The Giver

@
Har vi inte redan täckt in alla de här bedrövliga tonårsfilmerna om unga hjältar som mot alla odds i en mörk, dyster framtidsvärld lyckas hitta krafter de inte visste att de hade och sedan räddar hela världen genom att avslöja de elaka vuxnas hemliga värld bakom världen? Jag menar det var väl bara ett par dagar sedan Vrångmannen sågade sönder The 5th Wave? Som jag redan sågat sönder tidigare. Hur många fler Hunger Games, Divergent, The Host, Twilight, Mortal Instruments etc etc etc orkar vi med? Svaret är noll. Inga fler. Nu är det nog. The Giver är exakt lika tråkig och förutsägbar som alla andra filmer i den här "genren". Dessutom händer det ingenting. INGENTING!!!! Men snälla jag vill ju bara att det ska hända nånting, vadsomhelst. Att Meryl Streep sjunkit så lågt att hon ställer upp i det här vill jag inte ens tänka på. Att Jeff Bridges, The Dude himself, kände att det här var en bra idé att vara med i är bortom allt sunt förnuft. Inte ens Taylor Swifts störste fan Vrångmannen kan väl tycka att det var toppen att hon av alla människor är med i detta? Och så flög Alexander Skarsgård in från sin Tarzanlian och ska spela pappa till en tonårsbarn knappt fem år yngre än han själv. Snälla. Vad är det här?!?!
/Surskägget

The Open Road

@@
Den här rullen hade rätt bra förutsättningar. Du har tre skådisar jag gillar, Justin Timberlake, Kate Mara och the dude himself Jeff Bridges. Dessutom får vi gamla godingarna Mary Steenburgen och Harry Dean Stanton i birollerna. Sedan har du en handling som kretsar kring en road trip där son (Timberlake) och far (Bridges) ska resa tillsammans efter att ha tappat kontakten. I den smeten har du Mara som ett gammalt ex till Timberlake. Det är en intressant mix. Tyvärr är det otroligt långtråkigt skrivet. Karaktärerna är rätt platta och manusförfattaren tycks inte riktigt veta var han vill ta vägen med sin story. Det puttrar på utan att något direkt intressant händer och till slut sitter man och gäspar, kollar på klockan och väntar in eftertexterna. Bridges kliver dock in och räddar från totalt fiasko.
/Surskägget

The Last Picture Show

@@@
Den här väckte tydligen en del ramaskri när den släpptes 1971. Moraltanterna grinade illa och alla över fyrtio skakade illavarslande på huvudet att denna dekadenta sörja fick släppas för allmän åskådan. För det är mycket sex och snusk i den här rullen. Vi får följa ett litet gäng tonåringar i en liten sydstatshåla nånstans på 50-talet. De har inte så mycket för sig mer än att supa och knulla runt. Slåss ibland kanske. Men mest supa och knulla runt. Idag är det mer sex och snusk i en vanlig dokusåpa än vad det är i den här filmen så särskilt moraliskt upprörd blir man knappast. Chockerande är inte längre ett ord man kan förknippa med filmen. Därmed förlorar den också en hel del i det som en gång i tiden gjorde den spännande. Visst får vi se bra prestationer av unga skådisar som har kommit att bli välkända namn genom åren, Jeff Bridges och Cybill Shepherd (i sin allra första roll) framförallt, men det räcker inte för att peta upp betyget ett snäpp när filmen många gånger går på tomgång. En halvtimme skulle man utan problem kunnat klippa bort utan att ha förlorat något i upplevelse. Som ett stycke filmhistoria är den givetvis intressant att ta sig en titt på. Är man dock inte filmvetare kan man absolut hoppa över den här utan att känna att man missat något.
/Surskägget

Seventh Son

@
En av få filmer jag stängt av efter en kvart. Jeff Bridges kliver in och pratar som om han var en amatörskådis som ska göra jultomten i en teateruppsättning gjord av en analfabetisk dagisfröken i Grums. Julianne Moore är nån sorts drake som är en häxa som är...jag vet inte. Hon spelar över så det står härliga till i alla fall. På en kvart har de hunnit med alla klichéer som finns i fantasyvärlden. Eragon börjar kännas som ett unikt jävla mästerverk i jämförelse. Så superuselt så jag vill limma igen ögonlocken med superlim och spreja igen öronen med betong. Bland det sämsta jag sett och då har jag ändå plågat mig igenom för många Uwe Bollfilmer för mitt eget bästa.
/Surskägget


@
Jag satt ju med under den där kvarten. Provade lite senare att se en kvart till. Den var ännu sämre.
/Vrångmannen

Stick It

@@
Klassisk ungdomsstory denna gång berättad i gymnastförklädnad. Tonårig strulputte (Missy Peregrym som du sett i underskattade teveserien Reaper) med bakgrund i USA's landslag i gymnastik ställer till det för sig gång på gång på gång så till slut finns det ingen skola som vill ta emot henne längre. Utom en. En gymnastikskola ledd av en ökänd och fruktad lärare (Jeff Bridges). Missy vill allt annat än dit men hon får välja mellan skola eller fängelse och då blir det skola. Mot sin vilja börjar hon sakta träna igen och snart inser alla hennes först så onda nya skolkamrater att hon är bäst och så blir alla bästisar och så vinner man guldet! Hurra och fanfarer!!! Vi har sett det här mängder med gånger förr och vi kommer att se det mängder med gånger till. Den som tycker att karaktärerna och storyn påminner mycket om Bring It On har helt rätt då det är samma manusförfattare till bägge. Halvokej rulle som inte bjussar eller tillför nåt nytt till genren. Å andra sidan är Missy tillräckligt söt och tuff och Bridges tillräckligt duktig även när han halvsover sig genom ett manus för att detta ska bli ett totalt magplask.
/Surskägget

R.I.P.D.

@@@
En film som slarvades bort helt av filmbolaget. Tydligen fick inte förhandsvisningarna den respons marknadsavdelningen ville så man drog in filmen och klippte om den varpå förhandsvisningsresultaten blev ännu sämre. Man höll lite till på den. Klippte lite mer. För att sedan släppa den låååååångt efter alla lovade premiärdatum för en snabb visit på bio och sedan snabbt till DVD. Vilket är synd. Det här är inte på långa vägar så dåligt som man skulle kunna förvänta sig efter en sådan publicitetshistoria. Ryan Reynolds är snut som blir dödad i tjänsten bara för att vakna upp i ett efterliv där han också får lov att bli snut. Hans jobb är att jaga och fånga andra spöken som inte håller sig i efterlivet utan stannar kvar på jorden för att göra livet surt för oss levande. Reynolds paras ihop med den grinigaste sursnuten vi sett på film (lysande spelad av Jeff Bridges) och slängs ut i jorden för att fånga spöken. Hahahahaha! Det här är klockrent. Massa vilda och galna shoot-outs som alltid är lite för överdrivna för att hey - vi snackar spöken som går loss på varandra. Reynolds passar bra i såna här roller där han får vara lika delar rolig, charmig och actiontuff. Visst, det är inget mästerverk på nåt sätt, men det är synd och skam att den slarvades bort av marknadsavdelningen på det sätt den gjordes. Helt klart värd en titt.
/Surskägget

Julkalendern 18 dec

Vi rundar av 90-talet med lite blandat gott!





/Vrångmannen och Surskägget

Tron: Legacy

@

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Jag har svårt att bestämma mig för om denna sentida uppföljare var lika usel eller sämre än den första men bestämmer mig här och nu för att den är sämre då ettan åtminstone har lite 80-talscharm vilket den här saknar helt. Gud vilken piss. Jag somnade flera gånger under filmen och försökte gång på gång se klart den när jag vaknade. Det gick inte. Det här var ett sömnpiller utan dess like. Sånt här ska ju stoppas på manusstadiet direkt. Hade Ari Gould funnits på riktigt hade han aldrig godkänt att det här blev film. Det är så sjukt ospännande hela tiden och fånigt så jag vet inte ens vart jag ska ta vägen längre.

/Surskägget

True Grit (2010)

@@@@@
Oj! Inte sedan Unforgiven (1992, Clint Eastwood) har jag sett en såhär bra jävla westernfilm! Bröderna Joel och Ethan Coen har alltså gjort det igen. Skriven och regisserad av bröderna och med Steven Spielberg som medproducent har de lyckats göra en vad jag anser perfekt westernrulle. True Grit är baserad på romanen av Charles Portis (1968) med samma namn och som även låg till grund för filmen De Sammanbitna med John Wayne från 1969. I Coenbrödernas smutsiga och dammiga version spelar Jeff Bridges en fattig, enögd och hårt alkoliserad U.S Marshal vid namn ”Rooster” Cogburn. Han blir motvilligt inhyrd av en fjortonårig flicka (fullständigt lysande nykomlingen Hailee Steinfeld, som vi garanterat kommer att se mer av i framtiden) att leta rätt på och fånga mannen som kallblodigt mördat hennes pappa. Hon betalar bra men villkoret är att hon själv följer med under den långa och hårda resan för att se jobbet bli gjort. En enkel intrig som aldrig blir enkel i Coenbrödernas grepp. Snyggt, underhållande, gripande och våldsamt. Jag trodde aldrig jag skulle få se Jeff Bridges göra en lika briljant och självklar karaktär som The Dude i The Big Lebowski (1998, Bröderna Coen igen!) men här visar han än en gång att han är att räkna med. Fantastiskt. Matt Damon gör en rejäl biroll och Josh Brolin dyker upp som bad guy. Inte så mycket mer att orda om. Jag är lite mållös i skrivandes stund och kommer snarast möjligt att se om den här pärlan. En sjukt bra start på filmåret 2011 och det känns nu som att det bara kommer att gå utför hahaha. True Grit är ett litet mästerverk i genren på alla sätt och betyget kan bara bli det högsta. Gott nytt!
/Vrångmannen

@@@@
Vrångis tar i så att han svävar som en örn. Visst är det här en riktigt bra western och likheterna och jämförelserna med Clintans mästerverk Unforgiven är absolut berättigade, men ett mästerverk är det inte. Det som främst liknar filmerna åt är den smutsiga, nakna och dammiga versionen av westernfilmen vi får här. Det här är ingen glad liten western där hjälten vaknar upp varje morgon i nystrukna kläder och perfekt rakning. Nej, liksom Unforgiven är det smutsigt och skitigt och karaktärerna gör vad de kan och måste för att överleva. Jeff Bridges huffar och puffar så man knappt hör vad han säger vilket på sitt sätt är ett genidrag av bröderna Coen trots att man ibland tröttnar på att inte uppfatta dialogen, men trovärdigt värre är det. Och precis som Vrångis säger är nykomlingen Hailee Steinfeld lysande som den 14-åriga flickan på jakt efter hämnd. De sista fem minutrarna eller så passar inte riktigt in med resten av filmen och även om jag förstår att man följer boken hade jag gärna sett dessa fem minuter osedda (om ni hänger med på vad jag menar). En del sekvenser är också lite för långsökta för att verkligen pressa upp denna film på mästerverksnivå. Med det sagt är det här en härlig westernpärla som inte komplicerar och saker och ting mer än vad som behövs och ett givet val att se såhär i början av året som säkert kommer leda till en Oscarsnominering för herr Bridges liksom fröken Steinfeld.
/Surskägget

The Men Who Stare At Goats

@

Lite jänkarsoldater tror de har psykiska krafter som kan döda folk eller få folk att göra som de vill (typ jedi mind trick). Jeff Bridges gör en sämre variant av The Dude från The Big Lebowski. George Clooney har aldrig stirrat på nån med större ögon. Ewan McGregor är journalisten som ska avslöja allt. Snoring McYawning är min mun när den gäspar sig ur led och Boring AsHell är filmen. Gå inte på hypen att detta är en "smart och originell dramakomedi" för det är det inte. Artsy fartsy pretto crappy crap!!!

/Surskägget

@@@

Jag hade ganska stora förväntningar på The Men Who Stare at Goats. Förhandssnacket var postitivt och trailern var rolig och skvallrade om en skön och annorlunda rulle lite a'la Coenbrödernas "O Brother, Where Art Thou?" fast i krigsmiljö. Det är den bitvis också. Samtidigt känns den inte helt genomarbetad och lite väl slö på sina ställen. George Clooney och company är alla roliga på gränsen till fars, för det här är väl en fars placerad i en allvarlig situation? Flera riktigt roliga scener blandas med lite flum och transportsträckor. Några varv till med manuset och en i mitt tycke större känsla för vilket håll man vill att filmen ska gå så hade den varit klockren. The Men Who Stare at Goats är ändå en underhållande komedibagatell med en samling tunga skådespelare framför kameran som verkar ha lite för skoj på sin lilla indiesemester. Det är alltid trevligt att se men också väldigt lättglömt tyvärr.

/Vrångmannen

Crazy Heart

@@@@
Först och främst, man MÅSTE gilla sin countrymusik för att till fullo uppskatta Crazy Heart. Jeff Bridges stjäl showen (och snatchade en Oscar för bästa manliga huvudroll) som fallne countrystjärnan Otis Blake. Han lirar runt på bowlinghallar och små hak för att få ihop till sitt försupna leverne. Doktorn har meddelat honom om att han har ena foten i graven pga missbruken. Otis väg korsas av journalisten Jean (fantastisk Maggie Gyllenhaal) och tycke uppstår under en intervju. Kan kvinnan som älskar honom också rädda honom från en säker död i flaskan? Fan vad det här är bra! Musiken är grym (jag gillar country, check!) och Jeff Bridges sjunger alla låtar själv med en imponerande och övertygande pipa. Mellankoliskt, mänskligt och så inåt helvete svängigt. Ja, jag gillar min country. Nu ska jag hälla upp världens största bourbon och lyssna på soundtracket, om och om igen. Hoppas min doktor inte läser detta.
/Vrångmannen

Iron Man

@@@@
Jag har aldrig haft en relation till Tony ”Iron Man” Stark som grabb. Det som lästes var Spindelmannen, Läderlappen, Stålmannen, X-Men, Fantastiska Fyran, Daredevil och Hulken. Iron Man dök upp ibland som en birollsfigur här och där, men tyckte aldrig att hans plåtnissedräkt var speciellt imponerande. Visst han kunde flyga och sköt energistrålar men vadå, det var en snubbe i en robotdräkt. Han kändes inte som en riktig superhjälte. Så när det annonserades att filmen var på gång var jag smått skeptisk. Sen fick jag höra att Robert Downey Jr spelade huvudrollen och att Jon Favreau regisserade. Då blev jag lite nyfiken igen. Och visst fan är det en fantastisk superhjälterulle. Downey Jr är lysande (som vanligt) och skänker karaktären hjärta, hjärna och karisma. Plötsligt blev Iron Man en spännande hjälte som man vill veta mer om (vilket vi lär få göra eftersom att det är planerat som en trilogi). Jag har ingen aning om hur nära serien filmen håller sig, men gissar efter att ha tittat på extramaterialet att det är så nära som det bara går. En fartfylld actionrulle som bjussar mest hela tiden. Vrångmannen tyckte typ likadant.
/Surskägget

Iron Man

@@@@-

Jag hade inte alls läst mycket om Marvelsuperhjälten Iron Man när jag klev in i biografen. Jag visste att det var en man i en "järndräkt" som sparkade stjärt typ. Tony Stark (Robert Downey Jr) är en dryg, charmig miljardär och ett teknologiskt geni som bygger och säljer STORA vapen. Efter en livsomvändande upplevelse så beslutar han sig för att använda sina pengar och sin kunskap till att göra gott. Klassiskt upplägg för en hjälte. Rullen är skitsnygg, ball, rolig, mycket hårdrock och förvånansvärt välskriven och välspelad av alla inblandade. Robert Downey Jr lägger ner minst lika mycket själ och jobb i denna som han gjorde i t.ex Chaplin och övriga prettorullar han tidigare gjorde i ett drogrus. Iron Man lyckas också med konsstycket att vara aktuell (Irakkriget) och på sina håll kännas ytterst trovärdig. Jon Favreau (skådis turned regissör, polare med Vince Vaughn, Swingers, Made...etc etc) visar här prov på att han är minst lika kompetent som många andra A-list regissörer i Hollywood och spottar ur sig en smaskig serietidningsrulle på rätt sida om linjen (Spiderman, X-Men). Lysande insatser från supporting cast som Jeff Bridges, Gwyneth Paltrow och Terrence Howard och ett genuint manus som tar sig tid att berätta historien gör att man förlåter att det på vissa ställen är lite actionfattigt. Klassisk första film där allt bygger upp inför en större tvåa men vilken första film! Skönt också att ÄNTLIGEN sitta i en biosalong däe folk hurrar, garvar och drar på andan i gemensam upplevelse. Det var fan inte igår! Popcorn någon?

/Vrångmannen