Gaga: Five Foot Two

@@@@
Jag är inget Lady Gagafan. Visst har hon stänkt ur sig en hit eller två och visst har hon en bra pipa men för min del är det inget jag fastnat för sådär jättemycket. Den här filmen däremot gjorde att jag fick betydligt mer respekt för henne både som artist, musiker och person än jag haft tidigare. På ett sätt är detta Gagas variant av Madonnas gamla klassiska dokumentär In Bed With Madonna där vi fick följa henne på en av hennes turnéer. I Gagas version får vi följa Gaga när hon spelar in och släpper en ny skiva samtidigt som hon påbörjar repetitionerna inför sitt framträdande på Superbowl i halvlek. Vi får här en kvinna som har total kontroll på sitt artisteri och som är otroligt hängiven sitt jobb och som pushar alla andra runt henne att hela tiden sträva efter att göra bättre och bättre ifrån sig precis som hon hela tiden pushar sig själv till samma sak. Vi får också en inblick i Gaga bortom rampljuset och en fin scen är bland annat när hon spelar upp en sång för sin farmor som hon skrivit speciellt för henne. Inte ett öga torrt under den scenen. Jag är fortfarande inget övertygat Gagafan och kommer nog aldrig att bli det, men detta var en intressant och välgjord dokumentär om en intressant artist och människa.
/Surskägget

Hired Gun

@@@@
Vi har superstjärnorna. Sedan har vi folket som spelar med superstjärnorna. Som inte är bandmedlemmar. Som bara förväntas dyka upp för en lönecheck, kunna alla låtar och sticka iväg på turné när superstjärnan känner för det. Eller komma in i studion och lägga ett ballt solo för en klapp på axeln och en sedel i handen. I musikbranschen kallas de för hired guns (inhyrda torpeder typ) och därav titeln på denna dokumentärfilm. Det handlar helt enkelt om folket som är en stor och viktig del av musiken vi lyssnar på och älskar men som alltid får stå i bakgrunden och som aldrig får nån som helst cred och som närsomhelst kan bli kickade för att superstjärnan tröttnat på dem. I andra fall kan det också vara så att superstjärnan är en hygglig prick, som Alice Cooper, som gärna lyfter fram okända talanger och sedan slussar dem vidare mot egna karriärer. Här får vi träffa mängder av dessa musiker som stått i skymundan. De berättar om sina upp och ner i karriären och vad som är roligast och jobbigast med att jobba på det sätt de jobbar på. Kul och lite annorlunda vinkel på musikindustrin.
/Surskägget

Bowie: The Man Who Changed The World

@@
Kring en artist som Bowie kan man berätta hur mycket som helst om. Man kan ta upp hans 60-tal, hans 70-tal, 80-tal etc. Man kan prata om hans sångkarriär eller hans filmkarriär. Man kan nysta lite i hans modemedvetenhet och hans känsla av att alltid lika steget före och testa nytt. Man kan diskutera hans diverse olika karaktärer live och vad de innebar för musiken och publiken. Den här filmen vill göra allt det och lite till och då räcker inte tiden till och allt som sägs blir väldigt ytligt och väldigt lite av sådant vi inte redan visste (och då är jag inget superfan av Bowie som kan allt om honom). Filmen baseras dessutom mest på intervjuer med folk som kände Bowie och endast gamla intervjuklipp från arkiven när han ska uttala sig själv vilket inte ger den mest personliga bilden. En helt okej rulle om man vill få en snabb överblick i vem Bowie var, men inget sådär superengagerande.
Surskägget

Danny Says

@@@
Säger man Danny Fields är det knappt nån som vet vem han är utanför den lilla grupp musiker, artister, skådisar och konstnärer som han hängde med. Men säger man Andy Warhol, Nico, Lou Reed, Iggy Pop, Alice Cooper, The Ramones och MC5 så är nog de flesta med på vilka man pratar om. Danny som var charmig och hade koll på vad som var hippt, vad som var inne och framförallt vad som kunde bli en monsterhit jobbade som manager åt många artister och som PR-ansvarig för ytterligare mängder och mängder med band och musiker. Han hade ett finger i varje syltburk skulle man kunna säga. Det som gör den här filmen sevärd är dock inte Danny Fields, även om hans skönt torra humor helt klart gör honom till ett intressant intervjuoffer, nej det är det faktum att filmskaparna lyckats gräva fram enorma mängder med gamla filmklipp och foton som ger oss en klockren bild av hur det kunde se ut på alla de där festerna hos Andy Warhol och exakt hur flippad Iggy Pop verkligen var och hur tuffa The Ramones var även när det stod tre personer i publiken långt innan de blev stora. Det är den stora tjusningen med den här filmen att få uppleva den tidsmaskinen. Resten är liksom lite extra grädde på tårtjäveln.
/Surskägget

Mr. Dynamite: The Rise of James Brown

@@@
I feeeeeeeeeel gooood! Huh! Energiknippet James Brown kallades alltid för "The hardest working man in show business" och det kan mycket väl stämma. Dels för att han i princip turnerade konstant och stod på scen 360 av 365 dagar och dels för att han när han väl stod på scen inte stod still en sekund. Det dansades, showades och sjöngs för fullt 100% hela tiden. Dessutom hade han så pass bra koll att han direkt hörde om nån i bandet spelade fel och gav dem böter mitt i ett danssteg. Hehehehe. Så gör bara riktiga proffs - och skitstövlar. Mängder med artister har förstås inspirerats av Brown, Michael Jackson och Prince förstås, men även Bossen själv Bruce Springsteen. Och sämre förebild finns det väl att ha. I alla fall när det kommer till artisteriet. Privat var ju Brown en hyfsad skitstövel och kvinnomisshandlare som man helst hade knuffat in i ett mörk hål och sedan slängt nyckeln. Och det är där den här filmen fegar ur. Man nämner misshandeln och hans mörka sidor lite som hastigast och sedan skyndar man sig att koncentrera sig enbart på musiken och det positiva han gjorde för de svarta i USA för att stärka dem som grupp. Det är synd. Man borde lyft upp bägge bitar för att få hela bilden. I övrigt får vi mycket livematerial och det är förstås en fröjd för både öga och öra. Huh!
/Surskägget

Whitney: Can I Be Me?

@@@
Har aldrig varit nåt större fan av Whitney Houston. Visst, hon hade en fantastisk röst och på 80-talet kom några sköna klassiker som I Wanna Dance With Somebody, How Will I Know och So Emotional och så givetvis megasuperduperhiten I Will Always Love You från filmen The Bodyguard där Whitney visade prov på att hon minsann kunde vara ett större stenansikte än hennes motspelare Kevin Costner. Och det säger inte lite! Men oavsett om man är ett fan eller inte har man ju lite halvt om halvt följt hennes dagar från firad popdrottning till knarkpundare död i ett badkar. Hennes make Bobby Brown (som folk knappt minns med hitlåten My Prerogative) var ökänd som bad boy och allt Whitneys knarkande har alltid skyllts på honom. Fram till nu. Det visar sig nämligen i den här dokumentärfilmen att Whitney minsann inte var så sockersöt och helig som hennes managers ville att hennes image skulle vara. Nej, Whitney kom från fel sida spåret och prövade knark redan som tolvåring. Känns som att mer än en person borde be Bobby om ursäkt ungefär nu. I övrigt får vi följa med Whitney från barndom till glansdagar till döden i ett badkar. Här och där känns det lite väl långt och påklistrat, men överlag en intressant film.
/Surskägget

Bruce Springsteen: In His Own Words

@@@@
Bossen! The Boss! Mannen, myten, legenden och chefen! Att säga att vi på bloggen älskar Bossens musik är kanske århundradets underdrift. Vi ÄLSKAR hans musik. Få andra artister fångar den där speciella känslan i både text, musik och sång som han och dessutom är det i princip ingen som är bättre på en scen. Här får vi en ganska avskalad dokumentärfilm som till stor del består av hur Bossen läser högt ur sina memoarer och så får vi se en bunt gamla foton och filmer som illustrerar det han pratar om för tillfället. Det är både personligt och poetiskt, allvarligt och roligt precis som det mesta av hans musik. Att höra honom läsa högt ur boken och sedan berätta lite mer ingående kring händelserna samtidigt som vi får se gamla klipp är ett genidrag. Man dras med in i storyn och vi får en större förståelse för alla de faktorer som formade honom. Det här är med handen på hjärtat inte en dokumentärfilm för alla. Det här är specifikt för Bossens fans då det förutsätts att vi redan har koll på de stora bitarna av hans historia och karriär. Här får vi ett par djupare nedslag som ger oss en större och bättre inblick i hans liv.
/Surskägget

God Bless Ozzy Osbourne

@@@@
Just när man trodde att man visste allt som fanns att veta om Ozzy kommer en dokumentärfilm som lyfter fram lite ny info som man inte hade koll på sedan tidigare. För de av er som inte är fans av Ozzy kan man ju snabbt berätta att han var en strulputte som ung, hamnade i samma band som tre andra strulputtar och skapade tillsammans med dem den första riktiga hårdrocken i bandet Black Sabbath. Framgångarna leder till massiva alkohol- och knarkintag och eftersom att Ozzy är snäppet värre än alla andra när det kommer till att fylla sin kropp med sprit och droger får han sparken. Just när allt känns hopplöst dyker managern och senare frugan Sharon upp och räddar både Ozzys liv och hans karriär. De som inte har koll på musiken har oftast koll på MTV-såpan The Osbournes som satte Ozzy på kartan utanför hårdrocksvärlden på allvar en gång för alla. Där lullade han runt och var lite förvirrad mysfarbror trots att han var Satans Son och alla andra hårdrocksklichéer. Det vi inte visste var att han var absolut stupfull och hög hela tiden även under The Osbournes trots att den officiella versionen då löd att han var spiknykter. Men nej, Ozzy krökade som aldrig förr och man filmade honom bara innan han blev för full och slocknade med ansiktet först i sin egna spya. Den här filmen är producerad av Ozzys son Jack och ger oss därmed en intimitet andra produktioner skulle haft svårt att uppnå. Närgånget och riktigt personligt på ett sätt som man uppskattar när man glor på dokumentärer.
/Surskägget

Oasis: Supersonic

@@@@
Hahaha syskonrivalitet gånger en miljard! När Oasis exploderade på musikscenen i början av 90-talet var jag allt annat än imponerad. Jag hatade överlag hela den brittiska indierock- och popvåg med Blur, The Verve, Happy Mondays, The Stone Roses, Pulp, Suede och allt vad fan de nu än hette. Det ena bandet sämre än det andra helt enkelt. Jag klumpade helt enkelt ihop Oasis med all annan skit. Jag vet, jag vet, sjukt orättvist mot Oasis men så var det. För ett gäng år sedan spelade Vrångmannen upp Ryan Adams version av Wonderwall som knockade mig så till den milda grad att jag var tvungen att gå tillbaka och lyssna på Oasis på allvar och blev då knockad av deras första två, tre skivor totalt. Så nu är jag ett Oasisfan 20 år för sent hahahaha. Den här dokumentären följer bröderna Gallagher från arla barndomen fram till storhetstiden och sedan snabbspolar man förbi alla skivor som kom efter de första tre för då var det liksom inte lika intressant längre. Vi får ta del av det mesta gällande musiken, knarket, festerna och brudarna och framförallt får vi det mesta kring de många, många, många, många bråken mellan Liam och Noel hahahaha. Att de höll ihop så länge som de gjorde är helt makalöst. En annan hade slagit ihjäl Liam med en trumpinne dag ett.
/Surskägget

Foo Fighters: Back and Forth

@@@@
2013 sparkade vi igång året med en dokumentärfilmsvecka. Sedan 2014 är den utökad till en hel månad och 2018 är inget undantag. Nu när baksmällan efter gårdagens Nyårsafton pulserar värre än nånsin och Ivanhoe är lika underbart tråkig på teve som den har varit i 200 år känns det som att det allra bästa vi kan göra är att snacka lite Foo Fighters speciellt som de släppte ny platta i slutet av förra året och dessutom ska spela i Göteborg nu i sommar (självklart kommer både detta sura skägg och vår vrångaste man på denna blogg vara på plats). Alla kan väl storyn om Foo Fighters vid det här laget? Dave Grohl var bäst på trummor och studsade in i Nirvana lagom för att spela in mästerverket Nevermind med dem för att sedan katapultera till alla topplistor världen över. Ett par år senare hade låtskrivargeniet Cobain tagit livet av sig och Grohl visste inte riktigt vad han ville med resten av sitt liv. Förutom att spela musik. Så det var exakt det han gjorde och slängde ihop en liten demo där han spelade allt själv. Denna lilla demo blev Foo Fighters debutplatta och vilken jäkla debut! Det visade sig snabbt att Cobain inte var det enda låtskrivargeniet i Nirvana och nu sisådär 20 år senare eller så är Foo Fighters ett av de största, om inte det största, rockbanden i världen. Den här dokumentärfilmen fångar allt det där med hela storyn från Nirvana fram till 2011 då filmen spelades in. Vi får intervjuer med allt och alla och vi tas med bakom kulisserna och upp på scenerna. Snyggt, personligt och fyllt med grym musik.
/Surskägget

Who Cares? - The Duane Peters Story

@@
Duane Peters är förmodligen inte alls känd för den breda allmänheten men om man antingen är skejtare eller punkare har man med all trolighet hört talas om denne dåre (och jag skriver ordet med den allra största kärlek och beundran). Han började göra sig ett namn som skejtare från allra första början och var med redan från start på 70-talet och skapade en hel del tricks. Hans storhet och svaghet var spontaniteten och oräddheten vilket innebar att han ibland gjorde helt magiska åk och ibland bara kraschade och brann. Addera på ett heroinmissbruk och tung alkoholism så börjar man förstå att den här killen inte alltid mådde som bäst. För punkarna är han förmodligen mest känd som frontfigur för US Bombs alternativt som frontfigur för Die Hunns (beror nog lite på vilken generation man tillhör). Den här filmen har mängder med arkivmaterial på Peters när han skejtar och det är där fokus ligger, man berör hans punkkarriär mest på ytan vilket är lite trist. Men det som gör att filmen inte når upp till ett högre betyg är att man aldrig djupdyker ner i Peters misär och missbruk. Här har vi material för tre filmer minst och man väljer att inte diskutera det överhuvudtaget (okej, det nämns lite här och där men väldigt i förbifarten). Det är synd. Peters är ett geni och ett plågat sådant så våga gå in på djupet med honom. Hade man gjort det finns det ju material för ett mästerverk.
/Surskägget

D.A.D.: True Believer

@@
Danska Disneyland After Dark, eller D.A.D. som de är tvungna att kalla sig efter stämning från stora stygga Disney, är ett danskt rockband som hade sina största framgångar sent 80-tal med No Fuel Left For The Pilgrimsskivan som bland annat gav oss den fortfarande lysande rockstänkaren Sleeping My Day Away. Men det riktigt, riktigt stora genombrottet kom aldrig för precis som med många andra band som var stora på 80-talet kom grungen och dödade allt. Därmed inte sagt att D.A.D. bör buntas ihop med band som Poison eller Winger eller andra hårband från den tiden. D.A.D. stod för rock n roll och inte powerfluffrock där håret är viktigare än riffen. Oavsett har D.A.D. från dag ett haft en femte medlem som funkat som deras kameraman, musikvideoregissör och allmänna visionär. Denne kille har nu samlat ihop en del av den stora mängden material han har på film och klippt ner det till en 90 minuters dokumentärfilm. Tyvärr kommer man aldrig medlemmarna nära och man får ingen riktig känsla för vilka grabbarna är eller vad bandet faktiskt åstadkommit och skapat. Vilket är sjukt märkligt med tanke på att han har total access till bandet eftersom de alla är bästa polare. Eller så är det precis det som är problemet. Ibland är det lättare att öppna upp sig för en främling än för bästa polaren.
/Surskägget

Supermensch: The Legend of Shep Gordon

@@@@
Mike Myers är ju allmänt känd som det komiska geniet som gav oss Wayne's World och Austin Powers och en hel drös knäppa och kul karaktärer under sina år på SNL. När han regidebuterar gör han det med en dokumentärfilm av alla genrer. Och varför inte? Myers är duktigt påläst på sitt ämne, eller snarare på den person han porträtterar. Shep Gordon är en skön snubbe som en gång i tiden på 60-talet råkade vara rätt man på rätt plats och som utan några som helst kvalifikationer annat än att han var en skön snubbe fick jobbet som manager åt Alice Cooper. Något han är än idag för övrigt (och det utan att gubbarna har nåt som helst kontrakt skrivet mellan sig, det är gentlemen's agreement hela vägen vilket är ascoolt). Han lyckades ratta skutan mer än bra åt Cooper och fick därmed lite andra namn som Pink Floyd, Luther Vandross och Teddy Pendergrass på sin meritlista. Det som gör filmen riktigt är bra är två saker. 1. Shep Gordon är en skön lirare som man gillar direkt. 2. Myers har lyckats gräva fram sjukt kul arkivmaterial som han låter illustrera det som för tillfället berättas. Det här är lysande och underhållande och för alla som gillar sina rock- och filmstjärnor är det ett måste.
/Surskägget

I Am Thor

@@@@
Vilka fantastiska människor det finns där ute i världen. Denna dokumentär påminner starkt om den om Anvil som släpptes för ett par år sedan. Ni vet, den där kanadensiska hårdrocksgruppen som var på vippen att slå stort, större än alla andra, men som istället blev en knapp fotnot i historieböckerna. Där andra skulle lagt av fortsatte Anvil att kämpa och kämpa och kämpa. Den här filmen handlar om Thor. Nej, inte Marvels serietidningshjälte, inte Chris Hemsworth, inte mytologins åskgud. Det här är hårdrocksbandet Thor vi snackar om med sångaren och frontfiguren Thor i centrum. Liksom Anvil är Thor från Kanada och tydligen vet en kanadensare inte när det är dags att slänga in handduken hahahaha. Thor kämpar på. Hela tiden är han precis på gränsen att slå stort när något händer som gör att han får börja om på små, små pubar och ibland spelar för 10-15 personer som mest. Trots allt detta kämpar han på och till slut får han sitt erkännande här i Sverige på Sweden Rock Festival och Muskelrock. Där ser man. Dokumentären följer honom från hans första stapplande steg i nöjesbranschen som nakenservitör i Hawaii till den avslutande finalen på Muskelrock där jublet når himlens höjder. Ibland är det Spinal Tap över det hela, och ibland är det lite ledsamt att det aldrig tycks gå vägen för honom. Hela tiden är det ärligt och närvarande och mer än så kan man egentligen aldrig begära av en dokumentärfilm.
/Surskägget

Janis: Litte Girl Blue

@@@@
Uttömmande dokumentär om en av de mest unika röster som hörts på skiva - Janis Joplin. Att hon bara hann bli 27 år gammal är synd och skam då hon förmodligen hade så mycket mer att ge. Tittar man på andra artister med unika röster har de förändrats och förädlats genom åren och ju äldre artisten desto mer unik blir rösten. Regissören har verkligen lyckats skrapa fram en veritabel guldgruva av gamla filmklipp, intervjusnuttar, brev till familjen, foton och liveframträdanden som varvas med nyinspelade intervjuer med de som var där och kände henne. Fram växer en bild av en komplex människa som efter att ha blivit mobbad i skolan hittade sin röst och sedan kämpade hela livet för att vara en i gänget även långt efter att hon inte behövde det längre. Alkohol och knark kommer tidigt in i bilden och det som först bara är lite festande spårar förstås ur helt ju kändare hon blir som för många andra. Tragiskt nog var hon ren så vitt alla visste när hon plötsligt fick ett återfall och överdoserade bara veckor innan skivan som skulle innebära det riktigt stora genombrottet släpptes. R.I.P. Janis Joplin.
/Surskägget

@@@@
Riktigt bra och insiktsfullt om en av de stora och unika rösterna i musikhistorien. Man blir både varm och ledsen. R.I.P. Janis Joplin.
/Vrångmannen

We Are Twisted Fucking Sister

@@@@
Som vanligt drar vi igång ett nytt år med dokumentärfilmstema under januari. Och vad bättre att sparka igång året rejält med än Twisted Sister? Levde man på 80-talet kunde man inte missa dessa ikoner som fick tonåringar i hela världen att skrika "I wanna rock!" och "We're not gonna take it!" i protest mot föräldrar, lärare och auktoriteter överallt. De sålde miljontals med plattor och turnerade världen runt innan allt tog slut i slutet av 80-talet när interna stridigheter ledde till att de la ner bandet. Den här tvåtimmarsdokumentären handlar om ALLT som hände innan de blev världsberömda. Vi får följa deras första stapplande steg på småklubbar i New Jersey och närområdena och vara med på färden när de sakta men säkert blir större och större och större. Men bara i New York och ingen annanstans i världen. Skivbolagen håller sig undan och gång på gång på gång när de trots allt är nära att få ett genombrott brakar det samman igen av olika anledningar. Det här är en film som alla nya band med drömmar om att erövra världen borde se. Det handlar om att aldrig ge upp, aldrig tappa fokus och alltid ge järnet. Tio år i motvind kan faktiskt leda till enorm framgång till sist. Me like!
/Surskägget

Searching For Sugarman

@@@@
Så har vi då äntligen kommit för oss att recensera en av de mest omtalade dokumentärfilmerna på senare år (kanske framförallt här i Sverige då det är en svensk produktion). Och visst är det en fantastisk historia. Ung, talangfull musiker får släppa ett par skivor som hela branschen tror stenhårt på. Skivorna säljer inget och musikern får kicken från skivbolaget varpå han börjar jobba inom byggbranschen och lägger gitarren på hyllan för alltid. Inte helt ovanligt kan man tänka. Dock har hans skivor blivit supersuccéer i Sydafrika av alla ställen. Eftersom att Sydafrika på denna tiden plågades av apartheidsystemet och mer eller mindre var helt låst för yttervärlden kommer det aldrig fram att skivorna säljer som smör i solsken. Och hade det inte varit för ett par riktigt entusiastiska fans där i Sydafrika som fortsatte leta efter denne musiker långt efter att apartheid föll hade vi inte fått ta del av denna fantastiska historia. För visste är det så att de hittar Rodriguez som han heter, och visst är det så att han får åka på en bejublad och utsåld turné genom Sydafrika. Äntligen får han det erkännande han skulle haft för trettio år sedan. Vem kan motstå en sådan charmig och feel-good-historia som denna? Det skadar inte heller att musiken är riktigt bra (finns på Spotify så det är bara att börja lyssna) och att artisten själv är fortsatt ödmjuk trots sina nyvunna framgångar.
/Surskägget

History of the Eagles

@@@@
Vad kunde jag om det här bandet då, innan jag såg den här långa men härliga dokumentären? Jag visste att Eagles bildades i Los Angeles i början av 70-talet. Jag visste att Don "RÖSTEN" Henley och Glenn "THE HEAT IS ON!" Frey var upphovsmännen, att de lirade s.k soft rock och att bandet ligger bakom den älskade (och ofta lika trubaduraftonhatade) låten Hotel California. That's it. Visst har jag hört någon låt här och där, men inget som gett något bestående intryck. Den här dokumentären är precis som en bra musikdokumentär ska vara. Den gräver ända in i märgen på bandet och går genom Eagles historia från ax till limpa. The good times, the bad times och hela kittet. Mycket arkivmaterial från 70 och 80-talet, livegrejer, intervjuer, studioinspelningar etc. Bråk, försoning, knark, musik och galenskap hahaha! Efter att ha sett History of the Eagles så vet jag inte bara mer om Eagles än något annat band jag redan känner till, jag har dessutom fått mersmak för musiken. Speciellt 70-talsgrejerna. Sjukt underhållande dokumentär alltså. Tre timmar (uppdelat i part 1 och part 2) känns som 29 minuter. Ett måste om man gillar musikdokumentärer, även om man kanske skiter i Eagles.
/Vrångmannen

Kurt Cobain: Montage of Heck

@@@@
Underbar dokumentärfilm om geniet Kurt Cobain. Vi får följa hela hans liv från de första stapplande stegen som liten knodd hela vägen till det stora genombrottet, sammanbrottet och slutligen självmordet (som dock inte fördjupas i utan enbart nämns i text strax innan eftertexterna börjar rulla vilket jag tyckte var en fin gest, vi vill veta mer om Cobain, inte frossa i hans död). Filmskaparna har fått tag på helt unikt material från familj, gamla ex-flickvänner och polare med mängder av foton, hemmavideor och typ alla hans dagböcker och anteckningar. Detta har redigerats med varsam hand och klippts ihop till en röd tråd som följer hela hans liv. Vissa händelser berättas enbart med foton och ljudupptagningar utan att en berättarröst går in och "förklarar" att då och då hände det och det. Detta är verkligen en frisk fläkt i dokumentärfilmssammanhang. Givetvis hjälper det om man gillar och uppskattar Nirvanas musik som spelas genomgående genom hela filmen, men det här är också en film för de som uppskattar att få ta del av ett djupt personligt porträtt av en man som mot sin vilja blev en hel generations röst och hans hatkärlek till musikbranschen och kändisskapet som han både strävade efter att nå och samtidigt hatade att han nått.
/Surskägget

@@@@
Instämmer med föregående talare. Betygsfyran är stark och jag har fått en nytändning på Nirvanas musik (vilket inte är svårt eftersom de var så in i helvete bra).
/Vrångmannen

Julkalender 1 dec

Vrångmannen här. Gillar inte musikaler. Alls. Kan komma på kanske två som jag tycker är bra eller åtminstone ok. Jag har aldrig sett en musikal på teater (så vitt jag kan minnas) så det kanske är annorlunda men just musikal på film tycker jag är förskräckligt. Däremot är jag väldigt förtjust i konsertfilmer och musikdokumentärer. Jag är också väldigt förtjust i dokumetärer om film men nu talar vi om musik. Om rullen handlar om något band jag gillar så i synnerhet men jag kan nog se det mesta i den här genren och få ut något av det. Om det är bra det vill säga. Det finns en hel djungel av sköna musikdokumentärer men jag tänkte här i årets första kalenderlucka tipsa om tre som jag tycker ni ska kolla upp.

Sound City (2013)

@@@@

Rockbandet Foo Fighters frontman och skapare (och inte att förglömma, f.d trummis i Nirvana) Dave Grohl visar med Sound City, inte bara att han har en stor kärlek till musiken som skapades i den legendariske studion utan också att han faktiskt är en skicklig dokumentärfilmsskapare. Filmen berättar historien om Sound City Studios som byggdes 1969 i Van Nuys i Los Angeles och där mååååånga legendarer i branschen har spelat in sina plattor – Neil Young, Tom Petty, Elton John, Nirvana, Rick Springfield, Fleetwood Mac, Metallica, Bad Religion, Kings of Leon, Slipknot, Elvis Costello, Arctic Monkeys för att nämna några FÅ! Dokumentären är två och en halv timme och känns som en kvart. Informativ i bra tempo med bra musik. Dave Grohl spelade även in en hyllningsplatta till Sound City med gamla musiker som gjorde sina plattor där när det begav sig. Den kan du lyssna på här. Hur som helst, skitbra. Se den.
/Vrångmannen

The Last Waltz (1978)

@@@@@

Martin Scorsese (behöver jag ens?) siktade på att göra en konsertfilm som var bättre än genomsnittet när han gjorde ”The Last Waltz”. Enligt många lyckades han att skapa stor magi och frågan är om han inte, i mitt tycke, gjort den bästa konsertfilmen någonsin. Thanksgiving 1976 så hade det legendariske bandet The Band sin avskedskonsert på the Ziegfeld Theatre i New York. De hade bjudit in många av sina kända musicerande vänner för gästframträdanden på scenen - Joni Mitchell, Muddy Waters, Eric Clapton, Neil Young , Muddy Waters och Bob Dylan. Men det är inte bara väldigt bra musik det här handlar om. Visst, vi får otroligt snyggt filmade liveframträdanden a’la Scorsese (kamerorna rusar fram mot scenen och släpper aldrig bandets väderbitna men glada ansikten) men The Last Waltz är också en fin och lite bitterljuv inblick i vad som driver ett band åt en riktning eller en annan och vad som försigår bakom kulisserna. Scorcese har på senare år gjort väldigt bra dokumentärer om bl.a The Rolling Stones, Bob Dylan och George Harrison från The Beatles. Ingen av dem slår dock The Last Waltz på fingrarna. Otrolig musik. Otrolig film. Otroligt liv.

/Vrångmannen

Det dubbel-exponerade gömstället (2011)

@@@@

”Håll käften stockholmsjävlar när jag pratar..” Det dubbel-exponerade gömstället är en dokumentärfilm om sveriges absolut bästa liveband, Bob Hund. Vi får följa med dom i studion när de repeterar, grälar lite, skrattar lite och sen under deras vardag och väldigt raka och ärliga intervjuer och tankar följer. Det är lite lite skevt och mycket mycket underbart. Här gäller det nog att man är ett Bob Hundfan som jag är annars kan man nog lätt bli irriterad eller ointresserad. Gillar man däremot bandet eller vill veta lite mer om det så är det här inte oävet alls. Roligt också är att dokumentären har visats på SVT men det är extramaterialet på dvdn som verkligen glänser och som man nästan skulle kunna kalla för den riktiga dokumentären.

/Vrångmannen