Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson

@@@@
För de av er som inte vet vem Hunter S. Thompson var så var han journalist och författare och inte doktor oavsett vad han brukade kalla sig. Det var ju det som var en del av Thompsons geni att han gjorde lite som han ville och lyckades skapa stor journalistik i samma veva. Tänk er en galnare och vildare Hemingway som uteslutande skrev om sig själv istället för fiktiva varianter av sig själv (med ett undantag, Thompsons enda fiktiva bok The Rum Diary). Sättet han skrev på där han alltid vinklade sina historier stenhårt, alltid hade sig själv i huvudrollen mer än personerna eller arrangemanget han skulle skriva om och aldrig lät sanningen komma i vägen för en bra historia kom att kallas Gonzojournalistik i vilket Thompson var den obestridde mästaren. Denna dokumentär börjar lite segt ska erkännas. Första tjugo-trettio minuterna är lite sådär avvaktande för att sedan explodera och gasa på i hundraåttio vilket var Thompsons varumärke. Via gamla videoklipp och intervjuer med de som var med får vi en bra bild av vem Thompson var och vari hans genialitet bestod. Två timmar dokumentärfilm som känns som fem. Mycket bra.
/Surskägget

Knarkvecka: Fear & Loathing in Las Vegas

@ och @@@@@
Knarkfilmernas knarkfilm! Här sparas det inte på flummerier, hallucinationer eller utsvävningar. Baserad på Hunter S. Thompsons bok med samma namn som basically handlar om när Thompson (mästerligt porträtterad av Johnny Depp) och hans advokat kallad Dr Gonzo (lysande tolkad av Benicio del Toro) åker till Las Vegas för att skriva ett reportage (för dem av er som inte vet var Thompson journalist och författare som drog runt och härjade och skrev om sina upplevelser, lite som en Hemingway on crack). Med sig har de typ alla kända droger och några de inte uppfunnit än. LSD, kokain, meskalin, marijuana, sprit, amfetamin och fan och hans moster petar de två herrarna gladeligen i sig och agerar därefter. Regissören Terry Gilliam som älskar att spotta ur sig visuella färgfester fyllda av galna detaljer och knäppa karaktärer har aldrig fått så fritt spelrum att balla ur som här. Till betyget då. Ja det är en etta. Filmen är för knäpp, det finns ingen röd tråd, karaktärer kommer och går, det händer grejer som inte har med varandra att göra, vissa scener är sjukt överflödiga och för långt utdragna, dialogen är ibland skrattretande och rent generellt är det bara som en enda lång LSD-tripp som någon råkat filma. Artsy-fartsy med en budget. Ja det är en femma. Depp och del Toro är sjukt bra i sina roller, kanske det bästa bägge herrar presterat någonsin. Filmen sitter kvar i minnet länge, länge efter att man har sett den och den finns så många olika detaljer och nivåer att upptäcka och analysera så filmen tål att ses många gånger. Visuellt är det en fantastiskt resa. Gilliam går verkligen bananas och utan att jag någonsin själv testat LSD så känns det som att en hallucination kan vara precis så som det framställs i filmen. Den är på samma gång realistisk och helt orealistisk. En magisk resa in i en briljant och samtidigt sjuk hjärna som var Hunter S. Thompson.
/Surskägget

The Rum Diary

@@@

Johnny Depp i ännu en filmatisering av en Hunter S. Thompsonbok (förra gången var det Fear & Loathing in Las Vegas). The Rum Diary är Thompsons enda fiktiva bok, men den ska starkt vara baserad på hans egna liv och upplevelser. Inte helt otippat är därmed vår hjälte Kemp (Depp) en alkoholiserad journalist som visserligen skriver briljant men som har en förmåga att kröka till och hamna i skumma situationer. I filmens början har han precis kommit till Puerto Rico där han ska hjälpa en döende tidning att få lite läsare igen. I samma veva lyckas han bli värvad av en rik investerare (snyggt spelad av Aaron Eckhart) men i sann Kempanda blir han förälskad i investerarens sjukt snygga flickvän Chenault (spelad av sjukt snygga Amber Heard) vilket skapar en jävla oreda naturligtvis. Storyn är väldigt rörig och det hoppas än hit och än dit utan en tydlig röd tråd. När sluttexterna rullar om man försöker summera filmen är det typ omöjligt. Men det är en underhållande resa hela vägen och då spelar sånt mindre roll. Depp är briljant som Thompson/Kemp och ibland räcker det för att man ska gilla en film.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

The Rum Diary

@@@
Jag har inte riktigt bestämt mig för om Johnny Depp är en bra skådespelare i mina ögon eller om han bara har en sådan enorm karisma att han kommer undan med det mesta, trots galet over-the-top. Jag hade förväntat mig att The Rum Diary, som baseras på Hunter S. Thompsons egna upplevelser, skulle vara lika vild som Fear and Loathing in Las Vegas och Depp likaså. Jag hade också väntat mig exceptionellt mycket smart dialog med torr humor då regissören till klassikern Withnail & I, Bruce Robinson, äntligen stod bakom kameran igen. Jag fick helt klart mer av det senare. The Rum Diary är bitvis väldigt rolig på det där sättet som jag gillar. Den är lite depraverad men också smart med god tajming i galenskapen. Tyvärr är filmen också väldigt splittrad (tydligen är Hunter S Thompsons bok ännu värre..) och den fastnar i fällan att den inte riktigt vet vad den vill eller hur den ska nå dit. Handlingen då? Gravt alkoholiserade journalisten Paul Kemp (Depp) tar sig i början av 60-talet an ett frilansjobb på en lokal tidning i Puerto Rico. Han blir indragen i det mörka politiska spel som pågår, blir kär i Chenault (Amber Heard) och får samtidigt lite nya vänner och fiender på kuppen. Allt upplevt genom ett dis av halvt kontrollerad fylla. "Nothing in moderation". Det här har ju varit Johhny Depps drömprojekt länge och han övertalade sin vän Thompson att dels ge ut boken och dels få göra film på den, innan Thompson gick bort 2005. The Rum Diary är snygg, bitvis riktigt rolig (som sagt) och god underhållning för den som pallar det annorlunda tempot. Tyvärr skulle den behöva vara dubbelt så depraverad med ännu mer moraliskt fördärv för att förmodligen komma sanningen närmare. Sen att den strukturmässigt är på gränsen till ett fiasko tänker jag bortse lite från här då Hunter S. Thompson förmodligen också var det. Därmed finns en del av sanningen intakt även om det ingen klassiker gör.
/Vrångmannen