@@@@
Mike Myers är ju allmänt känd som det komiska geniet som gav oss Wayne's World och Austin Powers och en hel drös knäppa och kul karaktärer under sina år på SNL. När han regidebuterar gör han det med en dokumentärfilm av alla genrer. Och varför inte? Myers är duktigt påläst på sitt ämne, eller snarare på den person han porträtterar. Shep Gordon är en skön snubbe som en gång i tiden på 60-talet råkade vara rätt man på rätt plats och som utan några som helst kvalifikationer annat än att han var en skön snubbe fick jobbet som manager åt Alice Cooper. Något han är än idag för övrigt (och det utan att gubbarna har nåt som helst kontrakt skrivet mellan sig, det är gentlemen's agreement hela vägen vilket är ascoolt). Han lyckades ratta skutan mer än bra åt Cooper och fick därmed lite andra namn som Pink Floyd, Luther Vandross och Teddy Pendergrass på sin meritlista. Det som gör filmen riktigt är bra är två saker. 1. Shep Gordon är en skön lirare som man gillar direkt. 2. Myers har lyckats gräva fram sjukt kul arkivmaterial som han låter illustrera det som för tillfället berättas. Det här är lysande och underhållande och för alla som gillar sina rock- och filmstjärnor är det ett måste.
/Surskägget
@@@@
Det finns väl ingen som läser denna blogg som missat att jag och Vrångmannen är superstora fans av det komiska geniet Chris Farley som tyvärr lämnade denna värld alldeles för tidigt. Få snubbar lyckas vara så jävla roliga mest hela tiden som Farley. Varje liten cameo och biroll han gjorde i sin tidiga karriär sticker ut som höjdpunkterna i de filmerna (och då ska vi komma ihåg att han spelade mot många komiska legender på den tiden) och när han väl hade huvudrollsstatus rockade han stenhårt i de få filmer han hann göra innan han dog, främst då Tommy Boy och Beverly Hills Ninja även om både Black Sheep och Almost Heroes är bättre än sina rykten. Här presenteras hans liv genom intervjuer med de som kände honom och gamla klipp från när han var liten knodd och framåt. Och vi snackar att ALLA får komma till tals. Bland andra Adam Sandler, Mike Myers, David Spade, Dan Aykroyd, Jon Lovitz, Bob Odenkirk, Tom Arnold, Kevin Farley, Jay Mohr, Christina Applegate, Molly Shannon, Lorne Michaels och Bob Saget (som knappt kan hålla sig från gråt genom hela sitt intervjusegment). Det är mycket kärlek och nostalgi och framförallt är det fantastiskt att få se klipp från Farleys tid på teaterscenen långt innan SNL när han redan då gjorde favoritkaraktären Matt Foley. Ett givet för alla Farleyfans förstås, men även för den som bara rent allmänt gillar sitt SNL eller vill upptäcka en av de mest lysande komikerna som levt.
/Surskägget
Det finns så mycket kul som är SNL-relaterat på 90-talet så vi skulle kunna ha en helt egen julkalender med bara det som tema. Här mer galenskaper från några av världens största komiska genier.
/Vrångmannen & Surskägget
@@@@ Jag vet, jag vet. Den ligger alltid bland 3 för 100-filmerna så fort man kliver in på närmaste bensinmack eller matbutik. Omslaget ser sådär lite b-fult ut. Inte bäddat för sådär superkvalitativa filmer direkt. Men ser man bara förbi dessa smådetaljer och köper rullen kommer man upptäcka en riktigt bra film om Studio 54 i New York i slutet av 70-talet. Shane (en klockren Ryan Phillippe) är New Jerseygrabben som vill dansa bland det hippa innefolket på världens mest kända disko - Studio 54. Han lyckas få jobb som bartender och glider in i en värld fylld av kändisar, knark, supande, skandaler, kärlekstrassel och snabba pengar. Självklart snurrar allt fortare och fortare för honom innan allt kraschar i bästa Hollywoodstil. Förutom Phillippe får vi Salma Hayek, Neve Campbell, Breckin Meyer och framförallt Mike Myers i en sjukt bra rolltolkning som den smått knäppe och excentriske ägaren Steve Rubell. Det här är en underskattad film som fått utstå mycket glåpord. Bullshit säger jag. Ser om den med jämna mellanrum och den håller än nu fjorton år efter biopremiären. /Surskägget
Vem fan är Jay Roach? Ja, tittar man på filmerna han regisserat ser man att han inte är vilken amatör som helst. Å andra sidan skulle han kunna vara vilken amatör som helst för uppenbarligen är han polare med Mike Myers och får man chans att regissera Austin Powerstrilogin finns inte mycket man kan förstöra. Googlar man på honom får man reda på att han är från New Mexico, född 1957 och att han är gift med min gamla flamma Susanna Hoffs från The Bangles (och kanske den sexigaste sångerska/gitarrist som stått på en scen). Snubben är med andra ord en lucky mofo. Men skit i Jay, det är hans filmer vi är intresserade av, speciellt eftersom att en av dem är nästintill purfärsk.
Austin Powers: International Man of Mystery (1997) @@@@ Skrattfesten börjar och två av de roligaste karaktärer Mike Myers nånsin skapat exploderade i nyllet på en biopublik som höll på att skratta ihjäl sig. 60-talsagenten Austin Powers (Mike Myers) är på samma gång helt blåst i huvudet á la Clousseau men när det gäller ovanligt skärpt á la James Bond. Han tror att han är snyggast i världen när han egentligen ser alldeles för udda ut samtidigt som alla tjejer vill ligga med honom typ hela tiden. Hans ärkefiende Dr Evil (Mike Myers) fryser ner sig själv för att tina upp sig vid annat tillfälle vilket leder till att även Austin gör det för att kunna tinas upp när det är dags att kämpa igen. De tinas upp på 90-talet och fejden kan fortsätta. Hahahahaha! Scenerna med Dr Evil är för underbara och Austin är så slut i huvudet när han glider runt på 90-talet och raggar brudar som om att det är 1960! Stora skämt möter små ordvitsar möter action möter spänning möter plumpa skämt möter smarta skämt möter mängder med garv. Parodi på alla agentfilmer du sett men även en hel del kärlek till genren. Det här gillar vi som fan. /Surskägget
Austin Power: The Spy Who Shagged Me (1999) @@@@ Dr Evil uppfinner en tidsmaskin, åker tillbaka till 60-talet och snor Austins ”mojo”, det som gjorde honom till den coola, hippa och groovy agent han var. Utan sin mojo är Austin en nolla. Eller? Myers introducerar oss för ännu en fantastisk karaktär, Fat Bastard (Mike Myers) som är enormt tjock, enormt elak och enormt rolig hahahahaha! Det här är så sjukt kul hela jävla tiden. Parodierna på Bond etc fortsätter naturligtvis, men hela tiden med så stort hjärta till hela genren att det bara är att kapitulera. Självklart kör Myers vidare på sina patenterade ordvitsar och föremål som ser ut som snoppar eller tuttar om man ställer sig framför dem så att de täcker just en snopp eller ett par tuttar hahahahaha! /Surskägget
Meet The Parents (2000) @@@@ Var inte det här filmen som verkligen öppnade upp Ben Stillers karriär för den stora allmänheten? Jag menar, visst, innan dess hade han gjort Reality Bites, Cable Guy och Den Där Mary men det känns ändå som att den här fick honom att ta klivet från kändis till superkändis. Och varför inte? Den är förbannat kul och du har Robert De Niro i den vilket gjorde att även den äldre jag-gillar-allt-De-Niro-gör-generationen kom och såg den här. Högt och lågt (mest lågt) blandas och Stillers nervösa ryckningar mot De Niros stirrande maffiablick hahahahahaha! Fantastiskt koncept som självklart gav mersmak. /Surskägget
Austin Powers in Goldmember (2002) @@@@+ Härlig avrundning på trilogin och den starkaste filmen av de tre. Öppningsscenen med tunga cameos från Tom Cruise, Gwyneth Paltrow, Danny DeVito, Kevin Spacey och Steven Spielberg ger mig våta drömmar om en Mission Impossiblefilm vi borde fått se och när Myers introducerar Michael Caine som Austins pappa och nya karaktären holländske superskurken Goldmember (Mike Myers) oooooooorkar jag inte och ligger på golvet och kippar efter andan. HAHAHAHAHA! There’s two things I hate in life. People who are prejudice against other people’s cultures. And the dutch! HAHAHAHAHA! Caine är kungen. KUNGEN!!! Se den här och kissa på dig av skratt. /Surskägget
Meet the Fockers (2004) @@@ Nu är det dags att träffa Stillers mamma och pappa och då tar vi in Dustin Hoffman och Barbara Streisand som flummiga flumflummare mot De Niros strikta före detta CIA-agent. Krocken mellan familjerna blir förstås gigantisk och rolig om än förutsägbar. Inte riktigt samma driv som i ettan, men det är fortfarande riktigt bra. Stiller spelar nervöst hysterisk som han gör bäst och De Niro, Hoffman och Streisand visar prov på att gammal är äldst och att de vet vad de pysslar med. /Surskägget
Dinner For Schmucks (2010) @@ Klockrent upplägg för fantastisk komedikväll. Kille som försöker ta sig upp i företagsvärlden (Paul Rudd) går med på att bjuda hem en total tönt till chefens stora årliga fest där alla coola på företaget tar med sig en tönt. Största tönten vinner. Rudd råkar köra på en man som visar sig vara den mest omöjligt stora idiot du nånsin sett (Steve Carell) och Rudd bjuder självklart med honom. Carells karaktär gör det ena idiotiska efter det andra och försätter Rudd i den ena idiotiska situationen efter den andra. I vanliga fall älskar jag sån humor, men här blir det faktiskt för mycket av det goda. Till slut fastnar skrattet i halsen och man sitter bara och skriker: ”Nej nej nej nej nej snälla nej gör inget mer nu sluuuuuta jag vill inte se mer!!!” åt Carell för det han gör är bara föööööööör dumt. Det blir för pinsamt och det bara går inte. Det är som att lägga på ytterligare ett lager skinka på en redan jättegod skinkmacka och sen ett till och ett till och ett till tills du inte får mackan i käften och så har skinkan hunnit bli dålig när du väl tar bort några lager. Zach Galifianakis dyker dock upp i en fantastisk pytteliten biroll och då går det inte annat än att garva läppen av sig. Annars nä, tyvärr. Jag ville gilla det här men det gick inte. /Surskägget
Jag gillar verkligen Shrek (@@@@) och Shrek 2 (@@@@). Däremot minns jag på riktigt inte en enda grej ur Shrek 3 (@@?). Vill minnas att jag såg den, ryckte lite på axlarna och undrade vad fan som hänt. Den var inte superusel, men absolut inte bra heller. Och definitivt inte ihågvärd (jo det är ett ord, det blev det nu) tydligen. Därför var jag lite tveksam till den fjärde installationen om vårt käre gröne träsktroll. Men vilken uppryckning! Den har precis rätt charm, skön story, perfekt humor för både vuxna och barn, mängder med flörtar med gamla sagor och en lagom dos moralkaka precis som både ettan och tvåan. Det här är helt enkelt den film de borde gjort som nummer tre och plöjt ner trean i en avfallskvarn. I min värld är detta från och med nu och för all tid framöver den film som jag kommer räkna som tredje delen i serien. Snabb genomdragning av storyn då. Shrek börjar ruttna på familjelivet och gör en deal med Rumplestiltskin som snabbt visar sig vara till Rumplestiltskins fördel och Shreks nackdel. Så till den grad att Shrek har en dag på sig att återvinna Fionas kärlek annars kommer Shrek aldrig att ha fötts medan Rumplestiltskin kommer härska oinskränkt över kungariket Far and Away. Detta bäddar för ett krig mellan häxor och träsktroll. Låt äventyret börja!
När jag ändå är i recencionstagen av nyinspelningar på gamla slasherklassiker så kommer här en till recension som kommer få Vrångmannen att sätta kaffet i vrång(!)strupen. Rob Zombie den gamle skräckrockaren har ju sadlat om här på gamla dagar och gör numera skräckfilmer istället (släppte i o f s en ny platta för typ en vecka sen). När jag såg trailern en gång i tiden för nyinspelningen av Halloween vinklades det hela som att det var en remake på Carpenters klassiker. Men Rob har faktiskt gjort en film som står på egna ben istället för att kopiera bildruta för bildruta. Grundidén är kvar. Vi har en känslokall psykopatisk mördare i mask och utrustad med kniv. I detta har Rob bakat in en djupare bakgrundshistoria om vad som faktiskt driver Myers att ta på sig masken och hugga ihjäl folk. Relationen mellan Myers och hans sista syster Laurie skiljer sig också en del från originalet vilket jag tyckte passade filmen bättre faktiskt. Dessutom klockrent att hyra in en skådis stor som två hus för rollen som Myers. Det gav det hela en helt annan edge. Det är naturligt att man vill jämföra Carpenters stämningsfulla och kusliga klassiker som lever mycket på det lugnare tempot och smart användande av skuggor med Rob Zombies lite fartfylldare "nyinspelning". Det är lite orättvist mot Rob. Han har stor förståelse och kärlek för originalet, och har utifrån konceptet skapat en film som lägger till ett par pusselbitar och som tar tillbaka serien till början där den hör hemma. Hahahahaha, tror Vrångmannen svimmade precis!
/Surskägget
@-
Men vad äääääär det häääääär? Jag orkar inte ens. O-o-o-rkar inte. Jag har jobbat rätt hårt idag. Sov dåligt inatt. Det låg ett par extra räkningar i postlådan när jag kom hem. Det bara snöar hela tiden utanför som om man vore i någon jävla katastroffilm. Hål i dunjackan har jag också, så det puffar dun omkring mig så fort jag gör en lite för hastig rörelse. Det är liksom som..jag vet inte. Ont i ryggen har man också och snart är man 40. Jag orkar inte. Hörni. Jag orkar inte.
Jag tror att alla vi som var i tonåren i början av 90-talet sprang runt och sa saker som "Schwing!", "Exsqueeze me", "If she were a president she'd be Baberaham Lincoln", "Extreme Close-up!!!" och "Not!" mest hela tiden. Allt var Mike Myers fel. Långt innan han blev Austin Powers med hela världen var han Wayne Campbell med åtminstone halva världen. Tillsammans med sidekicken Garth (Dana Carvey) gled Wayne runt i tillvaron och gjorde teveshow på lokalteve och lyssnade på hårdrock. Där Wayne var sjukligt avslappnad var Garth mer uppstressad och klarade inte av sociala situationer som att skaka hand eller prata med tjejer. Tillsammans var de självklart oslagbara, och när onde tevebolagssnubben Benjamin (Rob Lowe) försöker sno konceptet med Wayne's teveshow slår naturligtvis grabbarna tillbaka. Filmen gjorde även superstjärna av Tia Carrere som dock lika snabbt lyckades döda sin egen karriär med smarta filmval som Kull the Conqueror, Jury Duty, Treacherous (mot C. Thomas Howell vilket säger typ allt om den filmens kvalitet) och en uppsjö teveproduktioner. Filmen var en sensation på sin tid, och många scener är fortfarande moderna klassiker. Dock har åren farit hårdare fram med filmen än jag trodde, och på många ställen känns den riktigt föråldrad. Fullmatad med cameos från Alice Cooper, Chris Farley, Meat Loaf, Robert Patrick och roligast av alla Ed (Al Bundy) O'Neill som en caféägare som är heeeeeeeelt slut. Varför fick aldrig den karaktären en egen film?
/Surskägget
Wayne's World 2 @@@
Om man har ett vinnande koncept, varför bryta det? Så har väl Mike Myers tänkt jämnt egentligen (The Love Guru är på sätt och vis bara ännu en Wayne's World) och när det var dags för uppföljaren till superpopulära Wayne's World körde man på med mer av det goda. Den här gången får Wayne en uppenbarelse där Jim Morrison i en dröm säger åt honom att skapa en rockfestival (If you book them, they will come) för att liva upp saker och ting i trista lilla förorten. Rob Lowe som elak teveboss är ersatt av Christopher Walken som ännu ondare skivbolagsboss, Tia Carrere njuter av det sista stora ögonblicket i sin karriär nånsin, Dana Carvey som Garth är fantastisk (scenerna mot Kim Basinger är magiska), Drew Barrymore dyker upp som svenska Bjergen Kjergen (hahahahaha och så blandar de ihop Sverige och Norge genom att snacka fjordar, lysande!), Chris Farley får en större (och naturligtvis roligare) roll och självaste Charlton Heston dyker upp innan Aerosmith avslutar med lite rock n roll. Det är liksom i första filmen mycket metahumor och ordvitsar i hederlig Myersstil. Återigen något föråldrad på sina ställen, men fortfarande riktigt kul.
@@@ Söt och kul liten story om ung white trashtjej från djupaste södern (här gestaltad av Gwyneth Paltrow) som vill komma bort från sin trailer och se världen. Lyckan blir att söka in som flygvärdinna och hamna på bästa bolaget med bästa rutten (som av nån anledning råkar vara New York - Paris). Mike Myers är kul (som alltid) som instruktör, Christina Applegate är elak som den elaka bitchen, och Kelly "jag är mest känd för att jag är gift med John Travolta" Preston (som för övrigt antingen stoppat bomull i behån för filmens räkning, skaffat sillisar, eller bara av nån annan anledning fått mycket större bröst över en natt) charmig som den snälla men lite halvgamla flygvärdinnan som lär upp alla andra. En del riktigt sköna skämt varvas med lite snäll och dumsöt gullegull i sann Hollywoodstil. Kul och inte alls så dålig som alla svenska recensenter ville få den till (gick väl tre dagar på bio typ). /Surskägget
@@@ Okej. Handlingen är bedrövlig och mest en ursäkt för att Mike Myers ska få köra sina sketcher i 85 minuter. Meeeeen Mike Myers är rolig och hans sketcher är kul. Som film är The Love Guru inte nyskapande på nåt vis, men trots att jag vet vad Mike kommer leverera så skrattar jag hjärtligt när det kommer ändå. Han gillar sina ordvitsar och insinuationer och det bjussas det gott om naturligtvis. Släng in Verne ”Minime” Troyer så vet du att du har ett par dvärgskämt på lager, och med Jessica Alba i närheten har man alltid nåt att titta på. Men självklart är det här Myers film i första hand. Han är kärleksgurun som inte har hittat kärleken i sitt eget liv men som kan lära alla andra att finna den. Han stora dröm är att hamna på Oprah så att han kan bli större än Deepak Chopra och när han får chansen att rädda en hockeyspelares giftermål vet han att om han lyckas står Oprahsoffan och väntar. Den har fått bedrövlig kritik överallt, och visst, trean är kanske lite svajig, men vad fan, Myers är Myers och gillar man honom gillar man den här. /Surskägget
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
@@@@
