Whitey: The United States of America vs James J. Bulgur

@@@
Regissören Joe Berlinger har gjort sig ett stort namn som dokumentärfilmare med Paradise Losttrilogin om ett mordfall där tre oskyldiga killar sattes dit för mord de inte begått bara för att de lyssnade på hårdrock i princip (alla tre är nu frikända) samt dokumentären om Metallicas härliga sammanbrott under inspelningarna av St Anger, filmen Some Kind of Monster. Nu är han tillbaka för att ta sig an en av de mest ökända brottslingarna i USA, Whitey Bulgur som länge var den ledande maffiakungen i Boston (se även filmatiseringen av Whiteys liv, Black Mass, med en lysande Johnny Depp i huvudrollen). Även om vi får ta del av en hel del av Whiteys liv och tvivelaktiga karriär som gangsterkung så koncentrerar sig filmen på den rättegång som efter flera år äntligen kan bli av då Whitey lyckats hålla sig gömd i närmare 20 år. Och det är väl här det brister lite. Det blir för mycket trist rättegångssnack och för lite av det som är intressant, nämligen Whitey och den förödelse han lämnade bakom sig. Trots allt en intressant film som borde strukturerats lite hårdare för att ha ett bättre tempo.
/Surskägget

Run All Night

@@@
Liam Neeson har efter Takenfilmerna helt lyckats svänga sin karriär till att bli den tuffaste actionhjälten vi sett sedan Rambo ungefär. Här spelar han ungefär samma karaktär som i Taken med den skillnaden att han nu är på fel sida lagen. Som gammal lönnmördare åt maffian har han levt ett hårt liv och försakat familjen så till den grad att sonen (spelad av Joel Kinnaman) inte vill ha med honom att göra. Detta i kombination med hemska minnen av alla han mördat har gjort att han numera är en trött gammal suput som lever på pengabidrag från sin forna maffiabästis (Ed Harris). Allt ändras dock när maffiabästisens son i ett försök att tuffa till sig råka bli mördad av Kinnaman. Plötsligt krävs det att Kinnaman ska dö vilket Neeson givetvis inte kan tillåta. Dags att dra på sig de gamla jag-ska-döda-alla-som-kommer-i-vägen-för-mig-handskarna och lämna kilometervis av lik, blod och inälvor bakom sig där man drar fram. Neeson funkar klockrent som den store gamla björnen med alkoholproblem som är farligast och slaktar maffiaskurkar till höger och vänster. Kinnaman gör också en bra roll som sonen som bara vill bort så långt som möjligt från farsan och maffian. Det är några smådetaljer som gör att det inte kryper upp på en fyra (t ex försvinner Neesons alkoholproblem helt när storyn går in i actionoverdrive och återkommer inte) vilket är synd men å andra sidan är man underhållen mest hela tiden ändå.
/Surskägget

@@@
Klart underhållande men lättglömd action-thriller.
/Vrångmannen

The Family

@@@
Luc Besson gjorde flera lysande filmer på raken. Det Stora Blå, Nikita, Leon och Det Femte Elementet sparkade alla stjärt. Sen tröttnade han på registolen och började skriva manus och producera en jäkla massa filmer, det mesta rätt trist b-action (Taxitrilogin, Kiss of the dragon, Transportertrilogin, District 13-filmerna, Revolver och en drös till) med en och annan cool actionrulle (Taken) samt en trilogi barnfilmer som han även regisserade. Han har visserligen regisserat ett par filmer under 2000-talet men i det stora hela varit väldigt anonym. The Family är första filmen sedan åtminstone Jeanne D'Arc 1999 där jag kände att den gamle Besson var tillbaka. Om inte fullt ut så en bra bit på väg. Giovanni (Robert De Niro) är en gammal maffiaboss som tjallat på alla sina gamla polare och nu lever med fru (Michelle Pfeiffer) och två barn under vittnesbeskydd av FBI, ständigt jagad av maffian med ett högt pris på skallen. Vi träffar familjen när de för trettioelfte gången flyttar till en ny liten anonym stad på den franska landsbygden och återigen för starta om sina liv med nya grannar, skolkamrater etc. Givetvis är samtliga i familjen färgade av sitt maffiaförflutna och snart nog har de alla använt sina skurkfärdigheter på ett eller annat sätt. Besson varvar skön återhållsam humor med korta sekvenser av överdrivet våld som mestadels är till för en komisk effekt mer än en actionfylld sådan. Och det funkar. De Niro är alltid bra som maffiagubbe och Pfeiffer var det längesen man såg så engagerad i en roll som här. Underhållande liten bagatell som ändå ligger farligt nära en fyra och som jag bara inte kunde låta bli att gilla.
/Surskägget

Find Me Guilty

@@@
Vin Diesel som lätt överviktig maffiasnubbe? Ja det funkar absolut. Faktum är att Vin förmodligen aldrig varit bättre i sin karriär (kanske med undantag för hans lilla men välspelade roll i Saving Private Ryan). Filmen är baserad på en sann händelse där staten försökte sätta dit cirka 20 maffiamedlemmar med hjälp av RICO-lagen (går i korthet ut på att om snuten kan bevisa att ni är ett gäng och alla är skurkar som hjälper varandra begå brott kan alla i gänget sättas dit för samma brott även om just den personen i fråga inte begått just det brottet...typ). En av maffiagubbarna, charmige Jack DiNorscio (Diesel), bestämmer sig för att han inte vill betala tiotusentals dollar till en advokat och därför beslutar sig att försvara sig själv (vilket man har laglig rätt till i USA). Det Jack saknar i kunskaper om hur lagen fungerar tar han ikapp med sin charm, kvicktänkhet och glimten i ögat. Juryn älskar honom, åklagaren hatar honom och domaren börjar inse att Jack är smartare än han först ser ut att vara. Det som gör filmen så fascinerande är att större delen av filmen utspelar sig i rättegångssalen (rättegången drog ut på tiden, nästan 2 år) och att nästan all dialog är transkriberat från det som faktiskt sas av Jack och de andra maffiasnubbarna. Rätt coolt att få två års mestadels trist rättegång summerad i två timmar spännande film med alla godbitarna på plats. Hur det gick? Självklart blev de frikända, annars hade det väl inte varit mycket till film.
/Surskägget

22 Bullets (L'Immortel)

@@@

Fransmännen kan leverera när de är på humör. Jean Reno är en åldrad maffiagubbe som bestämt sig för att lägga av och sluta utsätta sin familj för alla risker hans hårdföra liv medför. Detta går förstås inte hem hos hans gamla kumpaner och i början av filmen blir Reno skjuten med tjugotvå kulor. Mirakulöst överlever han och tankar på hämnd börjar surra så fort han vaknar upp ur koman. Självklart tänker kumpanerna inte vänta in honom utan fortsätter att skjuta på honom vid varje chans de får för att avsluta jobbet. Släng in en polis som är både Reno och hans kumpaner hett på spåret och du får en spännande, actionfylld gangsterthriller där folk blir skjutna oftare än man skriker: "Spaaaaaaaaartaaaaaaaaaaa!" i 300. Reno är klockren i huvudrollen som den gamle maffiagubben som bara vill bli lämnad i fred men som nu måste plocka fram pistolerna igen och avsluta jobbet. Det är betydligt mer blodigt och våldsamt än i liknande Hollywoodrullar och därmed en hel del trovärdigare trots att ingen förmodligen skulle överlevt tjugotvå kulor i kroppen. En rulle att slänga på när du tröttnat på att se om Scarface för tjugoandra gången.

/Surskägget

We Own The Night

@@@
Samma kille som gav oss The Yards för ett par år sen är nu tillbaka med en ny rulle som rör sig i gangstermiljö med både Joaquin Phoenix och Mark Wahlberg (som båda var med i The Yards). Nu spelar de brorsor. Den ene (Phoenix) lever i skuggan av lagen, sniffar koks och driver nattklubb. Den andre (Wahlberg) är supersnut som ska rensa upp i knarkträsket. Ryska maffian är inblandad i det mesta och plötsligt måste Phoenix välja sida. Ska han välja familj eller sina ryska vänner? Första två tredjedelarna eller så av filmen är riktigt, riktigt bra. Phoenix är outstanding, Wahlberg går lite på tomgång men levererar ändå hyfsat och storyn är skön. Sen händer det nåt och filmen blir bara otroligt seg resten av tiden. Det som kändes som en stark fyra i början (hade lite The Departed i skallen i början, men det försvann sen kan jag säga) slutar på en väldigt ljummen trea. Riktigt synd. Dock tycker jag fortfarande att den är sevärd, speciellt om man gillar sina maffiarullar.
/Surskägget

@@@
Rullen är sevärd och har bra prestationer all around. Känns dock väldigt tillrättalagd och har många bra scener och idéer men känns inte lika komplett som helhet. Både Marky "Kalsong " Mark och Joaquin "Läppen" Phoenix måste vara goda vänner med regissören James Gray då dom har producerat hans rulle och spelade bägge med i hans tidigare The Yards. Ibland är det bra att känna folk. James Gray debuterade som 25-åring med maffiadramat Little Odessa 1994 (jag tyckte den var snygg men långtråkig och pretentiös, många håller inte med) och sen dess har han hållt sig i och runt temat rysk maffia. Som sagt, inget speciellt men heller inte dåligt. Underhållning och poff sen var det borta.