Låt mig få försvara Luc Besson litegrann efter Vrångmannens mord på honom. Här står han för manus (regi av McG) och det är en rätt bra blandning av Léon och Nikita han får till. Kevin Costner passar bra i denna roll som gammal CIA-lönnmördare som levt större delen av sitt liv på jakt efter den ena skurken efter den andra. Han har försummat sin familj totalt och det är först nu när han får beskedet att han har en obotlig och dödlig sjukdom med tre dagar kvar i livet som han återvänder för att försöka försonas med sin exfru och dotter. Men CIA släpper inte så gärna taget om en av sina bästa lönnmördare och ger honom en experimentell drog som kanske, kanske inte kommer göra honom frisk. Sprutorna administreras av Amber Heard som 1) är sjukt snygg och sexig 2) är helt bindgalen och 3) spelar över som om hon tagit lektioner av Burton/Depp. Med en sådan chef vill man inte ha fiender, men tyvärr för Costner är det fiender så det räcker och blir över. Filmen pendlar mellan våldsamma shoot-outs där det sprängs och exploderas, till stillsamma familjestunder och dramakomiska ögonblick där gammelstrutten Costner försöker sig på att förstå sin rebelliska tonårsdotter. Bessons manus lyser igenom av hans trademarks med knäppa karaktärer, komiska inslag, starka familjevärderingar, heeeeeeelt supergalna skurkar och en hjälte som är sur och vrång och farligast meeeeeeeeen som har hjärtat på rätta stället. Jag brukar inte gilla Costner, men i såna här roller där han ska vara stel och trist så blir han kanon då han är så jävla stel och trist i sig. Absolut inte på nåt sätt det bästa som finns där ute, men helt klart värt en titt.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar