Insidious: The Last Key

@@
Eftersom dom tog ihjäl den snälla synska tanten Elise Rainer (Lin Shaye) redan i ettan, men vill använda henne om och om igen, så får vi här ytterligare en prequel i den högst svajiga Insidious-serien. Här händer det samma sak som i de andra filmerna på ett ungefär. Det är lite tråkigt en stund, sen blir det spännande i några minuter och så får vi några hoppeffekter av blandad valör. Om och om igen. Den första tyckte jag ändå var hyggligt originell och otäck, men sen blev det mellanmjölk av allt. The Last Key är en snygg men poänglös löpande bandrysare alltså. Kanske skräms de yngre kidsen av den knarriga NYCKELDEMONEN (vad är det här?!) men de allra flesta skräckälskare kan hoppa denna med hyfsat gott samvete. Här kan ni läsa lite om ettan och här om tvåan och trean (The Last Key är fyran i serien, och förhoppningsvis den sista...).
/Vrångmannen

Blade Runner 2049

@@@@+
Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen

Rings (2017)

@
In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I’ve been turning over in my mind ever since. “Whenever you feel like criticizing any one,” he told me, “just remember that all the people in this world haven’t had the advantages that you’ve had.” He didn’t say any more, but we’ve always been unusually communicative in a reserved way, and I understood that he meant a great deal more than that. In consequence, I’m inclined to reserve all judgments, a habit that has opened up many curious natures to me and also made me the victim of not a few veteran bores. The abnormal mind is quick to detect and attach itself to this quality when it appears in a normal person, and so it came about that in college I was unjustly accused of being a politician, because I was privy to the secret griefs of wild, unknown men. Most of the confidences were unsought — frequently I have feigned sleep, preoccupation, or a hostile levity when I realized by some unmistakable sign that an intimate revelation was quivering on the horizon; for the intimate revelations of young men, or at least the terms in which they express them, are usually plagiaristic and marred by obvious suppressions. Reserving judgments is a matter of infinite hope. I am still a little afraid of missing something if I forget that, as my father snobbishly suggested, and I snobbishly repeat, a sense of the fundamental decencies is parcelled out unequally at birth...

Hade jag varit Andy Kaufman så hade jag postat HELA romanen The Great Gatsby (han läste ju boken från början till slut inför en uttråkad universitetspublik). SÅ tråkig och outhärdligt smärtsam var Rings. Helt bananas. Nä, nu när ni förstår vidden av galenskapen så bjuder jag här istället på en mycket mer läskig och oroväckande film som samtidigt ger en liten inblick i vad som försiggår i huvudet på både mig och filmskaparna!

/Vrångmannen

(SF Anytime)

Ride Along 2

@@@
Hahaha mer Kevin Hart åt folket! Första Ride Along (som jag sett om och som jag nu menar på är en klockren trea, den har ju allt det där som behövs utan att vara nåt supermärkvärdigt) blev en supersuccé och givetvis ville man se mer av vrånge Ice Cube tillsammans med snälle Hart. Här har vi precis som i Central Intelligence två skådisar med magisk kemi ihop och buddy movies med snutar får man väl aldrig nog av? Den här gången drar de till Miami och som vanligt är Ice Cube arg, bitter och vrång medan Hart är ettrig, gapig och allmänt odrägligt rolig hahahaha! För att det är en uppföljare får vi såklart lite nya karaktärer och Olivia Munn kliver in som en helgalen snut i bästa Ice Cubestil fast betydligt sötare och kanske lite galnare. Benjamin Bratt gör ett bra porträtt som Scarfaceskurken och är sådär lagom nonchig och galen utan att överdriva det till överspel. Tvåan är en lika stor bagatell som ettan men den är också lika charmig och rolig så det här sura skägget är i alla fall nöjd och belåten.
/Surskägget

The Purge: Election Year

@@
You know the drill. En gång per år i ett framtida USA får folk skuldfritt mörda och bete sig under ett helt dygn för att de ska vara laglydiga resten av året. The Purge: Election Year är den tredje filmen i den här succéserien, som balanserar någonstans i gränslandet mellan thriller, skräck och action. Ettan var spännande. Tvåan var sådär, precis som den här. Ett par hyfsat obehagliga scener, några standard actionmoment och mest lite tradig transportsträcka. Här klämmer man också in ännu mer samhällskritik än i de tidigare rullarna, som bara blir tramsigt. Grundpremissen är intressant och nog hade man väl kunnat göra något mer överraskande och skrämmande än det här? Låg budget. Höga intäkter. Produktionsbolagen skrattar hela vägen till banken och det dröjer väl inte länge förrän vi får se ytterligare slätstrukna Purge-isar rulla ut på löpande band i biograferna. Eller vi och vi? Nästa tillskott i serien ser jag endast om dom döper den till The Purge: Laughing All the Way to the Bank.
/Vrångmannen

Insidious 2 och 3

Insidious: Chapter 2
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Tvåan tar vid där ettan slutade och det bjuds på mer av det gamla vanliga, fast den är tyvärr inte lika otäck. Det slängs också in en pappa-är-besatt-och-ska-döda-hela-familjen story a'la Huset som glömde mitt upp i allt. Regissören James Wan har gjort en hel del skräckisar. Lite schysst (The Conjuring, Insidious), lite si-sådär (Dead Silence) och lite bottennapp (Saw). Han lånar (snor?) friskt från gamla klassiker i genren. Ibland är det lite för genomskinligt, men när det görs snyggt så funkar det. Det är alltså inget större fel på Insidious: Chapter 2. Den är bara lite sämre än ettan och det tänker jag inte premiera.
/Vrångmannen

Insidious: Chapter 3
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är INTE tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Här snackar vi prequel och vi får följa en annan familj och deras kamp mot det övernaturliga. Mjaha? Lite besatt och elak dotter. Mjaha? Lite ryckig gång och sakna ansikte demon. Mjaha? Hyfsat snygg och underhållande för stunden men tyvärr inte speciellt läskig den här heller. Skådisen och manusförfattaren Leigh Whannell (som är med i nästan allt som James Wan spottar ur sig!) har både skrivit och regisserat. Inte så illa alltså. Men inte riktigt m-gilla heller. Frågan är nu bara: när ska Surskägget våga se HELA TRILOGIN hahaha?!
/Vrångmannen

Sinister 2

@
Dyrare, fulare och tråkigare. Höll ju inte direkt andan när den här uppföljaren påannonserades. En enda lång gäspning till skräckis. Ugh.
/Vrångmannen

22 Jump Street

@@@

Dårarnas julafton. Det är alltså dags för uppföljaren, därav 22 Jump Street. Skämten flyger som kulor, träffar och missar, högt och lågt. Ibland är det skitkul och det är aldrig tråkigt. Jonah Hill och Channing Tatums kemi är grundad i cement. Ice Cube har en större roll och stjäl scener som den arga polischefen. Det är väldigt fånigt och självrefererande vilket funkar i en sådan här rulle (de driver konstant med hur uppföljare alltid är dyrare men sämre hahahaha!). Inget nytt under solen men härlig underhållning för stunden, precis som ettan. Missa inte eftertexterna!

/Vrångmannen

The Purge: Anarchy

@@

I ett framtida USA. En natt om året får folk slå ihjäl varandra, råna och våldta utan att bli åtalade = The Purge. I den här rätt lama uppföljaren till hyggliga The Purge följer vi ett ungt par som får motorstopp och inte hinner hem innan alla låser in sig och galningarna dyker upp överallt för att mörda. Den här premissen är inte så tokig men slarvas fullkomligen bort. Det är ospännande nästan hela tiden och de flesta val som våra ”hjältar” gör är dum i huvudet grejer. Det bjussas dock på lite ok action och det räddar sömnpillret, nätt och jämnt, från det lägsta betyget.

/Vrångmannen

Julkalender 21 dec

Anchorman 2: The Legend Continues
@@@
Anchorman (2004) är en av de roligaste amerikanska komedier som gjorts under det senaste decenniet. Nu så här nio år senare var förväntningarna självklart skyhöga på uppföljaren, Anchorman 2: The Legend Continues. Jag var helt övertygad om att den skulle vara rolig men försökte hålla en slags verklighetsförankrad nivå på förhoppningarna då uppföljare sällan är lika bra eller bättre än originalet. Will Ferrell är alltså tillbaka som den misogyne, utseendefixerade och rakt genom korkade nyhetsuppläsaren Ron Burgundy. Det drar igång direkt med att hans numera fru Veronica Corningstone (Christina Applegate) blir mer framgångsrik än Ron så han lämnar henne på fläcken. Hahaha, helt slut. Efter en kort bender börjar han söka rätt på sitt gamla nyhetsteam för att än en gång bli nummer ett. Anchorman 2 är rolig. Bitvis skitkul. Den är också lite långtråkig vilket naturligtvis inte är bra. Vi har sett mycket förr och vissa skämt kan man återanvända från originalet (i lite annan tappning förstås) och vissa skämt kan man det inte. Ni kommer förstå vad jag menar när ni ser filmen. Ferrell briljerar som den omöjligt barnslige och lättstötte Burgundy och är naturligtvis en av stöttepelarna i filmen, även om han ger gott om utrymme till sina medspelare att vara roliga. Vädermannen Brick (Steve Carell) är lika slut som i ettan men har här fått en mycket större roll vilket gör att hans sköna kommentarer tyvärr inte funkar lika klockrent i längden. Kristen Wiig glänser i en roll som borde varit så mycket bättre skriven och matchat hennes komiska talang. Anchorman 2 är också fylld med små gästinhopp av kändisar både här och där. Småskoj, men hade egentligen inte behövts. Nej, filmen är naturligtvis inte lika bra som ettan. Den är kul, helt klart, men känns också lite inspirationslös och andefattig. Jag tror däremot att den kommer att växa vid en andra eller eventuellt tredje titt när den lilla känslan av besvikelse väl har lagt sig. En film som får mig att skratta så jag gråtskriker åtminstone två gånger på två timmar är värd det, oavsett hur ojämn i roligheterna den må vara i övrigt. It's kind of a big deal.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 30

Scream 4 (2011)
@@
Jag älskade Scream när den kom 1996 (ja det är faktiskt så länge sen, fan vad sjukt) som med sin blandning av metafilm, highschoolfilm och slasher prickade in tre favoritgenrer i en film och dessutom fick blandningen att framstå som fullständigt logisk, hipp och cool. Självklart en väldigt nyskapande film i genren och två uppföljare spottades ut hyfsat snabbt. Nu elva år senare när karriärerna för Neve Campbell, David Arquette, Courtney Cox och Wes Craven går lite sådär bestämde man sig för att gå tillbaka till filmen som gjorde dem alla till megastjärnor. Visst är det kul med fyra filmer där samtliga inblandade (som överlevt de första tre filmerna) är tillbaka. Det ger en bra röd tråd om inte annat. Värre är det med manuset. Det som kändes som hippt och inne 1996 känns väldigt passé 2011. Naturligtvis vet filmskaparna om detta så de försöker på alla sätt peta in att de vet att uppföljare är lite fånigt, att det måste till lite överraskningar för att behålla publiken och att skräckfilmer följer en speciell mall som bryts för varje uppföljare. Detta försöks göras med glimten i ögat men känns mest ganska desperat och ibland nästintill parodiskt. Man dissar hela tortyrskräckgenren för att sedan slänga med lite extra blod och inälvor vid några av morden mot tidigare filmer. Halvkul underhållning för stunden men speciellt läskigt är det inte. Och den "stora" twisten på slutet är absolut inte så banbrytande som det kändes 1996.
/Surskägget
PS. Scream (1996) @@@@, Scream 2 (1997) @@@@ och Scream 3 (2000) @@

Tron: Legacy

@

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Jag har svårt att bestämma mig för om denna sentida uppföljare var lika usel eller sämre än den första men bestämmer mig här och nu för att den är sämre då ettan åtminstone har lite 80-talscharm vilket den här saknar helt. Gud vilken piss. Jag somnade flera gånger under filmen och försökte gång på gång se klart den när jag vaknade. Det gick inte. Det här var ett sömnpiller utan dess like. Sånt här ska ju stoppas på manusstadiet direkt. Hade Ari Gould funnits på riktigt hade han aldrig godkänt att det här blev film. Det är så sjukt ospännande hela tiden och fånigt så jag vet inte ens vart jag ska ta vägen längre.

/Surskägget

Film 4 F**k Sake 2010!!!

Äntligen är årets mest efterlängtade bok här! Uppföljaren till makalöst populära Film 4 F**k Sake 2009 heter naturligtvis Film 4 F**k Sake 2010 och hittas på vulkan.se. Köp en! Köp två! Köp ett dussin av dessa böcker och ge dem till kompisar, släktingar och ovänner för att sprida kärlek, glädje och film till folket!
/Vrångmannen & Surskägget

Ice Age 2

@

I arslet på en mammut!

/Surskägget

Veckans Snabba Etta - Behind Enemy Lines 2 Axxis of Evil

@
Världens mest onödiga uppföljare? Check. Som inte ens låtsas att den har nåt annat gemensamt med ettan än namnet? Check. Lider av senaste James Bondfenomenet att köra snabba klipp med skakig handkamera för att förmedla action men som bara sabbar allt? Check. Bara trist rakt igenom? Check. Borde inte ha sett den? Check.
/Surskägget