The Bourne Legacy

@@

Första Bournerullen med Matt Damon gillade jag skarpt. Bra action, bra ös och ändå smart story (som vi förstås får tacka snubben som skrev boken filmen är baserad på, Robert Ludlum, för). Uppföljarna hade visserligen rätt bra actionsekvenser och allting som hände i filmerna kändes hyfsat förankrat i verkligheten (givetvis med vissa undantag som att Bourne överlever allt allt allt hela tiden, men hey, det är actionfilm vi snackar om trots allt) men samtidigt var de inte särskilt minnesvärda (skulle inte kunna återberätta handlingen i vare sig tvåan eller trean just nu) och kändes rätt poänglösa. Exakt samma problem lider den här filmen av också. Tanken är att introducera idén att Bourne inte var den enda agenten som genomgick det program som Bourne genomgick. Det finns flera supersoldater runtom i världen. En av dem är Aaron (Jeremy Renner) som blir jagad av sina uppdragsgivare då de vill städa upp efter Bourneskandalen i media och nu ska döda alla sina supersoldater. Katt-och-råttalek där Aaron ligger lite före hela tiden och när han blir konfronterad dödar han allt i sin väg. Vi känner igen konceptet från de tidigare Bournerullarna men det blir inte mer spännande för det. Inledande halvtimmen är dock riktigt bra och jag börjar där bygga upp en förhoppning om att detta kan bli riktigt bra. Sen följer bara en massa tråkigt som inte väcker mitt intresse överhuvudtaget, sen blir det världens längsta biljakt (som är tuff först, men efter tjugo minuter vill man bara att det ska ta slut) och sen är det slut. Ingen poäng, ingen mening. Två timmars film som man knappt minns när eftertexterna rullar.
/Surskägget

A Sound Of Thunder

@

Kan detta vara en av de fånigaste titlarna ever? Ja, jag tycker titeln kvalar högt upp på den listan helt klart. Med ett sådant namn är det väl egentligen inte konstigt att filmen är ren och skär skit? Ed Burns framför världens fulaste greenscreeneffekter bor i framtiden där gamle Ben Kingsley (har han gjort någonting av värde efter sin Oscar för Gandhi?) har ett företag som tillåter tidsresor. Det viktiga med tidsresor är att man inte ändrar någonting back in the day för det kan få enorma konsekvenser i framtiden (butterfly effect och allt det där). Självklart är det en av tidsturisterna som råkar trampa ihjäl en fjäril och innan vi vet ordet av springer det runt galna babianmonster och vill döda alla och framförallt Ed Burns. Varför resten av världen tydligen utvecklats helt normalt (alla byggnader etc står ju kvar) och bara babianmonster och andra liknande monster utvecklats får vi aldrig svar på. Inte för att vi bryr oss. Vid det laget har vi för längesen skrattat ihjäl oss åt de taffliga effekterna, den patetiska dialogen och de underbart usla skådisinsatserna. Jisses vilket jävla bajs.
/Surskägget

Skinwalkers

@

HAHAHAHAHAHA! Ozzy hade bättre varulvsmake-up i Bark At The Moonvideon än vad de har här. Jag har en misstanke om att producenterna ville göra en Near Darkliknande rulle fast med varulvar istället för vampyrer. Det sket sig kan man lugnt säga. Det här är så ospännande, osnyggt, trist och genomuselt att det aldrig borde fått lämna tankestadiet. Och så världens sämsta specialeffekter. Seriöst så såg Lon Chaney Jr bättre ut i The Werewolf från 40-talet. HAHAHAHAHAHA! Det gåååååååååååååår inte att ta på allvar det här.
/Surskägget

Monsters

@

Halvhyllad minibudgetrulle som framförallt hyllades för att man lyckades skapa schyssta specialeffekter på rymdmonster för typ 200 dollar och utan nyttjandet av stora tunga specialeffektsbolag (allt gjordes typ i regissörens laptop eller nåt). Visst specialeffekterna är schyssta, det är faktiskt otroligt vad man kan göra nuförtiden med rätt program och lite tid och vilja. Men för att dölja att specialeffekterna kostar 200 dollar och gjordes i en laptop så sker de flesta möten med rymdmonstrena nattetid = vi ser inte ett skit för det är kolsvart på skärmen med nån enstaka ficklampa som lyser till ibland = boooooooooooooooring! Första tjugo, trettio minuterna är helt okej med rätt intressanta karaktärer och en värld vi sakta sugs in i. Sen blir det natt och mörkt och man ser inget och det händer inget och så händer inget igen och så lite till när det inte händer nåt sen så får man se två rymdmonster knulla och så tar filmen slut. Gäsp!
/Surskägget

Echelon Conspiracy

@
Supersmart dator försöker ta över världen. Ed Burns skrev på för han ville se Prag gratis. Ving Rhames letar efter sin manager tillsammans med sina hard hitting crack smoking niggers för nån ska få sota för att han lurades att vara med i detta. Shane Black ser ut som att han är förstoppad och pratar datorn tillrätta. Ja, han PRATAR datorn till rätta. Jisses. Var är Matthew Broderick när man behöver honom?
/Surskägget

Julkalendern 24 dec

God jul allihopa och tack för att ni följt vår kalender även i år. Hoppas ni hade lika kul att kolla på klippen som vi hade att hitta dem. Vi avslutar med vad som förmodligen är världens roligaste film. Eftersom allt i den är roligt hela tiden har vi hittat två klipp med hela filmen. Det gick liksom inte att välja ut nåt. /Vrångmannen & Surskägget PS. Som bonus får ni http://www.myspace.com/zerosecondstolaughter/videos

Julkalendern 23 dec

Julafton imorgon och vår kalender kommer till sitt roliga slut. Här tre fantastiska klipp från några av de senaste årens absolut roligaste filmer. /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 22 dec

Hahahaha Jack White som Elvis! Fantastiskt! Pillow pants! Hahahahaha Kevin Smith skriver så sjukt bra dialog. Som sagt, ingen skriver dialog som Kevin Smith, hahahahahahaha! /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 21 dec

Vi fortsätter med några sköna blandade klipp från 2000-talet. Team America. Nej nej nej det gååååååår inte hahahahahaha!




/Vrångmannen och Surskägget

Julkalender 20 dec

Hahahahaaaa! Will Ferrell alltså. Vilken kung! Men det poppade upp flera andra riktigt vassa komiker under 00-talet, många som kämpat på en hel del under 90-talet utan det riktiga lyftet. En av dem var Ben Stiller som vi har ett klipp med i dagens lucka (å lägg även märke till Will Ferrell som Mugatu! HAHAHAHAHA!). En annan Steve Carell. Enjoy. /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 19 dec

Då har vi nått fram till 2000-talet. Från millennieskiftet till idag så har det producerats exceptionellt mycket komedier och mycket av det är skräp. Dock kan vi konstatera att vi inte skrattat så mycket som vi gjort under den här senare tiden. Många av de nya komikerna är galnare, farligare och helt enkelt roligare. Vi startar direkt med en gammal SNL-are som gjorde stor succé och blev ännu större på vita duken. Vare sig du hatar eller älskar honom så ÄR han Will Ferrell (och tjänar t.ex mycket mycket mycket mycket mer pengar än dig hela hela tiden och skrattar säkert oftare också vilket du ser i blooperfilmen från Step Brothers längst ner HAHAHAHAHA!). Makaber talang.






Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 18 dec

Vi rundar av 90-talet med lite blandat gott!





/Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 17 dec

Mer SNL-relaterat från 90-talet. Kanske en av de roligaste herrarna, Chris Farley, som tyvärr gick bort alldeles för ung. Här kommer några smakprov på hans komiska genialitet och tajming hahahaha! Farley.



/Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 16 dec

Det finns så mycket kul som är SNL-relaterat på 90-talet så vi skulle kunna ha en helt egen julkalender med bara det som tema. Här mer galenskaper från några av världens största komiska genier. /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 15 dec

Lite mer blandat 90-talskul. Bl.a en av de roligaste förtexter/intron till en film någonsin, någonstans, någon gång hahahaha!


/Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 14 dec

Vi fortsätter med 90-talet. Här finns så mycket bra. Enligt mig var detta guldåldern för SNL där första halvan hade Adam Sandler, Mike Myers, Dana Carvey, Chris Farley, David Spade, Tim Meadows, Chris Rock, Rob Schneider, Molly Shannon, Kevin Nealon och Norm MacDonald och andra halvan hade Will Ferrell, Chris Kattan, Traci Morgan, Cheri Oteri, Tina Fey, Jimmy Fallon och Horatio Sanz. Nu är det inte SNL vi ska titta på, men det finns många bra komedier med SNL-skådisar och vi tar väl direkt en titt på Adam Sandler hahahahaha!



/Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 13 dec

Vi är halvvägs igenom kalendern och skrattmusklerna har fått sig en rejäl omgång hittills. Självklart höjer vi nu tempot och ger er ännu en lucka tillägnad en å samma komiker. Mina damer å herrar, vi snuddade vid honom i förra luckan - Jim Carrey.

HAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAAHHAHAAHAHAHHAHA! /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 12 dec

Avslutar motvilligt 80-talet med en scen ur en liten bortglömd pärla. Den högst ojämna men samtidigt skitroliga UHF från 1989 ("Weird Al" Yankovic hahaha!). Känner ni igen mannen i scenen från bl.a Spanarna på Hill Street? Det är inte Weird Al men det ÄR toppen!



Så glider vi försiktigt in på 90-talet med två förbannade klassiker. Håll i hatten hahahaha!





/Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 11 dec

Fortsätter på 80-talet i dagens lucka.


Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 10 dec

HAHAHAHAHA! Vi bjussar på HELA inledande sketchen i bananasrullen Amazon Women on the Moon (1987). Arsenio Hall hahahaha! Nejnejnej!

/Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 9 dec

Mera Chevy Chase såklart. Hahahaha sköna 80-talet. /Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 8 dec

/Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 7 dec

Hahahahaha guuuuuuuud hjälp det här föööööööör roligt hahahahahahaha! Vi luktade lite på 80-talet i förra luckan redan och nu gasar vi in i det bästa årtiondet med raketfart. /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 6 dec

/Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 5 dec

70-talet fortsätter bjussa på skojigheter (i det här förbannade vädret åååååååh!).


/Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 4 dec

Javisst. Det är Inspector Clouseau (Peter Sellers). Kommentar överflödig. Han får en egen lucka. /Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 3 dec

Det kommer en hel del klipp från 1970 och 1980-talet och ibland flera scener från samma film. Av någon anledning var det riktigt svårt att hitta något skoj från 50-talet. Hur kan 30-talet vara roligare?! Här kommer några godbitar från 70-talet. Mer av det under veckan. /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 2 dec

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHHAHAHAHAAHAHAAHAH! /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 1 dec

December och dags för årets julkalender. Eftersom att julen handlar om att sprida glädje och därmed göra världen till ett bättre ställe är det precis vad vi på Film4fucksake tänker göra. Varje dag fram till julafton blir det en ny lucka med glädje och kul. Och vad är roligare än riktigt bra komedier? Vi har gått igenom tusentals timmar av humorfilm och plockat ut de absolut roligaste scenerna genom tiderna. Så från stumfilmen och framåt, här är några av världens roligaste scener ever!



/Vrångmannen & Surskägget

Religulous

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Bill Maher (känd talkshowvärd och ståuppare i USA vars signum är knivskarp politisk satir/humor) bestämmer sig för att det är dags att skärskåda organiserad religion i sömmarna. Han åker världen runt och träffar företrädare för katolicismen, judendomen och islam. En del är knäppare än andra (mest katoliker i den kategorin), en del är argare än andra (lika delar av den kategorin) och en del har mindre koll än andra (mest jänkare i den kategorin förutom snubben i Amsterdam som har nån sorts marijuanatempel och bara är sjukt pårökt Cheech & Chongstyle hahahahaha). Maher intervjuar både officiella och inofficiella förespråkare och sätter dem på pottan mest hela tiden genom att vara lite mer påläst, ha lite mer koll på de religiösa texterna och rent allmänt bara vara lite mer kvicktänkt. Maher lyckas ge oss en historielektion, en dos religionskunskap och en allmän uppmuntran till att fortsätta vara ateist (alternativt snabbt bli det om man nu är troende) samtidigt som han är för jävla rolig. Inte så illa. Men först och främst handlar filmen om att alldeles för många sväljer alldeles för mycket bullshit varpå de utsätter sig själva och andra för alldeles för mycket bullshit i en extremt påhittad Guds namn de hävdar finns på riktigt. Att 99,9% av alla troende dessutom inte ens har koll på sina egna viktigaste religiösa texter gör det hela ännu roligare/pinsammare. Visst är den extremt vinklad på sina ställen, men överlag bör detta vara en solklar ögonöppnare för att organiserad religion bara är organiserat trams.
/Surskägget

Maria Wern: Inte ens det förflutna

@
/Vrångmannen

Sinister

@@
Tänk vad känslig man kan vara dagen efter en fest. Om något luktar lite unket så är det tio gånger värre på bakfyllan. Man är hungrig men kan inte äta. Man är törstig men kan knappt dricka vatten. Vanliga ljud kan låta som explosioner i skallen. En dålig skräckis kan bli fasansfull. Sinister blev en sådan. I bakfyllan. Ethan Hawke spelar en alkoliserad författare som skriver om riktiga seriemord. Han flyttar in med sin familj i ett hus, där en annan familj mördats tidigare, för att lösa fallet och skriva den efterlängtade succéboken. Han hittar en låda med gammal 8mm-film på vinden som visar hemska saker. Vad är det som händer? Det mesta i Sinister känns krystat. Det skapas förutsättningar så man som filmskapare ska kunna skrämmas och man skiter i hur krystade scener man spottar ur sig bara det är ruskigt. Vilken annan dag som helst skulle jag ha gäspat och tittat på klockan flera gånger. Känslig i huden efter festkväll var det riktigt svårt att värja sig mot den simpla skräcken och jag svalde allt med hull och hår. Sinister är alltså ingen bra film egentligen. Alls. Precis när man tycker att det börjar bli lite intressant så gör den ”fel” igen. Intressant är dock att betyget inte kan bli det sämsta eftersom jag ändå blev rädd, vilket är vad en skräckfilm i första hand ska göra. Att skrämmas. Regissören Scott Derrickson har skrämt mig tidigare med den klart överlägsna The Exorcism of Emily Rose. Den såg jag också bakis och blev livrädd. Har sett om den på senare tid och tycker inte alls den är lika läskig, däremot fortfarande en habil thriller–rysare. Sinister är varken habil eller stabil. Den är en dålig skräckfilm som lyckades skrämmas. Är det dåligt?
/Vrångmannen

End of Watch

@@@+
Gillar ju snutfilmer men blir oftast besviken (ungefär som med skräckfilm). Regissören David Ayer, som tidigare bjussat oss på kompetenta Harsh Times och Street Kings (samt skrev manuset till grymma Training Day) har järnkoll på karaktärer och miljöer. Han måste fan ha bott i slummen någon gång alternativt patrullerat som snut där. Allt känns väldigt autentiskt. Taylor (Jake Gyllenhaal) och Zavala (Michael Pena) är två hårdföra poliser som patrullerar South Central i Los Angeles. Döden lurar varje dag bakom varje hörn och alla som bor där, jag sa alla, verkar vara beväpnade till tänderna och hata snutar så till den milda grad. Vi får följa polisernas farliga vardag via diverse ”naturliga” kameror från bl.a fordon, övervakning, handkameror och liknande för den dokumentära känslan. Har ledsnat på det greppet för längesen men här funkar det förvånansvärt bra och tillför berättandet (om du inte har lätt för att bli åksjuk..). Kul att se America Ferrara (Ugly Betty) som tuff snut också. Inte speciellt originellt, vi känner igen oss, men välgjort, välspelat och bitvis riktigt spännande.
/Vrångmannen

Call Girl

@@@
1976. Valår i Sverige. Tonårstjejerna Iris och Sonja möts på ett ungdomsvårdshem strax utanför Stockholm. De smiter in till stan på kvällarna för att festa lite och träffa killar. Plötsligt dras de in i den undre världens prostitutionsträsk. Bordellmamman Dagmar Glans (en lysande Pernilla August) manipulerar snabbt tjejerna till att ha sex med äldre män. Hon använder sig av falsk vänlighet, elaka hot och löften om massor av pengar. Oftast är det politiker och andra makthavare som tjejerna måste ligga med. Call Girl är en rätt välgjord och snygg film med fantastiskt bra skådespelarinsatser. Den lider också av ett par stora problem. För det första så känns den som två filmer. En så kallad politisk thriller där gråa gubbar röker på kontor (alla röker hela tiden i filmen varenda sekund överallt hahaha!) och historien om tjejerna, deras hemska öden i järngreppet på bordellmamman där snaran sakta dras åt. Den senare är en mycket viktigare och bättre film till skillnad från den första om maktens korridorer som är sövande och känns till stora delar helt onödig. Någonstans som en röd tråd mitt i allt så springer två poliser (en ung och en gammal naturligtvis) omkring och försöker lösa fallet. Det är rätt ospännande men kunde ha blivit. Duktige fotografen Hoyte Van Hoytema har plåtat både denna och Tinker Tailor Soldier Spy och det syns. Som fan. Call Girl är jättebaserad på verkliga händelser och är som sagt riktigt hyfsad. Man blir ändå lite arg när något slags storhetsvansinne verkar ha drabbat produktionen. Någon (regi, manus?) verkar inte riktigt ha grepp om kill your darlingskonceptet utan tar med rubb och stubb och filmen blir lidande. De stora feel badvibbarna infinner sig sällan trots att filmen ska skildra utsatthet, övergrepp, maktmissbruk och människovärden i en värld där allt verkar kunna köpas för pengar. Skärpning alltså med en eloge i kanten, mest till de kvinnliga skådespelarna. Betyget ges till dem och deras berättelse.
/Vrångmannen

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 5

Återigen tre lite kortare recensioner som skrevs back in the day när jag såg filmerna. Och som jag nu helt ärligt inte har en susning om att jag sett eller vad de handlade om.

 

Boys and Girls

@@@
En söt komedi om gränsen mellan vänskap och kärlek. Kan en perfekt vänskap mellan en kille och tjej förbli vänskap eller måste det förr eller senare glida över i kärlek? Clare Forlani är vacker så att det gör ont, och Freddie Prinze Jr är lagom sockersöt och snäll. Jason Biggs från American Pie står för skämten i en biroll, och missa inte slutscenen i eftertexterna.
/Surskägget

The Big Kahuna
@@@
Ibland poppar det upp filmer som utspelar sig mer eller mindre i ett enda rum helt enkelt för att de är baserade på teaterpjäser. The Big Kahuna är en sådan film. Det betyder dock långt ifrån att den är tråkig. Kevin Spacey är fascinerande och Danny DeVito levererar en återhållsam men kraftfull rolltolkning.
/Surskägget

 

 

Bless The Child

@@@
Kim Basinger har en styvson som besitter övernaturliga krafter. En skum sekt är ute efter sonen för att lura in honom på den onda sidan av kraften. Basinger är ovanligt bra som orolig mor, och till och med specialeffekterna håller högre klass än väntat i denna skräckisthriller. Slutet är inte helt oväntat, men ändå godkänt. En liten överraskning.
/Surskägget

Vegas, Baby

@@
Om premissen i "Baksmällan" var allt som hände efter svensexan i Las Vegas är premissen i Vegas, Baby allt som händer under svensexan i Las Vegas. Fem grabbar åker iväg för att fira att en av dem ska gifta sig. Var och en av de fyra andra har styrt upp ett evenemang var under kvällen och förutom att det ska vara kul och roliga svensexegrejer försöker de bräcka varandra i den som ordnar bäst grej. Så långt allt väl. Men allteftersom kvällen lider spårar saker och ting ur mer och mer och det dröjer inte länge innan grabbarna har maffian, arga UFC-snubbar, snuten och mer eller mindre halva stan efter sig. De gäller att hellre fly än illa fäkta och det som verkade kunna bli en kanonkväll blir rätt så usel. Självklart finns det en liten twist på det hela (och den räknar man ut på typ en gång) och slutet gott allting gott. För att vara en typisk tutt-å-pruttkomedi sparar den in på både tuttar och pruttar och de flesta skämt faller rätt pladask till marken. Ibland dras det ut för länge på ett gag och ibland får det inte riktigt tid att utvecklas. Några roliga sekvenser får vi men absolut inget minnesvärt. Det enda jag kommer ihåg är att Kal Penn har en av huvudrollerna och han är tusen gånger roligare i Harold & Kumarfilmerna.
/Surskägget

Abraham Lincoln: Vampire Hunter

@@@
Innan Abraham Lincoln blev USAs 16:e president och sedermera avskaffade slaveriet så var han också en mycket framgångsrik vampyrjägare…HAHAHAHAHA! Enligt filmen och boken den är baserad på så var det tydligen så. Herregud. Idétorkan. Förväntningarna var sjukt låga när jag skulle spana in rullen. Ok, ryske regissören Timum Bekmambetov är en klart kompetent action och fantasiregissör (Wanted, Night Watch) och har bjussat på flera balla stunder i biomörkret. Jag blev faktiskt lite slagen på fingrarna med en gammal linjal och jag gillade det! På något sätt funkade det här. Inget mästerverk någonstans men det finns en riktig story och bakgrund till allt vilket överraskade. Rätt snygg och underhållande (om än lite pajig) actionskräckis som tar sig själv på ett sådant stort allvar så jag nästan köper det. Full fart med skitarga vampyrer som dör våldsamt och blod överallt hela tiden. En skön tjosanrulle för stunden som lämnar noll avtryck. Ibland är det allt man behöver en vrång och regnig afton.
/Vrångmannen

2 x Cuckoo Bananas

Martyrs
@@@
Fransk hårdskräck. Två unga kvinnor ger sig ut för att söka hämnd på de som utsatte den ena flickan för övergrepp och tortyr under flera år som barn. Sen blir det cuckoo bananas. Mest på ett bra sätt. Men också på ett dåligt. Snygg film. Bra skådisar. Spännande. Sjukt psykotiskt våldsamt sådär så det liksom inte finns några gränser. Martyrs är en bra film men också en dålig. Jag vet inte längre. Jag vet inte. Den är hyllad av mästarna och av de flesta älskare av genren. Jag mår dåligt men det var ju kanske bra? Man måste helt enkelt se den och då bli varnad trots rekommendationen. Cuckoo!
/Vrångmannen

I Saw the Devil (Akmareul boatda)
@@@@
Koreansk hårdthriller av Jee-Woon Kim (A Tale of Two Sisters, A Bittersweet Life). När fästmön till en hemlig agent blir bortförd och slaktad av en galen seriemördare så rasar agentens liv och han släpper allt för att hitta galningen och hämnas. I Saw the Devil är en mycket bra film med en i grunden enkel story som görs allt annat än enkel. Den är mycket spännande och cuckoo-bananas-våldsam på sina ställen. En av de galnare mördare ni sett på film sen Buffalo Bill dansade framför spegeln till Goodbye Horses med kuken mellan benen och viskade ”would you fuck me?”. Spännande, kusligt, snyggt, välspelat och helt cuckoo bananas. Se den!
/Vrångmannen

A Lot Like Love

@
Gääääsp. Ashton Kutcher blir kär i Amanda Peet. Hon blir kär i honom. Men de blir inte ihop. Utan ses vart tredje år av en slump. Hmmm. Undrar vad jag ska laga för middag imorgon? Vore gott med någon riktigt mustig gryta nu när det är höst och börjar bli lite kyligt. Sen får jag inte glömma att gå ut och kratta gräsmattan innan löven tar över helt. Gå med soporna sen på kvällen. Kanske måste skynda ner till ICA också, handla den där purjolöken till grytan. Öh va! Filmen. Just det. Kutcher och Peet. Kära. Slump. Vart tredje år. Sen har vi ju tvätten också. Sortera upp svart, vitt och rött. Hinner nog ta tre tvättar ikväll. Eller kanske bara två så gör vi en tredje imorgon. Det blir bra. Fan så mycket roligare än den här sörjan.
/Surskägget

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 4

Dykarna
@@@
Dansk rulle om två unga grabbar som ska dyka lite under sitt sommarlov. De stöter på en sänkt tysk ubåt från andra världskriget som sägs innehålla en stor skatt. Grabbarna blir nyfikna, men samtidigt dyker ett gäng skurkar efter samma skatt. Delvis ganska spännande, men den förlorar lite fart mot slutet. Själva skatten är dock lite av en överraskning.
/Surskägget

 

The Right Temptation

@@@
Rebecca DeMornay är privatdeckare som ska luska reda på om Kiefer Sutherland är otrogen mot sin fru, Dana Delany. DeMornay är inte sämre än att hon blir kär i Sutherland som verkar hysa samma känslor för henne. Lite av standardthriller, men helt godkänd en söndagseftermiddag.
/Surskägget

 

 

 

The Third Miracle

@@@@
Finstämd och tankeväckande film där präst som tappat tron sakta skakar av sig sina inre demoner när han undersöker huruvida en gråtande staty verkligen är äkta eller ej. En långsam film som väcker eftertanke. Ed Harris gör en jätteroll som prästen som tampas med sin alltmer sinande tro.
/Surskägget

Find Me Guilty

@@@
Vin Diesel som lätt överviktig maffiasnubbe? Ja det funkar absolut. Faktum är att Vin förmodligen aldrig varit bättre i sin karriär (kanske med undantag för hans lilla men välspelade roll i Saving Private Ryan). Filmen är baserad på en sann händelse där staten försökte sätta dit cirka 20 maffiamedlemmar med hjälp av RICO-lagen (går i korthet ut på att om snuten kan bevisa att ni är ett gäng och alla är skurkar som hjälper varandra begå brott kan alla i gänget sättas dit för samma brott även om just den personen i fråga inte begått just det brottet...typ). En av maffiagubbarna, charmige Jack DiNorscio (Diesel), bestämmer sig för att han inte vill betala tiotusentals dollar till en advokat och därför beslutar sig att försvara sig själv (vilket man har laglig rätt till i USA). Det Jack saknar i kunskaper om hur lagen fungerar tar han ikapp med sin charm, kvicktänkhet och glimten i ögat. Juryn älskar honom, åklagaren hatar honom och domaren börjar inse att Jack är smartare än han först ser ut att vara. Det som gör filmen så fascinerande är att större delen av filmen utspelar sig i rättegångssalen (rättegången drog ut på tiden, nästan 2 år) och att nästan all dialog är transkriberat från det som faktiskt sas av Jack och de andra maffiasnubbarna. Rätt coolt att få två års mestadels trist rättegång summerad i två timmar spännande film med alla godbitarna på plats. Hur det gick? Självklart blev de frikända, annars hade det väl inte varit mycket till film.
/Surskägget

The Campaign

@@@@
Cam Brady (Will Ferrell) är politikern som beter sig hur illa han vill utan motstånd. Som enda kandidat till guvernörsposten i North Carolina så pratar han sig ur vad fan som helst med lite lögner och propagandamumbojumbo. En dag dyker helylle Marty Huggins upp (Zach Galifianakis) och ställer också upp i valet. Kampen kan börja! Ferrell och Galifianakis i samma rulle regisserade av Jay Roach (Austin Powersrullarna, Meet the Parents) borde inte bli fel och tack och lov blev det inte det heller. Finns inte så mycket mer att säga än det Surskägget skriver i sin recension. Egentligen inget nytt under solen men skrattade hela tiden, ibland så hårt så jag trodde något skulle gå sönder i mig. Bara att se dessa herrar dela tid på duken är fint nog och den är beundransvärt lagom kort - 85 minuter. Dylan McDermott i en fantastisk biroll. Riktigt jävla roligt utan krusiduller. Gott så.
/Vrångmannen

Skyfall

@@@@
Äntligen har man lyckats sparka liv i den nya tidens Bondfilmer med Daniel Craig som Bond på allvar. Casino Royale var bra (gav den tre i betyg på en annan blogg back in the day) men var som vilken annan actionrulle som helst då man valde att plocka bort massa Bondklassiker som "Bond, James Bond", "Shaken, not stirred", tuffa gadgets och en riktigt galen superskurk. Sånt som skilde Bondfilmerna förr från alla andra actionrullar. Uppföjaren Quantum of Solace var en stor besvikelse överlag. Rörig story, trista skakiga actionsekvenser och bara rätt allmänt blek (tycker i efterhand att min tvåa plus är för snällt betygsmässigt, snarare etta plus). Hyste därmed inga större förhoppningar om den här. Men lo and behold. Äntligen gör man det som man borde gjort från början - nämligen att ge små nickningar och erkännanden åt alla de gamla Bondfilmerna samtidigt som man tar in Bond i 2000-talet. Äntligen får Craig säga "Bond, James Bond", han får dricka sin martini, han får lite gadgets (även om det fortfarande skulle kunna vara lite mer) och han får slåss mot en fantastisk superskurk, kanske en av de bästa någonsin. Javier Bardem gör en helt makalös rolltolkning av skurken Silva som är heeeeeeeeeeeeeeeeelt och jag menar verkligen heeeeeeeeeeeeeeelt slut i huvudet. Bardem lyckas förmedla lika delar geni som galenskap och balanserar perfekt mellan att spela över och Oscars-vinna-spela. Kanon! Craig fortsätter att vara en helt okarismatisk Bond som passar den nya Bond som kallblodig mördare perfekt. Det är stinna muskler, smutsiga slagsmål och hårdhänta nävar utan glimten i ögat mest hela tiden. Precis som en modern spion förmodligen skulle vara. Samvetet dövas med mängder av alkohol och det hinns även med ett par kvinnor i processen. En återgång till Bond från förr men med en modern twist. Regissören Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition m fl) rattar sin första stora actionrulle och undviker fällorna med skakig kamera och hetsig klippning och bjussar istället på mycket gammal hederlig spränga-skjuta-slåss-action att man sitter och hoppar av glädje i biofåtöljen. Han tar även tillvara på mycket av dåtidens Bond och hyllar sina föregångare på ett fint och respektfullt sätt samtidigt som han absolut sätter sin egna prägel på filmserien som i år är inne på sitt 50:e år. Slutet hintar om att vi kommer få se mer av den varan i framtida Bondfilmer och plötsligt är jag på mycket länge riktigt sugen på nästa film om ett par år.
/Surskägget

http://www.discshop.se/filmer/bluray/skyfall_blu_ray/P109041

Master of Disguise

@
Men ibland...Dana Carvey, du va ju så kul en gång i tiden, den här skiten, jag blir så ledsen...varför gör man ens...alltså jag fattar inte...sköldpaddsmannen...nejnejnejnej bara nej. Så. Nej. För ibland.
/Surskägget

The Campaign

@@@@+
Skrattade så jag kippade efter andan större delen av filmen. Med två komiska genier i samma film (Will Ferrell och Zach Galifianakis) var det liksom bäddat för skrattsuccé. Och visst levererar herrarna. Ferrell är senator Cam Brady, en lätt George W. Bushliknande snubbe som inte har alla hästar hemma i stallet men som är tillräckligt charmig för att komma undan med det mesta. Galifianakis är Marty Huggins, en hygglig enkel själ som sätter familjen först och som egentligen aldrig haft några ambitioner att bli senator i sitt distrikt tills de skrupelfria finansherrarna bröderna Motch (John Lithgow och Dan Aykroyd i kanonroliga biroller) bestämmer sig för att Brady ska bort och Huggins ska in. Genast uppstår en stor rivalitet där Huggins försöker värja sig från det smutsiga politiska spelet medan Brady som är härdad politiker går all in och smutskastar Huggins så mycket han kan direkt från början i en kampanj om väljarnas röster. Bröderna Motch skickar in kampanjledaren Tim (en fantastisk Dylan McDermott som ej ska förväxlas med Dermot Mulroney vilket de även skämtar om i filmen) som är lika galen som han är farlig och som stylar om Huggins helt och hållet. Kriget kan börja! HAHAHAHAHAHHAHA! Ferrell och Galifianakis mjölkar allt det bästa ur sina karaktärer och scenerna dem emellan är fantastiska. Orkar inte ens tänka på hur mycket som förmodligen improviserades då både Ferrell och Galifianakis är improvisationsmästare. Att man grävt fram Dylan McDermott och gett honom den roligaste rollen ever är så kanon för det är helt otippat. Speciellt som McDermott spelar rollen helt straight som om det vore en politisk thriller och inte en politisk komedi. Smart och genomtänkt rulle som bjussar på sjuttio garv i minuten. Blivande klassiker.
/Surskägget

Rollerball (2002)

@
Remake på gamla 70-tals"klassikern" Rollerball med James Caan. Men där Caanrullen har ambitionen att vara samhällskritisk och nästan lite som en politisk satir på sina håll och kanter (bland allt våld på rollerballbanan) är John "Die Hard" McTiernanregisserade remaken bara en hopslafsad sörja utan mål och mening som dessutom är ful, oengagerande och ibland så stinkusel att det luktar intorkad bärfis i vardagsrummet flera dagar efter att jag sett filmen. Chris "American Pie" Klein är så felcastad i huvudrollen (ser för snäll och go ut för att ens i den vildaste fantasi framstå som tuff och farlig), Jean Reno ser ut att undra varför han skrev på, LL Cool J är mest glad att han slipper rappa och Rebecca Romijn är visserligen både söt och tuff men tackar nog sin lyckliga stjärna att hon skrev på för X-Menserien innan nån såg den här rullen för då hade hon aldrig fått en roll igen. Hade hört från alla möjliga håll och kanter hur dålig den här rullen skulle bara. Förväntningarna var alltså lika med noll. Kan egentligen bara säga att den var lite sämre än jag trodde. Taffligt manus, fula actionscener, ospännande mest hela tiden och rent allmänt rätt förvirrat. Se hellre om Caanrullen (som även har tuffare affisch) än den här gyttjan.
/Surskägget

@
Jag hade glömt. Blev arg av att minnas. Måste glömma igen. Glömma. Igen.
/Vrångmannen

L.A. Gigolo

@@
Ashton Kutcher spelar Nikki, en ung man som lever på sitt utseende i Hollywood och raggar upp rika medelålders kvinnor som ger honom pengar och dyra kläder mot att han har sex med dem och lagar till middagen när de kommer hem på kvällen. Samtidigt passar han på att ha sex med så många andra tjejer han bara kan och är rent allmänt ett ganska stort svin mot både polare och tillfälliga bekanta. Givetvis är detta en livsstil som får konsekvenser. Polarna tröttnar på honom och den rika kvinnan slänger ut honom. Hemlös och hopplös lyckas han få till ett sorts förhållande med Heather (Margarita Levieva) som också försörjer som en sorts lyxprostituerad. Förhållandet är skakigt vilket är lätt hänt då man å ena sidan ska svära varandra evig trohet för att å andra sidan genast hoppa i säng med första bästa rika bekantskap som dyker upp runt hörnet. Hade det här varit som vilken annan romantisk feelgoodrulle som helst hade väl Kutcher och Levieva insett sina misstag och fått varandra i slutet men här väljer filmskaparna att lämna mallen och Levieva försvinner i väg och gifter sig med en rik man hon inte älskar medan Kutcher får börja jobba som matbud ensam och övergiven. Ingen jätteminnesvärd film men rätt skön stämning och en liten inblick i hur det säkert är för alldeles för många LA-bor.
/Surskägget

The Expendables 2

@@@@
HAHAHAHAHA! JAAAAAAAAAAAAAAAAA! Actionet! Öset! Oneliners hela tiden! Alla! ALLA! Sly, Arnie, Dolph, Chucken, Willis, JCvD, Statham och Li. Nu kööööööööör vi! Allt som var bra i första filmen öser man på med i blodfyllda hinkmängder här. Allt är over the top hela tiden, allt är med glimten i ögat hela tiden, allt blod hahaha allt blod överallt hela tiden!!! Det inte bara flörtas med 80-talet och alla tuffaste filmerna då utan liggs helt ogenerat och öppet med dem. Hela tiden. HELA TIDEN! Det är muskler och svett och ådror som hotar att poppa sönder och farliga vapen och största knivarna söder om machetes och galnaste skurken typ ever och så mycket testosteron att alla som ser filmen utvecklar skägg och så mycket macho bullshit att det bara är att ställa sig upp och applådera även hemma i vardagsrummet och explosioner och shoot-outs och tuffa hjältar och en story som är oviktig men som i grund och botten handlar om hämnd. Sååååå jävla bra. Det är fan en femma. EN FEMMA! HELA TIDEN!
/Surskägget
Vrångmannen tyckte nog exakt likadant.

The Amazing Spider-Man

@@
Alldeles för kort tid efter att Sam Raimi drog igång en extremt lyckad trilogi bestämdes det att sparka nytt liv i Spindelmannenfranchisen. Raimi, Maguire et al åkte ut och Marc Webb (med söta lilla romantiska (500) Days of Summer i bagaget) klev in som regissör med Andrew Garfield (lite teveserier, biroller i The Social Network och The Imaginarium of Doctor Parnassus) som Spider-Man. Jag har varit skitskeptisk ända sedan nyheten kom ut att det blir en nystart. Vi får alltså se Peter Parker bli biten av en radioaktiv spindel och förvandlas till Spindelmannen. Igen. Det är bara 10 år sedan vi fick se det sist. Farbror Ben ger visdomsord och blir dödad, Parker är tonåring och vilsen i världen, Faster May den fasta punkten i en skakig tillvaro, en ny superskurk börjar terrorisera New York och New Yorkborna sluter upp bakom vår hjälte och hjälper honom lika mycket som han hjälper dem. Vi har sett allt förut. Ganska nyligen dessutom. I bättre regi av Raimi. Med en bättre Parker/Spider-Man i Maguire. Med en bättre skurk i Green Goblin än i Lizard som här. Hela denna nystart känns därmed ganska poänglös. Vad är det för nytt som tillförs mer än att vi får Gwen Stacy (Emma Stone) istället för Mary-Jane Parker (Kirsten Dunst) och en annan skurk (vilken vi med all förmodan fått i Spider-Man 4 om Raimi tillåtits göra den)? Dessutom lider Lizard av den fulaste karaktärdesignen någonsin i superskurksammanhang. Istället för den vansinnigt farliga och coola krokodilmänniska han är i serierna har man valt att inte ge honom den långa krokodilnosen och istället ser han ut som en vanlig snubbe i lite fjäll. Ödlorna i "V" på 80-talet såg fan mer läskiga och farliga ut. Jisses. Det finns vissa moment som gör att filmen känns okej istället för katastrof (Emma Stone gör ett kanonjobb, Denis Leary som arg polischef med ett hjärta känns väldigt äkta och både Martin Sheen som Uncle Ben och Sally Field som Faster May lyckas skapa egna tolkningar av två väldigt arketypiska karaktärer) men i det stora hela är det mest ett sömnpiller som jag helst sluppit.
/Surskägget
PS. OCH VAR I HELVETE ÄR J JONAH JAMESON!?!?!

Arn: Tempelriddaren & Arn: Riket Vid Vägens Slut

Arn: Tempelriddaren
@
Arn: Riket Vid Vägens Slut
@@
Jan Guillous trilogi om storbondssonen Arn som på 1100-talet blir tempelriddare är en fascinerande, spännande, intressant och historisk resa väl värd att läsa. Stor succé så klart som oftast när Guillou är i farten och självklart skulle detta, liksom Hamiltonböckerna, bli film. Tyvärr svensk film. Hade Guillou sålt av manuset till Hollywood hade vi förmodligen haft en betydligt bättre filmupplevelse (men inte helt säkert, det är bara att kolla in Kingdom of Heaven för att se att stor budget, bra skådisar och bra regissör inte är lika med bra film). Ett av svensk films absolut största nej är användandet av berättarröst. Det funkar aldrig i svensk film. ALDRIG! Givetvis är första kvarten på första filmen helt baserad på en berättarröst som 1) låter fånig 2) låter som om vi tittar på en historisk dokumentär om 1100-talet 3) säger så uppenbara saker att man skäms att filmskaparna trodde att det behövs förklaras 4) ger oss info karaktärerna lika gärna kunde gett oss i dialogform så man sluppit högstadiekänslan av berättarrösten. Denna första kvart kan vara bland det mest pinsamma jag sett på film någonsin. Sakta, sakta reser sig filmen efter detta men efter den skämskänslan den väck hos mig kan filmen aldrig bli annat än en etta. Speciellt som ett jättelångdraget och supersegt mittparti där Arn (spelad som lätt efterbliven av Joakim Nätterqvist vilket jag antar är meningen och inte Nätterqvists fel) och hans kärlek Cecilia (Sofia Helin) träffas och blir kära sänker ner filmen i ett romantiskt b-filmsträsk som trampar vatten utan att komma vidare till något av intresse överhuvudtaget. 30-40 minuter där det inte händer någonting annat än att Arn och Cecilia fånstirrar på varandra lite, rider lite, knappt pussas lite. Den infon hade jag kunnat fått i ett trettiosekundersmontage och så var det bra så. Totalt sett ligger filmerna på lite drygt 4 timmar och en kvart vilket är ungefär en och en halv timme för mycket. Tempot försvinner helt, det är många långa transportsträckor, mängder med onödig info passerar som inte föder vare sig story eller karaktärer och när det väl kommer till det som är lite spännande och pudelns kärna hastas det bisarrt nog igenom. Andra filmen är något bättre på detta än första filmen, mycket för att det är mer spännande grejer som händer överlag. Tyvärr får vi berättarröst även i andra filmens inledning men den hålls till ett minimum och frågan är mest varför man kände att det var värt att ha med den överhuvudtaget. Tvåans problem är att den har två slut, ett där Arn äntligen kommer hem och får sin Cecilia för att sedan spola fram sex år och slänga in Arn i lite mer strid. Visst, det är så i böckerna också, men Guillou lyckas berätta detta på ett mycket mer naturligt och homogent sätt som binder ihop storyn till en helhet mer än att det känns som en helt oberoende story som bara klistrats på sista 45 minutrarna. Det som dock är den STORA anledningen till att Arnfilmerna får dåligt betyg är att man aldrig kan skaka av sig känslan att det vi ser är massa folk som springer runt i medeltidskläder och låtsas vara riddare, bönder och kungar. Ja, självklart är det ju det det är. Skådisar som låtsas etc. Men en film ska lyckas få oss som tittar att glömma detta. Jämför med Viggo Mortensen som ÄR Aragorn i Sagan Om Ringentrilogin. Här spelar det liksom ingen roll hur mycket damm, lera, blod och smuts man gnuggar in i nyllet på skådisarna, man ser att det är låtsasteater (också mycket fascinerande att se 1100-talskaraktärer med silikonläppar) och därmed faller allt som ett korthus. Lite som att titta på lajvare en lördag helt enkelt, och nej, det vill man inte.
/Surskägget
Vrångmannen skäms idag för att det blev en tvåa och inte etta.

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 3

Fler gamla filmrecensioner på filmer jag absolut inte minns att jag sett...och som jag är helt hundra procent säker på har fått minst ett snäpp mer i betyg än de egentligen förtjänar. Jag var så snäll och generös en gång i tiden, sen blev jag Surskägget.

The Secret Sense

@@@
Övernaturlig thriller som visar upp Kevin Bacon på sin bästa sida. Effektiv och spännande upptakt faller i bitar mot ett traditionellt slut, men resan är väl värd att ta ändå. Av någon bisarr anledning har man döpt om filmen, originaltiteln är Stir Of Echoes.
/Surskägget

Passion Of Mind
@@@@
Demi Moore har haft det knackigt ett tag, men detta är en redig comeback. Storyn är briljant. Marie, änka med två barn i Frankrike somnar och vaknar upp som Marty, framgångsrik karriärskvinna i New York. När Marty somnar vaknar hon som Marie. Vem av dem är dröm och vem är verklig? Relationsfilm med annorlunda handling.
/Surskägget

Wish You Were Dead
@@@
En tönt, en skrupelfri bedrägerska och en kvinnlig yrkesmördare snurrar ihop sina påsar i denna komedi som bitvis har samma humor som Oss Torpeder Emellan. Cary Elwes gör sin bästa roll på länge, och Mary Steenburgen är perfekt som white trashkvinnan som gör allt för lite pengar.
/Surskägget

Prometheus

@
Vilket svammel! Vilken sörja! Ett manus som aldrig borde fått lämna den katturinindränkta servett den skrevs på. Ridley Scott har till min stora sorg och besvikelse gått från en mästerregissör (jag har för fan tatueringar med repliker från Blade Runner!) till ett enda stort skämt (började med Kingdom of Heaven någonstans och har bara fortsatt neråt). Det enda positiva jag kan säga om Prometheus är att den verkligen är skitsnygg. Miljöerna, detaljerna, specialeffekterna (med kanske nåt undantag), kläderna, designen - allt är sjukt jävla snyggt. Allt annat i filmen är pure crap. Det är inte engagerande. Det är inte spännande. Det är inte läskigt. Det är inte underhållande. Det är ett gäng skådisar som smyger runt i en fejkad grotta i 105 minuter för att sedan bli slaktade på tre minuter innan den enda överlevande (Noomi Rapace) åker iväg i solnedgången. Det är karaktärer som gör sjukt ologiska saker bara för att manuset kräver det, inte för att situationen karaktärerna befinner sig i kräver det. Vi har två snubbar som uttryckligen säger: "Fy fan vad den här grottan är läskig, ni behöver inte oss så vi åker tillbaka till säkerheten i skeppet nu på en gång, vi ses där sen" för att sedan VARA KVAR I GROTTAN UTAN ANLEDNING ÄNDA TILLS ALLA ANDRA ÅKT TILLBAKA TILL SÄKERHETEN PÅ SKEPPET!!! Det där är inte ens en ologisk lucka i manuset, det är ren och skär lathet, smörja och uselhet från manus"författarnas" sida. Det hjälper inte heller att filmens hjältinna spelas av Noomi som har noll charm, noll karisma och noll kemi med övriga skådisar (kärleksscenen är bara pinsam). Jag känner inte Noomi, hon är säker snäll och smart och jag önskar henne all lycka i livet. Men jag kommer aldrig, aldrig fatta vad alla stjärnregissörer ser i henne. Jag har sett minst 5 000 filmer i mitt liv och tycker att jag kan urskilja de skådisar med talang och de utan, och Noomi i mina ögon har talang som en bladlus. Hade hon kompenserat med superduperkarisma och charm i överflöd hade jag köpt det, men det finns ju inte heller. Med ett så här svagt manus, rätt taffliga insatser från övriga skådisar också (Guy Pearce i sämsta gammelmansmake-upen du sett i ditt liv är skrattretande, Sean Harris som en superarg geolog spelar över så det gnistrar om det, Charlize Theron kör en Kevin Costner och byter inte en min under hela filmen) blir Noomis brister ännu mer uppenbara. Den enda skådisen som kan hålla huvudet högt är Michael Fassbender som roboten David som han lyckas balansera bra mellan stelt robotaktig och lite mystiskt intressant. Jag visste att filmen skulle vara skit när jag såg trailern och hade inga förhoppningar om ett storverk överhuvudtaget. Tyvärr var den ännu sämre än jag kunde ana.
/Surskägget
Vrångmannen hade liknande tankar här.

Ted

@@@@
Jättesuccé på bio i USA. Filmen om John (Mark Wahlberg), hans flickvän Lori (Mila Kunis) och hans bästa kompis sen barnsben, den livs levande teddybjörnen Ted. Seth MacFarlane som skapat Family Guy och gör flera av rösterna i den populära animerade tv-serien står bakom manus, regi och teddybjörnens röst i den här långfilmsdebuten. Han lyckas få Ted att kännas som en person av kött och blod. Man glömmer rätt snabbt bort att det är ett dataanimerat mjukisdjur man sitter och tittar på. Filmen är allt annat än politisk korrekt och är menad för vuxna åskådare då humorn ofta är väldigt grov, även om filmaffischen och typsnittet kan lura en. Det var som vanligt intressant att se ovetande föräldrar komma in i salongen med sina 7-8 åringar och sätta sig ner i biostolen (filmen är från 7 år med vuxet sällskap i Sverige men barnförbjuden i USA). De hade alltså ingen aning om vad som väntade. Vad tyckte jag då? Ted är SKITKUL! Lite spännande, lite söt och helt jävla störd rulle. Hahahahaha! Mark Wahlberg är helt slut och det funkar klockrent för filmen. Den är snygg också och känns riktig film hela vägen. Vad ska jag säga liksom? Gillar man sånt här så älskar man Ted. Är man pryd eller inte vuxen nog att skilja på skämt och ”skämt” så ska man gå och se någonting annat. Det är alltså en hel del kiss och bajshumor, en rejäl dos slapstick, metahumor, sexskämt, knarkskämt och det haglar av popkulturella referenser. Jag garvade ofta så tårarna rann och stämningen i biografen med jubel och applåder gjorde ju självklart sitt till. Då är det kul att gå på bio!
/Vrångmannen

6 Bullets

@@+
B-film som släppts direkt på dvd. En sådär budget och skådespelarinsatser av varierande klass. Samson Gaul (Jean-ClaudeVan Damme) är en före detta legosoldat och är tuffast. Han hjälper numera föräldrar hitta sina barn som blivit bortförda. Efter ett jobb som gått åt helvete där två unga flickor dör av misstag så kryper Samson ner i flaskan och försvinner från radarn. Snart dras han dock tillbaks in i den smutsiga världen av kidnappning och människohandel och blir tvungen att sätta ner foten, i någons HUVUD. Hehehe! Lite kul är det ändå att se Van Damme i gasen igen. Sparkar lite stjärt och ser lite svår ut. För att vara en riktig B-rulle så är det bitvis rätt så välskrivet och välgjort. Helt ok om du vet vad du ger dig in på och sätter ribban på relevant höjd. Det är alltid uppfriskande att bli överraskad när man egentligen haft siktet inställt på skrattfest. Steven Seagal gjorde tjugo sådana här rullar och alla var helt kass. 6 Bullets är ok.
/Vrångmannen

Dagens Hyllning: Pump Up The Volume

@@@@
Dags att väcka liv i en gammal klassisk hållpunkt här på bloggen, Dagens Hyllning, där vi ogenerat hyllar en gammal pärla. Också för att det behövs lite motvikt mot Vrångmannens alla ettor senaste veckan hahahahahaha! Christian Slater var en gång i tiden det hetaste nya namnet som var både cool (tyckte grabbarna) och snygg (tyckte tjejerna) och som dessutom hade talangen att leverera. Nånting hände på vägen och idag är det direkt-till-dvd och teveserier som gäller för denne forne hjälte. Förmodligen en mix av droger, sprit och dåligt humör som gör honom "svår att jobba med" som många andra duktiga skådisar råkat ut för (hej Val Kilmer). Men här, 1990, var han i toppform och allt pekade uppåt. Han spelar high schoolgrabben Mark som på kvällar och nätter piratsänder radio från sin källare (hey kids, det här var långt innan Internet fanns och piratsänd radio var hur tufft som helst) som Happy Harry Hard-on, ett galet alias som älskar att provocera och kasta skit på den superstrikta skolan Mark går på och där hans farsa råkar jobba (vilket ger Mark tillgång till "hemlig" info om lärarna). Fler och fler av de desillusionerade tonåringarna på skolan börjar lyssna på Harry och snart är han ett fenomen som utan att egentligen vilja det leder ett uppror på skolan. Det är eleverna mot lärarna! Snart nog har Harry FBI efter sig och måste överväga om det är värt att fortsätta sända sina rebelliska nattsändningar eller ej. Det är så skönt hjärta i den här rullen och jag har alltid älskat den från första gången jag såg den på bio till de tjugotalet gånger jag sett den sedan dess (bara ett par veckor sedan sist). Mycket är Slaters förtjänst för han levererar så inihelvete i den här. Men även budskapet att man inte ska ta nån skit från makten utan våga vara rebell och leva sitt liv som man själv vill klingar varmt i hjärtat. Man känner verkligen med de maktlösa ungdomarna som mer och mer tack vare Happy Harry Hard-On vågar börja säga ifrån och revolterar mot skolledningen (som naturligtvis styrs med nazistisk järnhand). Har du aldrig sett den här så införskaffar du den snarast. Som high schoolrulle ligger den helt klart topp fem ever.
/Surskägget

Valentine's Day

@@@
Klassisk romcom av romcomregissören Garry Marshall (Pretty Woman, Runaway Bride) där han har lyckats samla ihop en imponerande ensemble där i princip varje liten biroll är ett känt namn. Här kommer de i bokstavsordning: Jessica Alba, Kathy Bates, Jessica Biel, Bradley Cooper, Eric Dane, Patrick Dempsey, Hector Elizondo, Jamie Foxx, Jennifer Garner, Topher Grace, Anne Hathaway, Ashton Kutcher, Queen Latifah, Taylor Lautner, George Lopez, Shirley MacLaine, Emma Roberts, Julia Roberts och Taylor Swift. Puh! Det är en mängd olika stories som vävs ihop och som kretsar kring Alla Hjärtans Dag. Huvudspåret handlar om Kutchers karaktär som driver en blombutik och som naturligtvis har massor att göra på Alla Hjärtans Dag. Resten av karaktärerna vävs in och ut kring blombutiken och varandra på klassiskt Hollywoodmanér. Rätt så basic med andra ord och inga aha-upplevelser. Trean sitter dock som en smäck ändå på grund av alla skådisarna. De flesta är hyggligt duktiga på det de gör och både killar och tjejer i publiken får sitt ögongodis (Biel vinner med en noslängd för min egen del men både Alba och Hathaway är där och slåss). Lagom delar romantik och lagom delar humor (hävdar fortfarande att Kutcher är gravt underskattad komiker, se om That 70's Show och mannen ger snubbelhumorn ett nytt ansikte vi inte sett sedan Jim Carrey) ger en myspysig rulle perfekt till dejten.
/Surskägget

...And Justice for All

@
Pacino. 70-talet. Överspelet. Discomusiken. Den opassande humorn. Överspelet. Skjortflikarna. Det ointressanta. Saliv i mungipan. Byxbenen. Kokainblicken. Överspelet. Det är bara skit kvar av dvdfodralet nu för jag har hoppat på det så länge så jag har glömt bort tiden. Bara skit kvar.
/Vrångmannen

Savages

@@
Oliver Stone. Hur kunde du fucka upp det här? Du fick ju ett filmmanus baserat på en roman som innehåller brutalt med pang-pang, knarkkarteller, tuffingar, kidnappning, kupper och färgstarka karaktärer. Du hyrde in krämen av karismatiska huvudrollsinnehavare som John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro (samt en handfull unga talanger som Taylor Kitsch och Blake ”Gossip Girl” Lively). Du fick en hygglig budget och du handplockade ditt filmteam. Då passar du på att göra vanlig halvboring söndagsfilm av det? Standardthriller 1A som knappt har någonting att tillföra någon någonsin? Oliver ”Glipan” Stone. Hur står det till? Är det någon hemma längre? Du som gav oss fina Plutonen, JFK, Natural Born Killers, Wall Street m.fl och du skrev manus till två gigantiska filmklassiker, Scarface och Conan Barbaren. Du tycker alltså det är på tiden att bli lite lat? Köra lite tjofadderittan? Fan vad less jag blir. Men ok, allt är inte skit. Filmen börjar bra och är hyggligt intressant och spännande en liten stund (för att bli näst intill katastrof). Fotot är vrålsnyggt också (Dan Mindel som bl.a plåtat Enemy of the State, Spy Game, MI3). Savages är våldsam så det förslår (det spelas fotboll med huvuden..) och fläckvis rätt underhållande men det kan det vara att gå på muggen också. Jag bjuckar på en tvåa i betyg men jag känner mig fan riktigt snäll då alltså. Gå i pension nu gubbjävel. Slösa på MIN tid?!
/Vrångmannen

Cosmopolis

@
Robert Pattinson (blekfisen som skelar i Twilightrullarna) spelar en ung miljardär som korsar New York i sin limousin. Han vill besöka sin favoritfrisör (tänk att..). Pattisons livvakt avråder honom då någon hotat den unge knösen till livet. Det är även full kaos i stan då presidenten är på besök. Filmen är baserad på en roman av Don DeLillo som ska vara skruvad som fan. Cosmopolis utspelar sig i stort sett uteslutande i och runt limousinen vilket känns som ett fräscht grepp i tio minuter sen börjar man skruva på sig. Det är rejält långsamt, blir riktigt långtradigt och den stela (men bitvis rätt snygga) stilen samt monoton och sövande dialog blir bara för mycket. Blä. Sen slängs det in små utbrott av våld och sex så man inte ska nicka till för länge hahaha! David Cronenberg har skrivit manus och regisserat. Gillar Cronenberg för det mesta men här gör han ett riktigt snedsteg. David Lynch kanske hade varit en mer intressant regissör för det här verket för vem kan hantera stilla ondskefull och udda stämning som honom? Jag försöker komma på något snällt att säga här. Pattinson är faktiskt helt ok och är väl kanske den enda som kommer undan med hedern halvt i behåll. Nä, man kan inte polera en bajskorv. Skitfilm. Tyvärr.
/Vrångmannen

Rock of Ages

@
Jag avskyr musikaler. Både på scen (gud hjälp mig från himmelen i all din visa kraft och styrka!) och på vita duken ("jag vill ha mina biljettpengar tillbaka och kan du ringa på en ambulans tack för jag har lagt mina avrivna öron i en godispåse.."), med ett endaste undantag. Rock of Ages var alltså aldrig ens menad med mig i åtanke som publik, men den vill så gärna försöka. Nu floppade den hårt på bio och det visar också att t.o.m folk i allmänhet inte ens orkade. Rock of Ages kan vara det sämsta jag sett i år av allt det sämsta, eller snarare det sämsta jag FÖRSÖKT se i år. Det är en kombo av allt jag hatar. Slakten av gammal snäll-rock, pratsjungandet, låtsasmisären, låtsasglamoren, låtsas-låtsas, "busiga" humorn etc. Folk är överallt i synk och i takt, kommer in och utsjungande i bild som i nån jävla musikal... Jag gillar annars de flesta inblandade framför kameran -Tom Cruise, Malin Akerman, Alec Baldwin, Paul Giamatti m.fl. Detta hjälper dock inte det här projektet ett smack. Fruktansvärt dravel. Fruktansvärt.
/Vrångmannen

That's My Boy

@
Man kan inte anklaga mig för att vara speciellt krävande när det gäller komedier. Ge mig slapstick, ordlekar, kiss och bajshumor, klyschor, sketchstaplar och allmän dumhet. Jag sväljer det mesta. Är en enkel prick så. Fick direkt en känsla av att det här skulle vara roligt. Gillar Adam Sandler när han är som bäst (Happy Gilmore, Anger Management) och Andy Samberg (humorkollektivet Lonely Planet, SNL och underskattade långfilmen Hot Rod) har en riktigt rolig och skönt udda stil även om han inte är någon superskådis. Det är ju inte Sandler heller på långa vägar men man gillar dom ändå. ”Handlingen” i grova drag. Sandler spelar Sambergs loser-farsa som dyker upp efter alla år, när det går bra för Samberg, för att snika åt sig pengar. Filmen har typ tre roliga skämt resten är skitdåligt. Det är indirekt och direkt Sandlers fel eftersom det är hans bolag som producerat rullen. Det brukar också finnas gott om roliga sidokaraktärer i en Sandlerfilm men här lyser de med sin frånvaro (James Caan som arg irländsk präst är dock ok). Jag letar efter bättre/roligare karaktärer, ett uns mer hjärna och hjärta i manus och FRAMFÖR ALLT den KOMISKA TAJMINGEN som aldrig infinner sig här. Sandler låter som han har gröt i käften och regissören ligger antingen för länge på en scen så den dör eller klipper ut innan det blivit roligt. Grundstoryn är ok för en pruttrulle som denna men två timmar känns som fyra och jag vill nästan ta ihjäl någon och sen mig själv innan eftertexterna börjat rulla. Det går sjuhundra irritationsmoment per halvt fniss. Sjuhundra. Surskägget kommer minst att ge den en trea. Holy shit, where’s the Tylenol?
/Vrångmannen

Spring Breakdown

@@
Här har vi en komedi jag önskar var bättre än den var. Med superroliga Amy Poehler och Rachel Dratch (båda från SNL) som tillsammans med indiedrottningen Parker Posey spelar en trio tjejkompisar som inte direkt var de populäraste på college och som femton år senare i livet...fortfarande inte är superpoppis är det här en kanonidé på papper (fan känns som att den meningen var lite väl krångligt formulerad men jag tänker ju inte radera och börja om nu när jag skrivit den) som aldrig lyfter. Posey blir skickad av sin chef guvernören (helgalna Jane Lynch du sett i biroller i allt från Talladega Nights, 40 Year Old Virgin, Role Models och Glee) till en Texashåla där årliga spring break (jänkarnas variant på våra finlandskryssningar) ska hållas och guvernörens dotter ska till. Guvernören vill förstås att nån håller ett öga på dottern så hon inte ballar ur. Givetvis är det våra tre hjältinnor som spårar, då framförallt Amy och Rachel. Det bjussas friskt på skämt hela tiden och det är många stora garv, men problemet är att Posey inte är komiker på samma nivå som Amy och Rachel. De hade behövt Kristen Wiig eller nån annan med samma potential för att detta skulle kliva upp några rejäla nivåer. För oss SNL-fans är det dock en given rulle i samlingen. Se upp för Will Arnett och Seth Myers i två helt galna småroller hahahahahaha!
/Surskägget

Battleship

@@
Storsvulstig actionstänkare som vill vara en ny Transformersfranchise (Hasbro, leksaksbolaget som säljer Transformers säljer även spelet "Sänka Skepp" eller "Battleship" som det heter på engelska, så ja, det här är en film baserad på ett gammalt spel som går ut på att sänka motståndarens skepp) men som förhoppningsvis aldrig får nån uppföljare. För att göra det lite spännande slänger man in en bunt utomjordingar som kommer för att invadera jorden. Av nån anledning bestämmer sig utomjordingarna att slåss till havs. Precis på samma ställe som amerikanske och japanska flottan har en gemensam övning. Som av en slump. Det skjuts och sprängs och sprängs och skjuts och volymen ÄR SÅ HÄR HÖG FÖR ANNARS KANSKE FOLK SOMNAR FÖR MANUSET SKREVS AV DAGISBARN MED KRITA PÅ ASFALT EN REGNING DAG NÄR FRÖKEN GICK PÅ MUGGEN. Actionspektakel som det här har man ju inga förväntningar på men lite manus och lite karaktärer kan man väl få bland allt pangpang? Nåja, det är högt tempo och Alexander Skarsgård är med (och dör efter en kvart) (oj spoiler) (hoppsan) vilket är lite kul och det skjuts och sprängs massor. Dessutom får vi Brooklyn Decker (från Adam Sandlers Just Go With It) som är inihelvete läcker. Pangpang och Decker räcker till en tvåa. Knappt.
/Surskägget

@
Här kommer Bulten i Bo, han är snäll och gla'...jaaaaaa han är snäll och gla'!
/Vrångmannen

Gone

@
Jättesöta Amanda Seyfried (en dag kommer hon börja svara på alla mina mail, brev, sms, nattliga telefonsamtal och de tusen röda rosorna jag skickar varje vecka och inse att det är HON OCH JAG!) måste välja bättre filmer än så här framöver. Det här så bedrövligt. Gud. Det ska vara en spännande thriller där Amanda har blivit överfallen av en galning och nu är hon övertygad om att han har kidnappat hennes syster för att komma åt Amanda. Ni hör ju. Istället för att bara kidnappa Amanda om han nu vill få saken ur världen. Det enda som gör filmen sebar överhuvudtaget är att fotot som är skitsnyggt i sin enkla fulhet. Ja ni hörde mig. Filmen utspelar sig i Portland och man har lyckats fånga en grådaskig stämning där staden blir som en egen karaktär av smuts, tristess och fulhet. Snyggt fotat helt enkelt. Amanda gör det hon kan av sin roll men den är så tunt skriven (precis som resten av manuset) att det helt enkelt inte är görbart för att få det intressant. Stort sömnpiller där allt är givet från förtexterna och framåt.
/Surskägget

@
Är det någon där? Hallå? Eko...o...o...o...
/Vrångmannen

The Raid: Redemption

@@@@
The Raid är en larvigt ball indonesisk actionrulle på crack. Letar du efter tunga intriger, lugn romantik och flerdimensionella porträtt så har du kommit alldeles åt galet vilse. Människoliv är värda ”a buck o’ five” här och våldsamt ös är i centrum. Handlingen är som tagen ur tevespelet du alltid vill spela. Rama (karismatiske Iko Uwais) är SWAT-teamledare och tar med sig sin grupp superpoliser till ett höghus i den värsta delen av stan. Huset skall raidas då det högst upp bor en ökänd och bindgalen knarkkung som länge hållt stan i ett järngrepp. Väl inne och högt upp inser Rama och company att de vandrat rakt in i en dödsfälla. De måste fly för att inte slitas i stycken av tusen arga pundare och gangstrar. Hahahaha! Ja, det här är rackarbajsarös från början till slut. Påhittiga slagsmål, nerviga shoot outs och ett adrenalinanfall sällan skådat. Ok, det kanske blir ett slagsmål för mycket här men hellre ett för mycket än för lite som vi säger i branschen! Walesiske regissören Gareth Evans gillar Die Hard och kampsportrullar. Han gillar också att filma i Indonesien (förmodligen för att det är billigt). The Raid är först och främst en ren actionfilm men den är bitvis riktigt spännande också och man har svårt att gissa sig till hur det hela ska sluta. Gareths förra film från 2009 heter Merantau Warrior och den måste jag se typ i förrgår.
/Vrångmannen

@@@
Fullt ös medvetslös mest hela tiden. Mellan alla slagsmål och shoot-outs bjussas det på en hel del tät och tryckande stämning där varje mörk korridor kan vara nästa dödsfälla. Precis som Vrångis skriver är det lite tevespelskänsla där verklighetsförankring slängs ut genom ett fönster så länge ett slagsmål kan se coolt ut. Att jag inte är lika lyrisk beror på två saker: 1. Den version jag fick tag i hade textats av en blind analfabet vilket definitivt förstörde upplevelsen när man hälften av gångerna fick gissa sig till vad fan de snackade om. 2. Det blir för mycket av det goda. Slutslagsmålet mellan en av huvudskurkens toppsnubbar och två snutar mal på och på och på och på och det tycks aldrig ta slut. Efter ett tag har man tröttnat på att se dem spöa skiten ur varandra speciellt eftersom att det är typ samma slag och sparkar hela tiden. Så är det i många av actionscenerna också. Det blir för monotont och för länge. Med det sagt är den absolut sevärd och kul att se en rulle där man inte på förhand känner till skådisarna och alltså inte har en susning om vem som överlever eller ej.
/Surskägget

Looper

@@@@
Året är 2044. Det är bara 30 år kvar tills tidsmaskinen uppfinns. Den blir snabbt olaglig men används ändå av stora kriminella gäng. De skickar tillbaka folk de vill bli av med  till 2044. Där väntar det en ”Looper” (inhyrd mördare) som skjuter ihjäl offret så fort det, bakbunden med säck över huvudet, materialiserar sig. I en mörk och våldsam framtid där allt och alla går att hitta så är detta ett perfekt sätt att spårlöst göra sig av med någon. Joe (Joseph Gordon-Levitt sminkad att se ut som en ung Bruce Willis) jobbar som en Looper och står plötsligt en dag öga mot öga med sitt 30 år äldre jag (Bruce Willis) som blivit skickad tillbaka i tiden av maffian för att bli mördad av sig själv som ung! Looper är cool och annorlunda sci-fi med både hjärta, muskler och hjärna. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson (lysande high school-noirrullen Brick och mysiga misslyckandet The Brothers Bloom) har här skapat en modern klassiker och jonglerar intrig, karaktärer och action som en mästare. Något negativt då? Filmen sackar tyvärr en smula i mitten men på det stora hela så är det här en av de bättre sci fi-thrillers som gjorts på flera år. Smart spänning alltså som också kräver lite mer engagemang av dig som åskådare än de flesta blockbusterfilmer i sommar/höst. Paketerat så här smaskens så är det lättare gjort än sagt.
/Vrångmannen