Logan

@@@@
En annan superhjälte (efter gårdagens Wonder Woman) vars recension fått vänta lite pga alla jävla teman som fullständigt tagit över denna blogg på senare tid. De två första Wolverinefilmerna saknade rätt mycket i termer av bra manus, schysst story och den där odefinierbara Wolverinekänslan (jaja, tvåan var helt okej om man ska vara ärlig). Allt som X-Menfilmerna lyckades förmedla så bra försvann på något sett helt när Wolverine gick solo. Vilket är så sjukt jäkla synd så jag grinar (Wolverine är en av mina absoluta favoriter så när man förstör honom så blir jag gråtfärdig på riktigt). Så kom sista delen i solotrilogin och de lyckas äntligen få till det helt rätt. Vi träffar en lite äldre Wolverine. Han är inte lika snabb och stark längre och han läker inte lika fort. Men han är fortfarande lika jävla stentuff och cool som alltid. Världen har gått vidare och mutanter är nu en utrotningshotad ras som människor jagar som djur. Wolverine hjälper sin gamle vän Xavier att överleva sina sista år så gott som det går samtidigt som de försöker hålla sig borta från trubbel. Det är givetvis lättare sagt än gjort och snart nog har de en massa skurkar efter sig och tvingas fly. James Mangold som kanske mest är känd för karaktärsdrivna, lite långsamma och känslosamma filmer som Cop Land, Girl, Interrupted och Walk the Line har på senare tid gjort lite mer actionspäckade rullar som Knight and Day och nyss nämnda del två i Wolverinetrilogin. Här har han gått tillbaka till det han kan bäst. Det här är karaktärsdrivet och långsamt och han skapar en känsla av en värld som är verklig och där mutanter faktiskt kan leva och verka (istället för att skapa en serietidningsvärld där mutanter finns punkt). Stämningen är fantastisk och samspelet mellan Hugh Jackman som Wolverine och Patrick Stewart som Xavier är lysande. Det är smart och välspelat och snyggt som fan. Jag lutade åt en femma ett tag för det här kan mycket väl vara ett mästerverk, men jag känner att jag vill se om den en gång innan jag bestämmer mig.
/Surskägget

Donald Trump's The Art of the Deal: The Movie

@@@
Hahahaha. Det här platsar egentligen inte in här på bloggen. Dels är det en kortfilm och dels en tevefilm vilket vi egentligen aldrig recenserar. Meeeeeeen när Johnny Depp sminkar sig för att se lite för lik ut som Donald Trump och sedan är ganska sjövild i en parodi på Trumps bästsäljande bok "The Art of the Deal" så får filmen plats här trots allt. Hahahaha Depp är helt galen och går all in i den här rollen helt klart. Rätt tydligt att han inte kommer att rösta på Trump i valet hahaha. Filmen i sig är sådär. Känns som att man slängde ihop allt på en kvart. Men det är halva charmen. Dessutom har man verkligen ansträngt sig så att filmen är sådär 80-talsteveful som det bara kunde vara på 80-talet hahaha. Inget klockrent på nåt sätt men helt klart värt att se.
/Surskägget

Tooth Fairy

@@@
Hahahaha Dwayne Johnson a k a The Rock har ju allt en bra actionstjärna ska ha. Han har utstrålningen, musklerna, utseendet och tillräckligt med skådistalang för att vara intressant även i roller där det inte sprängs ett hus var tredje sekund. Det här är en familjekomedi och ja The Rock funkar här också. Kidsen garvar åt honom i rosa ballerinakjol och han bjussar på sig mest hela tiden. I korthet går det ut på att han blir utvald att vara tandfé ett par veckor som straff för att han får barn att sluta tro på tandféer och andra magiska varelser. Givetvis blir det stor kalabalik när en stor, tuff snubbe ska vara tandfé. Stephen Merchant kliver in som den roliga sidekicken som ska lära upp The Rock att bli tandfé och kemin mellan dem är klockren. Det här har vi sett tusen gånger förr och det är inget nytt under solen. Men med The Rocks charm och Merchants humor är det helt klart sevärt.
/Surskägget

Cemetery Junction

@@@-
Ricky "David Brent" Gervais och Stephen Merchant, männen bakom sköna brittiska serierna The Office och Extras, har här gett sig på sin långfilmsdebut (de delar manus och regititel). Cemetery Junction utspelar sig i England 1973 och kretsar kring tre polare som drömmer sig bort från den nergångna och sömniga lilla staden Reading. Schysst musik ("How can you listen to that queer music? Put on some Elton John"), överlag bra skådespelare, en del rätt roliga scener och tidsandan väl fångad. Filmen är marknadsförd som en komedi men känns mer som en dramakomedi där allvaret faller pladask. Det är inget fel på det här men samtidigt finns det inget som engagerar eller intresserar den här Vrångmannen märkbart heller. Gervais/Merchant kanske ska hålla sig till TV-formatet där i allafall jag tycker de är roliga i 25 minuter åt gången.
/Vrångmannen