Hotell Transylvanien 1+2

Hotell Transylvanien
@@@@
Efter att hans fru blivit ihjälbränd av människor bestämmer sig Dracula för att det säkraste för honom och hans dotter är att bygga ett monsterhotell mitt i ingenstans där de kan få vara i fred från de farliga människorna. Problemet är att när dottern växer upp och blir tonåring och ska fira sin 118-årsdag så vill hon ut i vida världen. Dracula gör allt för att hon ska tro att människor är superfarliga tills det av misstag trillar in en amerikansk backpacker som är allt annat än farlig. Adam Sandler (gör Draculas röst) har på senare tid fått smälla ur sig i princip exakt vad han vill på Netflix med varierande resultat så det är kul att gå tillbaka ett par år i tiden och få honom i lite mer strama tyglar. Och Sandler vore inte Sandler om han inte bjöd med alla sina polare. Vi får David Spade, Jon Lovitz, Kevin James, Steve Buscemi, Chris Parnell, Molly Shannon och Fran Drescher i birollerna som alla möjliga monster från Frankenstein till Varulven till Osynlige Mannen etc och i huvudrollerna som dottern och backpackern får vi Selena Gomez och geniet Andy Samberg. Det bjussas förstås på en hel del garv och man lattjar friskt med alla monster och deras styrkor och svagheter. Kul mest hela vägen.
/Surskägget

Hotell Transylvanien 2
@@@
Efter bröllopet i ettan är det dags för att introducera en ny karaktär i tvåan. Japp, ni gissade rätt, Draculas dotter och hennes snurrige människoman får barn som till Draculas stora förtret verkar vara människa och inte monster. Har inte huggtänderna kommit fram innan pojkens femårsdag är det nog bara att kapitulera och inse att grabben är människa. Med bara dagar kvar sätter Dracula igång och gör sitt allra bästa och hemskaste för att locka fram monstret i den lilla pojken. Samma gäng som i första filmen är tillbaka och får tillskott i Mel Brooks som Draculas pappa hahaha. Skämten går lite på tomgång och det är några passager som känns som ren utfyllnad men vi får också ett par sköna garv och den klassiska fina familjestämningen Sandler så ofta bjussar på i sina filmer. Inget märkvärdigt på nåt sätt och man lär glömma den rätt fort men en trevlig film när man väl tittar.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Mel Brooks)

Okej okej okej. Redan 2010 recenserade vi de två filmerna som kommer nedan. Meeeeen dels recenserade jag inte den ena filmen och dels har jag precis sett om dem så med dem helt färskt i minnet kommer här två Brooksfilmer ni läst om förr.

Det Våras För Stumfilmen
@@@@
HAHAHAHAHA! Såhär ska en slipsten dras. Titeln säger allt. Det är en stumfilm och Brooks får chans att slänga in så mycket slapstick att Keystone Kops ringde och grinade för att de var avundsjuka. Marty "galenögat" Feldman visar prov gång på gång i denna vilken skicklig fysisk komiker han faktiskt är och Dom DeLuise ÄR kungen av blickar och miner HAHAHAHAHA! Brooks siktar både högt och lågt men skämten landar alltid mitt i prick. När dessutom dåtidens största stjärnor (Burt Reynolds, Paul Newman, James Caan, Liza Minnelli) hoppar in i cameos och bjussar på sig själva blir det trippelt så kul.
/Surskägget
PS. Och ja, ett av de bästa skämten i filmen är fortfarande att mimkungen Marcel Marceau är den enda som har en replik.
/Surskägget

@@@@
Den var rolig när man var liten och den har varit lika rolig alla tjugotio gånger man har sett den sen dess.
/Vrångmannen

Det Våras För Galningarna
@@@
Mindes den som mycket roligare när jag såg den back in the day. Har tappat en del i tempo och fläkt och några skämt ser man komma farande mot en i trehundra knyck. Med det sagt är det här fortfarande jäkligt kul och vissa scener som när Brooks och Madeline Kahn klär ut sig till gammalt gift par som ska ta sig igenom en flygplatskontroll är otroooooooliga!!! Som vanligt i en Brooksfilm är det mängder med småskämt, skyltar och grejer nästan utanför bild som det gäller att hänga med på eller missa helt. En parodi/hyllning på Hitchcocks mest kända filmer som Psycho, Fåglarna, Vertigo och North By Northwest.
/Surskägget

@@@
Bitvis toppen, men som skägget säger så är den inte fullt så hysterisk som den borde vara. Skön parodi/hyllning.
/Vrångmannen

Julkalender 4 dec

Julen handlar om kärlek, brödraskap, vänskap, familj, värme och gulligullgull. Fint så. Men låt oss icke förglömma att det finns så sjukt mycket jävla skit därute i världen så här kommer en bunt ettor att undvika. Inte bara under julhandeln utan jämnt.

Captivity

@

Gäsp. Gääääääääääääääääääsp. Shit vilken tråkig rulle. Det verkar som att nån för länge sen såg den där skräckrullen Dee Snider knåpade ihop, Strangeland eller vad den hette. Den personen fick för sig att göra samma sak i Saw. Nån annan såg den så blev det Hostel. Och personen som gjort Captivity har nog sett alla tre rullarna och tyckte att det en gång för alla var dags att sätta spiken i kistan på seriemördare-med-skumma-rum-där-offer-torteras-filmer. Elisha Cuthbert är filmens stora affischnamn och det räcker inte långt. Jag tycker hon har presterat ganska okej förut i "24", "Girl Next Door" och "The Quiet", men här verkar hon ha noll koll. Kanske är det regissören. Kanske det soppiga manuset. Kanske hon inte ens bryr sig. Vem vet? Trist och oengagerande är det hursomhelst. Filmen försöker med lite olika twists i handlingen som man ser komma i samma sekund förtexterna börjar rulla. Nej nej nej. Se inte den här. 

/Surskägget

Punisher

@

Vissa filmer pendlar för mycket mellan olika genrer för att det ska bli bra. Det verkar som att regissören är otroligt velig och att han inte haft koll på vilken typ av film han egentligen vill göra. Punisher lider otroligt av detta. Ena sekunden vill man förmedla det svarta och hämndlystna. Andra sekunden är det en actionkomedi med överdrivna serietidningsfajter tänkta att locka barn till skratt. Och i tredje sekunden ska det vara en cowboyrulle. Mitt i allt dyker en oengagerad John Travolta upp som den tristaste skurk sen mannaminne. Annars är det inget större fel på skådisarna. Det är manuset som är den sämsta smörja som skrivits sen typ Battlefield Earth. Kommer ni ihåg filmatiseringen av Punisher med Dolph Lundgren för en herrans massa år sen. Det var en klassisk b-action i gammal hederlig 80-talsstil. Men den rockade jämfört med nyinspelningen. Då fattade man i alla fall att Punisher var en arg och svärtad kille. Man lät honom bo i ett kloaksystem. Och han kom bara ut på natten för att döda skurkar. Mängder av dem. Här bor Punisher i ett hyreshus med grannar. Och han dödar inte särskilt många skurkar. Vad är då poängen med en Punisherrulle? Nä, skit i den här. Försök få tag på Dolphs gamla 80-talsepos istället. Där bjussas det om inte annat på en jävla massa smutsig action åtminstone. Som det bör vara.

PS. Det här är alltså den där Thomas Jane spelar Punisher. Det gjordes ytterligare en Punisherrulle ett par år senare som rockade fett.

/Surskägget

Code Name: The Cleaner

@

Seriöst. Cedric The Entertainer är ett fånigt artistnamn. Redan där borde man ana oråd. Men neeeej. Regissören är mannen bakom Flubber. Där har vi två anledningar till oro. Men neeeeej. Filmens skurkar spelas av Nicolette Sheridan och Mark Dacascos. Alla andra springer åt andra hållet vid det här laget. Men neeeeeej. Surskägget petar in filmen och tittar. I en timme och 31 minuter. När förtexterna rullat klart vet han allt som kommer hända i filmen lika bra som om han skrivit manuset själv, producerat och regisserat. Det är som en tråkig Chris Tuckerfilm (och tro mig, alla Chris Tuckerfilmer är usla). Enda behållningen är Lucy Liu, men nej. Det hjälper inte. Inte på långa vägar.
Se. Inte. Den. Här. Filmen. Punkt.

/Surskägget

Date Movie

@

När Mel Brooks gjorde sina parodier brukade han parodiera en viss genre som t ex västernfilmen (Det Våras För Sheriffen), skräckfilmen (Det Våras För Frankenstein, Det Våras För Dracula), sci-fi (Det Våras För Rymden) eller gigantiska mastodontfilmer (Det Våras För Historien). När bröderna Wayans gjorde parodier blev det parodi på skräckfilmer i synnerhet, och populära blockbusters i allmänget (Scary Movie 1+2). Syftet är förstås att visa på det lite löjliga i skräckvästernscififilmerna så att folk kan skratta åt det hela. Men vad i hela världen är poängen med att parodiera komedier? Komedier är ju liksom redan roliga, och det finns ingen riktig poäng med att återanvända ett skämt igen fast lite sämre och i nåt som ska vara en parodi på originalet. Hursomhelst är det precis det Date Movie gör. Den har sina stunder (när Eddie Griffin får en svettig bringa i nyllet och fyrtio kilo brösthår är jättekul) men överlag är den väldigt onödig. Se nåt av Mel Brooks istället, det är bra grejer det.

/Surskägget

The Covenant

@

En gång i tiden gjorde Renny Harlin rätt så bra och coola actionrullar. Die Hard 2, Cliffhanger och Long Kiss Goodnight till exempel. Jag gillade till och med hans hajrulle Deep Blue Sea som om man tar den för vad det är faktiskt bjussade på lagom doser spänning och action. Men sen hände nåt. Vi fick Driven. Jaha? Och Mindhunters (som kanske är bra, men är det nån överhuvudtaget i hela världen som sett den?). Och Exorcist: The Beginning kanske inte vara världens smartaste projekt att hoppa på. Men så kom den riktiga bomben, den där som kan vara spiken i kistan på en mans karriär (eller förhoppningsvis en grym nytändning). Renny bjussade på The Covenant. Tänk Förhäxad möter She’s All That. Typ. Det är häxmästare och snygga brudar och en pisstråkig story vilken full snubbe som helst kan komma på på trettio sekunder medan han tittar på teve. GÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSP. 

/Surskägget

National Lampoon’s Pledge This

@

Det finns bra collegerullar som Animal House, Road Trip och Old School. Sen finns det helt okej rullar som Van Wilder eller Accepted. Sen finns det tyvärr också de helt usla som Pledge This. Jag kan köpa att man har Paris Hilton i en av huvudrollerna för hon är med som producent. Slänger man upp pengar får man vara med i filmen. Det jag har svårt för att köpa är att de stora skämten uteblir, Paris känns okej som skådis för att alla andra skådisar suger nåt så enormt (minst två av dem var med i den där fejkade dokusåpan Joe Schmo Show vilket säger en hel del) och manuset är rent ut sagt bedrövligt. Undvik.

/Surskägget

Ballistic

@

Ibland kan allting se så bra ut på papper (på filmomslaget alltså) men ändå bli så fel så fel när filmen börjar rulla. Ballistic är precis en sån film. Egentligen finns det inget som säger att det här inte skulle vara en standardaction, en svag trea, kanske tvåa, lite tidsdödare men ändå bra drag. En actionrulle helt enkelt. Den har Antonio Banderas och Lucy Liu (vilket borde borga för nån sorts minimikvalité men icke då) och en massa tuffa explosioner och stunts (bland annat ett jag aldrig sett där vi får följa en stuntman hela vägen ner i ett fall ändå till landningen, kan ha varit trickfilmat, men en gut feeling säger att det var en äkta tagning). Men det spelar ingen roll hur många shoot-outs och bilar som exploderar, filmen var så tråkig att jag somnade efter en timme ungefär. Men vad fan! En actionfilm som folk somnar till. VA! Skärpning goddammit.

/Surskägget

The Cave

@

Varför plågar man sig igenom 90 minuter dynga för när man inte ens får betalt för det? Knappast för att Cole Hauser är med i alla fall. Ett dåligt försök till att blanda Alien med lite grottdykning. Trist story, trist action, trista skådisar, usla specialeffekter och pinsamt förutsägbart slut. Se inte! Varningstrianglarna lyser överallt.

/Surskägget

Julkalendern 3 dec

Det kommer en hel del klipp från 1970 och 1980-talet och ibland flera scener från samma film. Av någon anledning var det riktigt svårt att hitta något skoj från 50-talet. Hur kan 30-talet vara roligare?! Här kommer några godbitar från 70-talet. Mer av det under veckan. /Vrångmannen & Surskägget

The Producers

@@

Mel Brooks gamla örhänge Det Våras För Hitler gick från show till film till show till film igen. Nathan Lane och Matthew Broderick hade huvudrollerna på Broadway nu senast och fick självklart reprisera sina roller i nyfilmatiseringen då Broadwayshowen var en supersuccé. I korthet handlar det om en producent och en revisor som kommer på att man kan tjäna mer pengar på ett fiasko än en succé om man bara fifflar med redovisningen. De letar därför upp det sämsta manus de kan hitta och anställer den sämsta regissören allt för att det ska bli ett redigt dunderfiasko så att de kan casha in och sticka till Rio. Självklart går det inte som planerat. Eftersom att det här är baserat på en Broadwaymusikal får man vara beredd på en hel del sång- och dansnummer, nånting jag i vanliga fall skyr som pesten. Men när Mel Brooks skriver låtarna blir det en hel del kul i texterna och de flesta låtar är rätt så bra (för att vara musikalnummer som jag återigen skyr som pesten i vanliga fall). Broderick och Lane spelar över så det står härliga till och inledande halvtimmen är en tramsig historia med överdriven fars som inte är speciellt kul. Sen dyker Will Ferrell som gammal nazist upp (HAHAHAHAHA!) och är som vanligt heeeeeeeeelt slut och då blir det lite roligare. När sen Uma Thurman som svenska Ulla glider in höjs filmen en nivå till. Ungefär en timme puttrar förbi där man sitter nöjd och glad. Slutet är alldeles för långdraget och segt och man önskar att de bara SLUTAR SJUNGA NÅNGÅNG FÖR GUD SERIÖST! Sammanfattningsvis kan man säga att scenerna med Ferrell är lysande men för få och Uma gör ett klockrent jobb som svenskbrytande Ulla hahahahaha! En film mest för musikalfans eller de allra mest inbitna Brooksfanatikerna (dock ej han som regisserat denna version).

/Surskägget

Julkalendern 22 dec - Mel Brooks

Inte många luckor kvar nu och tyvärr alltför många filmroligheter som vi inte kommer hinna nämna i kalendern. Däremot lever ju bloggen alltid kvar och många har vi redan skrivit om under de åren som gått. Här har vi en man som absolut måste få sin plats i årets julkalender. Mel ”fucking” Brooks. Rolig både framför kameran och bakom. 84 år ung så har han en utomordentlig lista bakom sig av sköna komedier, ofta medverkade han i dem själv och stod även för manus och regi. Filmerna hade en tendens att i Sverige döpas till ”Det våras för..” oberoende vad de handlade om. Lika knäppt som ”Tjejen som…” rullarna. Mel Brooks höll på att skratta ihjäl sig när han hörde detta istället för att bråka om hur de förstört hans filmtitlar i detta avlånga land. Karln har humor. De säger att ett gott skratt förlänger livet och i såfall kommer den här sköna gamla galningen att leva 100 år till. Vi tar en titt på några klassiker.

Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein, 1974)
@@@@
Parodi på gamla svart-vita skräckisar och då i synnerhet Frankensteins monster. Gene Wilder är sonson till den galne Doktor Frankenstein och återvänder till den gamla byn för att experimentera på döda och försöka få liv i dem. Det här är så roligt så det knappt finns någon hejd. Många klassiska scener. Madeleine Kahn hahaha! Peter Boyle som monstret hahaha! Marty Feldman som puckelryggen Igor HAHAHAHA! Om du inte har sett den så lägg till den på din lista nu. Du kommer inte att ångra dig.
/Vrångmannen

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Gene Hackman är fantastisk i sin lilla cameo som den blinde gubben som retar upp monstret tusen varv i sekunden hahahahaha! Härlig pärla för alla som gillar sina sköna skräckklassiker.
/Surskägget

Det våras för sheriffen (Blazing Saddles, 1974)

Det våras för stumfilmen (Silent Movie, 1976)
@@@@
Hahahaha! Detta är verkligen en stumfilm i ordets rätta bemärkelse. Noll repliker, bara ljudeffekter, musik, fars och slapstick. Det är så bra att man baxnar. Mel Brooks som avdankad filmregissör har fått idén att göra en stumfilm och samla ihop de största stjärnorna att medverka (Burt Reynolds, James Caan, Paul Newman m.fl). Med sina två bästa kompisar Marty Feldman i flygmössa hahahaha och Dom DeLuise HAHAHAHAHAHA åker han runt i Hollywood och försöker få sin film gjord. Den enda som har en endaste replik i filmen är mimaren Marcel Marceau som när han blir tillfrågad om han vill vara med i stumfilmen säger ”No!”. HAHAHAHAHAHAHAHAA! Se den häääääär. Varför sitter du och läser bloggen? Se den här rullen nu!
/Vrångmannen

@@@@
Älskar att mimaren Marceau är den enda som har en replik. Sån humor är genial. Påminner mig alltid om att Marceau på toppen av sin karriär släppte en LP "Marcel Marceau Live". Det var knäpptyst i 40 minuter sen kom en minuts applåder! HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Mer sånt.
/Surskägget

Det våras för galningarna (High Anxiety, 1977)
@@@@
Hejdlös drift och hyllning av Alfred Hitchcocks kändaste thrillers. Igen skitkul hela vägen och den lyckas också fånga Hitchcockstämning fantastiskt bra trots all humor (eller kanske på grund av). Mel Brooks tar jobb på ettt dårhus som överläkare men någon vill inte att han ska vara där och snoka. Han lider också av akut höjdrädsla vilket skurkarna naturligtvis tar vara på. Igen massor av klassiska scener. Mel Brooks jagas av 100-tals fåglar som skiter ner honom HAHAHAHA! Blickarna från alla så man aldrig ska veta vem som är bad guy HAHAHAHA! Sitter du kvar och läser? Gå och kolla på Det våras för galningarna nu! Vad är det här?!
/Vrångmannen

Det våras för rymden (Spaceballs, 1987)
@
Oj vad skit den här Vrångmannen kommer att få för det här betyget. Parodi på Stjärnornas krig och andra rymdrullar. Den är inte rolig någonstans. Det går inte att titta på den här filmen. Har jag börjat bli för gammal? För vrång? Tror inte det. Jag gillade den inte som ung och glad heller. Ett riktigt jävla bottennapp tyvärr som funnit sin kultstatus hos filmnördar. Vad hände Mel Brooks? Vad hände? Kanske får ge den en chans till när jag är pruttfull eller något. Det gåååår inte att se den här. Det går inte.
/Vrångmannen

@@@@+
Vrångmannen och jag är oftast vänner, men efter den där helt obegripliga sågningen måste jag nu döda honom nästa gång vi ses. Det här kan vara Mel Brooks finaste stund och han sätter fingret mitt i prick på alla roligheter i Star Wars, Star Trek, Alien och andra sci-firullar. John Candy som halvhunden Barf är magiskt kul. Daphne Zuniga (not in here, this is a Mercedes hahahahaha!) som prinsessan och Bill Pullman (princess, you're ugly when you're angry hahahahaha!) som en blandning av Luke och Han är otroliga. Brooks själv som The Mighty Yoghurt! HAHAHAHAHAHA! Och ge Rick Moranis en Oscar för Dark Helmet (go to ludicrous speed hahahahahahaha!). Hans Dart Vaderparodi är så sjukt jävla rolig. Filmen kryllar av så många oneliners, gags, slapstick, ordvitsar och klockrena karaktärer att det är löjligt. Alla som gillar humor älskar den här. ALLA! Utom en tydligen. Jag börjar starkt ifrågasätta om Vrångmannen har nån humor i kroppen överhuvudtaget efter den sågningen. Vad är det här!? VAD ÄR DET HÄR!?!?!?
/Surskägget

Det våras för slummen (Life Stinks, 1991)
@@@
Mel är tillbaka. Inte i suverän toppform men med en rätt rolig och mer ”normal” komedi än de galna slapstickfarser han tidigare har bjudit oss på. Mel Brooks är en smutsigt rik företagspamp som slår vad om att han kan leva i slummen utan några som helst tillbehörigheter. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. En lite mysig rulle med några sköna garv.
/Vrångmannen

@@
Knappt okej rulle där Mel börjar kännas lite gammal och daterad. Kanske för att han för en gångs skull inte kör en parodi utan en mer vanlig komedi. Några sköna garv finns där men det är långt mellan dem.
/Surskägget



Och vad är det här VAD ÄR DET HÄR!!! Såga Spaceballs! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

Blazing Saddles

@@@@
Japp, det är en western hur man än vänder och vrider på det och roligare film som parodierat genren får man leta efter. En svart man görs till sheriff och skickas till staden Rock Ridge (där alla heter ”Johnson” i efternamn hahaha!) med syfte att irritera stadsborna så pass att dom flyttar därifrån. Härligt onde Hedley Lamarr (en fullkomligt lysande Harvey Korman) kan på så sätt köpa upp marken och bygga en järnväg som drar genom stan. I stan får den nya sheriffen hjälp av en gammal gunslinger (Gene Wilder) som tyvärr stirrat för djupt i flaskan. Mel Brooks har varit ojämn genom alla år men denna står sig stark än idag och är en otrolig skrattfest. Du får alla westernklyschor blandat med komiska guldmoment staplade på varandra. Ok, sen orkar jag inte byfånen Gabby Johnson som vid stadsmötet skall säga sitt HAHAHAAHAHAHAHA! Förbannat bra.
/Vrångmannen



@@@
Mel Brooks gör alltid sevärda rullar, t o m bottennapp som Det Våras För Slummen hade sina stunder (inte många, men ändå). Det Våras För Sheriffen eller Blazing Saddles som den heter i original är som många andra Brooks rullar både grymt underhållande och kul, men även lite märklig. Slutscenen när våra hjältar rider ut från vilda västernstaden rakt ut på Hollywoods gator är klassisk meta-Brooks men samtidigt ganska malplacerad och även om jag om nån älskar metaskämt så har jag lite svårt att svälja just slutet. Därför blir det "bara" en trea i betyg. Men det finns så mycket kul i den här så det är knappt sant. "The sheriff's coming. But he's a ni..." "HOOOORAAAAAY!!!" "No, no, wait, he's a ni..." "HOOOOORAAAAAY!!!!" Hehehehe. Klassiker.
/Surskägget