@@
Vi avbröt julkalendern tillfälligt för två år sedan när
Star Wars VII: The Force Awakens hade premiär för att ge er en recension så snabbt som möjligt på denna fantastiska rymdsaga. Naturligtvis gör vi ett snabbt avbrott även i år när Star Wars VIII: The Last Jedi har premiär. Tyvärr är jag dock inte lika entusiastisk denna gång och kommer inte sprinkla fyror och hurrarop runt mig som med Force Awakens. Att The Last Jedi ens får en tvåa beror på att jag känner mig generös och att det faktiskt finns ett par scener som lever upp till den standard filmen borde legat på hela tiden och inte bara ett par gånger.
Men låt oss börja från början. Förtexterna rullar sakta över skärmen med John Williams fantastiska musik som bakgrund, sedan panorerar kameran neråt i rymden och vi ser ett stort Imperieskepp, eller First Orderskepp eftersom att det numera inte heter Imperiet utan First Order. Så långt, så väl och en klassisk öppning på en Star Warsfilm precis som vi vill ha det.
Men direkt efter detta går det åt pipan och jag tar fram biobiljetten ur fickan för att försäkra mig om att jag inte snubblat in på en Star Warsparodi av misstag. Är det kanske Mel Brooks som regisserat? Eller är det en SNL-sketch jag ser där de klätt ut sig till Star Warskaraktärer? Monty Python? Kort sagt, vad i helvete är det som händer?
Humor har alltid varit en viktig hörnsten i Star Warsfilmerna men den har alltid varit nåt som händer i förbigående och aldrig att en hel scen är dedikerad ett skämt. Star Wars må vara mycket men det är ingen komedi. Det PM:et har regissören och tillika manusförfattaren Rian Johnson (
Brick,
Looper) tydligen inte fått. Öppningsscenen fortsätter sedan klumpigt vagga sig framåt med en rätt blek actionsekvens innan den äntligen lägger sig till ro och vi hamnar på ön där Rey (Daisy Ridley) hittade Luke Skywalker i slutet på Force Awakens.
Äntligen kan den riktiga Star Warskänslan infinna sig tänker jag innan jag inser att nej, den kommer nog inte göra det överhuvudtaget i den här filmen. För det är vid fler än ett tillfälle jag kommer på mig själv att tänka på att jag inte ser en Star Warsfilm trots att det är exakt det jag gör. Stämningen är helt enkelt lite off.
När vi hamnar på en planet full av kasinon är vi inne på en intergalaktisk James Bond. När Benicio Del Toro dyker upp och spelar över undrar jag smått om vi ser en intergalaktisk Fear & Loathing in Las Vegas. När Laura Dern kliver in som töntig befälhavare känns det Star Trektaffligt. Och när vi är inne i nya superskurken Snokes knallröda våningsplan misstänker jag att det är kulisser från Kanye Wests senaste hiphopvideo som blivit över.
Då hjälper det föga att den nya trilogins utpekade arvtagare till Darth Vader, Kylo Ren (Adam Driver) som var en bra skurk i Force Awakens här beter sig som en trulig tonåring som putar med läpparna, stampar med foten och gnäller att "jag ska VISST bestämma över hela universum så det så!" (Hayden Christensen, du som är Manakin Skywalker i egen hög person, kom tillbaka, allt är förlåtet, allt allt allt!!!).
Snoke (Andy Serkis) själv avpolletteras snabbare än kvickt och dödas pang bom bara utan några som helst fanfarer. Och han ska ha varit det farligaste i universum sedan Kejsaren själv. Bah! Humbug! Kylo Ren får då en ny kompis i general Hux (Domhnall Gleeson) som även han mest är tonårsstrulig och vräker ur sig långa monologer om hur han i detalj ska krossa, döda och förinta för att i nästa stund stå och hoppa jämfota och bölvråla: "Men döda dom då! Döda dom då! Skjut! Skjut! Skjut för bövelen!".
Ja. Universums två farligaste och mäktigaste snubbar som alla invånare på alla planeter darrar inför, som rebellerna desperat försöker vinna över och som är befälhavare över hundratusentals imperiesoldater är två tonårskillar man ger varsin örfil och skickar i säng utan middag. VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER!?!?!?!
Och då ska vi inte ens prata om huvudstoryn. Här kommer den sammanfattad i en mening. Alla imperieskepp i universum åker efter ett rebellskepp med alla kvarvarande rebeller på och väntar på att rebellskeppet ska få slut på bränsle. Läs och begrunda den meningen en gång till. Ett gäng skepp åker bakom ett annat skepp i väntan på att det skeppet ska få slut på bränsle så att man kan spränga det. Det är handlingen i Star Wars åtta. Jag är så arg så det svartnar för ögonen.
Om Force Awakens var en härlig actionstänkare med glimten i ögat och mängder med nickningar till A New Hope så hoppades jag och resten av alla Star Warsfans att The Last Jedi skulle vara en mörk och vuxen actionstänkare med nickningar till Empire Strikes Back. Istället blev det en dålig komedi med nickningar åt alla Star Warsparodier som gjorts nånsin. Ibland är det så dåligt att jag förväntar mig att Nicolas Cage ska glida in från flanken och ta över i nån sorts huvudroll.
När Luke i sin slutfight projicerar sin ande från andra sidan universum och alltså aldrig är på plats för att slåss med Kylo Ren så börjar folk faktiskt smågarva i biosalongen och inte av rätt anledningar. Hamill gör för övrigt en kanoninsats som en desillusionerad gammal jediriddare som bara vill vara i fred vilket är en av filmens små räddande stunder. Även Carrie Fisher som prinsessan Leia visar att gammal är äldst och levererar en riktigt fin prestation.
Driver i rollen som Ren tyckte jag var toppen i förra filmen men spelar här mest över och har dessutom fått en roll i manus som är löjeväckande usel, återigen till skillnad från Force Awakens där Ren kändes som en klockren arvtagare till Vader. Ridley är betydligt blekare än i Force och John Boyega som Finn känns också bortkollrad jämfört med Force. Oscar Isaac som Poe Dameron klarar sig någorlunda med hedern i behåll men även Poe känns lite malplacerad i denna. Som sagt, det är gamlingarna som sticker ut och som gör det med bravur denna omgång.
Nej fy fan. Hoppas innerligt att de skärper till sig rejält inför del nio, det som måste bli den storslagna finalen på detta rymdepos.
/Surskägget
