Justice League

@@@
Hörni vi har inte pratat om den här än. Av nån anledning har den ramlat lite mellan stolarna. Kanske för att DC's försök till att skapa ett Marvelliknande universum med mängder av filmer där alla hjältar äntligen kommer tillsammans i en storfilm inte har varit riktigt lika lyckat som Marvels dito. Avengers smäller helt enkelt lite högre än Justice League. Visst. Stålmannen, Wonder Woman och framförallt Batman är bra hjältar. Men Blixten, Aquaman och Cyborg är ju lite halvtråkiga om vi ska vara ärliga. Sen har ju många vänt sig emot att Zack Snyder valt att göra DC's universum lite för mörkt och allvarligt. Marvel har ju lyckats balansera fint mellan humor, spänning, action och ett uns allvar. Snyder snöar kanske ner sig lite för mycket i att göra allt mörkt och dramatiskt. Ibland kanske vi vill ha lite lättare stunder. Och de finns här i Justice League. Rykten gör dock gällande att det är de scener som Joss Whedon regisserat när Snyder hoppade av projektet pga en familjetragedi. Och det är lite det som är största problemet med Justice League. Det märks att det är två helt olika regissörer som rattat skutan. Ibland är det mörkt och dyster precis som Snyder vill ha det för att i nästa sekund vara skämtsamt, lättsamt och kul precis som Whedon alltid gör det. När hela Justice League står förenade för första gången är det helt klart lika kul som när Avengers väl stod samlade hela gänget för första gången. Men story och skurk (alltså jämför Steppenwolf med Thanos eller ens Loke och nej bara) är långt ifrån lika intressant och underhållande som Avengers. Allt som allt är det här helt okej. Men för att vara en film av den här magnituden vill vi ha mer.
/Surskägget

@@
Marvel or bust. Wonder Woman är cool. Batman är ok. Alla andra kan fara och flyga (och gör det också!)
/Vrångmannen

3 Days To Kill

@@
Låt mig få försvara Luc Besson litegrann efter Vrångmannens mord på honom. Här står han för manus (regi av McG) och det är en rätt bra blandning av Léon och Nikita han får till. Kevin Costner passar bra i denna roll som gammal CIA-lönnmördare som levt större delen av sitt liv på jakt efter den ena skurken efter den andra. Han har försummat sin familj totalt och det är först nu när han får beskedet att han har en obotlig och dödlig sjukdom med tre dagar kvar i livet som han återvänder för att försöka försonas med sin exfru och dotter. Men CIA släpper inte så gärna taget om en av sina bästa lönnmördare och ger honom en experimentell drog som kanske, kanske inte kommer göra honom frisk. Sprutorna administreras av Amber Heard som 1) är sjukt snygg och sexig 2) är helt bindgalen och 3) spelar över som om hon tagit lektioner av Burton/Depp. Med en sådan chef vill man inte ha fiender, men tyvärr för Costner är det fiender så det räcker och blir över. Filmen pendlar mellan våldsamma shoot-outs där det sprängs och exploderas, till stillsamma familjestunder och dramakomiska ögonblick där gammelstrutten Costner försöker sig på att förstå sin rebelliska tonårsdotter. Bessons manus lyser igenom av hans trademarks med knäppa karaktärer, komiska inslag, starka familjevärderingar, heeeeeeelt supergalna skurkar och en hjälte som är sur och vrång och farligast meeeeeeeeen som har hjärtat på rätta stället. Jag brukar inte gilla Costner, men i såna här roller där han ska vara stel och trist så blir han kanon då han är så jävla stel och trist i sig. Absolut inte på nåt sätt det bästa som finns där ute, men helt klart värt en titt.
/Surskägget

Machete Kills

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Jag är så sjuuuukt svag för såna här filmer. Ända sedan Robert Rodriguez introducerade sin galna talang för mig via Desperado har jag älskat de allra flesta av hans filmer. Efter några år som småbarnspappa och enbart busiga familjeactionepos som Spy Kids gjorde Rodriguez äntligen comeback till de "riktiga" actionfilmernas värld med Sin City och Planet Terror. Den sistnämnda var en hyllning till 60/70-talens b-filmer där Rodriguez fantastiska talang verkligen fick utlopp. Det var zombies, galna karaktärer och vapen som fick ersätta kapade ben. Allt det galnaste galna som man kunde se i sopiga b-filmer hade Rodriguez tagit och skapat guld av. Tack och lov har han fortsatt på den inslagna vägen och bjussade snart på Machete och nu uppföljaren Machete Kills. Hahahahaha! Det här är för snygg dumaction där alla karaktärer antingen är superonda, supergalna skurkar eller supertuffa, supermacho hjältar. Danny Trejo i huvudrollen funkar klockrent som den fåordiga Machete som är världens tuffaste snut och som helst går loss på skurkarna med en machete (var trodde ni han fått namnet ifrån?). I princip alla repliker är oneliners och Machete vadar snart i blod från alla skurkar han har ihjäl. Allt är gjort som världens enklaste b-film men med så mycket talang och hjärta och kärlek att allt man ser är lysande hela tiden. Dessutom verkar alla i Hollywood vilja jobba med Rodriguez så vi får Mel Gibson, Amber Heard, Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Sofia Vergara, Charlie Sheen, Lady Gaga, Cuba Gooding Jr, Vanessa Hudgens och Antonio Banderas i mer eller mindre stora roller. Hahahaha! Låt slaktfesten börja!
/Surskägget
Vrångmannen missade hela poängen med filmen.

Paranoia

@@
Halvmedioker industrispionagethriller har lyckats skaka fram stora affischnamn från förr (Gary Oldman, Harrison Ford, Richard Dreyfuss) med skådisar som är "heta" och "på g" (Liam Hemsworth, Amber Heard). Inte för att det blir mer spännande för den sakens skull. Adam (Hemsworth) blir tvingad in i industrispionage av elake chefen Wyatt (Oldman) som hatar sin forna kollega och numera konkurrent Goddard (Ford) så mycket att han vill åt den senaste tekniken innan den släpps på marknaden. Goddard själv verkar till en början en trevlig kille men har egna planer på hur han ska krossa Wyatt. Och om nu Adam råkar komma i vägen...tja, man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Som av en slump jobbar supervackra Emma (Heard) hos Goddard vilket öppnar upp för en liten kärleksaffär också. Speciellt när hon sitter på lösenordet Adam behöver för att komma åt hemligheterna. Väldigt mycket vi-har-sett-det-förr och standard-1A men en regnig söndag antar jag att det funkar som matiné om man inte har något mer spännande för sig (typ pilla sig i naveln). Skådisarna är genomgående bra men de fick inget direkt manus att jobba med. Regissören Robert Luketic har flera andra halvmediokra standard-rulle-1A på meritlistan (21, The Ugly Truth, Killers).
/Surskägget

The Rum Diary

@@@

Johnny Depp i ännu en filmatisering av en Hunter S. Thompsonbok (förra gången var det Fear & Loathing in Las Vegas). The Rum Diary är Thompsons enda fiktiva bok, men den ska starkt vara baserad på hans egna liv och upplevelser. Inte helt otippat är därmed vår hjälte Kemp (Depp) en alkoholiserad journalist som visserligen skriver briljant men som har en förmåga att kröka till och hamna i skumma situationer. I filmens början har han precis kommit till Puerto Rico där han ska hjälpa en döende tidning att få lite läsare igen. I samma veva lyckas han bli värvad av en rik investerare (snyggt spelad av Aaron Eckhart) men i sann Kempanda blir han förälskad i investerarens sjukt snygga flickvän Chenault (spelad av sjukt snygga Amber Heard) vilket skapar en jävla oreda naturligtvis. Storyn är väldigt rörig och det hoppas än hit och än dit utan en tydlig röd tråd. När sluttexterna rullar om man försöker summera filmen är det typ omöjligt. Men det är en underhållande resa hela vägen och då spelar sånt mindre roll. Depp är briljant som Thompson/Kemp och ibland räcker det för att man ska gilla en film.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

The Rum Diary

@@@
Jag har inte riktigt bestämt mig för om Johnny Depp är en bra skådespelare i mina ögon eller om han bara har en sådan enorm karisma att han kommer undan med det mesta, trots galet over-the-top. Jag hade förväntat mig att The Rum Diary, som baseras på Hunter S. Thompsons egna upplevelser, skulle vara lika vild som Fear and Loathing in Las Vegas och Depp likaså. Jag hade också väntat mig exceptionellt mycket smart dialog med torr humor då regissören till klassikern Withnail & I, Bruce Robinson, äntligen stod bakom kameran igen. Jag fick helt klart mer av det senare. The Rum Diary är bitvis väldigt rolig på det där sättet som jag gillar. Den är lite depraverad men också smart med god tajming i galenskapen. Tyvärr är filmen också väldigt splittrad (tydligen är Hunter S Thompsons bok ännu värre..) och den fastnar i fällan att den inte riktigt vet vad den vill eller hur den ska nå dit. Handlingen då? Gravt alkoholiserade journalisten Paul Kemp (Depp) tar sig i början av 60-talet an ett frilansjobb på en lokal tidning i Puerto Rico. Han blir indragen i det mörka politiska spel som pågår, blir kär i Chenault (Amber Heard) och får samtidigt lite nya vänner och fiender på kuppen. Allt upplevt genom ett dis av halvt kontrollerad fylla. "Nothing in moderation". Det här har ju varit Johhny Depps drömprojekt länge och han övertalade sin vän Thompson att dels ge ut boken och dels få göra film på den, innan Thompson gick bort 2005. The Rum Diary är snygg, bitvis riktigt rolig (som sagt) och god underhållning för den som pallar det annorlunda tempot. Tyvärr skulle den behöva vara dubbelt så depraverad med ännu mer moraliskt fördärv för att förmodligen komma sanningen närmare. Sen att den strukturmässigt är på gränsen till ett fiasko tänker jag bortse lite från här då Hunter S. Thompson förmodligen också var det. Därmed finns en del av sanningen intakt även om det ingen klassiker gör.
/Vrångmannen

Remember the Daze

@@
Ett gäng olika ungdomar ska fira att det är sista skoldagen på året innan sommarlovet. Oavsett om de är rika eller fattiga, duktiga studenter eller sämst i klassen, charmtroll eller busfrön så har de två saker gemensamt: 1) de vill bli höga och 2) de vill ligga. Vi följer dem under dagen och får se hur deras liv knyts ihop fram till den stora festen ute i skogen där det blir lite bråk och lite kärlek innan det är dags att åka hem i soluppgången. Känns handlingen igen? Jupp, regissören och tillika manusförfattaren Jess Manafort (som inte gjort nån annan film än den här) har kopierat mästerverket Dazed & Confused nästan punkt till pricka med det undantaget att där Richard Linklater skapade en film med perfekt dialog, klockrena karaktärer och skön stämning har Manafort knappt skakat fram en enda halvdan karaktär bland sin ensemble på tjugotalet karaktärer eller så, dialogen är stundtals gräslig och stämning infinner sig i princip aldrig. Det känns lite taffligt bitvis och speciellt minnesvärd är den inte framförallt när allt den åstadkommer är att vara en dålig kopia av Dazed & Confused. Enda anledningen till att det inte blir en etta är scenerna med Amber Heard som faktiskt redan här 2007 visar prov på att hon var på väg nånstans till skillnad från alla andra som är med.
/Surskägget

Skräckfilm nr 13

And Soon the Darkness (2010)
@@-
Nyinspelning av den brittiska rysaren från 1970 där två vänner semestrar i ett annat land och plötsligt försvinner den ena spårlöst. Här har cykelsemester i Frankrike bytts ut mot hiking i Argentina. Amber Heard och Odette Yustman (Cloverfield, The Unborn) spelar tjejerna som hamnar i livsfara. Den sydamerikanska backdropen ska spela på våra fördomar och då ge oss en direktkanal till skrämselkänslorna för alla är väl vidriga männsikor ute i den argentinska landsbygden? Precis som att alla är psykopater i länder som Ungern och Slovakien (Hostelrullarna)? Hehehe, jag överdriver så klart en smula men ibland blir man lite trött för det finns snart inga länder kvar man kan besöka utan att bli TORTERAD, MÖRDAD, SÅLD SOM SLAV etc. etc hahahaha! Nåväl, om den här filmen åtminstone hade varit en smula spännande och välgjord i alla fall. Den har väl några poänger och är inte helt värdelös men bara nästan och det är förmodligen värre.
/Vrångmannen

Skräcktrippeln - Amber Heard

Supersöta Amber Heard har på relativt kort tid och genom hårt arbete börjat närma sig toppen av näringskedjan i Hollywood. Du har sett henne i Friday Night Lights, North Country, Alpha Dog, Never Back Down, The Informers, Pineapple Express, Zombieland och Drive Angry. Dessutom har hon just nu huvudrollen i teveserien The Playboy Club och snart ser vi henne mot Johnny Depp i The Rum Diary. Utöver detta verkar Amber ha haft en svag förkärlek för skräckfilm. Här kommer tre av dem.

All the Boys Love Mandy Lane
@
Har varit sugen på att se den här rullen ända sedan jag såg trailern för ett par, tre år sedan. Att superläckra Amber Heard (Drive Angry, The Informers, Familjen Jones, Zombieland) spelar titelrollen som superläckra Mandy Lane skadade definitivt inte heller. Jag såg framför mig en tonårsslasher där en galen mördare under en fest börjar vada genom liken som han naturligtvis dödar på det ena påhittigare sättet än det andra. Istället får vi en film som inte kan bestämma sig vad den ska vara. Kanske en indietonårsrulle om sociala koder, mobbning och vänskap och ibland bristen på den? Eller kanske en hyfsat seg skräckis om en ung man vars missriktade hat får dödliga konsekvenser med en liten twist på slutet dessutom? Den lilla indierullen om tonåringarna är faktiskt hyfsat bra, men sedan kommer hela tiden den sega skräckisen in och förstör allt. Det som stör mig mest är att vi aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt och därför inte har en susning om vad som driver mördaren. När eftertexterna rullar sitter vi och försöker gissa oss till motivet mer än kanske: ”fy vad dumma de var så jag slog ihjäl dem”. Fast även det får man liksom gissa sig till. Dessutom gissar man lätt vem mördaren är redan efter fem minuter. Jag tänker till och med: ”hoppas de inte gör det så lätt för sig att just den karaktären är mördaren”. För att undanröja alla tvivel låter regissören oss se mördaren en halvtimme senare och därmed är all typ av spänning som bortblåst. Och då fanns det inte så mycket till att börja med. Nej, segt som attans och ospännande som få. Men Amber Heard är fortfarande superläcker. Vrångmannens recension här.
/Surskägget

The Ward
@
Eller som den faktiskt heter på ”riktigt”: John Carpenter’s The Ward. Trots att gammelgubben inte gjort nåt som helst intressant på ett decennium eller två tycks hans namn fortfarande sälja biljetter så man slänger in det i titeln på filmen. Från och med nu kommer det komma SPOILERS!!! Jag har läst lite recensioner och folk verkar vara delade i två grupper, de som hatar den och de som älskar den. Nästan samtliga jämför den med Shutter Island möter Identity. Jag skulle vilja säga en Girl, Interrupted i lightformat med en släng Spöket Laban (för ungefär så läskigt är The Ringliknande spöket som huserar i filmen) även om Identity ligger nära till hands också eftersom att man snott grundidén därifrån. Amber Heard gör vad hon kan med sin klent skrivna huvudroll, liksom de flesta andra tjejerna på dårhuset där det utspelar sig. Problemet ligger mycket i manus. Karaktärerna är så kliché att klichéattachén ringde och drog in deras pass. Eftersom att man hade en manusidé som räckte till ca 30 minuter bestämde man sig för att visa samma sak om och om igen (Amber blir inlåst, lackar ur och lovar att fly, lyckas fly, blir tillfångatagen, får nåt typ av straff, blir inlåst, lackar ur och så vidare) tills man sitter och gäspar käkarna ur led. Carpenter försöker med sitt gamla klassiska skuggor-och-ljus-trick han så utmärkt använde sig av i Halloween, men nu en sisådär trettio år senare känns det väldigt gjort och kliché det med. Hans nu-jävlar-ska-jag-få-er-att-hoppa-till-i-soffan-klipp är så by the book att jag sitter och räknar för mig själv i huvudet 1-2-3-NU! och i exakt det ögonblicket hoppar spöket fram. Hade inte Amber Heard varit med hade jag förmodligen stängt av långt innan det tråkiga slutet med sin Identitytwist och slutscenen där Amber flyger ut ur spegeln är ännu en av de där nej-Carpenter-vi-visste-att-det-skulle-komma-scenerna som är så tråkiga. Se om Carpenters gamla mästerverk istället. Det här är bara trams.
/Surskägget

The Stepfather (2009)
@@@
Kanske inte en skräckfilm så mycket som thriller men den platsar ändå helt klart in i vårt skräcktema. Det här är nyinspelningen på en av Vrångmannens stora favvorullar, The Stepfather, från 1987 som jag dessvärre aldrig sett. Möjligen skulle jag hata remaken om jag sett originalet, det brukar ju kunna vara så, men eftersom att jag är en tabula rasa vad gäller den här filmen så måste jag säga att jag blev positivt överraskad av denna lilla oansenliga thriller. Såvitt jag förstått det från recensioner är det här mer eller mindre en remake rakt upp och ner där man till och med snott repliker rakt av. Må så vara. Det handlar om galne David (Dylan Walsh från Nip/Tuck) som med jämna mellanrum dödar den familj han lever med, byter utseende med hjälp av olika frisyrer och färgade linser, och flyttar till ny stad där han börjar om med en ny familj. Den här gången är dock tonårssonen Michael (Penn Badgley från Gossip Girl) honom på spåren och David tvingas till fler och fler mord för att förhindra upptäckt. Tills det är försent förstås och slutstriden kan ta plats. På papper låter det här väldigt standard, men med små medel lyckas man skapa en tät och i princip konstant spännande thrillerskräckis som definitivt höjer pulsen. Inte blir det sämre när Amber Heard spelar flickvän till Penn Badgley och dessutom gör det i bikini större delen av filmen. Nu blir det till att skaffa originalet!
/Surskägget

Drive Angry

@
Hahahahaha sämsta titeln på länge tror jag. Nic "kommer någon ihåg att mitt namn brukade stå för kvalitativa filmer en gång i tiden?" Cage bjussar på ännu en skitfilm på jakt efter så många lönecheckar som möjligt för att betala igen alla skulder han lyckats dra på sig. Dock börjar faktiskt filmen riktigt bra och jag sitter och hoppas mot alla odds att detta kanske kan bli en sån skön jävla glimten i ögat actionstänkare som är hur kul och cool som helst, men efter ca 20-30 minuter är det jävligt uppenbart att nej, det blev bara en stor sörja av unkenhet trots allt. Cage har rymt från helvetet (vilket vi skulle vilja veta mer om men som bara nuddas vid ytligt) för att rädda sitt barnbarn från satanistsekt. Med sig på resan får han supersexiga Amber Heard som du dreglat över i Never Back Down, Pineapple Express, Zombieland och The Joneses. Faktum är att Amber är räddningen från en etta minus för guuuuuuuuuuuuuu vad uselt och bedrövligt det här är. Actionsekvenserna känns som om de är regisserade av en femåring och manuset skrevs nog på ett Twitterinlägg. Det slängs in ett par tuttar med jämna mellanrum så man inte ska somna helt och Amber springer runt i ett par shorts så korta att de förmodligen är ett brett skärp och inte shorts alls vilket håller en vaken lite till. Hörru Cage, kanske dags att pensionera sig nu?
/Surskägget

@@@
Hehehe lugn och fin nu. Det här är dumt skit och Cage ser ut som en 70-åring i balla kläder som skjuter folk till höger och vänster utan att blinka meeeeeeen... Finns mycket smått och gott att hämta här hehehe. Scenen där han, mitt under ett samlag, skjuter ihjäl 100 bad guys utan att för den skull sluta kn***a, ja eller knulla, är rolig och fartfylld i sitt överdrivna serietidningsvåld. Amber Heard är bra och sparkar stjärt hon med + har den tuffaste bilen i mannaminne. William Fichtner (Prison Break) är revisorn som ska hämta hem Cage till helvetet igen. Han har glimten i ögat då han är farligast i kostym. Sen har vi kanske årets roligaste bad guy, Billy Burke som den galna odödliga sektledaren Jonah King. Hahahaha! Ok, rullen är inget mästerverk på något sätt men jag var väl på sveriges bästa humör när jag såg den. Måste alltså by default vara galnare än Cage när jag ger det här betyget. Samtidigt, precis som Cage själv säger: ”I don’t give a fuck”. Kalasunderhållning.
/Vrångmannen

Familjen Jones

@@

En ny familj flyttar in i ett rikt villaområde i en välmående del av USA. De är vackra, glada, rika och har alltid de senaste prylarna. Kort och gott är de perfekta. Lite för perfekta. Naturligtvis har denna familj en liten hemlighet. De är ingen familj alls utan fyra försäljare som agerar familj och funkar som levande reklampelare för allehanda nya produkter från kläder, smycken och parfym till inredning, hushållsapparater, bilar och IT-produkter. Genom att låtsas vara konsumenter och snacka om fördelarna med alla nya produkter med grannarna kommer grannarna också springa iväg och köpa. Dold marknadsföring och försäljning på hög nivå. Självklart uppstår det vissa problem och fasaden för den lilla "familjen" faller sakta men säkert isär. Idén till filmen är klockren men det hela går lite på tomgång och allting är liksom lite för ytligt för att vi nånsin ska bry oss om karaktärerna tillräckligt mycket för att känna tillräcklig sorg för dem när allt går åt helvete. David Duchovny och Demi Moore gör båda helt okej insatser men jag ser hellre om Californication där Duchovnys charmiga busighet tas bättre tillvara än här.

/Surskägget

Zombieland

@@@
I en nära framtid har zombies tagit över hela USA (och världen får vi förmoda). Några få människor har överlevt denna apokalyps och ägnar nu dagar och nätter åt att åka runt på jakt efter mat, skydd och mänskligt sällskap. Columbus (Jesse Eisenberg från The Social Network) är tonårsnörd som lyckats överleva genom en gnutta tur samt 32 regler han benhårt följer, t ex "Titta alltid i baksätet", "Skjut alltid två gånger" och "Ha alltid säkerhetsbälte". Han träffar Tallahassee (Wood Harrelson) som inte har några regler alls och alltid skjuter från höften. Och efter ett tag stöter de på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin). Stämningen i filmen är störtskön, skådisarna perfekta i sina roller (är det för övrigt nån annan än jag som tycker att Jesse Eisenberg både till utseende och hur han uttrycker sig är läskigt lik Michael Cera?) och actionscenerna adrenalinpumpande coola. Gillar hur man byggt upp världen efter katastrofen och hur de överlevande interagerar med varandra (för en gångs skull inte bara nu dödar vi alla vi träffar för vi är misstänksamma människor). Däremot har filmen ingen som helst handling. Det är en radda coola actionsekvenser (med en fantastisk cameo inslängd mot slutet av filmen) staplade på varandra och sen är det slut. Inget fel med det, men det kunde ha blivit så mycket bättre. Skön underhållning för stunden helt enkelt.

/Surskägget

Vrångmannen tyckte väl likadant typ.

The Informers

@@@

Den här filmen borde varit mycket bättre. 1. Baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn och med manus av honom själv. 2. Med Mickey Rourke, Winona Ryder, Billy Bob Thornton, Kim Basinger, Brad Renfro och en förvånansvärt bra Chris Isaak som alla gör ett mer än bra jobb, speciellt Renfro i vad som tyvärr blev hans sista film. 3. Utspelas på 80-talet och handlar om både vuxna och ungdomar som är desillusionerade och mest spenderar sina dagar med att knulla och droga eller kröka.

Jag tror att misstaget var att sätta en kille från Australien i registolen. Vad fan vet han om de lyxigaste glansdagarna i dekadensens Hollywood under tidigt 80-tal? Nej. En kille som var med då det begav sig hade behövts bakom kameran så att han (eller hon för all del) kunnat instruera sina unga skådisar hur saker och ting faktiskt var. Sen är det ofrånkomligt att jag jämför filmen med Less Than Zero med en fantastisk Robert Downey Jr och det är kanske inte helt rättvist. I vilket fall saknas en tydlig röd linje bland alla dessa olika karaktärer vi får följa och när filmen är slut känns det som att vi borde fått mer avslut kring de olika historierna. Dock gnäller jag kanske för mycket. Tycker som sagt skådisarna är riktigt bra, både kända och okända, med Renfro som absolut spjutspets tätt följd av Rourke. Gillar man sitt 80-tal (och det gör jag) är detta en rulle man helt klart bör se.

/Surskägget

Zombieland

@@@

Ännu en zombiekomedi (snart är det väl en egen genre). Zombies överallt i hela världen och collegekillen Columbus (Jesse Eisenberg från The Squid & the Whale) försöker ta sig till Ohio för att se om hans föräldrar lever. Han har skapat en regelbok för att underlätta överlevnaden t.ex: "Rule #7 Always wear a seatbelt" för då kan han krascha in i något om en zombie tagit sig in i fordonet och på så sätt göra sig av med monstret. Under sin resa träffar han tuffe Tallahassee (skön Woody Harrelson) som lever för att döda zombies och är besatt av Twinkies (en dag ska även jag smaka denna gräddiga konserveringsmedelsgodsak man bara ser på film!). De reser genom USA, dödar Zombies och hookar sedermera upp med ett syskonpar (Emma Stone och Abigail Breslin). Det är lite skoj, lite spänning och så dödas det zombies på påhittiga sätt. That's it. Underhållande och snyggt men ack så lättglömt och ytligt.

/Vrångmannen

Pineapple Express

@@
Seth Rogen har klivit fram från småroller till en charmig komiker i rullar som Knocked Up och Superbad (ser även fram emot Zack & Miri Make A Porno gjord av KUNGEN Kevin Smith). Judd Apatow producerar väl mer eller mindre allt som är roligt nuförtiden. Jag tycker båda dessa herrar har grymt skön stil och levererar humor jag gillar som fan. På papper borde jag därför gilla den här rullen om två stonerkillar som inte kan göra många rätt (ska tilläggas att jag gillar mina stonerrullar á la Kevin Smith, Cheech & Chong etc). Meeeeeeen det här lyfter aldrig riktigt. Många scener bara rullar på utan slut och man undrar lite hur de tänkt i klipprummet. Less is more people! Visst finns det några riktiga höjdarscener (Ed Begley som arg pappa! HAHAHHAHAHAHHAHAHA!) och storyn i det stora hela är kul, men klipp ner skiten med åtminstone 25 minuter så det blir lite bättre flyt och därmed roligare när man får bort massa dödtid så kan det här bli riktigt bra. Som det är nu är det sisådär. Okej, men knappt.
Vrångmannen tyckte såhär.
/Surskägget

Pineapple Express

@@@
http://www.imdb.com/title/tt0910936/
Judd Apatow formligen spottar ur sig komedirullar. Anchorman, 40-year old virgin, Talladega Nights, Knocked Up, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers för att nämna några få. Rik gubbstrutt m a o. Pineapple Express har han producerat och skrivit tillsammans med sin partner in crime Seth Rogen (spelar ofta skojig tjockis som röker på). Pineapple Express handlar i kort om en tjockis som röker på (Seth Rogen..) som blir vittne till ett gangstermord och tillsammans med sin langarkompis Saul (James Franco) blir jagad runt stan av både korrumperad polis och gangsters. Filmen är bitvis en hyllning till 80-talets buddy-action-komedi och en modern variant av Cheech & Chong. Vi får lite slapstick, mycket stonerhumor och en hel del action paketerat kextunt. Inget fel med det. Bitvis är Pineapple Express riktigt skoj och som vanligt i en Apatowrulle så är bifigurerna ofta hysteriskt roliga. Problemet rullen lider av är de kraftiga tempoväxlingarna och drivet i historien. Vissa scener känns som att de skulle kunna klippas bort för de leder varken handlingen någonstans eller är särskilt roliga (filmen klockar in på nästan 110 min men skulle nog må bra av att vara runt 20 min kortare). Förväntningarna kanske var för högt uppskruvade för det är klart en sevärd och skön komedi men den håller inte riktigt måttet och får tyvärr ses som en mellanrulle i Apatow/Rogenstallet.
/Vrångmannen

Never Back Down

@@@
Ibland är det enkelt att jobba i Hollywood. Väntar man bara tillräckligt länge växer en ny generation tonåringar upp som aldrig hört talas om gamla hederliga tonårsrullar. Den här gången är det Karate Kid som fått en uppfräschning. Kille med ensamstående mamma (plus lillebror den här gången) flyttar till ny stad och ny skola. De har självklart ont om pengar. Han blir kär i rik snygg tjej med stort hjärta som råkar vara ihop med skolans tuffaste kille som naturligtvis är kampsportsexpert. Vår hjälte får stryk men blir sen guidad av äldre, vis mentor (den här gången från Brasilien och inte Japan då kampsporten är mixed martial arts och inte karate) och lär sig allt han behöver på en månad för att sen spöa skiten ur sin plågoande och vinna över tjejen. Slutet gott allting gott. Never Back Down följer som sagt Karate Kid rakt upp och ner. Manusförfattaren har bara ändrat namnen på karaktärerna och som sagt slängt in en slev med det mer moderna och populära mixed martial arts istället för gammal hederlig karate. Självklart funkar det ändå för storyn är tidlös och actionscenerna helt okej.
/Surskägget