Playing For Keeps

@@@

Gerard Butler är en före detta fotbollsstjärna som tvingats lägga karriären på hyllan efter en skada. Han hankar sig fram i livet utan vare sig pengar, mål eller mening mer än att han försöker upprätthålla kontakten med sin typ 10-åriga son som bor hon Butlers ex Jessica Biel och hennes nye man. Butlers karaktär är helt enkelt en riktig förlorare som ingen riktigt gillar. Men allt ändras den dagen han hoppar in som tränare för grabbens knattelag. Plötsligt står alla fotbollsmammorna där och suktar efter honom (Uma Thurman, Catherine Zeta-Jones och Judy Greer) och en av de rikare fotbollspapporna (Dennis Quaid) erbjuder honom lite business och väl behövda stålars. Plötsligt pekar allt uppåt för vår hjälte. Självklart leder bollandet av coachroll med föräldrarskap med tre fruntimmer med nya affärsmöjligheter till en jäkla massa förvirringar och intriger som Butler lyckas klura sig ur med nöd och näppe. Det här är väl inget speciellt egentligen men jag gillar Butlers lite vrånga charm och Judy Greer bjussar på några riktigt bra scener som knastokig nybliven singel. Baserad på danska filmen Ingen Match om nu nån sett den.

/Surskägget

Movie 43

@@
Sketchfilm med stora kändisar som medverkar i de olika segmenten (Hugh Jackman, Kate Winslet, Anna Faris, Emma Stone, Richard Gere, Dennis Quaid, Naomi Watts, Kate Bosworth, Halle Berry, Kristen Bell, Uma Thurman, Gerard Butler, Chloe Grace Moretz och många många fler..). Den har sågats vid fotknölarna av en enad kritikerkår och har väl samlat på sig en sisådär niotusen Golden Razzienomineringar för bl.a urk på (film)burk. Nu är ju jag den näst omognaste människan jag känner (Surskägget är nummer ett) och tycker ju att det här är bitvis underhållande larv. Allt håller ju inte på långa vägar. Det är väldigt låg nivå på humorn med mycket kroppsvätskor och sexskämt. Garvar gör jag i alla fall åt det bisarra och det finns något smått befriande med hela grejen, att Hollywoodeliten totalt slängt ut vettet genom fönstret och "busar" till det. En dum rulle som ibland också är fnissigt skoj. Skådisarna verkar ha semester och garvade nog mest av alla.
/Vrångmannen

Nära & Kära

@

Uma Thurman går hos terapisten Meryl Streep och gnäller om sitt rätt så ointressanta och banala liv (buhuuhuu min pojkvän lämnade mig för jag var för tråkig buhuuhuu vad ska jag göra nu buhuuhuu). Streep pushar henne att gå ut och ta för sig. Så när Thurman träffar en femton år yngre kille är det precis det hon gör. Men – och håll i er för här kommer twisten – snubben är Streeps son vilket Streep fattar snabbt nog och sedan sitter i terapisamtal där Thurman berättar intima sexdetaljer om Streeps son. Gud skräpet. Varför ska jag ens bry mig att se sånt här? Filmens enda räddning är Streep som faktiskt är riktigt bra i rollen som vanligt när hon tar sig an nåt. Frågan är varför hon valde att ställa upp i den här lilla indiefilmen som inte tillför ett piss till filmhistorien.
/Surskägget

The Producers

@@

Mel Brooks gamla örhänge Det Våras För Hitler gick från show till film till show till film igen. Nathan Lane och Matthew Broderick hade huvudrollerna på Broadway nu senast och fick självklart reprisera sina roller i nyfilmatiseringen då Broadwayshowen var en supersuccé. I korthet handlar det om en producent och en revisor som kommer på att man kan tjäna mer pengar på ett fiasko än en succé om man bara fifflar med redovisningen. De letar därför upp det sämsta manus de kan hitta och anställer den sämsta regissören allt för att det ska bli ett redigt dunderfiasko så att de kan casha in och sticka till Rio. Självklart går det inte som planerat. Eftersom att det här är baserat på en Broadwaymusikal får man vara beredd på en hel del sång- och dansnummer, nånting jag i vanliga fall skyr som pesten. Men när Mel Brooks skriver låtarna blir det en hel del kul i texterna och de flesta låtar är rätt så bra (för att vara musikalnummer som jag återigen skyr som pesten i vanliga fall). Broderick och Lane spelar över så det står härliga till och inledande halvtimmen är en tramsig historia med överdriven fars som inte är speciellt kul. Sen dyker Will Ferrell som gammal nazist upp (HAHAHAHAHA!) och är som vanligt heeeeeeeeelt slut och då blir det lite roligare. När sen Uma Thurman som svenska Ulla glider in höjs filmen en nivå till. Ungefär en timme puttrar förbi där man sitter nöjd och glad. Slutet är alldeles för långdraget och segt och man önskar att de bara SLUTAR SJUNGA NÅNGÅNG FÖR GUD SERIÖST! Sammanfattningsvis kan man säga att scenerna med Ferrell är lysande men för få och Uma gör ett klockrent jobb som svenskbrytande Ulla hahahahaha! En film mest för musikalfans eller de allra mest inbitna Brooksfanatikerna (dock ej han som regisserat denna version).

/Surskägget

Det Sista Offret

@@@

Oftast när en karaktär ska växa från tonåring till vuxen försöker filmskaparna få oss att tro att samma skådis är både 17 och 37. Lite make-up, lite peruker, lite andra kläder och vips ska en skådis se tio år yngre ut eller äldre ut. Det brukar oftast inte funka. Därför är det rätt skönt att man i Det Sista Offret valt att låta både Uma Thurman och Evan Rachel Wood spela samma karaktär fast i olika faser i livet. Allting blir betydligt trovärdigare att se Evan Rachel Wood spela sökande tonåring än att Uma skulle försökt sig på samma sak.

Diana (Evan/Uma) hamnar som tonårstjej mitt i en skottlossning á la Columbine på sin skola. Hon överlever ett möte med mördaren men självklart är händelsen så stark att den påverkar henne även som vuxen. Mer vill jag inte säga om handlingen för det finns en tvist på slutet (i och för sig rätt uppenbar, men ändå) som jag inte vill förstöra för de som inte kan/vill lista ut den själva. Både Uma och Evan är lysande som Diana, och även om jag personligen föredrar scenerna som kretsar kring Dianas tonårsliv är korsklippningen mellan dåtid och nutid bra gjord och håller igång tempot i filmen på bra sätt. En snygg och bra rulle som inte har det där extra att klättra upp på en fyra i betyg men som ändå är väl värd en titt.

/Surskägget