2xSportfilmer

I, Tonya
@@@@
De av er som är tillräckligt gamla minns säkert den stora skandalen inom konståkning mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan där Kerrigan fick knäet avslaget av hejdukar lejda av Harding så att Kerrigan skulle missa det kommande OS:et så att Harding rätt ohotad skulle kunna plocka hem guldmedaljen. Åtminstone var det så pressen målade upp det hela och Harding var ett tag den mest hatade människa i hela USA. Nu får vi en mer nyanserad bild där vi får följa Hardings rätt så tuffa och hårda liv och också se hur det egentligen gick till (filmen är till stor del baserad på FBI's utredning så vi får anta att det är hyfsat nära sanningen). Mest av allt ska man se detta för Margot Robbies skull som gör en kanontolkning av Harding. Oscarsstatyetter borde kastats på henne för denna men istället fick hon nöja sig med en nominering utan vinst. Intressant och välspelat drama med en hel del komiska inslag. Och ja, tydligen finns det såhär dumma bad guys där ute i världen hahahaha.
/Surskägget

Eddie the Eagle
@@@
Alla älskar en vinnare, men alla älskar en riktigt skön förlorare också. Eddie Edwards hade en enda dröm sedan barnsben. Han skulle vara med i OS. Efter att ha prövat och misslyckats i nästan alla OS-sporter han kunde hitta bestämde han sig för backhoppning som sista försök. Tilläggas här bör göras att Eddie är britt och britterna inte har backhoppare. Den siste backhopparen innan Eddie var nånstans femtio år innan honom och rekordet för ett hopp låg på typ 20 meter. Men såna smådetaljer stoppade inte Eddie som genom galet mod och en stor portion tur lyckades ta sig till OS och dessutom slog de brittiska rekordet med råge på vägen. Det här är en fin feelgoodfilm för alla med en dröm. Ge aldrig upp!
/Surskägget

Logan

@@@@
En annan superhjälte (efter gårdagens Wonder Woman) vars recension fått vänta lite pga alla jävla teman som fullständigt tagit över denna blogg på senare tid. De två första Wolverinefilmerna saknade rätt mycket i termer av bra manus, schysst story och den där odefinierbara Wolverinekänslan (jaja, tvåan var helt okej om man ska vara ärlig). Allt som X-Menfilmerna lyckades förmedla så bra försvann på något sett helt när Wolverine gick solo. Vilket är så sjukt jäkla synd så jag grinar (Wolverine är en av mina absoluta favoriter så när man förstör honom så blir jag gråtfärdig på riktigt). Så kom sista delen i solotrilogin och de lyckas äntligen få till det helt rätt. Vi träffar en lite äldre Wolverine. Han är inte lika snabb och stark längre och han läker inte lika fort. Men han är fortfarande lika jävla stentuff och cool som alltid. Världen har gått vidare och mutanter är nu en utrotningshotad ras som människor jagar som djur. Wolverine hjälper sin gamle vän Xavier att överleva sina sista år så gott som det går samtidigt som de försöker hålla sig borta från trubbel. Det är givetvis lättare sagt än gjort och snart nog har de en massa skurkar efter sig och tvingas fly. James Mangold som kanske mest är känd för karaktärsdrivna, lite långsamma och känslosamma filmer som Cop Land, Girl, Interrupted och Walk the Line har på senare tid gjort lite mer actionspäckade rullar som Knight and Day och nyss nämnda del två i Wolverinetrilogin. Här har han gått tillbaka till det han kan bäst. Det här är karaktärsdrivet och långsamt och han skapar en känsla av en värld som är verklig och där mutanter faktiskt kan leva och verka (istället för att skapa en serietidningsvärld där mutanter finns punkt). Stämningen är fantastisk och samspelet mellan Hugh Jackman som Wolverine och Patrick Stewart som Xavier är lysande. Det är smart och välspelat och snyggt som fan. Jag lutade åt en femma ett tag för det här kan mycket väl vara ett mästerverk, men jag känner att jag vill se om den en gång innan jag bestämmer mig.
/Surskägget

Chappie

@@@
När Vrångmannen ser detta betyg sätter han väl i halsen och svimmar! Han själv var ju allt annat än nöjd med den här rullen. Hahahaha. Regissören och manusförfattaren Neill Blomkamp har på kort tid och enbart tre filmer skapat sig ett namn i filmvärlden. District 9 var en liten indierulle som slog stort, Elysium var hans Hollywooddebut med superstjärnor och Chappie är nu den tredje rullen som på samma sätt som de två första rör sig i samma dystopiska närtidsframtid Blomkamp har gjort sig känd för att porträttera. Även om jag inte är sådär hysteriskt impad av Blomkamps filmer hittills gillar jag hans sätt att skriva karaktärer och handling som känns lite mer äkta än många andras rätt schabloniserade mallar av karaktärer och handling. Visst, Blomkamp använder schabloner han med, skurken är verkligen superskurk, hjälten verkligen hjälte etc, men lyckas ändå undvika de flesta klichéer och hitta nån sorts själ i karaktärerna. Dessutom är det inte helt ovanligt att karaktärerna inte riktigt gör det som man förväntar sig att de ska göra baserat på hur liknande karaktärer i andra filmer brukar handla. Så även här i Chappie. Det känns fräscht och annorlunda samtidigt som man känner igen sig. Visst, vissa bitar är svåra att svälja som när roboten Chappie får sin nya AI installerad och beter sig som en liten bebis ett tag innan han lär sig och "växer" men de scenerna är rätt få och korta tack och lov. Oftast bjuds vi på en intressant och visuellt skitsnygg sci-firulle som i grund och botten handlar om människans förmåga till både gott och ont. Inte kanske superfilosofisk men helt klart mer djup än bara vanlig pangpang.
/Surskägget

Prisoners

@@@@
Väldigt stark och välspelad film om ett kidnappningsfall där två unga flickor blir bortrövade. Polisen Loki (en lysande Jake Gyllenhaal) får fallet på sitt bord och måste bolla de två familjernas ilska, sorg och aggressioner med förhör med misstänkta och försök att hitta nya ledtrådar som ska leda honom till att hitta barnen vid liv. En första misstänkt måste släppas fri vilket leder till att ena pappan (en mycket bra Hugh Jackman) får spel och i sin tur kidnappar den misstänkte för att helt sonika försöka banka ur sanningen ur honom. Problemet är att mannen är på gränsen till att vara förståndshandikappad vilket gör att man aldrig vet om han förstår vad som sägs till honom och vad han själv säger. Handlingen nystas sakta, sakta upp och filmen är till stor del karaktärsdriven med lysande skådisar rakt igenom. Utöver nämnda Gyllenhaal och Jackman ser vi Melissa Leo, Terrence Howard, Maria Bello, Paul Dano och Viola Davis som alla levererar stort. Filmen knyter ihop alla karaktärer, alla ledtrådar och lösa trådar som en riktigt snygg julklapp i slutet och hela vägen dit är underbar att titta på. Påminner i stil och framtoning en aning om Gone Girl utan att vara en kopia (Prisoners gjordes dessutom innan Gone Girl så...). Mycket sevärd.
/Surskägget

@@@@
Japp. Det här är skitbra.
/Vrångmannen

Chappie

@
Robocop möter Boys in the Hood (typ) av regissören till District 9 och Elysium. Neill Blomkamp. Det här er ett sci-fi-action-drama som är så larvigt så jag vet inte vart jag ska börja. Handlingen (?) är snodd från 17 andra filmer och här ska det vara tufft, sorgligt och gulligt på samma gång då skrotade polisroboten Chappie får riktig AI och börjar tänka som en människa ("Mama?"). Dumt, rörigt, och segt. Alla beter sig som ingen skulle göra någonsin. Bra effekter dock men vad hjälper det. Hugh Jackman är bra som "skurk", men vad hjälper det. Vad är det frågan om här? Blomkamp fick in en fullträff med District 9 men det verkar som om han inte är det stora sci-filöfte vi hoppades på, och nu ryktas det om en ny Alienrulle med honom bakom ratten. Peppen, om det ens fanns någon, är som bortblåst. Vart tog mina två fucking timmar vägen? "Papa?".
/Vrångmannen

X-Men: Days of Future Past

@@@@
De första två X-Menfilmerna regisserades med perfekt hand av Bryan Singer som skickligt slussade oss mellan de många karaktärerna från actionsekvens till actionsekvens samtidigt som en trovärdig och intressant story underhöll oss mellan allt pangpang. Sedan dess är det en bunt andra som testat med sådär resultat. Det var först 2011 när Matthew Vaughn (Stardust, Kick-Ass) fick rodret och gjorde en prequel till första X-Menfilmen kallad X-Men: First Class som det blev riktigt intressant igen. Och nu kliver Singer in och gör en dubbel uppföljare. Dels är detta X-Men: First Class 2, dels är det X-Men 4. Vi får följa våra favoritmutanter i både en snar framtid och dåtid där gamla fiender måste samarbeta för att överleva. som vanligt återkommer i alla skådisar från tidigare filmer i sina karaktärers roller så vi får en bra och fin kontinuitet. Storyn kan vara något svår att hänga med i ibland då det är en del studsande mellan tidsåldrarna, och det är nog lite av ett krav att ha sett de tidigare filmerna då all tid i denna satsas på att berätta den här storyn och inte så mycket att berätta vilka karaktärerna är och vad som hänt i tidigare filmer (något Singer redan gjorde i X-Men 2). Det här är precis som det brukar vara när Singer är iblandad, det vill säga snyggt, smart och fartfyllt (med undantag för Jack The Giant Slayer, Gud vilket skräp!). Som X-Menfantast är jag mycket nöjd och även om filmen verkar vara ett avslutande kapitel hoppas jag vi får se mer X-Men och Singer i kombo.
/Surskägget

The Wolverine

@
Wolverine åker till Japan. Där blir han svag och får stryk av alla. Han jämrar sig, gnällgrinar, svimmar, yrslar, om och om igen, genom hela filmen. Någon knuffar honom och då blir han ledsen. Buhuhuhu, sluta knuffas för jag är faktiskt Wolverine. Stackarn. Det kan inte vara lätt alla gånger när folk är dumma mot en. Sopfilm. Surskäggets ressis här.
/Vrångmannen

The Wolverine

@@@

Första Wolverinefilmen var sådär. Många luckor och ett ganska obefintligt manus. Hade därmed inga större förhoppningar på tvåan tills jag såg trailern. Delvis baserad på Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverines äventyr i Japan verkade detta kunna vara allt ettan borde varit. Och även om tvåan är betydligt bättre än ettan är det fortfarande långt ifrån lika bra som X-Menfilmerna. Tycker de skulle vågat luta sig ännu mer på Claremont/Millers miniserie och i princip filmatiserat den rakt upp och ner. Här får vi istället ett par sekvenser som drar ner rejält på tempo och intresse och en skurk som faktiskt känns lite halvt ofarlig och töntig (trots att han nästan lyckas döda Wolverine, bara en sån sak). Tricket med att låta Wolverine delvis och tillfälligt förlora sin läkeförmåga är bara ren och skär lathet från manusförfattarnas sida då det ger dem en enkel förklaring till att Wolverine nu inte är lika farlig och att han faktiskt skulle kunna dö (ungefär som att man låter Stålmannen tappa krafterna av kryptonit, när han är helt osårbar blir det inte spännande, men å andra sidan är det inte speciellt kreativt). När Wolverine dessutom återfår sin förmåga i precis samma sekund som han behöver den som mest gör att man önskar att man kört manuset en vända till i manusmaskinen. Allt som allt en helt okej actionrulle vilket inte är tillräckligt bra när det kommer till Wolverine. Filmer om honom ska vara sjukt bra, inte bara okej.

/Surskägget

Movie 43

@@
Sketchfilm med stora kändisar som medverkar i de olika segmenten (Hugh Jackman, Kate Winslet, Anna Faris, Emma Stone, Richard Gere, Dennis Quaid, Naomi Watts, Kate Bosworth, Halle Berry, Kristen Bell, Uma Thurman, Gerard Butler, Chloe Grace Moretz och många många fler..). Den har sågats vid fotknölarna av en enad kritikerkår och har väl samlat på sig en sisådär niotusen Golden Razzienomineringar för bl.a urk på (film)burk. Nu är ju jag den näst omognaste människan jag känner (Surskägget är nummer ett) och tycker ju att det här är bitvis underhållande larv. Allt håller ju inte på långa vägar. Det är väldigt låg nivå på humorn med mycket kroppsvätskor och sexskämt. Garvar gör jag i alla fall åt det bisarra och det finns något smått befriande med hela grejen, att Hollywoodeliten totalt slängt ut vettet genom fönstret och "busar" till det. En dum rulle som ibland också är fnissigt skoj. Skådisarna verkar ha semester och garvade nog mest av alla.
/Vrångmannen

Real Steel

@@
I en närstående framtid har en ny sport skapats där jättelika robotar boxar skiten ur varandra. Evenemangen är superpopulära och kända robotar hyllas som om de vore riktiga idrottsmän och inte bara maskiner som styrs av människor. Hugh Jackman spelar en f d boxare som gett sig in i robotboxningsvärldens ytterkanter. Hans robotar boxas på nedgångna svartabörsställen där inga regler gäller. Han lever för dagen fram till att en f d flickvän dör och Jackman får sin elvaårige son på halsen. Hur ska det nu gå? Jag skulle vilja gilla det här. Det är snyggt, välgjort, duktiga skådisar, bra specialeffekter, proddat av Spielberg och Zemeckis etc etc. Och hade jag varit tio bast hade det säkert varit den mest spännande film jag sett. Nu är jag ett gammalt Surskägg och ser bara hur man snott rakt av från Rocky (okänd boxningsrobot får chansen mot världsmästaren och efter en enastående prestation där roboten klarar sig alla ronderna förlorar den på poäng mot mästaren) och Over the Top (butter lastbilssnubbe som livet inte varit snällt mot får son på halsen och åker runt på sketna hak och gör sin grej i väntan på Den Stora Chansen och De Stora Stålarna samtidigt som han och sonen kommer närmare varandra hela tiden) med små inslängda doser av Transformers (robotar som slåss mot varandra). Sonen i den här filmen både ser dessutom ut som och beter sig nästan identiskt med grabben i Over the Top. Som om stölden av storyn inte vore nog tydlig redan. Sluta sno från massa Stallonefilmer och tro att ni ska komma undan med det! That shit don't fly.
/Surskägget

@@
Den skiten flyger inte med herr Vrångman heller. En mycket snäll film som vill vara tuff som vill vara snäll som vill vara tuff och som samtidigt snor skamlöst från Stallone. STALLONE?!
/Vrångmannen

X-Men Origins: Wolverine

@@

Att just Wolverine skulle bli den första karaktären att få en egen film av alla X-Men är inte konstigt. Den bistre, arge, vrånge, cigarrökande snubben med klor av adamantium och ett hjärta av guld är förmodligen den mest kände och mest älskvärde av alla X-Menkaraktärer. Det skadade inte heller att Hugh Jackman i första X-Menfilmen lyckades porträttera Wolverine alldeles perfekt och genast blev en publikfavorit. Här går man tillbaka ett gäng år i tiden innan första X-Menfilmen och vi får följa Wolverines första tid i världen från liten knodd upp till händelserna som ledde till att han fick sina adamantiumklor och skelett samt det som skedde efteråt. Vi får också reda på att Wolverine och hans bittra fiende Sabretooth (Liev Schrieber) faktiskt är bröder och att de en gång i tiden var polare. Som vanligt med filmer som gjorts senare men som utspelar sig innan filmer som redan gjorts har man en del problem med att förklara vissa händelser på ett logiskt sätt. Visst, man ser till att Wolverine förlorar alla sina minnen, men det förklarar ändå inte varför Sabretooth i X-Men inte på nåt sätt erkänner Wolverine som sin gamla brorsa (än mindre verkar känna igen honom). Stör mig alltid lite på sånt, men det stora problemet med den här filmen är att den inte engagerar. Det spelar ingen roll hur många coola actionsekvenser man slänger in när manuset ändå känns gjort på en fikarast och allt är lite pangpang men inget under ytan. En Wolverinefilm måste vara mer än så. Okej rulle som borde varit betydligt bättre och som framförallt inte kommer i närheten av samma klass som X-Men och X-Men 2.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

X-Men Origins: Wolverine

@@@
Då har sommarfilmerna sparkat igång. Dessa ofta själlösa, galet påkostade blockbusters med syfte att tjäna sjukt med pengar och sälja ännu mer leksaker eller liknande. Självklart ser man de flesta och lika självklart blir man oftast besviken men hoppas ändå alltid på att hitta guldkorn. Efter tre rullar om Marvelmutanterna X-Men så var det dags för en rulle om den tuffaste av dom alla: Wolverine. Vi följer honom redan som barn i 1800-talets Kanada och fram till idag. Inte mycket till handling egentligen. Wolverine har extraordinära förmågor och går med i en elitstyrka av mutanter som visar sig vara rätt elaka. Han hoppar av och lever som skogshuggare med sin söta flickvän i de kanadensiska skogarna där han döljer sina förmågor. Det förflutna (och hans onda bror spelad av Liev Schreiber) hinner ikapp honom och sen är det action nonstop. X-Men Origins: Wolvereine är en klart sevärd serierulle om man gillar sin action och effekter, effekter, effekter. Hugh Jackman gillar sin karaktär och försöker vara tuffast hela tiden. Rätt kul att se hur Wolverine fick sitt adamantiumskelett som gör honom ännu mer osårbar samt en hel del roliga actionscener. Lättsmält, lättkollad och lättglömd underhållning utan att för den delen vara kass. Ibland är det ok. Synd bara att den inte var några strån vassare.

/Vrångmannen

X-Men: The Last Stand

@@@@
Bryan Singer valde att regissera Superman Returns och registolen för den tredje installationen av X-Men gick till Brett Ratner. Ingen blev ledsnare än jag när jag fick höra detta. Här hade vi alltså en snubbe med Rush Hour (blä), Rush Hour 2 (dubbelblä) och Money Talks (trippeblä) på meritlistan. Jag var mer än skeptisk och när jag klev ur biosalongen tyckte jag filmen var sådär. Men nu har jag sett om den på dvd nyligen och fan om inte Brett lyckas pricka rätt ändå. Stämningen från de två första filmerna är där. Karaktärerna och skådisarna är tillbaka. Och Kelsey Grammer som Beast är lysande. Den följer de två första filmerna troget och alla fans får äntligen se Phoenix bli Dark-Phoenix och bli ond och förgöra typ allt hon rör. Bra skit. Trilogin får faktiskt en riktigt bra avrundning och det är nästan perverst att se hur många mutanter, båda goda som onda, som dödas i diverse olika strider. Här håller man inte tillbaka och även om Singer är skickligare på att fånga det introspektiva mellan actionscenerna, brassar Ratner på med allt han kan och det räcker fan rätt bra det med.
/Surskägget

@@@-
Nix ledsen. Den är bitvis ok och har en del schyssta fighter men det mesta från ettan och tvåan är som bortblåst. Ratner gör ett schysst hantverk och karaktärerna behåller sin charm men rullen blir rätt tjatig efter ett tag och är rätt rörig på sina ställen, man vill berätta för mycket på för kort tid. Någon som är sugen på X-Men Origins: Wolverine efter sågningarna? Inte jag.
/Vrångmannen

X2

@@@@
Klockren uppföljare som tar vid exakt där ettan slutar. Bryan Singer är tillbaka i registolen och räknar stenhårt med att alla som ser den här har sett första delen och struntar därför i att ödsla tid på att introducera våra hjältar igen. Ett par nya mutanter dyker upp och han låter dem få en liten introduktion istället. Främst bland dessa är Nightcrawler som spelas riktigt lysande av Alan Cumming. Det är synd och skam att de inte fick med honom till trean faktiskt för han gör ett av de mest mänskliga porträtten i hela filmserien (vilket inte är så illa med tanke på att han är en blå mutant som ser ut som en djävul). Handlingen spinner vidare på kampen mellan goda och onda mutanter och människor som försöker fängsla och/eller döda alla mutanter. Brian Cox levererar en klockren skurk i Stryker, en snubbe som har en mutant till son, men som hatar mutanter mer än nåt annat och bara vill döda alla. Han lyckas nästan meeeeeen X-Men lyckas hejda honom i sista sekund. Uppföljaren bjussar i princip på mer av allt. Mer action, mer hjärna, mer hjärta, mer mutanter, mer mer mer. Tummen upp.
/Surskägget

@@@@-
X2 har mer fart och action än ettan men tycker ändå det saknas något som ettan hade. Nåväl en skön superhjälterulle är det i allafall och vinner framförallt på en andra och trejde titt om man gillar rullarna om de goda och galna mutanterna. Wolverine är fortfarande tuffast.
/Vrångmannen

X-Men

@@@@
Jag intervjuade Bryan Singer i samband med filmen Sommardåd, och han avslöjade då att hans nästa projekt skulle bli just X-Men. Det visade sig att han inte hade varit ett fan av serierna och inte hade någon direkt koll på mutanterna. Han hade därför påbörjat en diger research och plöjde för full fart igenom det mesta av det bästa i serietidningsväg han kunde få tag på. När filmen väl kom ut visade det sig snart att han läst på riktigt bra. Inte nog med att filmen är snygg som fan med sina blå toner, den känns väldigt förankrad i verkligheten trots att vi snackar om mutanter med krafter som att skapa stormar, läsa tankar och skjuta laserstrålar från ögonen. Singer hade även lyckats ovanligt bra med sin casting. Patrick Stewart som Prof. X och Ian McKellen som Magneto gav projektet en del tyngd, samtidigt som nykomlingen Hugh Jackman som Wolverine stal showen helt och exploderade som stjärna över en natt trots gedigen och lång karriär på teaterscener runtom den engelskspråkiga världen. Även skådisar som James Marsden och Halle Berry fick sina definitiva genombrott här.
Handlingen kretsar kring kampen mellan de goda mutanterna ledda av Prof. X och de onda ledda av Magneto som efter att nästan ha dött i koncentrationsläger som ung jude under andra världskriget nu ser människors förakt mot mutanter på samma sätt som nazisternas förakt mot judarna. Han vill därför slå första slaget och döda alla människor innan de hinner döda alla mutanter. Prof. X ser mer nyktert på saken och vill lära människor och mutanter att samarbeta. Och när Magneto är dum måste Prof. X och kompani naturligtvis stoppa honom. En snygg actionrulle med ovanligt mycket hjärna och stora slevar hjärta.
/Surskägget

@@@@
Det här är klass och låt ingen säga något annat. Klart i topp av Marvelrullarna och med den modesta budgeten i sammanhanget så har det skapats en riktigt bra story med stort hjärta och skön action. Bryan Singer visar här att han inte är en one hit wonder efter Usual Suspects (även om Superman var en besvikelse och Valkyria inget vidare..). Wolverine fuckers!!
/Vrångmannen

Australia

@@@
Jag vet inte om det var för att jag hade för stora förhoppningar på filmen som den inte kunde leverera, eller om det helt enkelt var så att den bara inte var tillräckligt bra. I vilket fall är jag besviken för att på papper var det här en modern klassiker. Regissör är Baz Luhrmann som gett mig två av mina absolut bästa filmupplevelser, Romeo + Juliet och Moulin Rouge. I huvudrollerna har vi Nicole Kidman och Hugh Jackman som båda två är riktigt duktiga skådisar med brett register. Och handlingen skulle vara episk och mäktig.
Det är inte så att filmen är dålig. Det är den verkligen inte. Den är bra. Men den lyfter aldrig som den borde. Kanske ska man smälta den lite och se om den, men det känns tyvärr inte som att den kommer att bli bättre för det (som vissa filmer faktiskt kan bli). Storyn är i grund och botten en rätt enkel kärleksstory mellan Kidman och Jackman förlagd kring andra världskriget och den påverkan kriget hade på Australien. Luhrmann försöker berätta i svepande, grandiosa gester som är hans signum, men den här gången når han inte ändå fram. Jäkligt synd. Men visst, sevärd är den, bara inte världsomskakande som jag såg framför mig.
/Surskägget

Oscarsgalan - Hugh Jackman

Det är uppenbart att Jackman gillar att visa upp sina musikalfärdigheter som värd. Ännu ett bländande musikalnummer (givetvis regisserat av mästaren Baz Luhrman) bjussar karlen på tillsammans med Beyonce. Helt okej litet avbräck från all film.
När vi ändå pratar annat än film. Har ni sett vad Philip Seymour Hoffman har på sig? Han ser fan inte klok ut. Han insåg att han inte har en suck att vinna Bästa Manliga Biroll så han tog det första han hittade i garderoben. Ja ja...
/Surskägget

Deception

@
Ewan McGregor är revisor. Han träffar rike Hugh Jackman på hans feta företag och dom blir vänner. Sen blir McGregor kär i horan med hjärta (söta Michelle Williams från Dawsons Creek). Sen händer det en halv grej på 100 min och sen en tvist eller två. Erotisk thriller my ass! Tråkig film som fan. Undvik. Aaaaaaaah vad skönt när man inte har nåt att skriva om en filmjävel. Jag blev så uttråkad av den här dyngan så bjuder på en bild av Michelle Williams från något helt annat istället.

/Vrångmannen