Avengers: Infinity War

@@@@@
Dra åt helvete med en rostig spik vad satan i gatans sjuhelvete jäkla bra det här var. Peppen inför den här har varit total och Jebus vad den levererar. Släng in alla hjältarna vi redan lärt oss att älska i sisådär 18 filmer innan den här och vi har den galnaste, mest stjärnspäckade serietidningsactionextravaganzan vi nånsin sett på en bioduk. Det här är lätt den bästa Marvelfilmen hittills och det är inte illa med tanke på konkurrensen. Marvel har ju överlag spottat ur sig 18 väldigt starka filmer innan den här med några få undantag (Guardians of the Galaxy är jag inget jättefan av, speciellt inte tvåan och Black Panther var ju sådär alltså). Det börjar med en rejäl smäll direkt och sedan tar det bara full fart framåt. Det är helt magiskt hur man lyckats smälla in så mycket actionsekvenser och fortfarande kunna berätta en historia. Dessutom har man lyckats skapa en klockren skurk i Thanos (Josh Brolin) som faktiskt på ett sätt har helt rätt i sin galenskap. Man skulle faktiskt kunna argumentera för att man borde göra exakt så som han vill med hela universum för att det då skulle bli betydligt bättre för jorden, miljön och den hälft av befolkningen som överlever. Samtidigt är det förstås en helt koko-bananas-plan så det är inget någon normal person skulle överväga. Balansen där är snygg. Filmen överlag är snygg, specialeffekterna är så bra så att allt måste vara på riktigt och inget kan vara inspelat framför en grön skärm hahaha. Funkar det då att ha ALLA hjältar i en och samma film? Absolut! Att rabbla rollistan skulle ta hela dagen så det skiter vi i, och ni vet ju ändå vilka som är med. Är det nåt jag saknar så är det att jag gärna skulle velat ha lite mer Captain America och Black Widow, de får kanske lite för lite tid på duken. Men Spindelmannen kliver in och levererar med busig entusiasm och då är jag fem bast igen med en Spiddetidning i mina händer och lever mig in i den underbara karaktär Spidde är. Eftersom att jag inte vill dra till med spoilers finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det här lever upp till hypen utan problem och jag har redan köpt biljett för titt nummer två.
/Surskägget

Spider-Man: Homecoming

@@@@@
JAAAAAAAAAA! Äntligen har de fått till en Spindelmannenfilm precis som den ska vara. Inget ont om Raimis Spidderullar (rebooten The Amazing Spider-Manfilmerna pratar vi inte högt om) med Maguire, jag gillade alla tre skarpt. Det var fullt ös, medvetslös och man fick en bra röd tråd genom alla tre filmer. Det man dock missade lite var känslan från serietidningarna. För att vara mer precis, känslan från 70-talet och tidigt 80-tal. När Peter Parker verkligen var en finnig tonåring som aldrig fick till det förrän han drog på sig masken och spöade skurkar hela tiden babblandes en massa skönt nonsens. Vi fick en fin försmak av detta redan i Captain America: Civil War när Spidde dök upp i ett par minuter och tack och lov införlivade man förhoppningarna nu i långfilmen. Det här är löjligt underhållande, kul och snyggt med en lagom balans mellan serietidningsstuk och verklighet. Tom Holland som Parker/Spidde är som född för att spela rollen och jag ser fram emot många fler filmer i den här serien. Michael Keaton som Gamen, eller Vulture som man säger nu när alla ska heta de engelska originalnamnen, är perfekt och raderar det enda frågetecknet jag hade inför den här filmen. Handen på hjärtat, Gamen är inte den mest spännande av Spiddes alla motståndare. Men Keaton och manusteamet har lyckats modernisera en skurk som faktiskt kändes rätt passé redan när han dök upp i serietidningsrutorna back in the day. Jag som älskar Spindelmannen tillsammans med Läderlappen (ja ja Batman som kidsen säger idag) har äntligen fått den Spiddefilm jag velat se sedan jag plockade upp min första Spiddetidning för en sisådär 38 år sen. Halleluja!
/Surskägget

Captain America: Civil War

@@@@
Jajamän, del tre håller för förväntningarna. Även om jag kan tycka att tvåan fortfarande är den starkaste i trilogin (och rent generellt den näst bästa filmen i hela Marvelserien med enbart första Avengers som bättre) så ligger del tre inte så långt efter. Vi öppnar upp med en fartfylld actionsekvens direkt som knyter ihop säcken en del från tvåan innan det är dags för lite sammanfattande handling. Det intressanta är att man här precis som i Batman v Superman: Dawn of Justice tar tag i ett problem som jag alltid funderat på men som ingen serietidningsfilm riktigt berört förrän nu. Nämligen det enkla faktum att en hel del vanligt folk dör som flugor medan hjältarna pucklar på skurkarna. Visst är det coolt att se 40 ton Hulk jaga utomjordingar rakt genom ett hus som sedan rasar omkull. Det vi inte får se dock är förstås de hundratals människorna som dör i raset. De råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle helt enkelt. Batman anklagar Superman för detta. Här är det general Ross (William Hurt) som via FN anklagar Avengers och vill tvinga dem att skriva på ett avtal som ger FN bestämmande rätt över Avengers. Detta i sin tur delar upp Avengers i två läger med Iron Man i täten för de som tycker att man ska skriva på och Captain America i täten för de som tycker att en påskrift är lika med att bli schackpjäser utan egna tankar eller samveten. För Cap'n är det lite för likt vad Hydra en gång var. Häri ligger lite av filmens svaghet. Det är aldrig helt kristallklart varför Iron Man och Cap'n väljer som de gör och deras argumentation för och emot sina respektive ståndpunkter är lite svajiga. Förståeligt förstås eftersom att man måste se till att karaktärerna kan komma överens i nästa Avengersfilm. Balansen mellan att låta hjältar puckla på varandra utan en direkt skurk hanteras väl. Skurken finns i bakgrunden och vi kan heja på både Iron Mans och Cap'ns respektive lag utan att det känns för konstigt. Filmen introducerar också Black Panther som en jävligt ball karaktär vi genast vill ha en egen film om och framförallt äntligen en Spider-Man värd namnet efter att Raimi sa upp sig från registolen. Här är det old school Spidey som gäller, full med oneliners och massa snacka medan han slåss. Precis som det ska vara. Mitt gamla Spideyhjärta klappar extra varmt för denna härliga boost efter de två urtrista Amazing Spider-Manfilmerna. Mer sånt.
/Surskägget

A Guide To Recognizing Your Saints

@@@@@
Shit pommes frites vilken debut manusförfattaren och tillika regissören Dito Montiel sparkade ur sig här (skulle jag aldrig trott efter att ha sett hans minst sagt usla Son of No One). Det här är en karaktärsbaserad fiktionaliserad version av Montiels riktiga uppväxt i ett smutsigt, nedgånget New York i början av 80-talet med polare som alla är halvkriminella eller smått knäppa. Montiel lyckas skriva karaktärer som känns väldigt äkta och genuina, förmodligen har han fångat sina vänner alldeles perfekt. Filmen är dock mer än så. Det är även en uppgörelse med sig själv i vuxen ålder och den totalt fallerade relationen med sin far och filmen pendlar mellan dåtid och nutid på ett snyggt och gränslöst sätt. Förutom att du får intressanta karaktärer och en spännande och intressant inblick i Montiels liv har vi en bunt skådisar, både kända och okända, som levererar stenhårt. Robert Downey Jr är självaste Montiel i vuxen ålder och den som någonsin ens tvekat över vilket grym skådis Downey är behöver bara ta en titt här. Blir man inte bortblåst då vet man inte vad bra skådisar är för något. Vidare har vi Chazz Palminteri som pappan och Dianne Wiest som mamman, Channing Tatum som en kompis från förr och Shia LeBeouf som den unge Montiel. Alla är fan bättre än bäst och känns helt gjutna i sina roller. Vi ska inte heller glömma de lite mer okända ansiktena som Melonie Diaz som spelar Montiels flickvän i tonåren (i vuxen ålder gestaltas hon av Rosario Dawson). Det är bara lyfta hatten av för Montiels debut, mycket bättre är det svårt att bli.
/Surskägget

Avengers: Age of Ultron

@@@@

”Hey big guy...”. Så var det alltså dags för uppföljaren till THE HULK SMASH HIT OF THE SEASON The Avengers. Hur står den sig då mot den första? Mycket väl tycker den här Vrångmannen, som redan sett uppföljarmonstret två gånger på bio. Joss Whedon vet vad han sysslar med och får alla Marvelfans att dregla över de små detaljerna såväl som de stora slagen. Mycket humor, mycket action och allt ser som vanligt ut som att det har kostat en triljard yen (vilket förmodligen är sant). Förutom "the usual suspects", Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), Hulken (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner) så får vi även möta två nya lirare, Scarlet Witch (Elisabeth Olsen) och Quicksilver (Aaron Taylor-Johnson från Kick-Assrullarna). Det är naturligtvis svårt att toppa ettan. Jag anser att den var helt perfekt i sin balla genre. Många av filmerna som fokuserar på de enskilda hjältarna är skitbra (Iron Man, Iron Man 3 och Captain America: The Winter Soldier, i synnerhet) men det är schysst att se dem alla samlade i rättvisans och fredens (?!) tecken. I dessa dagar av FÖR dyra filmer, späckade med specialeffekter och stjärnor så har man nog blivit lite avtrubbad och trött på det hela. The Avengers var den absoluta höjdpunkten och det kommer nog dröja tills vi ser något liknande i serietidningsmått mätt igen. Avengers: Age of Ultron kommer dock rejält nära och hamnar helt klart på min good side, även om jag måste erkänna att jag börjar bli rätt mätt på den här typen av filmpizza.

/Vrångmannen

@@@@
Bam-daba-dam-bam-bam! Serietidningsös utan dess like har vi blivit sjukt bortskämda med på senare år. När man dessutom får en bra ramhandling som dels är spännande ur ett actionäventyrsscenario och dels faktiskt ger oss en inte speciellt smickrande spegelbild på ett samhälle som är en bra bit in i ett övervakningsträsk inte ens Orwell kunde föreställt vet man att det är bra skit. Första Avengersfilmen är precis som Vrångmannen skriver snäppet bättre än allt annat. Dock tror jag att tvåan har potential att segla upp på en femma i betyg efter ett par tittningar till. Efter att ha sett alla andra nio filmer på raken under en sjukt lång maratonhelg framför teven kände jag mig lite mätt när jag väl fick provsmaka del två. För det är ett sjujäkla ös och smart handling i den här precis som i ettan. Hade det här varit del ett hade man skrikit: "JAAAAAAAAAAAAA!!!" och gett den en femma direkt. Som det är nu är man lite bortskämd med alla andra Marvelfilmer som i princip utan undantag varit helt jävla fabulöst bra. Mätt helt enkelt.
/Surskägget

Fyra snabba tvåor

The Hobbit: The Battle of the Five Armies
@@
Jag är så LESS på det här nu! Samma, lika, samma, lika. Utdragna datafighter. Ointressanta karaktärer. Den här TREDJE (!) filmen som bygger på den lilla Bilboboken är så jävla tjatig så jag vill skrika. Anledningen till att filmjäveln inte får en etta i betyg heter Martin Freeman, men t.o.m honom hinner man ledsna på. Uäck, tack för den här tiden och skönt att det äntligen är över. Hej då!
/Vrångmannen




The Judge
@@
Här är tvåan stark och jag känner mig plötsligt lite snål i betygsättandet. Hela skådisensemblen är utmärkt (Robert Downey Jr, Vera Farmiga, Robert DuVall m.fl) men dramat är så by the book och förutsägbart så det lutar åt förolämpande. Man nästan känner hur manusförfattarna suttit och sagt: "Så måste vi ha med det här och sen det här och här händer det här för då är vi i Oscarszonen...". Sevärd, men den irriterar mig.
/Vrångmannen

Fury
@@
Lider av lite samma grej som The Judge. Vi har sett ALLT förut men lite lite bättre. Andra världskrigets fasor. Ett gäng tuffingar och en rookie. Lite SÅDÄR action och mycket melodram, där vi om och om igen, genom långa tal, blir påminda om hur hemskt kriget är. För det visste vi ju inte. Sen en grej till. Gör inte en film som heter FURY och kittla ihjäl mig med pangtrailers för att sen bjussa på en grå och lerig gråtfilm. Jävla...
/Vrångmannen

St. Vincent
@@
Hej, det här är en indierulle. Men ser du inte att det är en indierulle?! Den alternativa musiken då? De knepkufiga och knaskonstiga personporträtten?  Den skeva handlingen som i princip är noll och intet? Mötet mellan en bitter och alkad farbror och en blåögd pojke? Jebus christmas. Vore det inte för att skådisarna är så bra, i synnerhet Bill Murray (som den knep-kuf-knas-konstiga bitteralkade farbrorn med ett hjärta av guld) så skulle betyget sjunka i bott till tonerna av en xylofon, en tramporgel, två munspel (som spelas fel med flit) och eventuellt en mumlande eller för hög sång av nån dåre, fortare än du kan säga Little Miss Sunshine eller Juno.
/Vrångmannen

Iron Man 3

Vi har tidigare recenserat de första två delarna, men för att spara er besväret att leta igenom bloggen kommer Iron Man och Iron Man 2 här och sedan Iron Man 3. Och så slänger vi med The Avengers så har ni allt om Iron Man samlat fint och prydligt på ett ställe.

 Iron Man
@@@@
Jag har aldrig haft en relation till Tony ”Iron Man” Stark som grabb. Det som lästes var Spindelmannen, Läderlappen, Stålmannen, X-Men, Fantastiska Fyran, Daredevil och Hulken. Iron Man dök upp ibland som en birollsfigur här och där, men tyckte aldrig att hans plåtnissedräkt var speciellt imponerande. Visst han kunde flyga och sköt energistrålar men vadå, det var en snubbe i en robotdräkt. Han kändes inte som en riktig superhjälte. Så när det annonserades att filmen var på gång var jag smått skeptisk. Sen fick jag höra att Robert Downey Jr spelade huvudrollen och att Jon Favreau regisserade. Då blev jag lite nyfiken igen. Och visst fan är det en fantastisk superhjälterulle. Downey Jr är lysande (som vanligt) och skänker karaktären hjärta, hjärna och karisma. Plötsligt blev Iron Man en spännande hjälte som man vill veta mer om (vilket vi lär få göra eftersom att det är planerat som en trilogi). Jag har ingen aning om hur nära serien filmen håller sig, men gissar efter att ha tittat på extramaterialet att det är så nära som det bara går. En fartfylld actionrulle som bjussar mest hela tiden.
/Surskägget

@@@@-
Jag hade inte alls läst mycket om Marvelsuperhjälten Iron Man när jag klev in i biografen. Jag visste att det var en man i en "järndräkt" som sparkade stjärt typ. Tony Stark (Robert Downey Jr) är en dryg, charmig miljardär och ett teknologiskt geni som bygger och säljer STORA vapen. Efter en livsomvändande upplevelse så beslutar han sig för att använda sina pengar och sin kunskap till att göra gott. Klassiskt upplägg för en hjälte. Rullen är skitsnygg, ball, rolig, mycket hårdrock och förvånansvärt välskriven och välspelad av alla inblandade. Robert Downey Jr lägger ner minst lika mycket själ och jobb i denna som han gjorde i t.ex Chaplin och övriga prettorullar han tidigare gjorde i ett drogrus. Iron Man lyckas också med konsstycket att vara aktuell (Irakkriget) och på sina håll kännas ytterst trovärdig. Jon Favreau (skådis turned regissör, polare med Vince Vaughn, Swingers, Made...etc etc) visar här prov på att han är minst lika kompetent som många andra A-list regissörer i Hollywood och spottar ur sig en smaskig serietidningsrulle på rätt sida om linjen (Spiderman, X-Men). Lysande insatser från supporting cast som Jeff Bridges, Gwyneth Paltrow och Terrence Howard och ett genuint manus som tar sig tid att berätta historien gör att man förlåter att det på vissa ställen är lite actionfattigt. Klassisk första film där allt bygger upp inför en större tvåa men vilken första film! Skönt också att ÄNTLIGEN sitta i en biosalong däe folk hurrar, garvar och drar på andan i gemensam upplevelse. Det var fan inte igår! Popcorn någon?
/Vrångmannen


Iron Man 2
@@@@
Första Iron Manrullen sparkade stjärt och tog namn och det var härligt att se en vuxen actionserietidningsstänkare som balanserade perfekt mellan "mogen" handling och "störtlöjlig" action. Tvåan är precis som jag hoppades en klockren fortsättning som tar vid där ettan slutade och som bjuder på exakt samma mix av intressant och för genren smart handling med överdrivet spektakulära actionsekvenser. Downey Jr är som vanligt alldeles briljant och man har uppenbarligen anpassat mycket av dialogen till att passa Downey Jr som handen i handsken. Det är snabba, rappa, många repliker ofta levererade till synes spontant (men förmodligen väl repeterat) pang mitt i nån av de andra skådisarnas repliker. Klassisk Downey Jr med andra ord.

Tyvärr har Terrence Howard i rollen som Iron Man Tony Starks bäste vän Rhodey ersatts av Don Cheadle (tydligen över pengabråk samt att Howard ansågs svår under inspelningen av ettan). Cheadle är en bra skådis men tycker inte att han passar lika bra i rollen som Howard. Tack och lov slänger man in Mickey Rourke i en tung roll som superskurk. Fan vad den mannen kan leverera! Och min blivande fru Scarlett Johansson gör en bitvis anonym roll som S.H.I.E.L.D.-agenten Romanoff som dock har en av de ballaste nu-ska-vi-ta-oss-in-på-ett-väl-försvarat-ställe-scen sen Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss sköt sönder hissentrén i slutet av första Matrixfilmen. Jävlar vilket stänk och ös hon (och hennes stuntkvinna) bjussar på där. Att regissör Jon Favreau fortsätter pumpa in högoktanig hårdrock som soundtrack gör verkligen inte saken sämre. Nu ser vi fram emot trean och så Avengersfilmen förstås.

/Surskägget

@@@+

Iron Man 2 håller nästan måttet och ÄR en värdig uppföljare. En skönt ösig rulle precis som ettan även om den bjuder på hela hur-han-blev-till scenariot som alltid är charmigt i en superhjälteaktig rulle (Se första Spiderman t.ex) och kanske lite mer klockren humor. Inget att klaga på här egentligen. Superunderhållning i genren och jag slutade bry mig om för många plotholes eller att vissa grejer anses som overkliga och larviga så fort jag satte mig i biomörkret eftersom det är en SAGA! Jag är extremt omottaglig den typen av diskussion när det gäller den här typen av fiction. Punkt.

/Vrångmannen

 

Iron Man 3

@@@@

Shane "jag skrev manus till Dödligt Vapenfilmerna, stora delar av Rovdjuret utan att få cred för det, Kiss Kiss Bang Bang och The Last Boy Scout" Black kliver in som både manusförfattare och regissör till tredje delen av Iron Mantrilogin. Den som därmed förväntade sig fullt ös medvetslös och mängder med sköna oneliners hårdare än cement levererade av Downey Jr får helt rätt. Black knyter ihop säcken snyggt, petar in referenser till båda de två första rullarna och även The Avengers samtidigt som han slänger in lite lagom mycket referenser till de krigshärdar som existerar på riktigt idag. Men framförallt är det galen underhållning Black vill bjussa på, inte massa politisk action. Därför snor han hämningslöst från sig själv, främst från Dödligt Vapen. Vi får en vit och en svart polare som slåss mot skurkarna (Dödligt Vapenrullarna, Last Boy Scout), slutfight på ett stort fraktfartyg (Dödligt Vapen 2), en hjälte som blir upphängd i händerna och torterad (Dödligt Vapen), fight bland julgranar (Dödligt Vapen) och en handling som utspelar sig kring jul (Dödligt Vapen). Det finns säkert mängder med ytterligare referenser som jag bara inte kommer på just för tillfället. Hahahahaha! Go Black Go! Sno så mycket du vill för det är fortfarande pang på, ös och galet och dialogen är fortfarande klockren. Tror inte heller nån skådis på jorden kan leverera Blacks dialog så jävla bäst som Robert Downey Jr (vilket vi redan såg i Kiss Kiss Bang Bang). En annan snygg grej är att Black låter Iron Manrustningen vara och Downey Jr får slåss mot skurkarna som Tony Stark enbart beväpnad med sitt intellekt, sin superförmåga att uppfinna vapen och alla hans hemmasnickrade vapen. Det gör att det blir lite mer spännande hela tiden för vi vet ju att Stark är mer eller mindre oslagbar i sin dräkt. På detta sätt blir han mänsklig och sårbar. Cred också till Guy Pearce som gör en kanonskurk och Don Cheadle som återvänder som Starks sidekick.

/Surskägget

 

The Avengers

@@@@@

JAAAAAAAAAAAA! Hulk smash! Hahahahahahaha! Jag kan inte riktigt minnas när jag sist gick och såg en film på bio två gånger samma helg. Jag kan nog inte minnas att jag gjort det alls i vuxen ålder faktiskt. Den här helgen hände det. Det lilla försiktiga alstret (...) heter The Avengers och är en film om superhjältar mot superskurkar, en slags skitdyr sagofilm för en smula äldre barn där det händer saker hela hela tiden och man behöver inte analysera särskilt mycket utan bara hänga med som på tivoli. Självklart får vi Joss Whedon (manus och regi) eftersom han utan tvekan var det perfekta valet då han 1) tydligen vet hur man skriver humor och action för en ensemble (Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly, Dollhouse) för att sen rama in det snyggt och 2) är ett stort gammalt fan av Marvels superhjältar och serier i allmänhet. The Avengers är alltså Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), The Hulk (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner). Ni har säkert sett en eller flera av filmerna där de själva figurerar i titelrollen. Nu är de ett omaka team som måste lösa fallet (hahaha!). The Avengers måste samarbeta för att rädda jorden från total undergång då halvgudar och aliens attackerar (för att förklara väldigt enkelt). Filmen är två och en halv timme lång men känns som knappt hälften. Man blir elva år igen i ett par timmar d.v.s den billigaste ungdomskälla eller tidsmaskin man kan lägga vantarna på. Man blir vild av all humor, action, spänning och glädje och efter filmen kan man inte riktigt prata för man har just upplevt något rackarbajsarballt utöver det vanliga. Det känns som om filmen kostat en miljard (och det har den, två t.o.m, i alla fall i svenska kronor). Jag har gillat de flesta superhjältefilmer på den senaste tiden för sån är jag. Den här spöar dom allihop. Den är absolut bäst i sin genre på mycket mycket länge och jag bara längtar tills den kommer i smaskig utgåva för lilla hemmabion så jag kan se den igen och igen. Minns ni att jag såg den två gånger? Betyget blev detsamma bägge gångerna. Vi snackar full pott. Nu ville jag palla äpplen och leka Star Wars på gården men det fick jag tydligen inte för de allra flesta. Jävla livet. Suger hårt ibland. Då är det väl tur att vi har The Avengers 2 att se fram emot så att man kan bli barn för ett par timmar igen, eller hur?

/Vrångmannen

@@@@@
Ja det är bara att kapitulera. Det här är utan tvekan den bästa superhjältefilmen ever. Att se samtliga tuffa superhjältar vi lärt känna i tidigare filmer banka skiten ur skurkarna är extremt underhållande och tillfredställande. Sista halvtimmen är en furiös actionkavalkad med more bang for the buck per minut än vad samtliga Michael Bay rullar haft nånsin. Vrångmannen har redan sagt det som behöver sägas. Jag avrundar med att nämna att Robert Downey Jr verkligen är en skådis i en klass för sig själv. När han är på duken spelar det ingen roll att han är omgiven av hyfsat duktig folk som Sam L. Jackson, Jeremy Renner, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo eller Chris Evans. Det är Downey som äger scenen. Det är en fröjd att se honom visa var skådespelarskåpet ska stå och lämna de andra i hans damm. Den här kommer rulla varm så fort den släpps på dvd. Och då hoppas vi på en director's cut med två timmar till.
/Surskägget

Julkalendern 23 dec

Julafton imorgon och vår kalender kommer till sitt roliga slut. Här tre fantastiska klipp från några av de senaste årens absolut roligaste filmer. /Vrångmannen & Surskägget

Knarkvecka: Less Than Zero

@@
Mörkare tider i det annars pastellrika åttiotalet. Clay (Andrew McCarthy) återvänder hem till Los Angeles under jullovet från college. Han får då reda på att hans ex (Jami Gertz) är tillsammans med Clays bästa vän Julian som blivit knarkare (en grym Robert Downey Jr) och att de nu ”partajar” som om det inte fanns någon morgondag. Julian tycker att livet är en fest och fattar inte varför Clay är så arg och besviken. De är ju äntligen på plats alla tre precis som de gamla dagarna i high school och kan fira julen tillsammans. Mitt i allt lurar också en elak langare som Julian är skyldig på tok för mycket pengar. Less Than Zero (1987) är ett drama baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn. Filmen känns väldigt avlägsen och man kan inte säga att den har åldrats med värdighet. Robert Downey Jrs gripande rollprestation är i stort sett den enda behållningen i mitt tycke. Ett fett soundtrack ackompanjerar dock de glassiga bilderna (om man gillar sitt 80-tal) med bl.a The Bangles, Run DMC och Joan Jett.
/Vrångmannen

@@@@
Återigen är Vrångmannen ute och cyklar. Som vanligt i Easton Ellis värld är det lite för rika snorungar med lite för överdimensionerade problem som egentligen är deras föräldrars brist på empati och tid som ligger och gnager. I L.A. på 80-talet dödade man alla sorger och besvär med sprit, droger och mer droger och om nån nånsin spelat sig själv är det väl just Downey Jr i rollen som den totalt urspårade Julian som mår så dåligt psykiskt att han petar i sig vad som helst för att döva smärtan och blir en tvättäkta pundaralkis på kuppen. Filmen är lika intressant idag som då och vi vet ju att om man skulle byta ut min före detta fru Jami Gertz mot min blivande fru Lindsay Lohan, Downey Jr mot Shia Leboeuf och Andrew McCarthy mot Jake Gyllenhaal så har du en Less Than Zero för 10-talet. Vissa problem ändras aldrig och Hollywood och dess invånare lider av samma skit då som nu.
/Surskägget

(tidigare publicerats som en lucka i vår julkalender 2009)

The Avengers

@@@@@

JAAAAAAAAAAAA! Hulk smash! Hahahahahahaha! Jag kan inte riktigt minnas när jag sist gick och såg en film på bio två gånger samma helg. Jag kan nog inte minnas att jag gjort det alls i vuxen ålder faktiskt. Den här helgen hände det. Det lilla försiktiga alstret (...) heter The Avengers och är en film om superhjältar mot superskurkar, en slags skitdyr sagofilm för en smula äldre barn där det händer saker hela hela tiden och man behöver inte analysera särskilt mycket utan bara hänga med som på tivoli. Självklart får vi Joss Whedon (manus och regi) eftersom han utan tvekan var det perfekta valet då han 1) tydligen vet hur man skriver humor och action för en ensemble (Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly, Dollhouse) för att sen rama in det snyggt och 2) är ett stort gammalt fan av Marvels superhjältar och serier i allmänhet. The Avengers är alltså Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), The Hulk (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner). Ni har säkert sett en eller flera av filmerna där de själva figurerar i titelrollen. Nu är de ett omaka team som måste lösa fallet (hahaha!). The Avengers måste samarbeta för att rädda jorden från total undergång då halvgudar och aliens attackerar (för att förklara väldigt enkelt). Filmen är två och en halv timme lång men känns som knappt hälften. Man blir elva år igen i ett par timmar d.v.s den billigaste ungdomskälla eller tidsmaskin man kan lägga vantarna på. Man blir vild av all humor, action, spänning och glädje och efter filmen kan man inte riktigt prata för man har just upplevt något rackarbajsarballt utöver det vanliga. Det känns som om filmen kostat en miljard (och det har den, två t.o.m, i alla fall i svenska kronor). Jag har gillat de flesta superhjältefilmer på den senaste tiden för sån är jag. Den här spöar dom allihop. Den är absolut bäst i sin genre på mycket mycket länge och jag bara längtar tills den kommer  i smaskig utgåva för lilla hemmabion så jag kan se den igen och igen. Minns ni att jag såg den två gånger? Betyget blev detsamma bägge gångerna. Vi snackar full pott. Nu ville jag palla äpplen och leka Star Wars på gården men det fick jag tydligen inte för de allra flesta. Jävla livet. Suger hårt ibland. Då är det väl tur att vi har The Avengers 2 att se fram emot så att man kan bli barn för ett par timmar igen, eller hur?

/Vrångmannen

@@@@@
Ja det är bara att kapitulera. Det här är utan tvekan den bästa superhjältefilmen ever. Att se samtliga tuffa superhjältar vi lärt känna i tidigare filmer banka skiten ur skurkarna är extremt underhållande och tillfredställande. Sista halvtimmen är en furiös actionkavalkad med more bang for the buck per minut än vad samtliga Michael Bay rullar haft nånsin. Vrångmannen har redan sagt det som behöver sägas. Jag avrundar med att nämna att Robert Downey Jr verkligen är en skådis i en klass för sig själv. När han är på duken spelar det ingen roll att han är omgiven av hyfsat duktig folk som Sam L. Jackson, Jeremy Renner, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo eller Chris Evans. Det är Downey som äger scenen. Det är en fröjd att se honom visa var skådespelarskåpet ska stå och lämna de andra i hans damm. Den här kommer rulla varm så fort den släpps på dvd. Och då hoppas vi på en director's cut med två timmar till.
/Surskägget

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

@@@

Robert Downey Jr är tillbaka som mästerdetektiven Basil Mus...öh jag menar mästerdetektiven Sherlock Holmes med Dr Watson vid sin sida i Jude Laws skepnad. Precis som i första filmen har man tagit böckernas anda och dunkat in enorma mängder adrenalin och action. Dessvärre är själva storyn där Holmes störste och farligaste ärkefiende, professor Moriarty, ska starta världskrig större delen av tiden väldigt rörig (precis som meningen du just läste tre gånger för att få ordning på den). Att man likt en egen Holmes måste sitta och hänga med i alla namn, diaboliska planer och flashbacks för att ha en susning om vad fan som försigår förtar en hel del av känslan. Med det sagt är det här ändå en helt okej uppföljare. Kemin mellan Downey Jr och Law är intakt från ettan och de fortsätter att gnabbas och kivas om allt och inget. Guy Ritchie visar återigen prov på att han är en duktig actionregissör, men vi börjar tröttna litegrann på alla slowmotion flashforwards där Holmes går igenom en fight i skallen innan vi får se den igen "på riktigt". Tycker också att man slarvar bort Moriarty som Holmes värste ärkefiende. Man får aldrig riktigt en känsla av att Moriarty är sådär farlig som han är i böckerna. Visst, lite smart sådär, men aldrig ett tvättäkta hot mot Holmes. Synd. Filmens stora minus är dock Noomi Rapace. Med tanke på att hon läser repliker på modersmålet svenska som om hon haltade på styltor krävs ingen filmexpert för att lista ut att när hon läser repliker på engelska låter det som om hon var enbent och haltade runt på styltor. Styltigt med andra ord (eller exakt samma ord faktiskt). Hon har en min filmen igenom och jag väntar nu bara på när hon och Kevin "Stenansiktet" Costner ska spela in en romantisk komedi tillsammans.

/Surskägget

@@@
Här tycker vi precis likadant jag och Skägget. Är det vår i luften hahaha?! Inget mer att tillägga förutom att Noomi Rapace gled in på en räkmacka i Hollywood och är pinsam att titta på i den här rullen. Jag är ledsen och vill inte vara elak men fan jävlar vad dåligt, ge mig en peruk så hoppar JAG in istället. Hon kanske blir bättre och säkrare med tiden (och på vägen förstör hon efterlängtade Prometheus). Jag gillade henne åtminstone i Millenniumrullarna. Där var hon snarare det enda som var ok. Hon skulle kanske hållit sig till svensk produktion men samtidigt pengarna. Gud pengarna.
/Vrångmannen

Due Date

@@@
Jag känner mig lite lite snäll som sätter en trea i betyg. Kanske för att jag vet att Due Date kommer att växa en aning med tiden när man ser om den med mindre förväntningar. Den har absolut sina stunder med några fantastiska gags men samtidigt känns den hastig och tillgjord på ett sett som t.ex varken Old School eller The Hangover gjorde av samma regissör (Todd Phillips). Robert Downey Jr är i toppform och Zach ”Ge dig med skägget innan jag skrattar ihjäl mig” Galifianakis är makalös men det känns som att det finns en bättre och roligare film här någonstans om man gett manuset några vändor till samt bitvis inte spårat ut sådär FÖR mycket. Dessutom de bitarna som ska vara lite seriösa och känsliga känns helt bängt åt helvete i en sån här film och lurar inte mig för fem öre. Hur som helst är Due Date inte dålig den är bara inte så bra som den skulle kunna vara. Ett annat galet skäggs tokhyllning hittar ni HÄR.
/Vrångmannen

Due Date

@@@@

Hahahahahahaha snälla snälla snälla Zach Galifianakis jag orkar inte längre. Du har tagit sönder nåt i mig. Varje gång jag ser dina tomma ögon och ditt stora skägg skrattar jag tills jag gråter. Sen skrattar jag lite till. Och sen när jag inte trodde att det fanns mer skratt i mig pressas det sista fram tills jag blöder näsblod. Sist var det nåt som lät som ett träd som faller i skogen (men om du inte har tio fåglar i handen hur ska du då kunna bevisa det!) (DET!) i trakten av mina lungor och sedan dess har jag varit en halv man. Du och din regissör Todd Phillips gav oss underbara, härliga Baksmällan som direkt klev upp på topp-tio roligaste komedier nånsin och i sanning är en modern klassiker. Due Date lyckas väl, handen på hjärtat Zach, inte bli riktigt samma mästerverk men fy helvete vad rolig den är. Den smyger sig på en som en köttätande amfibie. Lurar lite i vassen först och slänger sig sen över en som en vild och blodtörstig zebra. Ju längre filmen går desto galnare och roligare blir det. Och Zach, jag måste säga att Robert Downey Jr är perfekt motbalans till dig. Du är slut och tom och galen som du ska vara, och han är "the straight guy" som ska göra dina skämt ännu roligare. Fast det roligaste blir när vi i vissa scener inser att han förmodligen är dubbelt så galen som du med skillnaden att han döljer det bättre. Att ni tagit en av de roligaste road tripfilmerna nånsin, Raka Spåret Till Chicago, och uppdaterat den till nutid utan att på nåt sätt kopiera den är fantastiskt. Konceptet med två omaka personer som tvingas åka bil tvärs över USA tillsammans är lysande. Speciellt när det finns en viktig tid att passa för den ene av er. Marijuanascenen, Mexikoscenen, runkscenen, skottlossningsscenen...det är svårt att välja när det finns så många scener som gör att jag viker mig dubbel av skratt. Och som alla de bästa komedierna finns det hela tiden små stänk av riktigt allvar som ibland gör att skrattet fastnar i halsen. Vilket är perfekt Zach. Dels för att du får visa att du är mer än ett stort skägg, och dels för att en komedi med bara runk- och brajskämt aldrig blir lika bra som en film med lite hjärta inslängt i galenskaperna. John Hughes visste det. John Candy visste det. Och tydligen vet både du och Todd Phillips det. Hade jag suttit med en hatt på mig nu hade jag lyft på den. Tack Zack. Tack!

/Surskägget

Iron Man 2

@@@@

Första Iron Manrullen sparkade stjärt och tog namn och det var härligt att se en vuxen actionserietidningsstänkare som balanserade perfekt mellan "mogen" handling och "störtlöjlig" action. Tvåan är precis som jag hoppades en klockren fortsättning som tar vid där ettan slutade och som bjuder på exakt samma mix av intressant och för genren smart handling med överdrivet spektakulära actionsekvenser. Downey Jr är som vanligt alldeles briljant och man har uppenbarligen anpassat mycket av dialogen till att passa Downey Jr som handen i handsken. Det är snabba, rappa, många repliker ofta levererade till synes spontant (men förmodligen väl repeterat) pang mitt i nån av de andra skådisarnas repliker. Klassisk Downey Jr med andra ord.

Tyvärr har Terrence Howard i rollen som Iron Man Tony Starks bäste vän Rhodey ersatts av Don Cheadle (tydligen över pengabråk samt att Howard ansågs svår under inspelningen av ettan). Cheadle är en bra skådis men tycker inte att han passar lika bra i rollen som Howard. Tack och lov slänger man in Mickey Rourke i en tung roll som superskurk. Fan vad den mannen kan leverera! Och min blivande fru Scarlett Johansson gör en bitvis anonym roll som S.H.I.E.L.D.-agenten Romanoff som dock har en av de ballaste nu-ska-vi-ta-oss-in-på-ett-väl-försvarat-ställe-scen sen Keanu Reeves och Carrie-Ann Moss sköt sönder hissentrén i slutet av första Matrixfilmen. Jävlar vilket stänk och ös hon (och hennes stuntkvinna) bjussar på där. Att regissör Jon Favreau fortsätter pumpa in högoktanig hårdrock som soundtrack gör verkligen inte saken sämre. Nu ser vi fram emot trean och så Avengersfilmen förstås.

/Surskägget

@@@+

Iron Man 2 håller nästan måttet och ÄR en värdig uppföljare. En skönt ösig rulle precis som ettan även om den bjuder på hela hur-han-blev-till scenariot som alltid är charmigt i en superhjälteaktig rulle (Se första Spiderman t.ex) och kanske lite mer klockren humor. Inget att klaga på här egentligen. Superunderhållning i genren och jag slutade bry mig om för många plotholes eller att vissa grejer anses som overkliga och larviga så fort jag satte mig i biomörkret eftersom det är en SAGA! Jag är extremt omottaglig den typen av diskussion när det gäller den här typen av fiction. Punkt.

/Vrångmannen

Sherlock Holmes (2009)

@@@@

Precis som Vrångmannen skrev i sin recension för ett par månader sen så är Sherlock Holmes en av de mest filmatiserade gestalterna enbart med undantag för Dracula (vem av de två som faktiskt är filmatiserad mest vete fan). Konstigt nog har jag grym koll på många Dracularullar men in princip inte en enda Holmesrulle (vilket osökt leder en in på konspiratoriska idéer om att det bara görs massa b-rullar om Holmes i England som aldrig ser dagens ljus nån annanstans än på de brittiska öarna). Hursomhelst är Sherlock Holmes självklart en av de mest fascinerande litterära karaktärerna som skapats. Har själv slukat alla böcker om denne fantastiske detektiv både en och två gånger (och tror fan jag ska sätta mig och läsa dem en vända till nu efter att ha sett filmen) och det var riktigt kul att se Guy Ritchies actionstänkare med en fullständigt lysande Robert Downey Jr i rollen som Sherlock. På ett sätt påminner den lite om gamla Tempelmysteriet (är det ens nån förutom jag som kommer ihåg den? Älskade den som liten grabb) i det att man väver in Sherlock Holmes och ockultism och svart magi, men i det stora hela är det förstås pangpangaction och full fart och fläkt hela tiden som gäller. Det är snyggt, det är smart och det är fullt ös medvetslös hela tiden. Jude Law som Dr Watson är klockren som sidekick till Downey Jr och deras smågnabbande filmen igenom är klockrent - ett modernt radarpar är fött!

/Surskägget

Sherlock Holmes (2009)

@@@+

Först ut i år blir alltså Sherlock Holmes med Robert Downey Jr som mästerdetektiven och Jude Law som hans trogne kollega Dr Watson. Jag läste någon gång att Sherlock Holmes är den mest filmade romanfiguren i världshistorien (tvåa var Dracula..eller var det tvärtom?). Nytt denna gång är att Holmes är en jävel på att slåss och det är även Watson (som gammal soldat innan han blev doktor). Annars är det precis som vanligt. Holmes är charmig, har en SJUK slutledningsförmåga, gillar sin violin och sin narkotikum (även om detta bara hintas). Lord Blackwood, en ond mystiker, mördar unga kvinnor a'la ritual på löpande band för att få oanade krafter genom svart magi (var inte oroliga, det här får vi reda på i de första galet fartfyllda 5 minuterna). Holmes och Watson stoppar honom men katt och råttaleken har bara börjat. Sherlock Holmes är en sån där rulle där man struntar lite i sakfel och att det t.ex inte fanns "fjärrkontroll" på en tiden. Detta är ett välgjort och fartfyllt äventyr i det Viktorianska London och det formligen osar stämning av scenografin. Robert Downey Jr är (åter igen) som född för att spela den här rollen och Jude Law visar även han var skåpet ska stå. Rachel McAdams (Mean Girls, Red Line m.fl) är också riktigt bra som den ljuva men ack så tuffa och farliga Irene Adler. Skamligt underhållande är ordet och Guy Ritchie visar här för första gången att han kan göra riktig film (ja, jag sa det, ja, jag har sett Snatch och gillar den meeeeen RIKTIG FILM!). På minussidan så kan ett par actionscener kanske kännas lite väl sökta och larviga (ni fattar vad jag menar när ni ser rullen) men som helhet är det här en skön nyårsraket till saga och jag ser i allafall fram emot en uppföljare. The game is afoot!

/Vrångmannen

Julkalendern 9 dec: Kiss Kiss Bang Bang

@@@@@
Manusförfattaren Shane Black (Dödligt Vapen, Den Siste Scouten, Long Kiss Goodnight) regidebuterar här med eget manus. Black gillar ju sina tuffa karaktärer och sin tuffa dialog. Resultatet är den här gången galet bra. GALET BRA! Harry (Robert ”Ge mannen alla priser” Downey Jr) spelar en småtjuv som genom några galna incidenter hamnar bland Hollywoods toppskikt mitt under juletid och spås mot alla odds en karriär som skådis. Han springer på sin gamla barndomskärlek som själv flyttat till Hollywood för att bli skådespelerska och känslor uppstår. Allt ser ut att gå vägen för Harry. Plötsligt hamnar han i en härva av mord och intriger. Downey Jr’s berättarröst guidar tittarna genom filmens äventyr och ibland talar han direkt till publiken: ”And you? How 'bout it, filmgoer? Have you solved the case of the the dead people in L.A.? And stop picking at that, it'll just get worse”. Hahaha! Metan funkar klockrent och balansen mellan allvar och satir är perfekt. Harry får hjälp av kändisdetektiven Perry (en lysande Val Kilmer) och de blir motvilligt tvungna att lösa fallet. Grymt rolig och smart dialog bland all spänning och intrig. En mycket annorlunda vinkel på en rätt vanlig deckarhistoria och fullt av sköna biroller. Filmen är fan i mig i det närmaste perfekt. Nej fan det är den! En perfekt rulle! En av de få filmer jag sett fler än en gång på bio. Köp den idag på DVD till er själva så får ni helt klart en RIKTIGT GOD FILMJUL!
/Vrångmannen

@@@@
I grunden är detta en deckarthriller av gammeldags film noirsnitt. Men istället för Humphrey Bogart och James Cagney bjussas vi på Robert Downey Jr och Val Kilmer. Deckarstoryn får ge vika för så mycket annat kul, framförallt det ständiga skämtandet där karaktärerna är fullt medvetna och att de är med i en film. Jag älskar sånt. Dialogen mellan Kilmer och Downey är stundtals hysteriskt rolig, och filmens kvinnliga huvudroll Michelle Monaghan (som har det underbara namnet Harmony Faith Lane i filmen, hahahaha) får dunka ut ett par riktigt minnesvärda repliker hon med. Otroligt kul film som dock definitivt inte är för alla. Man måste nog ha ett visst filmintresse för att gilla alla sköna metaprylar hela tiden. Men har man det älskar man det här. Varför får inte Shane Black göra mer filmer för? Hans dialoger/stories är otroliga!
/Surskägget

Julkalendern 4 dec: Less Than Zero

@@
Mörkare tider i det annars pastellrika åttiotalet. Clay (Andrew McCarthy) återvänder hem till Los Angeles under jullovet från college. Han får då reda på att hans ex (Jami Gertz) är tillsammans med Clays bästa vän Julian som blivit knarkare (en grym Robert Downey Jr) och att de nu ”partajar” som om det inte fanns någon morgondag. Julian tycker att livet är en fest och fattar inte varför Clay är så arg och besviken. De är ju äntligen på plats alla tre precis som de gamla dagarna i high school och kan fira julen tillsammans. Mitt i allt lurar också en elak langare som Julian är skyldig på tok för mycket pengar. Less Than Zero (1987) är ett drama baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn. Filmen känns väldigt avlägsen och man kan inte säga att den har åldrats med värdighet. Robert Downey Jrs gripande rollprestation är i stort sett den enda behållningen i mitt tycke. Ett fett soundtrack ackompanjerar dock de glassiga bilderna (om man gillar sitt 80-tal) med bl.a The Bangles, Run DMC och Joan Jett. Som julfilm är den rakt ut sagt bedrövlig. Inte en tomte i sikte och bara elände så långt ögat kan nå. Eftersom filmen utspelar sig i L.A så är det också less than zero med snö! Nej tyvärr. Inte mycket att hänga i julgranen alltså (hehehe!)
/Vrångmannen

@@@@
Återigen är Vrångmannen ute och cyklar. Som vanligt i Easton Ellis värld är det lite för rika snorungar med lite för överdimensionerade problem som egentligen är deras föräldrars brist på empati och tid som ligger och gnager. I L.A. på 80-talet dödade man alla sorger och besvär med sprit, droger och mer droger och om nån nånsin spelat sig själv är det väl just Downey Jr i rollen som den totalt urspårade Julian som mår så dåligt psykiskt att han petar i sig vad som helst för att döva smärtan och blir en tvättäkta pundaralkis på kuppen. Filmen är lika intressant idag som då och vi vet ju att om man skulle byta ut min före detta fru Jami Gertz mot min blivande fru Lindsay Lohan, Downey Jr mot Shia Leboeuf och Andrew McCarthy mot Jake Gyllenhaal så har du en Less Than Zero för 10-talet. Vissa problem ändras aldrig och Hollywood och dess invånare lider av samma skit då som nu. Som julfilm tycker jag den ger oss en bild av hur illa vi skulle kunna ha det utan snö, jultomtar och glögg om vi både i LA som Arne...förlåt, Anna Anka, och därför kan njuta mer av den julstämning och gran vi faktiskt har här på plats. En inverterad julstämning som därmed sprider julstämning. Aaaaah, den fina tiden.
/Surskägget

Iron Man

@@@@
Jag har aldrig haft en relation till Tony ”Iron Man” Stark som grabb. Det som lästes var Spindelmannen, Läderlappen, Stålmannen, X-Men, Fantastiska Fyran, Daredevil och Hulken. Iron Man dök upp ibland som en birollsfigur här och där, men tyckte aldrig att hans plåtnissedräkt var speciellt imponerande. Visst han kunde flyga och sköt energistrålar men vadå, det var en snubbe i en robotdräkt. Han kändes inte som en riktig superhjälte. Så när det annonserades att filmen var på gång var jag smått skeptisk. Sen fick jag höra att Robert Downey Jr spelade huvudrollen och att Jon Favreau regisserade. Då blev jag lite nyfiken igen. Och visst fan är det en fantastisk superhjälterulle. Downey Jr är lysande (som vanligt) och skänker karaktären hjärta, hjärna och karisma. Plötsligt blev Iron Man en spännande hjälte som man vill veta mer om (vilket vi lär få göra eftersom att det är planerat som en trilogi). Jag har ingen aning om hur nära serien filmen håller sig, men gissar efter att ha tittat på extramaterialet att det är så nära som det bara går. En fartfylld actionrulle som bjussar mest hela tiden. Vrångmannen tyckte typ likadant.
/Surskägget

Oscarsgalan - Art Direction, Kostym, Make-up

Hahahahahahaha Daniel Craig är verkligen lika stiff och stel i verkliga livet som han är på duken. Det är ju det jag alltid sagt, han är perfekt som nya Bond just för att han saknar all typ av charm och därför passar som hand i handske som hänsynslös kall mördare i statens tjänst. Craig delade för övrigt ut en Oscar till Benjamin Button precis för Art Direction, en av de där priserna de flesta inte bryr sig så mycket om (var är stjärnorna? STJÄRNOOOOOORNA!).
Gillar hur de speedar upp saker och ting genom att bunta ihop likartade nomineringar (Art Direction, Kostym, Make-Up) och låta samma personer berätta om de nominerade istället för att skicka in nytt folk hela tiden och stanna upp showen på så sätt.
The Duchess vann precis för Kostym och det här är verkligen gäääääääääääsp. Kom igen, ge mig Bästa Manliga Biroll nurå. Är lite besviken att Robert Downey Jr kom i frack och inte som sin karaktär, men inte hans är väl galen nog att ta det hela så pass långt. Jag hejar på Downey men måste väl säga som alla andra att Heath Ledger kommer få den.
Make-up vanns av Benjamin Button och jag tycker att det är fantastiskt att zzzzzzzzzzzzzzzzzz...
/Surskägget