fredag 31 augusti 2012

Knarkvecka: Fear & Loathing in Las Vegas

@ och @@@@@
Knarkfilmernas knarkfilm! Här sparas det inte på flummerier, hallucinationer eller utsvävningar. Baserad på Hunter S. Thompsons bok med samma namn som basically handlar om när Thompson (mästerligt porträtterad av Johnny Depp) och hans advokat kallad Dr Gonzo (lysande tolkad av Benicio del Toro) åker till Las Vegas för att skriva ett reportage (för dem av er som inte vet var Thompson journalist och författare som drog runt och härjade och skrev om sina upplevelser, lite som en Hemingway on crack). Med sig har de typ alla kända droger och några de inte uppfunnit än. LSD, kokain, meskalin, marijuana, sprit, amfetamin och fan och hans moster petar de två herrarna gladeligen i sig och agerar därefter. Regissören Terry Gilliam som älskar att spotta ur sig visuella färgfester fyllda av galna detaljer och knäppa karaktärer har aldrig fått så fritt spelrum att balla ur som här. Till betyget då. Ja det är en etta. Filmen är för knäpp, det finns ingen röd tråd, karaktärer kommer och går, det händer grejer som inte har med varandra att göra, vissa scener är sjukt överflödiga och för långt utdragna, dialogen är ibland skrattretande och rent generellt är det bara som en enda lång LSD-tripp som någon råkat filma. Artsy-fartsy med en budget. Ja det är en femma. Depp och del Toro är sjukt bra i sina roller, kanske det bästa bägge herrar presterat någonsin. Filmen sitter kvar i minnet länge, länge efter att man har sett den och den finns så många olika detaljer och nivåer att upptäcka och analysera så filmen tål att ses många gånger. Visuellt är det en fantastiskt resa. Gilliam går verkligen bananas och utan att jag någonsin själv testat LSD så känns det som att en hallucination kan vara precis så som det framställs i filmen. Den är på samma gång realistisk och helt orealistisk. En magisk resa in i en briljant och samtidigt sjuk hjärna som var Hunter S. Thompson.
/Surskägget

torsdag 30 augusti 2012

Knarkvecka: Less Than Zero

@@
Mörkare tider i det annars pastellrika åttiotalet. Clay (Andrew McCarthy) återvänder hem till Los Angeles under jullovet från college. Han får då reda på att hans ex (Jami Gertz) är tillsammans med Clays bästa vän Julian som blivit knarkare (en grym Robert Downey Jr) och att de nu ”partajar” som om det inte fanns någon morgondag. Julian tycker att livet är en fest och fattar inte varför Clay är så arg och besviken. De är ju äntligen på plats alla tre precis som de gamla dagarna i high school och kan fira julen tillsammans. Mitt i allt lurar också en elak langare som Julian är skyldig på tok för mycket pengar. Less Than Zero (1987) är ett drama baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn. Filmen känns väldigt avlägsen och man kan inte säga att den har åldrats med värdighet. Robert Downey Jrs gripande rollprestation är i stort sett den enda behållningen i mitt tycke. Ett fett soundtrack ackompanjerar dock de glassiga bilderna (om man gillar sitt 80-tal) med bl.a The Bangles, Run DMC och Joan Jett.
/Vrångmannen

@@@@
Återigen är Vrångmannen ute och cyklar. Som vanligt i Easton Ellis värld är det lite för rika snorungar med lite för överdimensionerade problem som egentligen är deras föräldrars brist på empati och tid som ligger och gnager. I L.A. på 80-talet dödade man alla sorger och besvär med sprit, droger och mer droger och om nån nånsin spelat sig själv är det väl just Downey Jr i rollen som den totalt urspårade Julian som mår så dåligt psykiskt att han petar i sig vad som helst för att döva smärtan och blir en tvättäkta pundaralkis på kuppen. Filmen är lika intressant idag som då och vi vet ju att om man skulle byta ut min före detta fru Jami Gertz mot min blivande fru Lindsay Lohan, Downey Jr mot Shia Leboeuf och Andrew McCarthy mot Jake Gyllenhaal så har du en Less Than Zero för 10-talet. Vissa problem ändras aldrig och Hollywood och dess invånare lider av samma skit då som nu.
/Surskägget

(tidigare publicerats som en lucka i vår julkalender 2009)

Knarkvecka: The Basketball Diaries

@@@
Är det bara jag eller är inte det här ytterligare en bortglömd liten pärla? Filmen är baserad på poeten, författaren och musikern Jim Carrolls självbiografiska bok med samma namn. Carroll (i filmen spelad av Leonardo DiCaprio) var smart, begåvad och karismatisk. Han publicerade sin första diktsamling redan när han gick i high school och var dessutom en av stjärnorna i skolans basketlag. Som ni vet har dock alla mynt två sidor och den andra sidan på Carrolls mynt var tunga droger. Han gick på det mesta men föredrog framförallt heroin. Eftersom att han kom från ett vanligt arbetarklasshem var han tvungen att suga av snubbar på toaletterna kring New Yorks Grand Central för att få ihop stålars. Och ja, han var runt 15-16 när detta skedde. Var var Mr Garrison när vi behövde honom som bäst? "Drugs are bad mmmkay?" DiCaprio är mycket trovärdig i rollen som Carroll och speglar de alla känslostormarna inom sig kanonfint och även Mark Wahlberg som en av Carrolls polare visar var skåpet ska stå. Vill även nämna kanonfina soundtracket med Pearl Jam, PJ Harvey, Soundgarden och Jim Carroll själv.
/Surskägget

@@@
Basketball Diaries är absolut en ok rulle, mycket tack vare att Leonardo DiCaprio visar framfötterna som den unge begåvade skådisen han är. Mycket självbiografiskt uppgång och fall, misär misär everywhere men också ljus i mörkret. Om hälften av det Carroll skriver i boken är sant så undrar man hur det är ställt med mänskligheten. Men en hel del ljusglimtar också som sagt. Juliette Lewis i en liten biroll som knarkande fnask som försöker ordna upp sitt liv är fantastisk (ställde upp trots att hon ledsnat på den typen av roller eftersom polaren DiCaprio bad henne). Skitbra musik precis som Skägget nämnde tidigare. Kan vara dags att se om den här. Ett högre betyg kanske ligger och lurar runt hörnet. Just det, knarket ja. Det knarkas som fan i den här.
/Vrångmannen

Knarkvecka: Trainspotting

@@@@
Kan inte alla bara sluta knarka vad ääääär det häääär?! Hahaha! Trainspotting är en klassiker i ”genren”. Irvine Welsh roliga, fartfyllda och tragiskt hemska roman blev en lika rolig, fartfylld och tragiskt hemsk film. Soundtracket vibrerar när Renton (Ewan McGregor) och hans gäng springer omkring på Edinburghs gator med heroin i hela kroppen på flykt undan lagen. De driver omkring och letar efter nästa fix samtidigt som de lurar sig själva att allt ska bli bättre och att den nästa är den sista. Grymma insatser från hela ensemblen (Robert Carlyle sticker ut som farligt arge och våldsamme Begbie). Filmskaparen Danny Boyle (28 Days Later, Sunshine) bjöd oss på en klassiker som hamnat högt på mångas listor över personliga favoriter. Tänk att en sådan verklighetstroget smutsig och brutal misär kan vara så underhållande, rolig pulserande och tänkvärd. Nämnde jag förresten soundtracket?
/Vrångmannen

@@@@
Ska jag vara helt ärlig minns jag den inte jättemycket mer än att Ewan MacGregor ligger och kräks tarmarna ur sig när han ska bli ren för det var på riktigt tusen år jag såg den. Jag vet att tusen år kan känna som lite överdrivet med tanke på att filmen som medium inte var uppfunnen och jag inte var född men det kan jag garantera bara är smådetaljer. Känslan och stämningen från filmen minns jag väl och en fyra var precis vad jag gav den då och därför blir det även så nu. Mycket knark var det. Och schysst musik.
/Surskägget

onsdag 29 augusti 2012

Knarkvecka: 28 Days

@@@
En romantisk komedi där Sandra är alkis och blir inlagd på behandlingshem. Hon hittar ny kärlek och slutar med spriten. Levde lyckliga i alla sina dar.
/Surskägget

@@
Hahahaha romantisk komedi? Vad såg du för film? Elände på elände på ett behandlingshem och enda gången Bullock garvar är när hon är full eller påtänd.
/Vrångmannen

(tidigare publicerad i Sandra Bullockspecialen här)



Knarkvecka: Requiem For A Dream

@@@@
Åh herre min skapare! Misären! Här får vi verkligen en inblick i det helvetet och den fasan som kallas knark. Tunga droger, dystra tider. Fyra historier som vävs samman, den ena mörkare än den andra. Ellen Burstyn är den gamla mamman som börjar gå loss på vansinniga bantningsmedel för att bli ”fin” inför ett tv-framträdande. Jared ”Jag blev rockstjärna också” Leto och Jennifer ”Vrångis, jag vill ha dig tillbaka!” Connelly sänker tillsammans ner sig i träsket så in i bomben så man tror att dom skämtar. Marlon Wayans hänger med i fördärvet minus det annars berömda pårökta garvet. Fantastiska insatser från hela ensemblen. Regissören Darren Aronofsky (Black Swan, The Wrestler) visar här med sin träffsäkra mörka ton och sin ivriga och vackra inramning av berättelsen att han är en mästare att räkna med. Vare sig du gillar detta eller inte så kommer du inte att vara oberörd efter att ha sett Requiem For A Dream.
/Vrångmannen

@
Åh herre min skapare! Misären! Här får vi verkligen en inblick i det helvetet och den fasan som kallas artsy fartsy prettotråkig craparonifilm. Tunga ögonlock, dyster vakenhet. Fyra historier som vävs samman, den ena tråkigare och mer ointressant än den andra. Ellen Burstyn är den gamla mamman som börjar gå loss på vansinniga bantningsmedel för att bli "fin" inför ett tv-framträdande och ingen orkar bry sig för storyn dras ut på för länge när allt blir sagt på en minut. Jared "Jag blev rockstjärna också" Leto och Jennifer "Skägget, jag kommer tillbaka!" Connelly sänker tillsammans ner sig i träsket så in i bomben så man tror att dom skämtar tills man inser att det är så artsy och så fartsy att det blir skrattretande enbart. Marlon Wayans hänger med i fördärvet minus att man inte minns att han var på bild ens. Fantastiska insatser om man tycker att Kevin Costner är den mest animerade skådis som fångats på duk eftersom att alla härmar hans alla ansiktsuttryck. Regissören Darren Aronofsky (trista prettofilmen Pi och trista The Fountain) visade senare i livet prov på en träffsäker mörk ton och en ivrigt vacker inramning av en berättelse i filmerna The Wrestler och Black Swan. Här i Requiem For A Dream lämnar han oss dock helt oberörda.
/Surskägget

Knarkvecka: Cheech & Chong's Next Movie

@@@@
Hahahahahaha de pårökta mästarnas mästare Cheech & Chong slår till med en heeeeelt skruvad film där de måste varit lika pårökta när de skrev manuset som deras karaktärer är i filmen. Framförallt Chongs karaktär (och förmodligen han själv) är på en helt annan planet mest hela tiden hahahahahaha! Någon direkt handling finns inte att prata om men en av de mest fasta av de lösa trådarna är storyn om ett superweed som Cheech & Chong kommer över och som slår allt de någonsin rökt på. Visar sig givetvis på slutet att detta weed intresserar t om utomjordingar som kidnappar gänget och weedet men i gengäld bjussar på rymdkoks som är helt galet starkt hahahahahaha! Det är flummiga uttrippade knäppheter hela tiden (när de snor bensin i en soptunna, skvätter ner sig själva från topp till tå och sen exploderar när de ska tända sig en joint i bilen HAHAHAHAHAHAHAHA!) och det kommer skämt på löpande band. Min absoluta favoritfilm från dessa herrar.
/Surskägget

@@@
Hahaha, Cheech and Chong är alltid ok. Minns den här som rätt rolig med många galna gags och helt utflippade idéer. Jag har dock sett bättre rullar med det galna radarparet (De Korsikanska Bröderna hahaha kom igen!).
/Vrångmannen

Knarkvecka: Blow

@@@@
Gravt underskattad film med kanonprestationer av både Johnny Depp och Penélope Cruz i en story som är baserad på snubben som introducerade kokainet i USA under 70-talet. Genom lika delar slump, tur, cojones och en dos jag-vill-inte-vara-fattig-hela-livet lyckades George Jung (Depp) sätta igång smugglingen av kokainet från Columbia in i USA. Först i liten skala och sedan bara mer och mer och mer och mer tills mer eller mindre vartenda jänkare hade en lina eller två hemma. Självklart tjänade Jung enorma pengar och lika självklart enbart cash han precis lika självklart inte kunde skatta för och därmed hade rum fulla med sedlar från golv till tak (en fantastisk scen i filmen för övrigt). Filmen fångar både 60- och 80-talet perfekt men framförallt utspelas det mesta i ett utsvävande och utflippat 70-tal som man lyckats återskapa i all dess dekadenta glans. Depp gör som sagt en fantastisk rollprestation vilket borde gett honom en Oscar. Sjukt nog var han inte ens nominerad och Denzel tog hem den för Training Day av alla filmer. Regissören Ted Demme hade inte gjort mycket avtryck innan i filmhistorien (har alltid gillat hans lilla indiepärla Beautiful Girls dock) mer än ett par komedier med Denis Leary och hann tyvärr inte göra fler avtryck än denna magnifika rulle då han dog strax efter.
/Surskägget

@@@+
Riktigt underhållande och välgjord uppgång och fallhistoria som man sällan pratar om. Den är väl lite väl sådär Hollywood-tillrättalagd men inget fel med det. Klassiskt exempel där en film hamnar lite mellan stolarna. Den är bra men når inte riktigt de höjder som den kunde ha gjort. Karaktärerna i filmen når däremot oanade höjder. Blow. get it?
/Vrångmannen

Knarkvecka

Som vanligt är vi lite slöare, lite segare och lite mer extravaganta när vi väl kommer igång än resten av världen. Igår hade Filmspanarna knark som tema. Vilket innebär att en bunt olika filmbloggar skriver om filmer som på ett eller annat sätt är relaterade till knark (tror att i princip alla Filmspanarfilmbloggar finns länkade av oss här till vänster på sidan). Självklart vill inte vi vara sämre. Det är bara så att vi var för lata för att hinna med en deadline och för slöa för att klipp-å-klistra in Filmspanarloggan här på sidan. Därför kompenserar vi genom att vara lite för extravaganta när vi väl kommer igång och kör en hel knarkvecka istället för en knarkdag. Så peta i dig lite meskalin, rada upp linorna på spegelbordet och ha pipan med crack redo för nu kör vi!
/Surskägget & Vrångmannen

tisdag 28 augusti 2012

The Dark Knight Rises

@@@
Så har vi alltså kommit fram till den sista och dyraste och största och mest efterlängtade och hypade delen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Själv såg jag den på IMAX i London för att få ut det feta av det fetaste och en stor kaka av filmen är filmad i IMAX-formatet. Detta kan nog delvis bidragit till att jag inte tyckte den var lika usel som vår busige vän Surskägget. Filmen har problem helt klart. Nolan kör på med sina flashback-flashforward-flashsideways-knep vilket kan lätt bli lite tröttsamt. Skurken (Bane) är både tuff och sämst samtidigt vilket aldrig är bra. Att Batman (när han är med för det är ganska lite..) mest får stryk och gnyr är katastrofalt. Filmen är dock superambitiös och det syns. Vi får kaos på hög nivå och actionscenerna tar här en ny dimension helt klart. Nolan vågar visa mer och klipper inte sönder allt pang-pang och poff-poff hela tiden. Alla inblandade gör ett bra jobb. Man skulle ha önskat att manuset fått gått genom ”maskineriet” ett par gånger till och att Nolan valt att ge Batman mer utrymme i rullen. Jag tror The Dark Knight Rises kommer att vinna med tiden. Se om den när de allt för stora förväntningarna lagt sig och det finns mycket godis att hämta. Absolut den sämsta i trilogin men för den skull inte alls dålig.
/Vrångmannen

söndag 26 augusti 2012

Jag har glömt fler filmer än du sett del 2

Fler gamla filmrecensioner på filmer jag absolut inte minns att jag sett...och som jag är helt hundra procent säker på har fått minst ett snäpp mer i betyg än de egentligen förtjänar. Jag var så snäll och generös en gång i tiden, sen blev jag Surskägget.

Eye of the Killer
@@@
Kiefer Sutherland är perfekt i rollen som söndersupen, desillusionerad och trött snut som jagar seriemördare. En viss touch av det övernaturliga ger filmen en Arkiv X möter Seven känsla, trots att manuset inte håller alla gånger. Heter tydligen även After Alice.
/Surskägget





Stealth Fighter
@@
Det sprängs, skjuts, slåss och flygs till max i denna actionrulle. Ice-T är skurken, Costas Mandylor hjälten. De hotar, tjafsar och trilskas innan de får spöa sönder varandra. Erika Eleniak syns mer på omslaget än i filmen. Trots allt bra action med viss b-varning.
/Surskägget





Judgement Day
@@@
Det är inte uppföljaren till Judgment Night om det var någon som trodde det. Här handlar det om en militant domedagskult, en fet meteor och lite gammeldags hämnd. Armageddon möter Boyz N The Hood.
/Surskägget

onsdag 22 augusti 2012

Jag har glömt fler filmer än du sett del 1

En gång i tiden skrev jag film för tidningar som Hennes, Chili, Playboy och Depå. Om jag nuförtiden ser sjukt mycket film såg jag helt galet jävla mycket film då. Har hittat en hel bunt gamla recensioner på filmer som jag på riktigt inte minns att jag sett, men som jag måste sett då jag recenserat dem (har aldrig fuskat!). Kan dock konstatera att jag var väldigt generös med betygen back in the day. Kommer slänga in dem med jämna mellanrum. Här är del 1.

Center Stage
@@@
Det Top Gun var för stridspiloter, är Center Stage för dansare. Unga och förhoppningsfulla kommer de till den tuffaste dansskolan av alla för att bli bäst. Naturligtvis hinns det med en hel del bråk, kärlek och mycket coola dansscener. Typisk tonårsfilm som den ska vara.
/Surskägget

 
 
 
Ride With The Devil
@@@
Medan Ang Lees kampsportsfilm Crouching Tiger, Hidden Dragon erövrar världen på bio, går hans Ride With The Devil direkt på video. Vi hamnar, liksom i Mel Gibsons Patrioten, mitt i det amerikanska inbördeskriget där sydstatspojkar försöker vara män i krigets fasor. Ang Lee varvar snyggt mellan mastiga strider och dramatiska, om än stillsamma, stunder vid lägerelden.
/Surskägget
The Last Stop
@@@
En iskall vinternatt snöas några gäster in på ett motell i Colorado. Polisen Jake fattar snart misstanke mot gästerna. Några av dem verkar ha varit med under bankrånet tidigare på dagen. Frågan är vilka? Denna Cluedoliknande historia är bitvis förutsebar, bitvis intressant, men det är kul att sitta och gissa vem som är skurk.
/Surskägget

tisdag 21 augusti 2012

Club Dread

@@@
Vrångmannen recenserade filmen i vår Broken Lizardspecialare häromsistens, men låt mig här recensera en Director's Cut som är runt 12 minuter längre och lite galnare. Broken Lizardgänget är fem galna komiker som skriver och regisserar filmer ihop. Club Dread var deras tredje långfilm och tar avstamp i en liten paradisö dit jänkarturister åker för att supa och knulla och lyssna på före detta kända musikern och numera ö-ägaren Coconut Pete (Bill Paxton) dra lite låtar och fina visdomsord om hur man super och knullar som bäst. Semesterparadiset förvandlas dock snart till ett blodbad när en seriemördare visar sig gå lös på ön. Ska personalen lyckas rädda sig själva innan mördaren har ihjäl dem allihop? Filmen driver givetvis en del med Scream och liknande, men är ingen parodi utan står på egna ben. De av er som sett andra Broken Lizardfilmer (Supertroopers, Beerfest) vet vilken typ av humor det handlar om och här bjussas det i mängder. Director's Cutten tillför inget direkt av nyhetsvärde till originalet, bara lite mer av allt och några scener som blivit lite längre. Lite mer bang for the buck helt enkelt. Roligast är dock att lyssna på Broken Lizards commentary på dvd:n där de bjuder på många sköna garv och visar att de absolut inte tar sig själva på något större allvar.
/Surskägget

The Expendables 2

@@@+
HAHAHAHAHAHAHA! Orkar inte. The Expendables 2 är så jävla dum och så jävla bra och så jävla våldsam och så jävla rolig och så jävla onödig och så jävla viktig (för mig). Handlingen? Bryr du dig verkligen? Du vet varför du sitter i biosalongen på just den här rullen eller hur? Luta dig tillbaka. Det är så mycket action i den första kvarten så hela ettan bleknar (minns du den?). Det är fina tider för actionälskare som för stunden inte behöver något oscarsvinnande skådespel eller någon djupare mening. Stallone då? Fan alltså, han har fortfarande charmen! Det vemodiga, sorgliga i hans ögon kontra den lite aviga men välmenande humorn. Ilskan, blicken och musklerna. Simon West (Con Air) är en bättre actionregissör än Stallone men det är Stallone som är stjärnan här och det märks, samtidigt som han ger fint utrymme åt sina medmörsare. Mycket metahumor riktad åt ”precis just mig” (det blir lite väl mycket av det hela men jag köper det). Huvuden som sprängs bort av för stora kanoner, massa fighter med knivar och tillhugg samt inzoomade muskler med ådror som spretar åt alla håll. Saknar en riktig gear up-scen och skurken (Jean-Claude Van Damme) används på tok för lite. Han är ondast och galnast men borde fått mycket mer tid på duken. Det kan hända att det höga betyget beror på att jag såg The Expendables 2 på helt rätt sätt: ett par glas bubbel, stor bioduk, vrålhögt ljud och gladaste Dolph Lundgren på plats i samma salong (det var ju trots allt galapremiär!). Alla jublade och applåderade till sköna oneliners och galet överdrivet ultravåld. Lämna som vanligt hjärnan i lobbyn tack...och HÅLL I ER! BLAM!
/Vrångmannen

måndag 20 augusti 2012

R.I.P. Tony Scott

Vi skrev väl ungefär allt man behöver veta om Tony Scott i detta inlägg för ett gäng år sedan. En actiongigant som levererat några av mina absoluta favvorullar (Top Gun, True Romance, The Last Boy Scout, Snuten i Hollywood 2) och som trots att han på senare år mest gjort standardaction med Denzel fortfarande för alltid kommer att tillhöra en av de riktigt stora regissörerna. Varför man vid 68 års ålder och en fantastisk karriär väljer att hoppa från en bro kan vi bara spekulera i. Det enda som är säkert är att filmvärlden förlorat en riktigt stor talang. R.I.P.
/Surskägget

torsdag 16 augusti 2012

Winter Passing

@@
Liten indierulle som lever mycket på att Zooey Deschanel är så söt så man håller på och dör trots att hon spelar en ganska så otrevlig karaktär (i alla fall till en början innan man förstår varför hon beter sig som hon gör). Zooey är dotter till Ed Harris som är geniförklarad författare. Mamman har tagit livet av sig och Zooey har inte satt sin fot hemma på flera år. När en redaktör erbjuder henne en fet summa pengar för de brev hon ärvt efter mamma bestämmer sig Zooey för att det är dags att åka hem och hälsa på. Där upptäcker hon att pappan bor med en ung söt assistent (spelad av Amelia Warner) och en musiker som även fungerar som en sorts livvakt (Will Ferrell). Harris är alkoholiserad och vrång och Zooeys närvaro vänder förstås upp och ner på tillvaron för alla i huset. Sakta men säkert inser Zooey hur mycket hon älskar sin far och de lyckas överbrygga en del av de murar de byggt upp gentemot varandra genom åren. Filmen vill vara smart och quirky ungefär som The Royal Tennenbaums men når inte upp till den nivån. Karaktärerna känns inte lika välskrivna och många gånger sitter man och undrar om man skrattar bara för att det är Will Ferrell som alltid är rolig eller för att det är hans karaktär och/eller manuset som är roligt. Är man inte Ferrellfan eller Zooeyfan kan man skippa den här utan att förlora sömn, och det kan man i princip även om man är ett fan. Småcharmig, småkul, smådramatisk utan att kliva upp på mer stabil nivå.
/Surskägget

Just Married

@@
Ashton Kutcher är arbetargrabben som blir kär i Brittany Murphy som är överklasstjejen. De gifter sig och sticker till Europa på smekmånad. Självklart går allt åt helvete för dem. Filmen drar på sig de största vi-är-jänkare-och-bäst-i-världen-glasögon du nånsin sett och gör skämt av varje fördom om Europa jänkarna kan tänkas ha och några till. Ett Päron Till Farsa På Semester I Europa gör samma sak fast med mer stil och känsla (och en briljant Chevy Chase). Kutcher och Murphy är söta och roliga men saknar lite av den där kemin mellan varandra för att få det att kännas riktigt klockrent. Okej komedi som puttrar på och där klichéerna avlöser varann och som funkar att slänga på en söndag när man är bakis och inte orkar med nåt annat än lättsam underhållning man kan glömma fem sekunder senare.
/Surskägget

tisdag 14 augusti 2012

The Dark Knight Rises

@
När Christopher Nolan tog över Batmanfranchisen och gjorde riktigt bra Batman Begins och fantastiskt asbra The Dark Knight och meddelade att det skulle bli en avslutande trilogi kunde man inte annat än att ha skyhöga förväntningar på sista filmen. Trean skulle sparka röv och slänga in namn i Arkham Asylum. Och så släpps den här unkna skiten. FY FAN! Jag är så arg så jag kokar gosse! SJUKA SPOILERS FRÅN OCH MED NU! Inte nog med att man låter i princip hela filmen utspelas i dagsljus (note to Nolan: Batman är en mörkrets varelse) man har knappt med Batman överhuvudtaget. När han väl glider in får han mest stryk och ser lite förvirrad ut. Fine. Jag fattar att man vill visa att skurken Bane är den som knäcker Batman precis som han gör i serietidningarna. Men låt honom förbli knäckt då precis som i serien. Nä, istället ligger han med bruten ryggrad i en kvart i en fängelsehåla under marken utan annan medicinsk vård än att han blir upphängd i taket i ett par rep och hey presto så är ryggen bättre än någonsin. Sen klättrar han upp för en brunn för att komma bort ur fängelset som ska vara jättesvår att klättra i men som ser ut som en klättervägg när den filmas underifrån. EN KLÄTTERVÄGG FÖR NYBÖRJARE SOM ALLA FRÅN BEBISAR TILL HUNDRAÅRINGAR KAN KLÄTTRA UPPFÖR VAD ÄR DET HÄR VAD ÄR DET HÄR?!?!?! Givetvis misslyckas Bruce Wayne (för han är ju knappt Batman i fem minuter i filmen som är nära tre timmar lång) ett par gånger innan han får lite Yodaråd från gammal "vis" fånge och hey presto så har han klättrat upp och ut. På tal om Yoda. Är Nolan sånt Star Warsfan att han kände sig tvungen att låta Bane låta som Darth Vader? Det är in- och utandningar med lite metallisk klang och så en mörk basröst som är ondskefull. Jisses. Hade jag varit Lucas hade jag stämt skiten ur Nolan direkt. Skaffa dig en egen skurkröst för fan. Dessutom verkar Bane ha både inbyggd mikrofon, förstärkare och högtalare i sin mask för hans RÖST DÅNAR SOM EN ROCKKONSERT! Ingenstans förklaras Banes superstyrka heller. Han är liksom en snubbe som gått på gym sju dagar i veckan helt enkelt. Att han sen kan slå sönder tegelväggar utan den giftiga kemikalie som förvandlar honom till superstark (som det är i serien och t o m i gamla Batman & Robin där Bane är med som knähund till Arnies superroliga Freeze) verkar inte bekymra Nolan nämnvärt. Alla med lite muskler kan väl slå sönder väggar? Och fine återigen. Hade filmen varit gjord som en serietidning hade man köpt det också. Men Nolan har ju hela tiden i samtliga Batmanrullar han gjort försökt ha nån sorts verklighetsförankring. Anne Hathaway som Catwoman slarvas också bort. Hon är skurk hon är snäll hon är skurk hon är snäll hon är skurk hon är snäll. Jävla schizo. Bestäm dig nångång. Och Batman agerar som en liten mes och förlåter henne allting precis hela tiden och hey presto simsalabim så är de förälskade trots att han låg med en annan brud nyss som målades upp som kärleken i filmen. Att hon är den egentliga skurken är väl ingen förvånad över. Den enda förvåning är att Marion Cotillard som spelar huvudskurken spelar över så jävla mycket att Tim Burton ringde och ville ha tillbaka överspelet så han och Johnny Depp kunde göra en ny film ihop. Jag har hört en del försvara filmen med argumentet: "okej det var ingen Batmanrulle men ser man den som en vanlig actionrulle är den faktiskt rätt schysst". Nej. För det är noll action i den. Det börjar med en flygplansscen James Bond gjorde häftigare på 60-talet och avslutas med kravaller Nolan själv gjorde hundra gånger häftigare i Batman Begins. Däremellan är det ett så sjukt tråkigt, tomt, förvirrat, segt, oinspirerat och rent generellt uselt manus som försöker trycka in så mycket information som möjligt på så kort tid som möjligt samtidigt som det inte finns minsta lilla fokus på var, hur eller varför vi ska få all denna information. Som om inte allt det vore nog är filmen skitful. Både ettan och tvåan var snygga. Den här är bara ful. Förmodligen för att allt utspelar sig i en platt, trist och grådaskig dagsmiljö istället för en mörk, mystisk och farlig nattmiljö. Nolan får passa sig nu. Först halvtrista Inception och nu den här dyngan. Skärper han inte till sig med nästa rulle förpassar jag honom till M. Night Shyamalablablamanhyllan där han får ligga och ruttna.
/Surskägget

Puss in Boots

@@@
Mästerkatten från Shrekrullarna (med Antonio Banderas röst) får här sin första egna film. Vi följer med till hans barndom och får lära oss att han växte upp på barnhem tillsammans med Humpty Dumpty (tydligen Klumpe Dumpe på svenska, hursomhelst är han ett stort ägg med ansikte, armar och ben som är känd från en sagoramsa i USA/England). De växer upp och blir tonåringar och ställer till med mängder med bus. Humpty är som en kriminell mästerhjärna som använder Mästerkatten som muskler och smidighet vid inbrott. Men Mästerkatten är snäll och vill sluta sin karriär som tjuv. Tyvärr vill ödet annorlunda och han tvingas fly från sin hemstad. Humpty åker dock i fängelse. Detta händer mer eller mindre under filmens första tio. Sedan snabbspolar vi till vuxentid när Mästerkatten och Humpty återförenas för att knycka den gyllene gåsen från Jack och Bönstjälkensagan. Precis som i Shrekfilmerna knycker man hejvilt från gamla sagor och gör om dem till en modern och rolig variant med mängder av action, bus och spänning. Inte riktigt lika bra som Shrekrullarna men fortfarande en sevärd bra rulle som bör gå hem både hos barn och vuxna.
/Surskägget

The Wedding Date

@
Romantisk komedi som vare sig är romantisk eller rolig. Fan, där lyckades ni ju verkligen. Dermot Mulroney är manlig lyxhora som åker med Debra Messing på veckolångt bröllop i London. Tydligen blir de kära i varandra trots att vi aldrig får se hur eller varför. Ena sekunden plockar hon ut pengar från bankomaten för att ge honom, nästa sekund fånstirrar de varandra lyckligt i ögonen med ljuv musik i bakgrunden. Gud. Skräpet.
/Surskägget

torsdag 9 augusti 2012

I Love You, Beth Cooper

@@
Skolans nörd Denis (Paul Rust) håller avslutningstalet på sin high school och avslöjar där att han älskar Beth Cooper (Hayden Panettiere), skolans coola brud. När Beth konfronterar honom efteråt lyckas Denis bjuda in henne till sin fest. Vad han inte berättar att festen bara är han och enda polaren Rick. Beth dyker upp med sina två heta väninnor men tyvärr crashar även Beths expojkvän festen och börjar spöa på Denis. Beth räddar honom och tillsammans med Rick och tjejerna försvinner Denis i Beths bil med pojkvännen tätt i hälarna. En katt-och-råtta-lek i natten följer där Denis till slut får både tjejen och självförtroende efter att ha genomlidit allt skit man tänkas kan precis som sig bör i en high schoolrulle. Det är lite 80-talskänsla över rullen vilket är trevligt men tyvärr vågar man inte riktigt pressa gränserna i humorn och det är extremt mycket kliché hela tiden. Okej rulle med ett par stora garv och många transportsträckor.
/Surskägget

onsdag 8 augusti 2012

Journey 2 - The Mysterious Island

@@
2008 gjordes en rulle baserad på Jules Vernes bok "Till Jordens Medelpunkt" som inte helt otippat hette "Journey to the center of the earth". Oroa dig inte om du inte minns den. Brendan Fraser var tydligen med. Själv har jag missat den helt och var tvungen att kolla på imdb för att ens veta att den existerade. Och det först efter att jag sett den här filmen eftersom att jag undrade vilken film den var uppföljare till. Tydligen är det fler än jag som undrat för man har sedermera ändrat titeln till: "Journey to Mysterious Island". Kanske inte så konstigt att man undrar vad det är för uppföljare då ingen förutom en av ungarna (numer hyfsat kände Josh Hutcherson, du har sett honom i The Hunger Games) är den enda som är kvar från ettan. T ex är Fraser utbytt mot Dwayne "The Rock" Johnson. Familjeäventyr som är så snällt så det knappt är sant men som åtminstone bjussar på högt tempo hela tiden. Jag kan inte låta bli att gilla The Rock trots att han numera mest göra barnfilm istället för hård action som han borde och han funkar här också när han slåss mot allehanda CGI-monster. Michael Caine gör som vanligt i sin karriär och dyker upp i allt han får minsta peng för att göra, men gör också som vanligt en godkänd insats. Allt som allt en harmlös äventyrshistoria löst baserad på Jules Vernes böcker som ungarna tycker är okej i väntan på nästa Pixarfilm.
/Surskägget

tisdag 7 augusti 2012

Dukes of Hazzard x 2

The Dukes of Hazzard
@@@+
När jag var liten påg, d v s fem, sex bast, bodde jag i USA. På den tiden var det två teveserier jag älskade. Starsky & Hutch (som blev en lysande film med Owen Wilson och Ben Stiller) och Dukes of Hazzard. Så det värmde mitt hjärta att även DoH skulle bli film till slut. Det här är enkel komedi. Det är snabba bilar, snygga brudar och sköna rallarslagsmål. Blanda Nu Blåser Vi Snuten och Blues Brothers. Släng in en fläkt av Mitt i Plåten. Sen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag erkänner direkt att såna här bilkomedier ligger mig varmt om hjärtat (extra plus för att bilkungen Burt Reynolds även har en roll i den här) och i mitt hjärta är nog DoH en fyra. Meeeeeeeeeen, jag vet jag vet. Det är ju egentligen bara en trea. En okej rulle, kul och lite onödig, men kul. Så det får bli en trea. En stark sådan. Sen får alla andra tycka att den är fånig, sexistisk och överdriven. Tyck det då. Skiter väl jag i. En sista grej, regissören Jay Chandrasekhar är mannen bakom Beerfest. Stort pluspoäng.
/Surskägget

The Dukes of Hazzard: The Beginning
@@+
En prequel där vi får träffa kusinerna Luke och Bo Duke när de är tonåringar och innan deras karriär som spritsmugglande bildårar börjar på allvar (som ju första filmen och hela teveserien handlar om). Varför förstöra ett vinnande koncept verkar man ha tänkt och slänger med lika mycket explosioner, biljakter, galna karaktärer och tuttar som i första filmen. Extra kul är att man lyckats få med Willie Nelson igen som kusinernas farbror. Sexiga Daisy Dukes (Jessica Simpson i första filmen, spelas här av April Scott som du aldrig sett i nåt annat) är enligt klassiskt prequelmanér en blyg och bortkommen och alldaglig flicka innan hon kommer på att hon inte behöver glasögon och säckiga skjortor utan kan klä sig i kortkortkortkorta jeansshorts och supertajt, superkort tröja. Det märks att filmen har lägre budget och sämre talang inblandad (fast gott om sköna skådisar i birollerna som nyss nämnde Willie Nelson, Sherilyn Fenn, Christopher MacDonald och Joel David Moore). Bra så!
/Surskägget

The Greatest Move Ever Sold

@@
Morgan Spurlock blev ett namn över en natt när hans dokumentärfilm Super Size Me gjorde succé världen över. Med lika delar glimten i ögat, en charmig humor och allvar åt Spurlock bara McDonald'smat i en månad och dog nästan på kuppen (okej jag överdriver lite men ni fattar). Med sin senaste dokumentär vill Spurlock belysa hur mycket dold reklam som finns överallt i samhället och i film i synnerhet. Ni vet när karaktärer håller läskburken sådär så att loggan alltid syns mot kameran eller när hjälten hoppar in i en bil för att jaga skurken och man zoomar in på loggan på fronten ett par gånger under jakten. Spurlock vill dock göra detta med en twist och bestämmer sig för att reklam ska få betala hela hans film. Så till största delen ser vi hur han springer mellan massa säljmöten där han pitchar för sin idé och säljer reklamplats. Visst har han fortfarande glimten i ögat och bjussar på en del humor i det som ska vara allvarligt men helt ärligt känns det som att han sparkar straffspark i öppet mål. Alla vet att det är reklam i film. Alla vet att filmbolagen går ihop med hamburgerbolagen och leksaksbolagen och pressar ut sin skit på alla ungar som tjatar på sina föräldrar som slösar mängder med pengar på plastiga leksaker och ännu plastigare burgare. Därmed blir större delen av Spurlocks film rätt poänglös. Knappt okej rulle som borde dragits tre varv till på idéstadiet innan man slog på kamerorna.
/Surskägget

måndag 6 augusti 2012

The Artist

@@@
Svartvit stumfilm från 2011 som utspelar sig från 1927 och framåt ett par år som blev årets stora snackis på Oscarsgalan med hela 10 Oscarsnomineringar varav den vann fem (bland annat de tunga Bästa Film, Bästa Regissör och Bästa Manliga Skådespelare). Alla recensenter verkar hylla den reservationslöst och även vår egen Vrångman slängde till den en fyra och var gladast över att ha varit underhållen av en stumfilm i 100 minuter. Visst är The Artist en bra film, men inte vinna-alla-Oscars-hela-tiden-och-bara-få-stående-ovationer-av-pressen-bra. Det är fascinerande och kul att man lyckats fånga dåtidens känsla i allt från hur skådespelarna rör sig, dekor, kostym, ljussättning, kameraspråk, musik till dialogrutorna som dyker upp med jämna mellanrum. Dock är grundstoryn (känd stumfilmsskådis blir c-kändis när ljudfilmen introduceras och statisten han är kär i blir megastjärna) lite för tunn för att dra ut på i 100 minuter. Några scener drar ut lite väl på tiden, och några sidospår hade man kunnat skippa helt. Med det sagt gör Jean Dujardin och Bérénice Bejo i den manliga respektive kvinnliga huvudrollen ett kanonjobb. Dujardin fick ju sin Oscar men det kunde Bejo gott ha kunnat få också. Hade förväntat mig betydligt mer av årets vinnare av Bästa Film men The Artist är ett gediget hantverk som absolut tål att ses.
/Surskägget

The New Guy

@@
High Schoolrulle med långsmalspinkige DJ Qualls (Road Trip) i huvudrollen som nörden Dizzy som konstant blir utsatt för den ena värre förnedringen efter den andra. Till slut får han nog, bestämmer sig för att sluta på sin skola och börja på en ny. Med hjälp av ett bunt fångar ledda av Eddie Griffin får Dizzy hjälp att skapa sig en ny personlighet och första dagen på nya skolan slutar med att han upplevs som tuffast av alla och blir skolans hjälte. Självklart är skolans tuffaste snubbe ytterst tveksam till Dizzy, speciellt som Dizzy lyckas sno åt sig flickvännen (spelad av Eliza Dushku). Givetvis kommer Dizzy förflutna ikapp honom och han måste förklara sig inför hela skolan. Småbusig rulle som inte vågar ta steget fullt ut och är lite för snäll även i de värsta kiss- och bajsskämten för att det ska bli riktigt bra. Många klichéer betas av, en del stora garv, en del mindre och Qualls är charmig i huvudrollen. Dessutom en mängd roliga cameos av bl a Vanilla Ice, Henry Rollins, Tony Hawk, Horatio Sanz och Gene Simmons.
/Surskägget

The Manchurian Candidate

@
Nyinspelningen från 2004 med Denzel Washington i huvudrollen och Meryl Streep, Jon Voight och Liev Schrieber i birollerna i regi av Jonathan "När Lammen Tystnar" Demme. Med den lineupen kan man tycka att det här skulle kunna blivit riktigt jävla bra. Tyvärr lurar Demme in oss i en seg och tråkig sörja som är alldeles på tok för lång och som bara puttrar på i sakta lunk utan att något av värde eller intresse händer. Grundstoryn där soldater hjärntvättas för att utföra ett mord på presidenten är intressant men här blir det bara långdraget och trist.
/Surskägget

Hellboy

@@
Upptäckte av en slump att vi visserligen recenserat Hellboy 2: The Golden Army men inte första delen. Eftersom att jag nyligen såg om filmerna passar det väl alldeles utmärkt att det nu ett par år för sent kommer en recension på ettan (tvåans betyg håller jag med om fortfarande från recensionen 2008). För de av er som ännu inte läst Mike Mignolas fantastiskt snygga, intressanta och spännande serier om Hellboy - spring och köp alla album nu! Det är en underbar blandning av ockulta nazister, mystiska varelser, komiska situationer och mängder med action. Vrångmannens favoritregissör Guillermo del Toro tillhör inte mina favoriter och här är ännu en anledning till att han inte står högt upp på listan då han mer eller mindre helt slaktar Hellboy när den blir film. Filmen börjar dock bra och enligt serien med massa nazister och ockulta händelser och Hellboys "födelse". Sen irrar filmen bort sig ganska rejält och det mesta av charmen, glädjen och spänningen från serien försvinner. Det riktigt stora problemet är dock att del Toros manus är så tunt och handlingen bara är en vag röd tråd mellan actionsekvenserna att man knappt har en aning om vad filmen handlade om när man sett klart den. Det här är andra gången jag ser den men hade glömt filmen helt och det var som att se den för första gången. Helt värdelöst blir det aldrig då actionsekvenserna faktiskt är underhållande större delen av tiden (lite för mycket ful CGI på sina ställen) samt att Ron Perlman som Hellboy gör en riktigt bra insats med karaktären. Tack och lov blev Mike Mignola mer inblandad i tvåan och därför är det en helt klart bättre rulle som är mer lik förlagan än denna knappt okej rulle som borde blivit så mycket bättre.
/Surskägget

söndag 5 augusti 2012

Bernie Mac x3

Bernie Mac, likt en annan grym komiker Sam Kinison, började precis bli riktigt känd för den stora massan när han tyvärr dog en alldeles för tidig död. Han började sin bana som stå-uppkomiker och blev så populär där att stora regissörer fick upp ögonen för honom och petade in honom i biroller i sina superblockbusters (Ocean's 11-13, Charlie's Angels 2, Transformers). Likt Richard Pryor kunde Bernie Mac balansera perfekt mellan humor och allvar och var sjukt duktig på att improvisera så många av hans oneliners i filmerna är inte skrivna i manus. Underskattad komiker som borde fått det stora lyftet. Här är tre rullar med Bernie Mac som ni bör se.


Head of State (2003)
@@@
Chris Rock skrev och regisserade denna politiska komedi och lägger in mängder med roliga och smarta kängor till de styrande i USA. Rocks karaktär är en okänd politiker på låg nivå som blir vald av sitt parti att ställa upp i presidentvalet enbart för att partiet räknar med att han ska förlora vilket sedan kommer öka chanserna för nästa man fyra år senare. Självklart går det inte som planerat och Rock börjar snart knappa in på den andre kandidaten till presidentposten. Rock är kung av politisk humor (men se hans stå-uppfilmer på en gång sa jag!) vilket givetvis är den här filmens stora behållning. Dock är den lite svajig och på sina håll blir det tomt mellan skratten. Bernie Mac levererar stort som Rocks storebrorsa som ställer upp som vicepresident. När Mac blir intervjuad av politiska journalister och fintar upp dem på läktarplats är det bara att njuta av hans stirrande blick och vassa svada och garva stenhårt. Humor blir sällan roligare än så där och då.
/Surskägget '

Mr. 3000 (2004)
@@@@
I baseball är det väldigt få som lyckats med konstycket att slå 3000 slag (det räknas enbart som slag om man tar sig till en av de vita plattorna utan att bli bränd alternativt slår en home run). Bernie Macs karaktär börjar filmen med att slå sitt 3000 slag för att sedan direkt pensionera sig och vänta på att bli invald i Hall of Fame. När Hall of Fame nio år senare ska göra slag i saken upptäcks det att man räknat fel och Mac bara slagit 2997 slag. Nu måste han göra comeback för att slå sina sista tre slag, något som givetvis är lättare sagt än gjort nu när han är gammal och otränad. Mac måste dels hävda sig mot sina yngre spelarkollegor och dels hävda sig mot sin egen legend. Mac är kanon i rollen som skrytsam baseballspelare och pendlar skickligt mellan vassa oneliners och mer ömsinta stunder mot Angela Bassett som spelar kärleken i Macs liv. Bra sportfilm med rätt tempo och rätt blandning av humor, sport och en slev drama för att hålla de flesta intresserade.
/Surskägget

Guess Who (2005)
@@@
Halvt om halvt en remake av klassikern Guess Who's Coming To Dinner? (1967) där Spencer Tracy förfasas över att dottern släpar hem svarta pojkvännen Sidney Poitier, ett rätt så otänkbart val för en vitt kvinna vid den tiden. Här vänder man på steken och Bernie Mac spelar pappan som förfasar sig att dottern (Zoe Saldana) släpar hem vite pojkvännen Ashton Kutcher. Mac drar på alla växlar och levererar det ena skönare skämtet än det andra. Mac och Kutcher har bra personkemi och vissa scener blir så obehagligt pinsamma så du inte sett nåt liknande sen Ben Stiller hamnade i onåd hos Robert DeNiro i Meet the Parents.
/Surskägget