte ettan var ok men långt ifrån något mästerverk). Bytet av regissör både upprörde mig lite men gjorde det också lite mer spännande. Francis Lawrence som nu tagit över regiarbetet på den här uppföljaren är hyfsat stabil med genrerullar som Constantine (Surskäggets ressis här) och I Am Legend i bagaget men har inte riktigt visat upp någon större vidd i det emotionella spektrat, som jag tycker är viktigt för att Hunger Gamesfilmerna ska funka. Hur var Catching Fire då? Vi börjar med det som är bra. Jennifer Lawrence är som vanligt skitbra och ger rollfiguren Katniss Everdeen de trovärdiga dimensioner som behövs. Övriga skådisar gör bra ifrån sig så där finns det inget att klaga på. Filmen i sig är snygg och känns mer påkostad än ettan vilket inte är så konstigt. I skrivandes stund så han den spelat in 360 miljoner dollar bara i USA så den kan oavsett vad jag tycker anses som en mega-super-duper-succé utan dess like. Det jag inte gillar med filmen är att den känns som en svagare kopia av ettan. Med svagare menar jag att det dramatiska aldrig lyfter eller berör. När det i The Hunger Games kändes som att allt stod på spel och jag kunde känna ångesten och kampen genom bioduken så kändes tvåan lite som att "jaha då var det dags igen då". Intet nytt under solen. Jag har inte läst böckerna men jag har förstått att de två första rullarna följer dem väl. Jag hade nog gärna sett lite mer dramatik och känsla bland allt smaskigt spektakel i uppföljaren. På intet sätt en dålig film men en liten besvikelse lik förbaskat.
/Vrångmannen

Du Gör Mig Galen

@@@

Dramakomedi som var nominerad för alla möjliga Oscars i de tunga kategorierna och där Jennifer Lawrence till slut vann för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Rent generellt hyllad unisont i pressen och femmorna haglar. Jag gillar den här typen av filmer som handlar om skeva människor som snubblar genom livet och bara försöker hitta sin plats i världen. Och visst är den här rullen bra. Ingen femma på nåt sätt. Men absolut bra. Framförallt Bradley Cooper i huvudrollen är strålande och om någon i den här filmen borde fått en Oscar så var det helt klart han (istället var det Daniel Day-Lewis som vann för Lincoln och även om jag inte sett den än så gissar jag att det förmodligen var välförtjänt då Day-Lewis är Mr Method Actor). Överlag är detta en film som ska ses om man uppskattar bra skådisar som gör bra ifrån sig. De Niro är kanske lite på gränsen till att bli en kliché av sig själv, men det är väl risken när man varit med i matchen så länge som han har varit. Ingen extraordinär film på nåt vis, min gissning är att man till stor del glömt den om ett par månader, men en underhållande och förtjusande liten film så länge man har den på ögat.

/Surskägget

The Hunger Games

@@@
För ett par månader sedan satte jag mig framför spåkulan, kollade in trailern till The Hunger Games och kunde sedan som Spåskägget bedöma att filmen skulle bli en trea. Mycket riktigt är filmen nu när jag sett den en klockren trea. Bra men inget märkvärdigt på nåt vis trots att Vrångmannen försöker få er att tro annat. Kanske hade jag smugit med ett plus i betyget om jag inte läst böckerna för trots alla klichéer och standardkaraktärer finns det ju en ganska spännande handling i mitten. Men nu har jag läst böckerna och då är det så mycket som försvinner när man för över det till film att det förstör för mycket för att kunna förbise det. Tycker till exempel att man skulle vågat vara ännu mer blodig och realistisk i de scener där tonåringarna går loss på varandra, för i boken sparas det var sig på krut eller blod. Nu fegar ju filmbolaget då de försöker få detta att vara en film för de yngre tonåringarna vilket gör att man måste hålla tillbaka på blod och våld. Jag är inte heller övertygad om att Jennifer Lawrence är sin tids Meryl Streep som vissa hävdar. Hon är stabil i rollen men inte mer. Allt som allt en schysst rulle för lite söndagsunderhållning när man är bakis och inte orkar med ett seriöst drama för att huvudet gör för ont och man bara behöver nåt som fladdrar förbi utan större tankekapacitet.
/Surskägget

The Hunger Games

@@@@
Jennifer Lawrence kommer att bli det nästa stora skådespelarhoppet. Nej fan, hon är det redan. Det är magiskt att se henne agera på vita duken. Hennes hypnotiserande ögon, hennes närvaro och framför allt hennes naturliga begåvning att vara personen hon porträtterar. Det verkar så enkelt och hon gör det så jävla bra (se även hennes Oscarsnominerade porträtt i Winter's Bone). The Hunger Games är en skickligt spännande och gripande historia som utspelar sig i en brutal framtid där dokusåpan gått så långt så fattiga ungdomar från olika distrikt blir i årliga tävlingar tvingade att slå ihjäl varandra under bästa sändningstid, och det med ett leende på läpparna (annars jävlar). Här hittar du inget av Harry Potterrullarnas gladbusiga kvastmagi och borta är de fjantiga, glittrande och kärlekskranka vampyrer som är dumma i huvudet ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Vad du istället bjuds på är en rejäl dos framtidsäventyr med mer än en gnutta samhällskritik. Känslan av dödsångest då de högst motvilliga ungdomarna börjar inse att deras tid förmodligen är ute är påträngande. Regissören Gary Ross (Pleasantville, Seabiscuit) undviker smidigt de flesta tonårs-junk-fällor och vill göra en bra film av en bra förlaga, inget annat och inget lättköpt. The Hunger Games är baserad på en succéroman som jag inte har läst så jag kan inte göra några egentliga jämförelser mellan bok och film när det gäller karaktärer och händelseförlopp. Den har en del liknelser med The Running Man och Battle Royale och det ser i alla fall jag som positivt för jag älskar den här typen av framtidsdystopi. Våldet i filmen anses rejält nedtonat till skillnad från boken (åldersgräns PG13 i USA, från 7 år med vuxet sällskap i Sverige) (jag drar mig till minnes ungarna som livrädda grät och skrek i Rigolettos biosalong under Sagan Om Ringenpremiären..). För mig är det filmens svaghet, just att jag inte känner hur det gör ont när det ska. Jag letar inte efter en kladdig våldsrulle här men tror att filmen hade vunnit på att inte alltid skygga så mycket för det jobbiga våldet. Samtidigt förstår jag att en lägre åldersgräns ger chansen till större intäkter och den blir mer tillgänglig till en större skara fans av boken. Hade bara önskat att någon vågat lite mer och lite längre för jag gillar detta. Det som fick mig att tippa över till betygsfyran (från en mycket stark trea) är i alla fall följande:

1) Jag grät.. (vadårå, vad gloru på?!)
2) Jag fick gåshud på grund av pysrysmys och stämning
3) Musiken! James Newton Howard!
4) Woody Harrelson hehehe alltid skön comic relief, men här med en gnutta allvar
5) Jennifer (Meryl Streep JR) Lawrence!

Om inte annat så gick 140 min väldigt fort. Sånt kan jag aldrig få nog av.
/Vrångmannen

X-Men: First Class

@@@@
Efter rätt ordinära och tråkiga spin-offen X-Men Origins: Wolverine var jag skeptisk och ytterst tveksam till ännu en X-Men spin-off. Tack och lov visar den här sig följa X-Mentrilogin (främst de två första Bryan Singerregisserade rullarna) i det att den bjussar på smart, snygg och underhållande action med ett stänk av tänk-om i bakgrunden (så står Singer med som producent också vilket liksom lite borgar för kvalitet). Här tar vi avstamp ett gäng år i tiden och vi får träffa Professor X och Magneto när de är unga män och innan de är bittra fiender. Här är de polare och samarbetar trots att det ju längre tiden lider blir mer och mer uppenbart att de har väldigt olika syn på hur de ska nå fram till i grunden samma mål. Även en ung Mystique får vara med från de första filmerna, annars får vi mest träffa en bunt nya mutanter (som kanske inte är så nya om man läst serietidingarna). Framförallt nya skurken Sebastian Shaw som porträtteras alldeles utmärkt av gamle Kevin Bacon är en bra onding för Prof X och Magneto att gemensamt sätta tänderna i. Små cameos av både Hugh Jackman som Wolverine och Rebecca Romijn som en äldre Mystique gör att filmen passar bra ihop med övriga filmer i serien. Kul också att man väver in Kubakrisen som en del i filmen och snyggt får ihop det att krisen både startas och avslutas tack vare mutanter. Ska det komma fler spin-offer på X-Mentrilogin hoppas jag på mer av den här varan.
/Surskägget

Winter's Bone

@

Så fort en film handlar om misär, elände och mänsklig utsatthet går det direkt en kollektiv propp i recensionsleden och alla måste ställa sig upp och slåss om att få hylla filmen mest, flest och högst. Det är som att man inte får säga att en film är dålig om den handlar om folk som far illa (och nu pratar jag inte skräck- eller actionrullar där folk råkar ut för massa skit utan dramafilmer, gärna indievarianter). Varför det är såhär vet jag inte. Kanske folk tycker att det är så himla fint att man vågar göra en film som belyser de utsatta i samhället? Kanske man blir djupare berörd på ett själsligt plan om det handlar om svaga människor det genuint är synd om? Oavsett vilket har alla som hyllat den här fel. Oscarsjuryn har fel. Vrångmannen har fel (fast det är ju inget nytt). Det här är en tråkig, rätt banal film som kändes som en axelryckning. Jag som brukar bli berörd av minsta lilla gnutta känsla i en film satt och tittade på klockan och undrade när skiten skulle ta slut. Den är repetetiv utan större poäng mer än att: "i Missouri håller alla rednecks i skogen på med knark och människor mår dåligt". Framförallt det repetetiva driver mig till vansinne. Handlingen kretsar kring en tonårstjej som måste hitta pappa annars tas huset från familjen av staten då han inte dykt upp till sin rättegång. Filmen ser ut såhär (och ja, det blir lite spoilers i texten nedan, å andra sidan är det inte mycket till spoilers för herregud det här vill du inte se ändå): Tjejen går till hus och frågar efter pappar. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjejen går till nästa hus och frågar efter pappa. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjejen går till nästa hus och frågar efter pappa. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjejen tar bil till hus långt bort och frågar efter pappa. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjej får stryk för att hon insisterar på att leta efter pappa. Sen dyker samma personer som misshandlat henne upp vid hennes dörr och har plötsligt bestämt sig för att visa pappans lik. De åker dit. Sågar av pappas händer för att ge till polisen som bevis att han inte smet från rättegången utan att han är död. Tjejen får behålla huset och får dessutom lite extra pengar. Lillasyster spelar banjo. Slut. Och jo just det, för att visa att det här är en smart och konstnärlig film slänger man in en minut i svartvitt där en ekorre hoppar lite i träd. Mitt i filmen. Utan närmare förklaring än så. En ekorre. I svartvitt.

Jag vill att alla tar en minuts paus och funderar lite över den ekorren.

Det här mina vänner är rent jävla dravel som inte borde fått den här uppmärksamheten överhuvudtaget. Att Jennifer Lawrence är nominerad för en Oscar för den här rollen är skrattretande. Hon gör en Kevin Costner och har en min genom hela filmen. En helt nollställd tom blick utan känslor. Ibland gapar hon lite med munnen för att visa 1) att hon är lite rädd eller 2) att hon mår dåligt. That's it. Jag har sett skådisar som spelat komapatienter uppvisa mer minspel. Shit, t o m Kevin Costner som för alltid gett stenansiktet ett ansikte, brukar ibland slå till med nånting annat än tom, stirrande blick. Inte ofta, men ändå.

/Surskägget

Winter's Bone

@@@@
Den här rullen kom lite som en smäll på käften (nu har ju jag aldrig fått en sådan utan delar bara ut smällar själv…SJÄLV!). En liten indierulle som med sina verkliga människoporträtt, spännande och gripande story (baserad på en roman av Daniel Woodrell) samt helt autentiska miljöer och med en stämning som man kan skära i med kniv, skakade mig lite hit och dit i biostolen, utan att göra speciellt mycket väsen av sig. 17-åriga Ree tar hand om sina små syskon eftersom hennes mor är sjuk och apatisk och hennes knarkarfarsa har åkt i fängelse. De bor i ett halvt fallfärdigt hus men det är det enda de har. En dag dyker polisen upp och säger att hennes farsa har smitit från borgen och att staten kommer att beslagta familjens hus om han inte infinner sig i rätten. Ree tar upp jakten på sin far för att rädda huset och vad som är kvar av hennes familj. Jennifer Lawrence som spelar 17-åriga Ree är helt makalöst bra. Vart fan har hon varit? Man lider med henne under hela resans gång och hon liksom ÄR rollen. Man har också ofta svårt att veta vilka som är skådisar och vilka som är riktiga hillbillies i rullen för alla är så verklighetstrogna. Regissören och manusförfattaren Debra Granik kommer helt klart att vara ett namn att räkna med i framtiden. Hon verkar bemästra hela spekrat och har en komplett syn på hur man berättar en historia. Filmen utspelar sig för övrigt i samma kommun där Deliverance (Den Sista Färden) utspelade sig, upstate Missouri, så det kanske kan ge en liten föraning om vad det är för miljö vi snackar om här. Metamfetaminlabb är vanligare än skolor och snabbköp! Jag såg filmen med en släkting från Missouri (där han själv bor och är uppvuxen) samt hans amerikanska flickvän. Efter filmen frågade jag dem vad de tyckte och de svarade ”It was really good but to close to home. It’s exactly like that”. Hehehe autenciteten har åtminstone fått sin godkända stämpel. Det här är riktigt bra och får inte Jennifer Lawrence en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll (nej Skägget, inte Natalie Portman..) så kan den där låtsas-hittepå-galan fara åt helvete. PUNKT.
/Vrångmannen