@@@@
HAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Det är exakt så här jag vill ha alla mina actionfilmer jämnt hela tiden. Ge mig alla klichéer i boken där allt som kommer hända planteras noggrant i filmens inledande kvart för att sedan rullas ut sakta men säkert allt medan kulor viner, bilar exploderar, hus sprängs och hjältar och skurkar slår skiten ur varandra. Faktum var att jag var sjukt skeptisk till denna rulle innan jag väl såg den. Mest för att regissören är Roland Emmerich som visserligen har Independence Day på sin meritlista men tyvärr också har Godzilla (1998-versionen), Patrioten, 10, 000 BC och 2012. Inga sådär jättelysande filmer. En annan anledning till att jag inte sprang till biograferna för att se den var för att Olympus Has Fallen kom i samma veva och handlar om samma sak. Men White House Down har helt enkelt lyckas med konceptet lite, lite bättre. Det handlar fortfarande om att spränga så mycket bomber som möjligt på strax över två timmar, men Channing Tatum, Jamie Foxx, James Woods och Maggie Gyllenhaal lyckas förmedla rätt känslor på bättre sätt än dito huvudroller i Olympus. Tatum älskar jag mer och mer för varje film jag ser med honom och sånt här vill jag se honom i hela tiden, alltid och jämnt. Fortsätter han dunka ut såna här actionrullar där han lyckas vara granngrabben med glimten i ögat och tuffast och farligast när han behöver har vi en Tom Cruise för framtiden här. Det här vill jag fan se om direkt.
/Surskägget
Visar inlägg med etikett maggie gyllenhaal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett maggie gyllenhaal. Visa alla inlägg
söndag 12 oktober 2014
fredag 30 april 2010
Crazy Heart
Först och främst, man MÅSTE gilla sin countrymusik för att till fullo uppskatta Crazy Heart. Jeff Bridges stjäl showen (och snatchade en Oscar för bästa manliga huvudroll) som fallne countrystjärnan Otis Blake. Han lirar runt på bowlinghallar och små hak för att få ihop till sitt försupna leverne. Doktorn har meddelat honom om att han har ena foten i graven pga missbruken. Otis väg korsas av journalisten Jean (fantastisk Maggie Gyllenhaal) och tycke uppstår under en intervju. Kan kvinnan som älskar honom också rädda honom från en säker död i flaskan? Fan vad det här är bra! Musiken är grym (jag gillar country, check!) och Jeff Bridges sjunger alla låtar själv med en imponerande och övertygande pipa. Mellankoliskt, mänskligt och så inåt helvete svängigt. Ja, jag gillar min country. Nu ska jag hälla upp världens största bourbon och lyssna på soundtracket, om och om igen. Hoppas min doktor inte läser detta.
/Vrångmannen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
