Are you here

@
På papper ser det helt klart intressant ut. Zach Galifianakis, Owen Wilson och Amy Poehler i en dramatisk komedi av Matthew Weiner, skaparen av Mad Men. Resultatet är dock en galet prettoaktig soppa av urspårade karaktärer och trist handling. Första halvtimmen är faktiskt bra för att sedan snabbt sjunka till noll och intet. Wilson tycks inte veta vad han ska göra av sin karaktär, Poehler är med på tok för lite och ingen vill se Galifianakis raka av sig skägget. Nej, jag hade hoppats på betydligt mycket mer och fick inget.
/Surskägget

Keeping Up With the Joneses

@@@@
Äkta paret Gaffney, Jeff (Zach "roligast" Galifianakis) och Karen (Isla "sötgalnast" Fisher) lever ett stillsamt liv i en stillsam förort där det mest spännande som händer är nån enstaka grillfest hos nån granne där Jeff får chans att bjuda på sin hemgjorda öl. Tills en dag när superhäftiga paret Jones, Tim (Jon "Mad Mensnyggast" Hamm) och Natalie (Gal "Surskäggets ex-fru och fortfarande sexigast och tuffast" Gadot) flyttar in i kåken mittemot. Tim och Natalie tar snabbt (och enkelt) över som kvarterets ballaste par till Jeffs och Karens förtret. Snart nog anser Karen att the Joneses är lite skumma. Förmodligen är de hemliga agenter som är där för att döda alla och sno hemligheter. Hahahaha! Låt dårskaperna börja. Zach och Isla är perfekta som det till synes normala paret som egentligen är helt jävla bäng-i-bollen-knäppa. Det är svårt faktiskt att avgöra om Zach eller Isla är den som är mer knäpp så då fattar ni själva hur mycket de faktiskt jobbar med knäppheterna. Jon har ju satsat en del på att köra komedier efter att Mad Men slutade och det gör han med bravur. Och Gal är givetvis klockren som den svalt sköna hemliga agenten som är livsfarligast av alla. Det bjussas på många sköna garv och lika många sköna actionscener så man får verkligen allt man behöver och vill ha. Släng in ett par birollskaraktärer som är lika knäppa som huvudrollerna och du har en klockren actionkomedi.
/Surskägget

Masterminds

@@@
HAHAHAHAHAHA! Varje gång man tror att verkligheten inte kan överträffa fantasin så landar en sån här film i knäet på en. Med Zach Galifianakis, Kristen Wiig, Owen Wilson, Kate McKinnon, Jason Sudeikis, Mary Elizabeth Ellis och Ken Marino i rollerna vet man redan på förhand att det här blir skrattfest. Riktigt så kul hade nog inte personerna som karaktärerna är baserade på. Verklighetens story är snarare ett riktigt smutsigt, tårfyllt drama med svek och hämnd som huvudingredienser. Jaja, på film blir det hursomhelst riktigt kul. Framförallt McKinnon (mest känd från SNL och från senaste Ghostbusters) bjussar ju till det så man knappt vet var man ska ta vägen hahahaha! Blir inte hon supermegastjärna snart är det nåt fel på världen. Vår vän Zach behöver ju bara visa sig för att man ska skratta men här går han i ärlighetens namn liiiiiite på tomgång. Wiig är alltid bra liksom Wilson och Sudeikis går från klarhet till klarhet. Man vill gärna att det här ska vara en fyra men det där lilla magiska extra saknas av nån anledning. Kanske poppar upp vid titt två.
/Surskägget

@@@
En rolig film. Helt galet att den är baserad på verkliga händelser. Hahaha, vart kommer alla dårar i från?
/Vrångmannen

Tim and Eric's Billion Dollar Movie

@@@@
Hahahahahaha! Nejnejnej. Det här är en vääääääääääldigt, väääääääääldigt knepig film. Antingen älska eller hata. Tim & Eric är "kända" från teve/internet och har här försökt att på nåt sätt översätta sin knäppa och vääääääääääldigt udda sketchhumor till långfilmsformat. Och jag älskar det. Samtidigt har jag full förståelse för att en del, en hel del till och med, kommer att hata det här. Inte förstå det roliga. Tycka att Tim & Eric borde släpas ut på närmaste torg och skjutas i direktsändning. För det här är humor som gnuggar en åt alla håll och kanter utom medhårs. Vilket humor måste vara ibland. Dessutom dyker storheter som Will Ferrell, Will Forte, Robert Loggia, Jeff Goldblum, Ray Wise, Zach Galifianakis och John C. Reilly upp i mer eller mindre stora biroller och river stället. Hahahahaha! Arnetts karaktär kan vara det knäppaste jag sett på film tills jag såg Reillys karaktär som är HELT BANANAS!!!! HAHAHAHAHA! Handlingen går inte ens att berätta. Det här måste ses.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ likadant.

Birdman

@@@@@
Jag ser i snitt 300 filmer varje år. Det mesta hamnar i kategorierna "skit" eller "helt okej" och så är det några få som landar i "bra". Enda anledningen till att jag år efter år orkar plöja igenom så mycket film som är skit eller helt okej beror enbart på att man då och då hittar de där små guldkornen. Diamanten bland all smuts. Det är många faktorer som spelar in för att hitta mästerverket. Skådisarna ska vara bra förstås. Manuset. Regin. Men även det svårförklarade artistiska. Sättet regissören handskas med sitt medium och skapar inte bara film utan konst. Fight Club är en sådan film. Lost in Translation. Pulp Fiction. Black Swan. Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Och som ni säkert förstått vid det här laget - Birdman. Det här är en fröjd för öga, öra och hjärna. Filmad i en enda lång tagning (ja jag vet att det är klippt givetvis, men fusket görs snyggt och närmast osynligt) är detta en historia om en före detta superstjärnas (briljant spelad av Michael Keaton) kliv rakt ner i en djup professionell och privat avgrund och sedermera hans uppstigning likt fågeln Fenix ur askan. Mer eller mindre all handling utspelar sig inne på en Broadwayteater där han kämpar för att sätta upp en pjäs som kan vara hans sista chans till att rädda karriären alternativt bli sista spiken i kistan. Runt honom har vi en uppsjö karaktärer där en riktigt teaterdiva i form av en lysande Edward Norton skiner tydligast. Keaton har länge varit en av mina favoritskådisar och det är fantastiskt kul att se honom i den här rollen där han verkligen får visa prov på vilken grym skådis han är. Norton är också en grym skådis och när han verkligen drar åt tumskruvarna som han gör här är han svårslagen. Naomi Watts, Emma Stone och Zach Galifianakis gör alla riktigt bra jobb, men det är Keaton och Norton som stjäl filmen. Rapp, intressant och naturlig dialog i kombination med ett skitsnyggt kamera-arbete och skådisar som verkligen levererar gör detta helt klart till 2014 års bästa film. Låt Oscarsstatyetterna hagla!
/Surskägget

@@@@
Håller med om allt som Surskägget skriver. Hittar inte riktigt fram till en femma i betyg, men fyran är mycket stark. Otroligt bra film. Otroligt.
/Vrångmannen

Tim and Eric's Billion Dollar Movie

@@@@
Tycker du att det här är kul?



Eller det här?



Då kommer du KANSKE att gilla Tim and Eric's Billion Dollar Movie.

Handlingen: Tim och Eric har blivit stora Hollywoodproducenter men när deras senaste storfilm kraschar så blir de panka. Efter att ha sett en reklamfilm på tv, där en ägare av ett köpcenter (Will Ferrell hahaha!) lockar med stora pengar till den som vågar ta över rucklet efter honom och fixa till det, så nappar grabbarna och antar utmaningen.
Tim and Eric's Billion Dollar Movie är så jävla slut som film. Det har aldrig gjorts något liknande. Aldrig. Det går inte att förklara. Måste ses. De mest förberedda är väl de som sett serien "Tim and Eric's Awesome Show, Great Job" (med rådande gästartist Dr. Steve Brule hahahaha!) på Adult Swim. I långfilmen går de dock rejält över gränsen för allt som kallas smak och finlir. Skön line-up av gästspel också: Will Ferrell, John C. Reilly, Jeff Goldblum, Bob Odinkirk, Zach Galifianakis, Will Forte (som arg svärdförsäljare..hahaha...HAHAHAHAHAA!). Många tycker nog att det här är det sämsta och mest osmakliga som någonsin gjorts. Själv skrattar jag så det kommer lite kiss, när jag nu ser den för en tredje gång. Den blir bara roligare och roligare vid varje visning. Helt sjuk film. Helt. Sjuk.
/Vrångmannen

Baksmällan 3

@@
Såg alla tre filmerna i en enda lång sittning igår kväll varav del tre för första gången. Håller kvar vid både betyget fem för första och tre för andra. Ettan är fortfarande fantastiskt briljant och tvåan helt okej uppföljare. Med trean vill man på ett sätt gå tillbaka till ettan (Las Vegas igen och lite karaktärer från ettan som kommer tillbaka) och på ett sätt skapa något helt nytt och fräscht (inget vakna upp dagen efter och pussla ihop vad fan som hänt). Jag förstår att det skulle blivit uttjatat för både filmteamet och oss tittare om man gjort samma koncept ännu en gång med en fest som spårat ur, men samtidigt är det precis det jag vill se. Nu är det ännu en i mängden av vanliga komedier som inte bjuder på några direkta överraskningar och framförallt inga direkta jätteskämt. Stora delar av tiden sitter man bara och inväntar ett garv och när garvet väl kommer är det ganska halvljummet. Man får nästan en känsla av att ingen riktigt trott på manuset men att man kört på bara för att man var kontrakterade för en tredje och avslutande(?) del. Cooper, Helms och Galifianakis har fortfarande bra kemi mellan sig men går väldigt mycket på rutin och tomgång. Det hela blir extra mycket sorgligare när eftertexterna börjar rulla för att sedan klippa till en sista "bonusscen" där gänget faktiskt vaknar upp efter ännu en galen natt och de två, tre minuterna är de bästa i hela filmen. Den filmen hade jag velat se. Som det är nu är det knappt en axelryckning och ett ganska trist avslut på vad som kunnat bli en grym trilogi.
/Surskägget

@@@
Trean kunde klart ha varit bättre men jag tycker ändå den är ett lyft från den rätt miserabla tvåan. Jag har inget emot att tonen är lite allvarligare och att det blivit lite av en heist-thriller med mer som insats för våra hjältar. Att göra om succén efter en av de absolut roligaste filmerna som gjorts (ettan) är i princip omöjligt och kanske skulle regissören Todd Phillips och de andra skippat uppföljarna och koncentrerat sig på andra roligheter. Både tvåan och trean är garanterat mest för pengarnas skull (men så är det väl alltid) och själen plus charmen lyser med sin frånvaro. Tvåan var en repetition av ettan och trean är ett försök att göra något annorlunda. Jag föredrar trean av de tvenne men lägger dom nu bakom mig och kommer bara att se om ettan, om och om igen, och garva lika hårt varje gång.
/Vrångmannen

Julkalendern 23 dec

Julafton imorgon och vår kalender kommer till sitt roliga slut. Här tre fantastiska klipp från några av de senaste årens absolut roligaste filmer. /Vrångmannen & Surskägget

The Campaign

@@@@
Cam Brady (Will Ferrell) är politikern som beter sig hur illa han vill utan motstånd. Som enda kandidat till guvernörsposten i North Carolina så pratar han sig ur vad fan som helst med lite lögner och propagandamumbojumbo. En dag dyker helylle Marty Huggins upp (Zach Galifianakis) och ställer också upp i valet. Kampen kan börja! Ferrell och Galifianakis i samma rulle regisserade av Jay Roach (Austin Powersrullarna, Meet the Parents) borde inte bli fel och tack och lov blev det inte det heller. Finns inte så mycket mer att säga än det Surskägget skriver i sin recension. Egentligen inget nytt under solen men skrattade hela tiden, ibland så hårt så jag trodde något skulle gå sönder i mig. Bara att se dessa herrar dela tid på duken är fint nog och den är beundransvärt lagom kort - 85 minuter. Dylan McDermott i en fantastisk biroll. Riktigt jävla roligt utan krusiduller. Gott så.
/Vrångmannen

The Campaign

@@@@+
Skrattade så jag kippade efter andan större delen av filmen. Med två komiska genier i samma film (Will Ferrell och Zach Galifianakis) var det liksom bäddat för skrattsuccé. Och visst levererar herrarna. Ferrell är senator Cam Brady, en lätt George W. Bushliknande snubbe som inte har alla hästar hemma i stallet men som är tillräckligt charmig för att komma undan med det mesta. Galifianakis är Marty Huggins, en hygglig enkel själ som sätter familjen först och som egentligen aldrig haft några ambitioner att bli senator i sitt distrikt tills de skrupelfria finansherrarna bröderna Motch (John Lithgow och Dan Aykroyd i kanonroliga biroller) bestämmer sig för att Brady ska bort och Huggins ska in. Genast uppstår en stor rivalitet där Huggins försöker värja sig från det smutsiga politiska spelet medan Brady som är härdad politiker går all in och smutskastar Huggins så mycket han kan direkt från början i en kampanj om väljarnas röster. Bröderna Motch skickar in kampanjledaren Tim (en fantastisk Dylan McDermott som ej ska förväxlas med Dermot Mulroney vilket de även skämtar om i filmen) som är lika galen som han är farlig och som stylar om Huggins helt och hållet. Kriget kan börja! HAHAHAHAHAHHAHA! Ferrell och Galifianakis mjölkar allt det bästa ur sina karaktärer och scenerna dem emellan är fantastiska. Orkar inte ens tänka på hur mycket som förmodligen improviserades då både Ferrell och Galifianakis är improvisationsmästare. Att man grävt fram Dylan McDermott och gett honom den roligaste rollen ever är så kanon för det är helt otippat. Speciellt som McDermott spelar rollen helt straight som om det vore en politisk thriller och inte en politisk komedi. Smart och genomtänkt rulle som bjussar på sjuttio garv i minuten. Blivande klassiker.
/Surskägget

Youth in Revolt

@@@@

Hahahaha Michael Cera från Superbad/Arrested Development/Juno/Scott Pilgrim vs the World i en skön dubbelroll som snälle och beskedlige och blyge Nick (ja Cera spelar karaktären precis som han spelar de flesta av sina karaktärer, lite snällt, blygt och nervöst och det funkar alldeles utmärkt i det här fallet) som för att impa på nyinflyttade och snygga Sheeni (Portia Doubleday från ööööh Big Mommas: Sådan Far, Sådan Son) (nej jag skojar inte) utvecklar ett alter ego, den betydligt tuffare, farligare och risktagande fransosen Francois. Det kommer säkert komma en dag då man tröttnar på att Cera alltid spelar samma typ av roll, men den här filmen är kanon just på grund av att Cera alltid spelar samma typ av roll för han gör den så jävla bra och filmen i mångt och mycket är uppbyggd på just detta. Att vi dessutom får mer eller mindre stora biroller av Zach Galifinakis, Ray Liotta, Steve Buscemi och Justin Long skadar inte heller. Helt klart en rulle för alla Cerafans därute som gillade just Juno framförallt men även Superbad. Klassisk tonåring-som-måste-bli-av-med-oskulden-komedi gjord med lite större finess än i vanliga fall.

/Surskägget

Baksmällan del 2

@@@
Första filmen är smått legendarisk redan och har på bara några få år blivit en modern klassiker vad gäller komedifilm. Jag satte @@@@@ i betyg då och håller fast vid betyget även nu efter att ha sett om den fler gånger än jag kommer ihåg. Konceptet med att festa så hårt så man vaknar dagen efter med en fantastisk baksmälla och inte minns ett dugg är klockrent och inte helt otippat har man valt att göra en uppföljare. Självklart följer man första filmens mall. Man börjar med ett telefonsamtal, spolar tillbaka i tiden, tar en bira och vaknar upp utan minne för att sedan börja pussla ihop natten som varit samtidigt som man letar efter den person i gänget som är borta. Istället för Vegas placerar man händelserna i Thailand där dekadensen lever och frodas och ser naturligtvis till att alla sköna karaktärer från ettan är med även i tvåan. Och det funkar igen. Absolut. Tyvärr är det lite för långt mellan de riktigt stora skratten och även om man hela tiden försöker bräcka ettan med ännu galnare, vidrigare och äckligare upptåg är det en hel del transportsträckor och lite för mycket "handling" istället för mer bang for the buck och fler knäppheter. Självklart är det svårt, om inte omöjligt, att följa upp en så lysande film som den första med en film som är lika bra. Men lite mer hade jag ändå förväntat mig. I det stora hela en skön rulle man absolut bör se om man gillade ettan och som är ett givet inköp så fort den släpps på dvd.
/Surskägget

@@
Ledsen men den här uppföljaren håller inte. Visst, det finns en del garv för stunden och Zach Galifianakis får mer plats i "vargpacket"(på gott och ont) men när lamporna i biosalongen tänds och du petat ut popcornbitarna som fastnat mellan tänderna så minns du kanske två skämt på sin höjd. En mild känsla av att du nyss blivit lurad infinner sig men du kan inte sätta fingret på hur eller vem. Du skäms också över att det här på riktigt är det bästa regissören Todd Phillips med anhang kunde prestera när Francis Ford Coppola gjorde så mycket med uppföljaren till Gudfadern. Idéerna verkar ha försvunnit någon gång mellan att det tackats ja till att göra en tvåa och att regissören ville ha en gratis semester i Thailand (tänk utskällda Colin Nutley som spelade in "Angel" i Koh Lanta och Krabi med sin glada Folkteaterensemble!). Trist men man kan alltid kolla på ettan igen som faktiskt är en rätt speciell rulle på sitt sätt och som komedi beträffar en femma. Uppföljaren ser jag kanske om ett år igen och då kanske den är roligare.
/Vrångmannen

Julkalendern 16 dec - Jay Roach

Vem fan är Jay Roach? Ja, tittar man på filmerna han regisserat ser man att han inte är vilken amatör som helst. Å andra sidan skulle han kunna vara vilken amatör som helst för uppenbarligen är han polare med Mike Myers och får man chans att regissera Austin Powerstrilogin finns inte mycket man kan förstöra.
Googlar man på honom får man reda på att han är från New Mexico, född 1957 och att han är gift med min gamla flamma Susanna Hoffs från The Bangles (och kanske den sexigaste sångerska/gitarrist som stått på en scen). Snubben är med andra ord en lucky mofo.
Men skit i Jay, det är hans filmer vi är intresserade av, speciellt eftersom att en av dem är nästintill purfärsk.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)
@@@@
Skrattfesten börjar och två av de roligaste karaktärer Mike Myers nånsin skapat exploderade i nyllet på en biopublik som höll på att skratta ihjäl sig. 60-talsagenten Austin Powers (Mike Myers) är på samma gång helt blåst i huvudet á la Clousseau men när det gäller ovanligt skärpt á la James Bond. Han tror att han är snyggast i världen när han egentligen ser alldeles för udda ut samtidigt som alla tjejer vill ligga med honom typ hela tiden. Hans ärkefiende Dr Evil (Mike Myers) fryser ner sig själv för att tina upp sig vid annat tillfälle vilket leder till att även Austin gör det för att kunna tinas upp när det är dags att kämpa igen. De tinas upp på 90-talet och fejden kan fortsätta. Hahahahaha! Scenerna med Dr Evil är för underbara och Austin är så slut i huvudet när han glider runt på 90-talet och raggar brudar som om att det är 1960! Stora skämt möter små ordvitsar möter action möter spänning möter plumpa skämt möter smarta skämt möter mängder med garv. Parodi på alla agentfilmer du sett men även en hel del kärlek till genren. Det här gillar vi som fan.
/Surskägget

Austin Power: The Spy Who Shagged Me (1999)
@@@@
Dr Evil uppfinner en tidsmaskin, åker tillbaka till 60-talet och snor Austins ”mojo”, det som gjorde honom till den coola, hippa och groovy agent han var. Utan sin mojo är Austin en nolla. Eller? Myers introducerar oss för ännu en fantastisk karaktär, Fat Bastard (Mike Myers) som är enormt tjock, enormt elak och enormt rolig hahahahaha! Det här är så sjukt kul hela jävla tiden. Parodierna på Bond etc fortsätter naturligtvis, men hela tiden med så stort hjärta till hela genren att det bara är att kapitulera. Självklart kör Myers vidare på sina patenterade ordvitsar och föremål som ser ut som snoppar eller tuttar om man ställer sig framför dem så att de täcker just en snopp eller ett par tuttar hahahahaha!
/Surskägget

Meet The Parents (2000)
@@@@
Var inte det här filmen som verkligen öppnade upp Ben Stillers karriär för den stora allmänheten? Jag menar, visst, innan dess hade han gjort Reality Bites, Cable Guy och Den Där Mary men det känns ändå som att den här fick honom att ta klivet från kändis till superkändis. Och varför inte? Den är förbannat kul och du har Robert De Niro i den vilket gjorde att även den äldre jag-gillar-allt-De-Niro-gör-generationen kom och såg den här. Högt och lågt (mest lågt) blandas och Stillers nervösa ryckningar mot De Niros stirrande maffiablick hahahahahaha! Fantastiskt koncept som självklart gav mersmak.
/Surskägget

Austin Powers in Goldmember (2002)
@@@@+
Härlig avrundning på trilogin och den starkaste filmen av de tre. Öppningsscenen med tunga cameos från Tom Cruise, Gwyneth Paltrow, Danny DeVito, Kevin Spacey och Steven Spielberg ger mig våta drömmar om en Mission Impossiblefilm vi borde fått se och när Myers introducerar Michael Caine som Austins pappa och nya karaktären holländske superskurken Goldmember (Mike Myers) oooooooorkar jag inte och ligger på golvet och kippar efter andan. HAHAHAHAHA! There’s two things I hate in life. People who are prejudice against other people’s cultures. And the dutch! HAHAHAHAHA! Caine är kungen. KUNGEN!!! Se den här och kissa på dig av skratt.
/Surskägget

Meet the Fockers (2004)
@@@
Nu är det dags att träffa Stillers mamma och pappa och då tar vi in Dustin Hoffman och Barbara Streisand som flummiga flumflummare mot De Niros strikta före detta CIA-agent. Krocken mellan familjerna blir förstås gigantisk och rolig om än förutsägbar. Inte riktigt samma driv som i ettan, men det är fortfarande riktigt bra. Stiller spelar nervöst hysterisk som han gör bäst och De Niro, Hoffman och Streisand visar prov på att gammal är äldst och att de vet vad de pysslar med.
/Surskägget

Dinner For Schmucks (2010)
@@
Klockrent upplägg för fantastisk komedikväll. Kille som försöker ta sig upp i företagsvärlden (Paul Rudd) går med på att bjuda hem en total tönt till chefens stora årliga fest där alla coola på företaget tar med sig en tönt. Största tönten vinner. Rudd råkar köra på en man som visar sig vara den mest omöjligt stora idiot du nånsin sett (Steve Carell) och Rudd bjuder självklart med honom. Carells karaktär gör det ena idiotiska efter det andra och försätter Rudd i den ena idiotiska situationen efter den andra. I vanliga fall älskar jag sån humor, men här blir det faktiskt för mycket av det goda. Till slut fastnar skrattet i halsen och man sitter bara och skriker: ”Nej nej nej nej nej snälla nej gör inget mer nu sluuuuuta jag vill inte se mer!!!” åt Carell för det han gör är bara föööööööör dumt. Det blir för pinsamt och det bara går inte. Det är som att lägga på ytterligare ett lager skinka på en redan jättegod skinkmacka och sen ett till och ett till och ett till tills du inte får mackan i käften och så har skinkan hunnit bli dålig när du väl tar bort några lager. Zach Galifianakis dyker dock upp i en fantastisk pytteliten biroll och då går det inte annat än att garva läppen av sig. Annars nä, tyvärr. Jag ville gilla det här men det gick inte.
/Surskägget

Due Date

@@@
Jag känner mig lite lite snäll som sätter en trea i betyg. Kanske för att jag vet att Due Date kommer att växa en aning med tiden när man ser om den med mindre förväntningar. Den har absolut sina stunder med några fantastiska gags men samtidigt känns den hastig och tillgjord på ett sett som t.ex varken Old School eller The Hangover gjorde av samma regissör (Todd Phillips). Robert Downey Jr är i toppform och Zach ”Ge dig med skägget innan jag skrattar ihjäl mig” Galifianakis är makalös men det känns som att det finns en bättre och roligare film här någonstans om man gett manuset några vändor till samt bitvis inte spårat ut sådär FÖR mycket. Dessutom de bitarna som ska vara lite seriösa och känsliga känns helt bängt åt helvete i en sån här film och lurar inte mig för fem öre. Hur som helst är Due Date inte dålig den är bara inte så bra som den skulle kunna vara. Ett annat galet skäggs tokhyllning hittar ni HÄR.
/Vrångmannen

Due Date

@@@@

Hahahahahahaha snälla snälla snälla Zach Galifianakis jag orkar inte längre. Du har tagit sönder nåt i mig. Varje gång jag ser dina tomma ögon och ditt stora skägg skrattar jag tills jag gråter. Sen skrattar jag lite till. Och sen när jag inte trodde att det fanns mer skratt i mig pressas det sista fram tills jag blöder näsblod. Sist var det nåt som lät som ett träd som faller i skogen (men om du inte har tio fåglar i handen hur ska du då kunna bevisa det!) (DET!) i trakten av mina lungor och sedan dess har jag varit en halv man. Du och din regissör Todd Phillips gav oss underbara, härliga Baksmällan som direkt klev upp på topp-tio roligaste komedier nånsin och i sanning är en modern klassiker. Due Date lyckas väl, handen på hjärtat Zach, inte bli riktigt samma mästerverk men fy helvete vad rolig den är. Den smyger sig på en som en köttätande amfibie. Lurar lite i vassen först och slänger sig sen över en som en vild och blodtörstig zebra. Ju längre filmen går desto galnare och roligare blir det. Och Zach, jag måste säga att Robert Downey Jr är perfekt motbalans till dig. Du är slut och tom och galen som du ska vara, och han är "the straight guy" som ska göra dina skämt ännu roligare. Fast det roligaste blir när vi i vissa scener inser att han förmodligen är dubbelt så galen som du med skillnaden att han döljer det bättre. Att ni tagit en av de roligaste road tripfilmerna nånsin, Raka Spåret Till Chicago, och uppdaterat den till nutid utan att på nåt sätt kopiera den är fantastiskt. Konceptet med två omaka personer som tvingas åka bil tvärs över USA tillsammans är lysande. Speciellt när det finns en viktig tid att passa för den ene av er. Marijuanascenen, Mexikoscenen, runkscenen, skottlossningsscenen...det är svårt att välja när det finns så många scener som gör att jag viker mig dubbel av skratt. Och som alla de bästa komedierna finns det hela tiden små stänk av riktigt allvar som ibland gör att skrattet fastnar i halsen. Vilket är perfekt Zach. Dels för att du får visa att du är mer än ett stort skägg, och dels för att en komedi med bara runk- och brajskämt aldrig blir lika bra som en film med lite hjärta inslängt i galenskaperna. John Hughes visste det. John Candy visste det. Och tydligen vet både du och Todd Phillips det. Hade jag suttit med en hatt på mig nu hade jag lyft på den. Tack Zack. Tack!

/Surskägget

G-Force

@

Jag fortsätter att börja året med att vara vrång och sur mest hela tiden. Ja det här är en familjefilm a k a barnfilm med lite kända skådisar/röster och låtsashandling som ska få oss vuxna att tro att även vi kan få ut nåt av rullen (vilket funkar finfint ibland, se på det mesta Pixar gör). Dessvärre är G-Force platt och trist (återigen Pixar lyckas ju gång på gång skapa mästerverk för både barn och vuxna, och även rullar som t ex Scooby-Doo och Asterix i liveversion är ju underhållande) utan några som helst förmildrande omständigheter. Zach Galifianakis är med och då hade man hoppats på nånting lite crazy, men nej han spelar så straight så man knappt känner igen honom. Tracy Morgan gör en av rösterna, men det hjälper inte mig för jag får se den avskyvärda svenskdubbade versionen, men jag betvivlar att han är så rolig som han kan vara då hela filmen är PG och Tracys humor är XXX. Jaja, nog med gnäll. Det handlar om James Bondmarsvin som ska rädda jorden. Ja, jag menar allvar. Vilket är mer än filmskaparna gör.

/Surskägget

Baksmällan

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Om Zack & Miri Make A Porno var förra årets roligaste film, har vi årets roligaste här. Regissör Todd Phillips har tidigare gett oss komiska mästerverk som Old School, Road Trip och Starsky & Hutch. Här slår han nästan Old School på fingrarna (det är orättvist att jämföra filmerna för de är lika bra fast på olika sätt). Den mer eller mindre helt okände Zach Galifianakis är en ny Will Ferrell som bjussar på ansiktsuttryck och repliker man inte tror är sanna. Storyn är väl välkänd vid det här laget (ett gäng polare vaknar upp efter en svensexa och minns inte ett skit av vad som hänt natten innan) så vi skippar att berätta om den. Allt jag kan säga är att om man har ett uns humor i kroppen och inte har sett den här än är det bara att springa, inte gå, till närmaste bio och se och se om (själv har jag redan sett den två gånger och det lär bli många mer närmaste månaderna). I övrigt kan jag bara hålla med om allt Vrångmannen säger i sin recension.
/Surskägget

Baksmällan

@@@@@

Äntligen! Det var längesen jag garvade såhär mycket och länge åt en rulle som nästan klockar in på två timmar. ”Pacingen” är perfekt, de näst intill okända grabbarna i huvudrollerna är fantastiska och mycket komedikrut är lagt på såväl cameos som biroller. Tjejerna får tyvärr ingen stor plats i den här rullen utan krutet läggs på grabbigt värre (även om de tjejer jag såg garvade arslet av sig i salongen så den funkar nog all round ändå). Handlingen är sjukt enkel: Ett gäng grabbar (Bradley Cooper från bl.a Wedding Crashers, Ed Helms från The Office US och otroooooolige Zach Galifianakis som jag endast sett i ett avsnitt av underbara Sarah Silverman program) åker på svensexa i Las Vegas. Dom vaknar upp dan efter med århundradets baksmälla och minns inte ett jävla skit. Som om inte det räckte så är deras polare, vars svensexa man höll, spårlöst borta. Sen följer en skrattfest så av den milda grad att i alla fall jag inte höll att på gå levande ut ur biografen. Herregud hahahaha! Jag är så jävla glad att man fortfarande kan göra komedier av den här kalibern. Det är barnsligt så det förslår men det finns också lite hjärta och värme någonstans bland all galenskap. En total succé och högsta betyget är jag inte ett dugg rädd för att ge till "The Hangover" i den här genren. Det är fan i mig en kollosalt rolig film och jag hittar inget att klaga på. INGET! Regissören Todd Phillips, som tidigare gett oss adekvata Road Trip och fantastiska Old School, har gjort det igen men den här gången med mindre kända ansikten och faktiskt om möjligt ännu bättre. När sista tre minuterna av filmen sparkade mig i ansiktet så tyckte jag mig nästan genom alla tårar och garv se John Belushi, John Candy och Chris Farley ge mig tummen upp från något skinande moln i himlen. Se, se, se och se om. UNDERBAAAART!

HAHAAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAAAAAA!!
/Vrångmannen