Logan Lucky

@@@
Steven Soderbergh hoppar mellan sina pyttesmå indieprojekt (hans senaste är inspelad på en iphone!) och större mer lättillgängliga rullar. Logan Lucky hamnar väl i det mer breda facket och även om Soderbergh här fixade finansiering själv utanför Hollywoods ramverk (för full kreativ kontroll) så är det här en lättsam kriminalkomedi om ett gäng smått korkade hillbillies som ska utföra en komplicerad stöt mitt under Nascar. Tänk Oceans 7-Eleven (som de också nämner i filmen hahaha!).

Logan Lucky är en hyfsat välgjord, underhållande och rolig bagatell. Channing Tatum, Riley Keough, Adam Driver och Daniel Craig (med galnaste sydstatsdialekten hahaha!) gör alla fint ifrån sig som det lite galna banditgänget. Seth MacFarlane (Family Guy) dyker också upp som dryg britt i värsta pudelperuken. Bara en sån sak.

Småtrevligt, lättkollat men också lättglömt helt enkelt.

/Vrångmannen

10 Years

@@@@
Hahaha såna här filmer gillar jag. Stor ensemblefilm med Channing Tatum, Kate Mara, Justin Long, Chris Pratt, Rosario Dawson, Oscar Isaac, Jenna Dewan Tatum, Max Minghella, Anthony Mackie, Ron Livingston och Aubrey Plaza där det gamla gänget ska återses på sin highschoolåterträff tio år efter att de tog studenten. Perfekt. Sånt är alltid bäddat för konflikter och komiskt material. Vi får gamla idrottsstjärnan som nu är en trött tjockis som mobbade alla och som nu ska be om ursäkt samtidigt som han super ner sig totalt (lysande spelad av Pratt). Vi har ungdomskärlekarna som flöt isär och som inte sett varandra på tio år trots att de tänkt på varandra varje dag (Tatum och Dawson). Vi har stora rockstjärnan (Isaac). Vi har blyga tjejen som ingen la märke till men som nu är hipp och framgångsrik (Mara) och som kanske hade en inte så hemlig beundrare. Ja ni fattar ju. Alla gör sin roller kanon och det är ett rent nöje att följa det här gänget när de kastas in i varandras liv igen efter alla dessa år.
/Surskägget

Haywire

@@@@
Steven Soderbergh är en av få artsy-fartsyregissörer jag klarar av. Visst gör han stora blockbusterrullar som följer Hollywoodmallen när han vill (se Ocean Elevenfilmerna) men han gör också artsy-fartsyfilmer när han känner för det. Som bäst blir det när han blandar Hollywood med artsy-fartsy som t ex i Out of Sight, The Limey eller här i Haywire. För det här är en standardactionrulle som följer alla mallar i handlingen. En spion (supertuffa Gina Carano) blir blåst av sin spionchef (Ewan McGregor) som utan att skämmas sätter andra spioner på att döda henne (bl a  Channing Tatum och Michael Fassbender). Hon spöar skiten ur alla och med hjälp av toppspionen (Michael Douglas) lyckas hon få rätt info så att hon kan döda alla som står i vägen. Vi har sett det förr i Mission:Impossiblefilmerna, Bournefilmerna och i stort sett alla andra spionfilmer. Men det är här Soderberghs geni kliver in. Sättet han berättar det hela på är allt annat än klassiskt och följer inga mallar alls. När det ska vara tuff musik är det knäpptyst och allt som hörs är sparkar och slag. När historien borde vara linjär hoppar den än hit och än dit. Och där det alltid är en cool snubbe med massa muskler i huvudrollen är det en cool brud med massa muskler istället. Jag gillar det här som fan. Action med hjärna utan att kompromissa med musklerna.
/Surskägget
PS. Vrångmannen höll i stort med, men ändå inte.

Fighting

@@@@
Channing Tatum och regissören Dito Montiel har jobbat ihop i lysande A Guide To Recognizing Your Saints och rätt usla Son Of No One. Tack och lov är detta tredje samarbete också riktigt bra. Tatum är gatugrabben som försöker tjäna ihop lite slantar varje dag genom diverse fuffens. En dag stöter han ihop med Terrence Howard som kan allt som behöver kunnas för att göra sig en hacka på nån annans bekostnad. När Howard inser att Tatum både kan ta och ge en smäll värvar han honom till ett nätverk av olagliga slagsmål där rika människor satsar stora summor pengar på fighterna. Tatum vinner match efter match och pengarna börjar rasa in. Samtidigt börjar det gnissla i maskineriet mellan Tatum och Howard. Det här är en karaktärsdriven film där både Tatum men framförallt Howard får lysa som skådisar (ja alla ni som tycker Tatum är en dum actionhjälte, snubben kan mer än så när han vill och behöver). Montiel har lyckats med både manus och regi och även om filmen i sig kanske inte är nåt speciellt (vi har trots allt sett allt förr) så gör karaktärerna att filmen växer ett snäpp.
/Surskägget

A Guide To Recognizing Your Saints

@@@@@
Shit pommes frites vilken debut manusförfattaren och tillika regissören Dito Montiel sparkade ur sig här (skulle jag aldrig trott efter att ha sett hans minst sagt usla Son of No One). Det här är en karaktärsbaserad fiktionaliserad version av Montiels riktiga uppväxt i ett smutsigt, nedgånget New York i början av 80-talet med polare som alla är halvkriminella eller smått knäppa. Montiel lyckas skriva karaktärer som känns väldigt äkta och genuina, förmodligen har han fångat sina vänner alldeles perfekt. Filmen är dock mer än så. Det är även en uppgörelse med sig själv i vuxen ålder och den totalt fallerade relationen med sin far och filmen pendlar mellan dåtid och nutid på ett snyggt och gränslöst sätt. Förutom att du får intressanta karaktärer och en spännande och intressant inblick i Montiels liv har vi en bunt skådisar, både kända och okända, som levererar stenhårt. Robert Downey Jr är självaste Montiel i vuxen ålder och den som någonsin ens tvekat över vilket grym skådis Downey är behöver bara ta en titt här. Blir man inte bortblåst då vet man inte vad bra skådisar är för något. Vidare har vi Chazz Palminteri som pappan och Dianne Wiest som mamman, Channing Tatum som en kompis från förr och Shia LeBeouf som den unge Montiel. Alla är fan bättre än bäst och känns helt gjutna i sina roller. Vi ska inte heller glömma de lite mer okända ansiktena som Melonie Diaz som spelar Montiels flickvän i tonåren (i vuxen ålder gestaltas hon av Rosario Dawson). Det är bara lyfta hatten av för Montiels debut, mycket bättre är det svårt att bli.
/Surskägget

Coach Carter

@@@
En film om...Coach Carter!!! Carter var en före detta basketstjärna som kom tillbaka till sin gamla högstadieskola och började träna basketlaget. Grabbarna gick från att suga stenhårt till att bli bästa laget i serien - allt tack vare Carters hårda hand. Givetvis ligger skolan i ett tufft område och givetvis är det många av spelarna som slets mellan gatugäng och basketgäng men med Carters hjälp kom de snart på fötter både på och av planen. Ja, vi har sett den här typen av baserade-på-en-sann-historia-filmer förr (var det ens då nån som köpte Michelle Pfeiffer i Gangsta's Paradise?) och vi lär se dem igen helt enkelt för att de är så himla charmiga samt att det alltid är spännande och fascinerande att se folk på botten resa på sig, borsta av sig och kliva upp till toppen (tänker direkt på Nyckeln Till Framgång, visserligen inte baserad på en verklig historia men Michael J. Fox var ju för kul i den). Hursomhelst. Samuel L. Jackson är perfekt i rollen och de unga skådisarna (med en tidig roll för Channing Tatum) är överlag bra. Ingen film som förändrar ens värld, däremot ett spännande drama väl värt att se speciellt om man gillar sina sportfilmer.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Channing Tatum ännu en gång helt sjukt ju för fan!!!!)

Foxcatcher
@@
Nja här blev det lite segt och långtråkigt. Channing Tatum spelar OS-guldmedaljören i boxning Mark Schultz som tillsammans med brorsan David Schultz (Mark Ruffalo) dominerade amerikansk brottning under slutet av 70- och början av 80-talet. Miljonären John Du Pont (Steve Carell) erbjöd bröderna uppbackning med träningslokaler, boende etc mot att de skulle träna upp nästa gäng guldmedaljörer. Mark hoppade på erbjudandet först och David kom med några år senare. Filmen är som ni förstår vid det här laget baserad på en verklig historia och kretsar kring den udda vänskap som uppstod mellan Mark och John, två rätt knepiga och märkliga karaktärer som både hade sina sociala problem. Både Tatum och Carell spelar karaktärer som de inte brukar spela och det är både bra och dåligt. Bra för att de båda visar prov på att de är duktiga skådisar som inte behöver bomber och granater och trehundra skämt i sekunden för att göra bra ifrån sig, dåligt för att man har en viss förväntning när man ser deras namn på en bioaffisch. Med det sagt är det inte deras fel att det här inte riktigt funkar. Det är filmen i sig som är på tok för lång och som tar alldeles för mycket tid på sig att berätta en historia som på sin höjd skulle bli en intressant 45-minutersdokumentär på teve.
/Surskägget

Jupiter Ascending
@@@
Hahahaha jaha vad i helvete var det här då? En mix av The Matrix, Dune och Star Wars 2 med en slev Star Trek och Liftarens Guide till Galaxen. Ibland är det lysande galet bra och ibland bara galet och mindre bra. Channing Tatum spelar prisjägaren Caine som ska rädda prinsessan Jupiter (Mila Kunis) från att bli tillfångatagen och mördad av sina onda syskon (spelade av Eddie Redmayne, Douglas Booth och Tuppence Middleton). Kruxet är bara att Jupiter bor på jorden och jobbar som städerska och inte har en blekaste aning om att hon egentligen är rymdprinsessa. Inte förrän laserskotten börjar hagla kring henne. Syskonen Wachowski bjussar som vanligt på en visuellt späckad film med mängder av detaljer och snygga effekter. Tyvärr är inte storyn lika stark som effekterna och man hade velat ha lite mer kött på benen. Tyvärr för Wachowskis så gjorde de ju The Matrix en gång i tiden så allt de gör efter den jämför man ju alltid med det mästerverket vilket är svårt om inte omöjligt att leva upp till. Oavsett är det här sevärt. Tatum och Kunis har bra kemi och Redmayne som huvudskurk pendlar perfekt mellan galen psykopat och galen charmör på precis rätt Bondskurkssätt.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Channing Tatum - igen!)

Son of No One
@
Ibland gör skådisar filmer som man bara skakar på huvudet åt. Varför gick de med på att vara med i denna? Fick de massa pengar? Kände de regissören sedan barnsben och tyckte att de var skyldiga en tjänst? Jag vet inte. Tror inte skådisarna vet heller. Al Pacino är med men tycks vara nån helt annanstans mentalt. Och Tatum är med men verkar mest skämmas för sin medverkan. Tracy Morgan är med och hans roll är i alla fall okej. Resten av filmen är det inte.
/Surskägget

22 Jump Street
@@@@
HAHAHAHAHAHA JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!! Såhär - och jag menar exakt såhär - ska en slipsten dras. Ettan var ball när man såg den och dubbelt så kul när man såg om den (har uppgraderat den till @@@@ i betyg efter att ha sett om den). Tvåan är dubbelt så kul som ettan med ännu mer oneliners, ännu mer skottlossning och en ännu argare Ice Cube som polischef. Scenen när han inser att dottern dejtar Tatums karaktär - HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA det gååååååååååååååååååååår inte att vara så arg som han är. Blickarna! När han river hotellet! HAHAHAHAHAHAHA! Sluuuuuuuuuuuta det är för kul. Jag sitter och skrattar högt för mig själv när jag skriver det här och tänker tillbaka på den scenen. Summan av kardemumman - se om ettan och sen direkt tvåan nu. Bums!
/Surskägget
PS. Jag vet att Vrångmannen egentligen tycker att det är en fyra men han fegade lite när han satte betyg.

Dubbel Trubbel (2x Channing Tatum)

Magic Mike
@@@
En film om manliga strippor är inte direkt vad jag brukar sätta mig ner och glo på men i regi av Steven Soderbergh så vet man att det alltid finns potential att bli riktigt magisk i bästa fall och alltid sevärt oavsett om det är ett magplask. Dessutom måste jag säga att Channing Tatum mer och mer för varje roll han tar vinner över mig till sin sida. Från att ha varit ännu en i mängden av snygga-grabbar-som-ser-exakt-likadana-ut-och-som-tar-över-Hollywood-fast-ingen-kan-skilja-dem-åt (typexempel är Sam Worthington, Jai Courtney, Liam Hemsworth och Josh Hutcherson) har han tagit klivet in i mitt hjärta genom att spotta ur sig mängder med sköna rullar som 21 Jump Street, GI Joe 1, White House Down och givetvis även 22 Jump Street där han lyckas blanda sin actionhjälteroll med lite lagom doser glimten i ögat. Här visar han prov på att han kan spela annat än snygg actionhjälte, här är han snygg dramaskådis. Soderbergh kör på sin patenterade närmast dokumentära stil och bygger storyn kring karaktärer och låter skådisarna skina. Matthew McConaughey gör även han en bra insats. Dock blir det inget mästerverk av det hela. Det är en bra film, men det där lilla extra saknas.
/Surskägget

She's The Man
@@@
Tidig Tatumroll där han har biroll. Tjej (Amanda Bynes innan hon blev kokobängibollen) tar sin tvillingbrorsas identitet (han sticker till Frankrike för att hitta sig själv eller nåt annat trams) och börjar college utklädd som honom för att kunna få spela fotboll (vanlig fotboll, inte amerikansk om nån undrade) för det får hon inte göra på sin skola där hon går som sig själv. Nu råkar hon vara duktig på fotboll och med lite tips från nya rumskompisen (och det är här Tatum kliver in) blir hon snart en av de bästa. Det här är en klassisk (samma story gjordes redan 1985 med Just One of the Guys) story om att hitta sig själv, våga stå för vem man är och att kärleken övervinner allt. Jag är ju svag för mina tonårsrullar så givetvis bjussar jag då på en trea i betyg.
/Surskägget

White House Down

@@@@
HAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Det är exakt så här jag vill ha alla mina actionfilmer jämnt hela tiden. Ge mig alla klichéer i boken där allt som kommer hända planteras noggrant i filmens inledande kvart för att sedan rullas ut sakta men säkert allt medan kulor viner, bilar exploderar, hus sprängs och hjältar och skurkar slår skiten ur varandra. Faktum var att jag var sjukt skeptisk till denna rulle innan jag väl såg den. Mest för att regissören är Roland Emmerich som visserligen har Independence Day på sin meritlista men tyvärr också har Godzilla (1998-versionen), Patrioten, 10, 000 BC och 2012. Inga sådär jättelysande filmer. En annan anledning till att jag inte sprang till biograferna för att se den var för att Olympus Has Fallen kom i samma veva och handlar om samma sak. Men White House Down har helt enkelt lyckas med konceptet lite, lite bättre. Det handlar fortfarande om att spränga så mycket bomber som möjligt på strax över två timmar, men Channing Tatum, Jamie Foxx, James Woods och Maggie Gyllenhaal lyckas förmedla rätt känslor på bättre sätt än dito huvudroller i Olympus. Tatum älskar jag mer och mer för varje film jag ser med honom och sånt här vill jag se honom i hela tiden, alltid och jämnt. Fortsätter han dunka ut såna här actionrullar där han lyckas vara granngrabben med glimten i ögat och tuffast och farligast när han behöver har vi en Tom Cruise för framtiden här. Det här vill jag fan se om direkt.
/Surskägget

22 Jump Street

@@@

Dårarnas julafton. Det är alltså dags för uppföljaren, därav 22 Jump Street. Skämten flyger som kulor, träffar och missar, högt och lågt. Ibland är det skitkul och det är aldrig tråkigt. Jonah Hill och Channing Tatums kemi är grundad i cement. Ice Cube har en större roll och stjäl scener som den arga polischefen. Det är väldigt fånigt och självrefererande vilket funkar i en sådan här rulle (de driver konstant med hur uppföljare alltid är dyrare men sämre hahahaha!). Inget nytt under solen men härlig underhållning för stunden, precis som ettan. Missa inte eftertexterna!

/Vrångmannen

21 Jump Street

@@@@
För alla er som minns teveserien från då det begav sig får säkert samma rosa skimmer av nostalgisk lycka när ni tänker tillbaka på de tuffa snutarna som infiltrerade olika high schools på jakt efter droger, mördare och gängmedlemmar. Johnny Depp fick sitt stora genombrott via serien och det var ett måste att följa alla avsnitt. Och nu en i runda slängar 25 år senare gör man en filmatisering av serien. Precis som med Starsky & Hutch där teveserien var actiondrama och filmen actionkomedi har man gjort samma sak här. Visst fanns det små komiska stunder i Jump Street på teve, men det var främst ett actiondrama man var ute efter. I filmatiseringen drar man på humorväxlarna mellan actionsekvenserna istället. Och det gör man rätt i då det helt klart blir mer lättsmält och underhållande vilket är precis vad man vill ha av en sommarrulle. I teveserien var det Depps karaktär Tom Hanson och hans kollega Doug Penhall (Peter DeLuise) vi främst fick följa. I filmen har deras mantlar axlats av Jonah Hill och Channing Tatum. Grabbarna har bra kemi och vi köper deras småbråk med varandra precis som det ska vara i en buddy movie. Det är väldigt uppenbart att alla inblandade i produktionen är väldigt medvetna om att detta ska tas med en klackspark och glimten i ögat. Lite för medvetna t o m då en del skämt blir lite väl meta även för mig. T ex när Ice Cube i rollen som arga poliskaptenen som bossar över Jump Street kliver in och säger att han är en kliché för att han är svart och arg men att det är okej att ta till sig sin kliché ibland. Sedan är han den argaste poliskapten du sett i ditt liv. Han skriker och svär hela tiden hahahahaha vilket är kanon men de skulle skippat hela klichésnackat för det är så uppenbart varför man skrev in det i manus. Lite såna grejer poppar upp ett par gånger genom filmen och drar ner lite på betyget. Annars är det bara att luta sig tillbaka och njuta av lite bus och lite pangpang och hålla ögonen öppna efter cameos av nästan samtliga huvudskådisarna från teveserien.
/Surskägget

@@@
Ja, det här är väldans skoj för stunden. Jonah Hill och Channing Tatum är ett skönt radarpar och filmen är rolig nästan hela tiden. Har inget mot klichésnacket som Skägget tyckte var lite onödigt. Det är en sån rulle som vet att den är en sån rulle som vet att etc. Busigt med några gross outskämt, några galna bi-karaktärer och lite skojig och våldsam action. Absolut sevärd actionkomedi baserad på tv-serie även om jag faktiskt föredrar filmatiseringarna av Charlie's Angels där det bjuds på ännu gladare bus och mer knäppaction.
/Vrångmannen

G.I. Joe: The Rise of Cobra

@@@@

HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaaaaa! Såhär fläskigt överdriven ska all sommaraction alltid vara. Rullen blev väl sågad vid fotknölarna av de flesta men då känns det som att man missat hela poängen med filmen. Det är för fan baserat på leksaksactionfigurer (som även finns både som serietidning och tecknad serie/film) om supersoldater (G.I. Joe's) som slåss mot superskurkar (Cobra). Alla karaktärer har överdrivna namn som Snake Eyes, Storm Shadow och Duke och är superduktiga ninjor/soldater/piloter/bombexperter etc etc. De onda ska ta över världen och de goda ska stoppa dem. Det sprängs en hel del, det skjuts ännu mer och dessutom finns supertekniska uppfinningar som kan användas både till ont och gott (har du aldrig sett Eiffeltornet bli uppätet av nanotermiter hahahahahaha så har du aldrig sett en bra actionfilm). Skurkarna är så härligt James Bondgalna och jag påminns mer än en gång om gamla hederliga Bondrullar med undervattensbaser, hemliga vulkaner och dolda ökenbaser flera hundra meter under jord i bästa SPECTRE-stil. Det här är Bond möter serietidning möter Matrix möter Bourne. Kom igen allihopa! Det här är kul. Fram med popcornen och ett leende för nu kör vi. Och självklart kommer det en uppföljare. Yeee-haaaaw!

/Surskägget

@@@

G.I. Joe... Hehehe skäggets glädje smittar av sig och därför ska jag vara snäll. Det här är faktiskt skönt popcornsmatter även om filmen är gjord för att sälja FLER LEKSAKER VAD ÄR DET HÄR?! Den håller snygg låda och släpper aldrig taget och som Surskägget nämner så är det härligt att se de galnaste skurkarna och de på riktigt galnaste gadgets sen James Bond gick i pension och ville ha sin välling skakad inte rörd. Skoj underhållning om man tar det för vad det är alltså. En annan dag hade jag kanske lekt Godzilla med dvdfodralet och kastat frisbee med själva skivan men idag är den faktiskt helt ok.

/Vrångmannen

Battle in Seattle

@@@

1999 hade WTO (World Trade Organization) en stor konferens i Seattle. WTO menade på att de skulle diskutera hur tullar, handel och annat skulle göras enklare och bättre för alla människor i världen. Ute på gator och torg samlades hundratals demonstranter som menade att allt WTO bidrog till var att göra fattiga länder fattigare, rikare länder rikare och att toppländerna som USA, Tyskland, England etc inte brydde sig ett skit om u-länder, sjukdomar och dödsfall bland utmärglade barn. Polisen blev tagna på sängen och slog tillbaka överdrivet hårt med följd att kravaller rasade flera dagar i sträck vilket drabbade de till största delen fredliga demonstranterna hårdast. Stuart "hörni allihopa jag brukade vara ihop med Charlize Theron" Townsend har skrivit och regisserat en intressant och tänkvärd film som lyckas få in alla möjliga och omöjliga vinklar på händelsen och låter alla sidor få komma till tals. I slutet låter dock Townsend oss förstå att han också tycker WTO är fel trots att filmen dittills varit neutral och visat både positivt och negativt med WTO och demonstranter. Mängder med sköna skådisar ställde upp, bl a Charlize Theron, Woody Harrelson, Michelle Rodriguez, Ray Liotta, Connie Nielsen, Channing Tatum och André Benjamin.

/Surskägget

Stop-Loss

@@@@

Stop-Loss är tydligen termen för militärer som efter att deras kontrakt gått ut tvångsrekryteras och skickas tillbaka in i krigszoner trots att de kanske egentligen tänkt sluta och njuta av livets goda i hemmets trygga vrå. Naturligtvis är det precis det den här filmen handlar om.

De gamla vänner från Texas, Brandon (Ryan Phillippe), Steve (Channing Tatum) och Tommy (Joseph Gordon-Levitt) kommer tillbaka från en vända i Irak där ett av de sista uppdragen nästan tog kål på dem allihop. Brandon och Steve har bestämt att de ska lägga av nu. Militärlivet var bra en gång i tiden, men de är trötta på all död och skit de varit med om. Tommy vet inte hur han ska hantera vare sig det civila livet eller det militära och blir tokalkis som slåss och vandaliserar och hamnar i trubbel. Men när Brandon ska få sina avskedspapper blir han istället tvångsinkallad igen. Tillbaka till Irak. Det sista stället på jorden där han vill vara nånsin igen. Så han rymmer och hoppas kunna komma på ett sätt att slippa kriga. Detta leder till en osämja i gänget med flera negativa konsekvenser.

Regissören Kimberly Peirce spottar inte direkt ur sig filmer. Stop-Loss är bara hennes tredje långfilm. Den förra, Boys Don't Cry, kom 1999 och gav Hilary Swank både en Oscar och en karriär. Hon har i vilket fall lyckats ta fram det bästa i samtliga skådisar i filmen. Otroligt naturligt spelat av alla och man får verkligen en känsla av att de här grabbarna är gamla barndomsvänner som hamnat i det militära tillsammans. Kimberly lyckas dessutom med konststycket att vara kritisk mot Stop-Losspolicyn utan att skriva det på näsan på oss tittare. Det gillar vi. Detta är med andra ord vad vi i klichébranschen kallar för ett "starkt drama".

/Surskägget