Nyårskaramell 19 - Valerian and the City of a Thousand Planets

@
Det här är lite som att sparka på nån som ligger, men fyfan vad bedrövligt det här var. Det som är mest konstigt är att mannen i registolen har gett oss mästerverk som Det Stora Blå, Leon och Nikita samt riktigt schyssta rullar som Det Femte Elementet och Jeanne d'Arc. Hur kan en så begåvad kille skita ur sig en sån här bedrövlig film? Det finns ju ingen rim eller reson bakom det. Luc Besson brukade innebära en kvalitetsstämpel. Nu suckar man bara och orkar inte ens spola sig igenom en film. Det här kunde blivit hans stora comeback. Ingredienserna som han älskar finns ju här (och de funkade så väl i Det Femte Elementet). Men nix. Pannkaka av allt bara.
/Surskägget

Julkalendern 21 dec - Jet Li

Jet Li tillhör Hongkongeliten och är kanske främst känd för att vara en av de snabbaste snubbarna i karatefilmsbranschen (kanske med undantag för Bruce Lee) och jag har till och med hört något rykte om att att Li måste anstränga sig att hålla igen på sin snabbhet för att det ska se bra ut på film. Om det stämmer eller inte vete fan, men visst får han iväg slag och sparkar i ett rasande tempo. Liksom många av Hongkonglegenderna har han gjort en triljon filmer (eller 45 enligt imdb) och här kommer bara ett litet urval.

Unleashed (a k a Danny the Dog)
@@@+
Den här har jag aldrig riktigt trott på och därför aldrig sett. Så visade den sig vara betydligt mycket bättre än jag kunnat tro. Manuset är skrivet av Luc Besson och det märks på karaktärerna framförallt, men även en del i hur handlingen nystas upp. Li är en snubbe som är totalt psykisk nedbruten av gangsterbossen Bob Hoskins och går runt med ett hundhalsband på sig. När halsbandet åker av spöar Li skiten ur alla Hoskins pekar på. Tills en dag när Li flyr och hamnar hos snälle (vad annars) Morgan Freeman. Plötsligt får Li lära sig att det finns ett liv där man inte måste slåss och härja hela tiden utan där det är ok att bara få vara människa. Men Hoskins vill ju ha tillbaka sin "egendom" så i slutet måste Li spöa skiten ur allt och alla i en galen slutfight. Fyran är riktigt, riktigt nära och det här är en film man helt klart ska se.
/Surskägget

Badges of Fury
@
Men vad fan i helvete! Snutfilm från Hongkong som fokuserar på massa konstiga "skämt" mer än action och karatefighter. Visst får vi sånt också men "skämten" är så knäppusla och konstiga så allt annat än en etta är tjänstefel. Fightsekvenserna är hyfsat okej, men lite för mycket uppenbara nu-gör-vi-det-här-med-linor-stunt gör att man tappar intresset. Nej, det här var ingen höjdare.
/Surskägget

Cradle 2 The Grave
@@@
Hehehehe gillar ju det här. DMX (rapparen som fick för sig att han kanske var skådis också, det var han inte men men) leder en liga som specialiserat sig på avancerade inbrott. I början av den här snor de en bunt diamanter. Snart nog har de Jet Li efter sig och tätt efter honom kommer Mark Dacascos stövlande med sitt gäng skurkar. Li är snut och vill först sätta dit DMX men blir av nån anledning superkompis med honom istället på en nanosekund. Så tillsammans börjar de jaga Dacascos gäng. Det bjussas på karate, biljjakter och shoot-outs mest hela tiden. Manuset är knapertunt men vem bryr sig? Mängder med MMA-folk som Randy Couture, Tito Ortiz och Chuck Liddell dyker upp och fightas Jet Li! HAHAHAHA! JAAAAAA! Det är fan nära till en fyra, men jag behärskar mig den här gången. Den här gången!
/Surskägget

The One
@@@
Sci-fikarateaction, kan det vara nåt? Hahahaha! Filmens premiss går ut på att det inte bara finns ett universum utan ett hundratal (typ 125 om jag minns rätt). Alla människor existerar i alla universum med ungefär samma namn men med helt olika personligheter och yrken etc. I ett universum vet man hur man reser mellan de olika andra och det här problemen börjar. Jet Li i detta universum inser att om man börjar döda sig själv i de andra universumen får man livskraften hos den som dött. Därför studsar han runt från universum till universum och slaktar sig själv. Till slut är det bara han och en till Jet Li kvar, givetvis den Li som råkar bo i detta universum. Delroy Lindo är bra som snut som jagar skurk-Li, Carla Gugino helt ok som Lis sambo i alla universum och Jason Statham löjligt dålig som tuff snut på jakt efter skurk-Li. I slutet möter Li sig själv och karatesparkar sig själv i nyllet. Hahahaha! Det här är väl knäppuselt egentligen meeeeeen...
/Surskägget

Kiss of the Dragon
@@
Njae det här är väl inget vidare. Li är kinesisk knarksnut som åker till Paris för att hjälpa fransoserna sätt dit en kinesisk knarksmugglare. Snart nog visar det sig dock att snuten är den som jobbar ihop med knarkbossen. Li är plötsligt misstänkt för ett mord han inte begått och måste gömma sig från både skurksnutar och riktiga snutar. Märkligt nog pratar alla fransmän engelska hela tiden, även när det bara är franska karaktärer i bild och det dödar upplevelsen en hel del. Räddningen heter Bridget Fonda som gör en stabil insats som nerknarkad mamma samt slutfighten mellan Li och två supertestosteronstinna albino fransoser.
/Surskägget

Shaolin Temple
@@@
Jet Lis första film är en orgie i karatefighter (hahaha jaaaa det är kung-fu lugna ner er då) och en klassisk jag-ska-hämnas-story. I mångt och mycket påminner det en hel del om Clintans spaghettiwesterns med en ensam hämnare som ytterst målmedvetet ska döda den som dödat hans familj kosta vad det kosta vill. Li visar här i sin första roll direkt prov på att han skulle bli en karateskådis att räkna med i framtiden då han här med yttersta precision använder händer, fötter, spjut, svärd och en allmänt akrobatisk talang till att förpassa de onda skurkarna till alla möjliga helveten.
/Surskägget

The Enforcer
@@@
Li är en undercoversnut som är så djupt undercover att inte ens hans närmaste familj vet om att han är snut och istället tror att han är minigangster. Detta är särskilt bekymmersamt för den 10-årige sonen som blir retad i skolan för att pappsen är skurk. När Li infiltrerar ännu en maffiaorganisation hamnar sonen genom diverse händelser mitt i smeten och blir superstolt när han inser att pappa är gangstersparkande snut. Storyn puttrar på med få avbrott mellan karatefighterna och både Li och grabben som spelar hans son får karatefightas med en hel del skurkar. Inget märkvärdigt på nåt sätt men snygga stunts och rätt balla fightscener.
/Surskägget

Fist of Legend
@@@
Ännu en skådis som klär sig i Bruce Lees gamla roll som Chen Zhen (ni läste om Donnie Yens version för nån vecka sedan i lucka 10) i en film som mer eller mindre är en remake av Fist of Fury men som är tillräckligt mycket egen för att inte vara en karbonkopia. Främst ska man väl se den som en hyllning till Bruce Lee. Jet Li sparkar som alltid röv och många håller den här väldigt högt i karatefilmssammanhang. Jag tycker dock att transportsträckorna mellan fighterna är lite väl tradiga för att det ska hålla för en fyra. Men fightscenerna är fantastiska.
/Surskägget

Sen har vi recenserat Jet Li i ett par av hans filmer tidigare på bloggen (tar inte med Expendablestrilogin här då den känns mer som en Stallone/Stathamgrej):
The Forbidden Kingdom
The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor

Dubbel Trubbel (2x Liam Neeson)

Taken gjorde buttre Liam Neeson till actionstjärna över en natt. Filmer innan Taken: Schindler's List, Nell, Rob Roy, Michael Collins och Les Misérables. Filmer efter Taken: The A-Team, Wrath of the Titans, Battleship och Non-Stop. Och givetvis de två uppföljarna till Taken.

Taken 2
@@@
Dottern från ettan får den här gången hjälpa pappa Neeson att rädda mamman som nu blir kidnappad av de överlevande släktingarna till skurkarna Neeson hade ihjäl i första filmen. Mestadels går det dock ut på att Neeson med hjälp av väldigt klena ledtrådar lyckas hitta nya skurkar att döda och plöja igenom på jakt efter sitt ex. Det är egentligen mer eller mindre samma film en gång till. Och hey, varför inte? Att se en ensam snubbe plöja sig igenom hundratals bad guys är alltid kul.
/Surskägget

Taken 3
@@@
Den här gången kommer skurkarna från USA och betydligt närmare Neeson och hans familj än han skulle önska. Plötsligt måste han plöja sig igenom en bunt bad guys på hemmaplan där han måste ha amerikanska snutar i åtanke som han ju inte vill döda eller skada. Till skillnad från tidigare är det ingen familjemedlem som är kidnappad, den här gången är det Neeson själv som blir jagad av både skurkar och snutar efter att ha blivit falskt anklagad för mord. Utöver det följer filmen samma mönster som förut men den lilla skillnaden gör faktiskt ööööh stor skillnad för upplevelsen. Det blir samma lika men olika och det är tillräckligt för att göra det intressant en tredje gång.
/Surskägget

Lucy

@@
Hade hoppats på så mycket mer med den här. Luc Besson i registolen igen (han verkar vara tillbaka på allvar nu som regissör efter en längre tid som enbart manusförfattare och producent) och Scarlett Johansson och Morgan Freeman i huvudrollerna. Trailern rockade dessutom som fan. Såg ut att kunna bli en ascool sci-fiactionstänkare i stil med The Matrix eller nåt åt det hållet. Istället får vi en ganska platt historia som flummar ut i nån sorts hörni-allihopa-kan-vi-inte-bara-vara-snälla-med-varandra-och-naturen-hörni-kom-igen-då-historia som bara känns som ett enda stort pekfinger i nyllet på en. Scarlett är bra även om det finns en hel del kvar att ge från hennes sida. Jag tänker dock att det är Bessons fel i detta fall, då det är hans jobb som regissör att kräma ur det bästa ur sina skådisar. Jag hoppas Scarlett fortsätter göra actionstänkare då hon har det i sig att kunna bli en ny ball actionbrutta och varva det med lite mer seriösa roller här och där. Oavsett är detta en film du lätt kan hoppa över om du inte råkar vara ett superfan av antingen Besson eller Scarlett.
/Surskägget

@
Jävlar, vad sämst.
/Vrångmannen

3 Days To Kill

@@
Låt mig få försvara Luc Besson litegrann efter Vrångmannens mord på honom. Här står han för manus (regi av McG) och det är en rätt bra blandning av Léon och Nikita han får till. Kevin Costner passar bra i denna roll som gammal CIA-lönnmördare som levt större delen av sitt liv på jakt efter den ena skurken efter den andra. Han har försummat sin familj totalt och det är först nu när han får beskedet att han har en obotlig och dödlig sjukdom med tre dagar kvar i livet som han återvänder för att försöka försonas med sin exfru och dotter. Men CIA släpper inte så gärna taget om en av sina bästa lönnmördare och ger honom en experimentell drog som kanske, kanske inte kommer göra honom frisk. Sprutorna administreras av Amber Heard som 1) är sjukt snygg och sexig 2) är helt bindgalen och 3) spelar över som om hon tagit lektioner av Burton/Depp. Med en sådan chef vill man inte ha fiender, men tyvärr för Costner är det fiender så det räcker och blir över. Filmen pendlar mellan våldsamma shoot-outs där det sprängs och exploderas, till stillsamma familjestunder och dramakomiska ögonblick där gammelstrutten Costner försöker sig på att förstå sin rebelliska tonårsdotter. Bessons manus lyser igenom av hans trademarks med knäppa karaktärer, komiska inslag, starka familjevärderingar, heeeeeeelt supergalna skurkar och en hjälte som är sur och vrång och farligast meeeeeeeeen som har hjärtat på rätta stället. Jag brukar inte gilla Costner, men i såna här roller där han ska vara stel och trist så blir han kanon då han är så jävla stel och trist i sig. Absolut inte på nåt sätt det bästa som finns där ute, men helt klart värt en titt.
/Surskägget

Lucy

@
Av alla förbannade jävla skitfilmer som någonsin gjorts någonsin någonsiiiin så måste den här ta alla pris. Åtminstone på senare år. Den är så jävla dålig på alla plan så det svider i mig att jag ens ödslar ord på den, och ännu mer varför jag ödslade min tid att se skräpet. Allt och alla är jättedåligt hela tiden i 87 minuter. ALLT och ALLA. Man skulle kunna säga att det enda bra med rullen är att den är jättekort men det skiter jag i. Den är för lång. Alldeles för lång. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte varit så förbannad för det är MINST en kalkon, kanske två. Luc Besson var en gång i tiden en riktigt bra och intressant filmskapare. Samma kille som skapade Det stora blå (!), Nikita och Léon har alltså på äldre dar gått och blivit sämst. Uwe Boll-sämst. Skrivit halvfjärtade manus till halvfjärtade franska actionfilmer och tröttproducerat samma. Dra nåt gammalt över dig Besson (helst dig själv). Det är förhoppningsvis slutsnuskat nu men skitfilmen verkar ju ha gått rätt bra på biograferna och det gör mig ännu argare.
/Vrångmannen

The Family

@@@
Luc Besson gjorde flera lysande filmer på raken. Det Stora Blå, Nikita, Leon och Det Femte Elementet sparkade alla stjärt. Sen tröttnade han på registolen och började skriva manus och producera en jäkla massa filmer, det mesta rätt trist b-action (Taxitrilogin, Kiss of the dragon, Transportertrilogin, District 13-filmerna, Revolver och en drös till) med en och annan cool actionrulle (Taken) samt en trilogi barnfilmer som han även regisserade. Han har visserligen regisserat ett par filmer under 2000-talet men i det stora hela varit väldigt anonym. The Family är första filmen sedan åtminstone Jeanne D'Arc 1999 där jag kände att den gamle Besson var tillbaka. Om inte fullt ut så en bra bit på väg. Giovanni (Robert De Niro) är en gammal maffiaboss som tjallat på alla sina gamla polare och nu lever med fru (Michelle Pfeiffer) och två barn under vittnesbeskydd av FBI, ständigt jagad av maffian med ett högt pris på skallen. Vi träffar familjen när de för trettioelfte gången flyttar till en ny liten anonym stad på den franska landsbygden och återigen för starta om sina liv med nya grannar, skolkamrater etc. Givetvis är samtliga i familjen färgade av sitt maffiaförflutna och snart nog har de alla använt sina skurkfärdigheter på ett eller annat sätt. Besson varvar skön återhållsam humor med korta sekvenser av överdrivet våld som mestadels är till för en komisk effekt mer än en actionfylld sådan. Och det funkar. De Niro är alltid bra som maffiagubbe och Pfeiffer var det längesen man såg så engagerad i en roll som här. Underhållande liten bagatell som ändå ligger farligt nära en fyra och som jag bara inte kunde låta bli att gilla.
/Surskägget

Lockout

@@@@

Hahahaha här snackar vi guilty pleasure! Det här borde inte vara vare sig så bra eller så underhållande som det faktiskt är. Såg trailern och var inte alls impad. Men när man hittar rullen på Netflix är det bara att köra. Och till min stora förvåning levererar den här lilla sci-fi-actionpärlan allt och lite till. Brukar ha lite svårt för Guy Pearce (med undantag för L.A. Confidential och Memento) men här är han perfekt som supervrång antihjälte som bara pratar i oneliners och som skiter i allt och alla (inte sett en sån antihjälte sen Bruce Willis sprang runt och dansade jigg i Den Siste Scouten). Pearces karaktär är givetvis tuffast och hårdast och tar ingen skit trots att han gång på gång får så mycket spö så man knappt tror han kan sluddra ur sig ännu en oneliner. Storyn är mer eller mindre rakt av snodd/kopierad från Flykten Från New York men man har förlagt handlingen till en rymdstation istället och så är det presidentens dotter (spelad av Maggie Grace från Taken 1+2)  istället för presidenten som är kidnappad av massa elaka skurkar. Hahahaha här köttas det på och skjuts och sprängs och det är slagsmål och pangpang hela tiden och det är så mycket glimten i ögat så det funkar alldeles underbart. Man vet om vad man är och man glömmer aldrig bort det. Luc Besson står bakom manus och idé.

/Surskägget

The Director's - Luc Besson

Luc Besson har på senare år sparkat liv i fransk actionfilm som producent och manusförfattare åt rullar som Taxifilmerna, Transporterfilmerna, Kiss of the Dragon, 22 Bullets och Danny the Dog. Han har även snöat in sig på barnfilm nu när han har egna kids med serien om Arthur och Minomojerna. Med alla dessa actionb-rullar på sitt samvete är det lätt att glömma att snubben faktiskt var en riktigt duktig actionregissör själv en gång i tiden. På 80- och 90-talet spottade han ur sig inte bara schyssta actionfilmer utan även en av de finaste kärleksfilmer som gjorts. Hans filmer hade dessutom en bra avvägning mellan drama, action och humor och innehöll många gånger en lätt pekpinne åt hur fel håll samhällsutvecklingen var på väg. Han sätter sig i registolen med jämna men få mellanrum (om man bortser från de animerade Arthurfilmerna har han gjort Angel-A 2005, Adéle and the Secret of the Mummy 2010 och The Lady som kommer under året). Det känns lite som att forna glansdagar är bakom honom, så låt oss titta på hans karriär fram till 2000-talet.

Den Sista Striden (1983)
@
En intressant idé som aldrig lyfter från marken utan bara blir platt som en pannkaka är nog det bästa sättet att sammanfatta debuten på. I en framtida värld som gått åt helvete (såklart) lever ett gäng snubbar och försöker överleva vardagen. Vår hjälte bygger flygplan, snor en reservdel han behöver från ett gäng och flyger sen bort till en annan del av världen där han blir kompis med nån typ av doktor/professor som jagas av Jean Reno som är elak. Doktorn dör, Reno dör och vår hjälte flyger tillbaka och dödar gängets chef och blir den nya chefen. Allt utspelas under ca 90 minuter utan en enda replik. Som en kortfilm på filmskolan hade det här säkert funkat men som långfilm håller det inte alls. Det finns inte nog med idéer för att hålla igång filmen hela vägen och mycket känns krystat. Det enda roliga är att se Jean Reno som riktigt ung.
/Surskägget

Subway (1985)
@
Subway blev en relativt stor succé när den kom och har en stor kultstatus. Har ingen aning om varför. Återigen en ganska platt rulle där idéerna inte räcker hela vägen för en långfilm. Christopher Lambert glider runt i Paris tunnelbanesystem tillsammans med en bunt andra misfits, bl a ständige vapendragaren Jean Reno. Han utpressar nån rik kvinna som blir lite kär i honom. Sen blir han skjuten. Slut. Gääääääääääääääsp. Hade Besson aldrig presterat mer än så här hade ingen hört talas om honom. Tack och lov skärpte han till sig rejält inför nästa film.
/Surskägget

Det Stora Blå (1988)
@@@@@
Magnifik, episk, svidande vacker och fylld med härliga karaktärer. Det Stora Blå är en kärlekshyllning till havet och allt liv i det (Bessons föräldrar jobbade som dykinstruktörer så den lille Luc lärde sig tidigt i livet att älska havet). Jean Reno spelar fridykaren Enzo vars barndomsvän Jacques (Jean-Marc Barr) alltid tävlat mot varandra vem som kan vara under vattnet längst. När Enzo övertalar Jacques att vara med i fridykar-VM börjar tävlingen på allvar och de två männen pressar sig själva till max för att nå så långt ner som möjligt under vattenytan på bara ett enda djupt andetag. Samtidigt blir Jacques kär i söta Johana (Rosanna Arquette). Men kan han verkligen överge sin ursprungliga kärlek till havet för hennes skull? Besson låter verkligen berättelsen ta sin tid, karaktärerna växa och frodas och kampen mellan havet och Johanas kärlek växa sig gigantisk. När Jacques till slut gör sitt val är det bland det finaste som visats på bioduk och jag hävdar att bara Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en bättre kärleksfilm än detta. Det Stora Blå hänger kvar länge efter att man sett den. Mästerligt.
/Surskägget

Nikita (1990)
@@@@
Besson blandar samhällskritik med hejdundrande action utan att tumma på någon av bitarna. Nikita (Anne Parillaud) är en ung pundartjej som mördar en snut under ett rån som går snett. Hon döms till döden men blir istället upplockad av en hemlig fransk elitstyrka som vässar henne till ett superfarligt mördarvapen tänkt att användas när inga spår får gå tillbaka till regeringen. 99% av tiden lever hon vanligt svenssonliv men då och då ringer telefonen och hon måste döda igen. Det här tär på henne och hennes liv med fästmannen men det finns ingen utväg. Eller? Undvik alltid den amerikanska versionen Kodnamn: Nina som är ett ruttet skämt jämfört med genialiteten i Bessons original. Huruvida teveserien som går nu baserad på filmen är bra eller ej vet jag inte, men den här rullen är ett måste för alla actionfans.
/Surskägget

Léon (1994)
@@@@
Jean Reno hade självfallet en liten roll i Nikita och baserat på den karaktären specialskrev Besson Léon för Reno. Léon är en fruktad hyrd torped som jobbar åt italienska maffian i New York. Större delen av dagarna dricker han mjölk och vårdar sin blomma och sedan sticker han iväg och slaktar vilka skurkar maffian nu än vill ha dödade. Allt är frid och fröjd till den dag då korrupta snuten Stansfield (en lysande, manisk och komplett galen Gary Oldman) dödar Léons grannar. Enda överlevande i familjen är den unga tonårsflickan Mathilda (en lysande Natalie Portman i sin långfilmsdebut endast tretton år gammal). Léon som faktiskt har ett samvete tar sig an Mathilda och börjar lära henne yrket samtidigt som hon ruvar på sin hämnd mot Stansfield. Karaktärerna har mängder med bottnar och egenheter som få actionkaraktärer brukar ha och Reno, Oldman och Portman bjussar på skådespeleri på hög nivå. Finalen med en massiv shoot-out är en klassiker.
/Surskägget

Det Femte Elementet (1997)
@@@
Tyckte den var otroligt bra när den kom men den har tappat en del med åren tyvärr. Fortfarande en bra film men inte riktigt lika lysande som den var back in the day. Bruce Willis ska rädda världen (otippat va?) och Milla Jovovich är den rymdvarelse som ska hjälpa honom göra det. Allt utspelas en sisådär 200 år eller så i framtiden och flygande bilar, ljushastighet och rymdvarelser är vardagsmat för oss jordbor. Kan vara enda filmen Chris Tucker är bra i då hans karaktär ska vara en enerverande, skitjobbig, lite för högljudd och irriterande radiopratare som man inte tycker om - vilket han gör klockrent. Framförallt är det de lite halvkackiga specialeffekterna som förstör känslan. Vi får dock fortfarande en riktigt schysst actionspäckad sci-firulle där Bruce Willis räddar världen och får Milla i slutet. Bra så. Dock ingen Jean Reno och det är ju inget vidare.
/Surskägget

Jeanne d'Arc (1999)
@@@@
Vet att den här filmen fått en del skit, men kom igen. Det här är fullspäckat med ös, riddare som slåss hela tiden, attacker mot slott och blodiga strider. Vad finns inte att gilla? Milla Jovovich spelar huvudrollen som den unga Jeanne d'Arc som kanske, kanske inte var Guds soldat under tidigt 1400-tal och hon gör rollen riktigt lysande. Förvirring, tvekan och tvivel varvas med beslutsamhet, mod och jävlaranamma i Millas ansikte och speglar perfekt hennes karaktärs känslor genom hela filmen. Det här är smutsigt, lerigt och blodigt med mängder av katolska intriger som det förmodligen kunde se ut i 1400-talets strikt katolska Europa. Har du sett den och dissat den så se om den och ge den en chans. Har du inte sett den så se den med öppet sinne och låt dig förföras av Bessons sista riktigt bra film.
/Surskägget

Taken

@@@
Nej det är inte teveserien proddat av Spielberg utan en actionrulle med manus av Luc Besson med Liam Neeson i huvudrollen. Neeson är en gammal CIA-agent (eller liknande det framkommer faktiskt inte helt hundra) som är grym på att döda människor med sina bara händer. Hans 17-åriga dotter blir kidnappad i Paris av en traffickingliga som säljer vidare unga tjejer som slavar till alla möjliga delar av världen. Neeson åker över till Paris och så kan blodbadet börja när han letar efter sin dotter.
Det här är en standardaction som ändå höjer sig snäppet över nivån standardaction. Neeson är faktiskt trovärdig som livsfarlig mördaragent (vilket jag inte trodde) och ger dessutom filmen ett lyft rent skådespelarmässigt jämfört med om det varit t ex van Damme i huvudrollen. Storyn är visserligen basic men aktuell och actionsekvenserna påminner mycket om Bournefilmerna. Som actionrulle räknat bjuder den på mer än bara lite pangpang, även om den inte gräver sig alltför djupt ner i ett socialt patos som kanske kan göra sig lämpligare i en dramafilm. En riktig one-man-army-rulle väl värd att se.
/Surskägget

@@@+
Som Surskägget skrev så är Taken en klart sevärd actionrulle med lite extra stjärtspark. Mycket överraskande att se Liam Neeson bryta nackar och ta namn för att finna sin kidnappade dotter. Sådär skönt våldsamt är det också. Man skjuter gärna någon många ggr på skeva ställen där det gör ont. Taken är lite lagom överdriven så att man precis ändå ska känna att det kanske kan hända i verkligheten. Jag ploppar på ett plus på betyget faktiskt för jag tyckte det här var spännande och mysigt. Klyschigt javisst och rullen visar kanske inte upp Paris bästa sidor men det är kul att höja på ögonbrynen ibland åt sånt man trodde skulle vara en dussinrulle. Seagal, Norris, Stallone, Schwarzenegger, Bronson, Eastwood och nu Neeson! Hur otippat coolt är inte det egentligen?
Bon chance!
/Vrångmannen