Legend

@@@
Legend är baserad på en sann och ytterst galen historia om Englands största brottslingar genom tiderna, tvillingbröderna Reggie och Ronnie Kray. Vrålsnygg rulle med en Tom Hardy i högform, gånger två! Hardy spelar bägge bröderna och detta löser regissören och manusförfattaren Brian Helgeland ypperligt med lite gamla och nya trick, så Hardy kan spela mot sig själv på vita duken. Tom Hardy är alltså fenomenal här (vad är nytt liksom?) och bär filmen på sina axlar, även under de mer spretiga partierna. Helgeland försöker tyvärr följa den sanna historien till punkt och pricka och tappar då en del av friheterna i berättandet för att göra det så dramatiskt som möjligt. Det blir lite styltigt i storyn liksom och det är ju trots allt en underhållningsfilm det här (och en mycket blodig sådan). Brian Helgeland är annars en utsökt manusförfattare med en handfull höjdare på sin CV. En annan grej jag inte gillar är att användandet av musiken bitvis känns vansinnigt malplacerat. Ibland så illa så jag irriterar mig istället för att hänföras av dramat. Nåväl, trots några klavertramp så är Legend en bra och intressant gangsterfilm. Speciellt om man inte har en aning om vilka bröderna Kray var, eller vad de gjorde.
/Vrångmannen

Pusher 2

@@@
Det var nästan givet att en av Danmarks största publiksuccéer skulle få sig en uppföljare (och Refns finansiella kris som ledde fram till produktionen har vi länkat till och skrivit om massa gånger så det blir inte mer nu). Den här gången får vi följa Tonny (Mads Mikkelsen) som var en av de starkast lysande birollskaraktärerna i förra filmen. Han har precis släppts ut från kåken och vet inte riktigt vad han ska göra av sitt liv. Det blir till att gå tillbaka till pappsen och tigga till sig jobb hos honom. Pappsen är en storfräsare i undre världen och tycker sonen är en odugling men låter honom vara med på ett par bilstölder på nåder. Givetvis trasslar Tonny till det för sig genom att peta i sig alldeles för mycket droger och ha oskyddat sex vilket resulterar i en bebis med en kvinna han egentligen inte hyser några större känslor för (och som knarkar och super lika mycket som han). Livet blir bara värre och värre och till slut petar pappsen Tonny över branten (mentalt sett alltså) vilket leder till något riktigt tragiskt. Liksom ettan är det karaktärsdrivet först och främst i ett ganska lugnt tempo som då och då exploderar i blod, våld och tragik. Mikkelsen gör ett kanonjobb som Tonny och det är lätt att förstå att han gick vidare internationellt och gjorde (och gör) sig ett namn i Hollywood. Liksom i ettan är det också ett ganska öppet slut även om säcken knyts ihop något mer denna gång. Det finns en tjugo, trettio minuter i mitten av filmen som är lite väl sega och som mest känns som en transportsträcka annars är det faktiskt riktigt spännande mest hela tiden.
/Surskägget

Pusher

@@@
Man kan inte ha ett nordiskt tema och inte skriva om Pusher, filmen som lite drog igång det "danska filmundret" och satte Nicolas Winding Refn på kartan (mer om hans finansiella kris och det som ledde till att Pusher 2 och 3 gjordes här). Nu sitter säkert några av er och grinar om von Trier bleh bleh bleh bluh bluh blih och det kan ni fortsätta göra utan att jag bryr mig ett dugg. Pusher tar sitt avstamp i Danmarks hårda undre värld. Vi får följa Frank (Kim Bodnia) en liten smågangster som dealar lite, festar lite, knarkar lite och har ett hat/kärlekförhållande med en prostituerad. Om dagarna hänger han mest med sin bästa polare Tonny (Mads Mikkelsen) och snortar lite, super lite och åker runt och säljer lite knark alternativt sparkar stjärt och tuggar tuggummi för att casha in stålars från de som är skyldiga pengar. Så en dag blir han tillfrågad att ordna lite mer knark än han är van vid. Han går därför till den tuffaste tuffingen av dem alla, Milo (Zlatko Buric), och ordnar en fet hög knark på kredit. Självklart skiter sig affären och plötsligt är Frank skyldig Milo en jävla massa stålars och den som förut jagade folk för att inkassera blir nu själv jagad. Det är ett ganska lågmält tempo filmen igenom som då och då exploderar i blodiga uppgörelser (ett tema som går igenom de flesta av Refns filmer, t ex alldeles lysande Drive). Det är karaktärsdrivet och Refn lyckas som manusförfattare skapa trovärdiga och mänskliga karaktärer med djup och bredd och som vi gärna följer. Att det inte blir ett snäpp högre i betyg är att jag inte riktigt gillar det alldeles för öppna slutet. Hade gärna sett säcken knytas ihop lite till. Petig smådetalj kanske, men så kan det vara.
/Surskägget

Contraband

@@@

Marky Mark & The Funky Bunky i en remake av en isländsk thriller kallad Reykjavik-Rotterdam som jag tyvärr inte sett men som jag blivit intresserad av efter denna remake. Marky Mark är före detta smugglarkung som brutit med sitt olagliga liv och nu lever stillsamt svenssonliv med frugan Kate Beckinsale och två kids. Beckinsales yngre brorsa tror att han ska bli nästa Marky Mark och försöker smuggla massa knark men slänger skiten överbord när tullen oväntat dyker upp. Det leder till att nya knarkbossen på stritan (gatan för er som inte kan er slang) Giovanni Ribisi (sjukt nerbantad och oborstat otvättad) lackar ur och kräver igen sina många pengar för uteblivet knark. Stackars Marky Mark har nu inget val än att komma tillbaka och göra en sista smuggling för att betala tillbaka. Självklart går inget som planerat och mängder med svek, skottlossningar och dödsfall följer Marky Mark i hasorna. Länge kändes det som att det här skulle bli en fyra då karaktärerna kändes ovanligt välskrivna för ännu en gangsterrulle och att de hela tiden följer sina egna inre övertygelser utan en tanke på konsekvenserna för övriga inblandade i smugglingen. Sånt gillar jag. Sedan blir tyvärr slutet sådär oerhört Hollywoodlyckligt och hade man bara vågat ta steget fullt ut till ett s k "olyckligt" slut hade filmen helt klart åkt upp ett snäpp på betygsskalan.

/Surskägget

Public Enemy No. 1

Public Enemy No. 1 – Part 1 (L’instinct de mort)
@@@@

Public Enemy No. 1 – Part 2 (L’ennemi public no 1)
@@@+

Frankrikes största gangster genom tiderna, Jacques Mesrines (en lysande Vincent Cassel), uppgång och fall. Första delen utspelar sig under 60-talet och vi följer Jacques Mesrine från simpel inbrottstjuv mot toppen av den organiserade kriminaliteten i form av kidnappning, utpressning och mord. Del 2 är 70-tal med allt vad det innebär i frisyrer och galna brallor och här är det full fart för Mesrine, in och ut ur fängelser, brutala rån och annat otyg. Vi snackar true story, vi snackar mycket drama, våld, spänning och snyggt välgjort om en riktig person som jag inte hade en aning om existerade. Mesrine figurerade konstant i media och hatades (konstigt nog även älskades) av det franska folket när det begav sig. En oerhörd brottsling och mördare men också en slags Robin Hood på något sätt (utan att ge till de fattiga då hahaha!). Vi snackar nästan 4 timmar sammanlagt men det är sjukt underhållande så tiden går fort. Rekommenderas!
/Vrångmannen

22 Bullets (L'Immortel)

@@@

Fransmännen kan leverera när de är på humör. Jean Reno är en åldrad maffiagubbe som bestämt sig för att lägga av och sluta utsätta sin familj för alla risker hans hårdföra liv medför. Detta går förstås inte hem hos hans gamla kumpaner och i början av filmen blir Reno skjuten med tjugotvå kulor. Mirakulöst överlever han och tankar på hämnd börjar surra så fort han vaknar upp ur koman. Självklart tänker kumpanerna inte vänta in honom utan fortsätter att skjuta på honom vid varje chans de får för att avsluta jobbet. Släng in en polis som är både Reno och hans kumpaner hett på spåret och du får en spännande, actionfylld gangsterthriller där folk blir skjutna oftare än man skriker: "Spaaaaaaaaartaaaaaaaaaaa!" i 300. Reno är klockren i huvudrollen som den gamle maffiagubben som bara vill bli lämnad i fred men som nu måste plocka fram pistolerna igen och avsluta jobbet. Det är betydligt mer blodigt och våldsamt än i liknande Hollywoodrullar och därmed en hel del trovärdigare trots att ingen förmodligen skulle överlevt tjugotvå kulor i kroppen. En rulle att slänga på när du tröttnat på att se om Scarface för tjugoandra gången.

/Surskägget

Rocknrolla

@@+
Guy “jag gjorde två bra filmer en gång låååååångt tillbaka i tiden som jag lever på fortfarande trots att jag inte presterat nåt av värde sen dess” Ritchies stora ”comeback”. Äntligen en bra Ritchierulle har jag sett och hört om och om igen. Men kom igen hörni. Visst, det här är en underhållande liten actiongangsterrulle enligt klassiskt Ritchiesnitt, men nån ny Lock Stock eller Snatch är det inte. Långt ifrån. Filmen är inte dålig på nåt sätt, men den är inget speciellt heller. En liten mild söndagsmatiné med nån rolig replik här, nån lite udda karaktär där och alla klichéer i boken. Det är okej när man är på det humöret och efter fem minuter har du glömt handlingen och efter några månader kommer du stå och hålla den i handen efter att ha hittat den i reabacken på ICA och undra om du sett den eller inte.
/Surskägget

Public Enemies

@@
Var riktigt sugen på den här filmen. Den har alla förutsättningar för att kunna ha blivit nåt riktigt bra. Johnny Depp och Christian Bale spelar huvudrollerna och Michael Mann har regisserat och skrivit. Och så handlar det om en gangster som jagas av FBI. Mann om nån har ju bevisat att han är väldigt duktig på denna typ av story (Heat är och förblir ett mästerverk och Collateral är riktigt jävla bra). Tyvärr verkar Manns fingertoppskänsla ha försvunnit på senare år. Detta är baserat på en sann story om depressionens mest kända bankrånare i USA, John Dillinger (Depp), och FBI-agenten (Bale) som jagar honom. Förutom att det är en intressant tid i USA’s historia är det dessutom alltid kul att ta del av sanna historier om bankrånare, skurkar och ligister på film. Dock inte denna gång. Det är trögt trots ett par actionsekvenser inslängda med jämna mellanrum för att hålla publiken vaken. Depp och Bale verkar inte ha vaknat eller så drömmer de på alla pengar de kommer få för nästa uppföljare av Pirates of the Caribbean respektive Batman för att de är knappt närvarande nån av dem på samma sätt som de brukar vara. Helt värdelöst är det inte, men mycket mer än okej och en axelryckning blir det inte heller. Synd på all potential.
/Surskägget

Vrångmannen tyckte såhär.

The Town

@@@@

Ben Afflecks långfilmsregidebut Gone Baby Gone för ett par år sedan överraskade de flesta. Att Affleck som av många ses som en medioker actionskådis med många tveksamma val på CV:et kunde spotta ur sig en tät spännande och grymt bra thriller som regissör hade nog ingen räknat med (förutom vi som fattar Afflecks storhet). Nu är han tillbaka som regissör och den här gången placerar han sig själv framför kameran också. Och det gör han helt rätt i. Affleck är ledare för ett gäng bankrånare. Under en rån kidnappar de en av de anställda för att ha som skydd när de flyr. De släpper henne men bestämmer sig för att hålla ett öga på henne för att se hur mycket hon avslöjar för polisen. Det dröjer inte länge förrän Affleck är kär i henne och hon i honom. Han börjar fundera på en sista stöt och sen försvinna för alltid med henne vid sin sida. Frågan är bara om hon är beredd att hänga med honom eller om hon kommer att ange honom för FBI som är heta på spåret. Det här är The Departed möter Heat möter Gone Baby Gone till viss del. Och det är jäkligt bra. Feta actionscener varvas med lite gangsterproblem varvas med lite kärlek och bekymmer.

/Surskägget

@@@@-
Det är jobbigt för mig att Affleck visat sig vara en så kompetent och hängiven regissör. Jag älskade regidebuten Gone Baby Gone när jag såg den och The Town styrker bara min skräck om att Affleck (AFFLECK!) är att räkna med bakom kameran. Han är ju så jävla sämst oftast framför kameran. SÄMST! Sen gör han en helomvändning och visar kompetens och fokus. Nåja, jag är inte sämre än att ge beröm när beröm skall ges. Jag gillar även Affleck i mer komiska roller då han påvisat att han klart har ett par roliga gener i det där hästhuvet hahaha. Han gör t.o.m en bra tolkning av den romantiske och hårde bankrånaren i The Town så kanske ska han bara regissera sig själv. The Town är en riktigt bra film om ej perfekt. Den är lite väl klyschig på sina ställen och känns lite för lång trots att den inte är det. Klagomålen är bagateller då detta är en mycket underhållande och välgjord kriminalare som känns autentisk, även om jag föredrar Gone Baby Gone om jag måste välja. Kom igen nu då Affleck. Vad blir nästa regiutmaning? Three is the charm.
/Vrångmannen

Snabba Cash

@@@

Wow. Det går ju att göra vettig, underhållande, spännande och cool action i Sverige också. Det har ju försökts göra lite gangsterrullar tidigare men ingen har varit bra med undantag för Under Ytan som egentligen står och stampar med foten i knarkdramagenren mer än knarkgangstergenren (är det nån som ens viskar 9 Millimeter nu dödar jag er med Paolo Robertos kokbok!). Snabba Cash är baserad på Jens Lapidus superduperbästsäljare med samma namn. Efter att ha läst de fyra första meningarna på uppföljaren "Aldrig Fucka Upp" blev jag för alltid avskräckt från att komma i närheten av Lapidus "författarskap" nånsin igen då karlen skriver som en kratta och jag bara kan anta att Snabba Cash är lika uselt skriven. Dock är storyn kanon och det faktum att han var först med att förvandla Stockholm till lika gangsterhäftigt som New York á la Gudfadern ska han förstås ha cred för.

I filmen har lilla oskyldiga Stockholm blivit en stor, rå och kall stad där gangstertyperna härskar och det vackra Stureplansfolket är precis så känslokalla och råa som mytbilden av dem alltid visar. Vi får följa JW (Joel Kinnaman) som är fattig norrlandsgrabb som kämpar för att komma in bland det fina folket, Jorge (Matias Padin) en förortskille med digert brottsregister som rymt från finkan och ska fixa en stor kokaindeal och Mrado (Dragomir Mrsic) en serbisk hitman som börjar ifrågasätta sitt onda liv tack vare att han fått ta hand om sin dotter sedan mamma drogat ner sig. Givetvis vävs deras tre olika livsöden ihop och snart nog tickar klockan obönhörligt närmare och närmare katastrof.

Kill Your Darlings brukar jag säga gång på gång. Hade rullen varit 90 min är jag säker på att betyget åkt upp ett snäpp, men med ytterligare 20 min är det en hel del scener som faktiskt inte behövs och som drar ner både tempo och tålamod en hel del. Slutuppgörelsen annonseras tidigt och sen sitter man bara och väntar på att filmen ska komma dit nångång already! Efter slutuppgörelsen hastar man igenom de röda trådarna och knyter ihop lite halvilla. Men som helhet är detta riktigt, riktigt bra för att vara svensk film. Shit, det är fan bra även med Hollywoodmått mätt. Det är bara att lyfta på hatten för en film jag hade noll förväntningar på.

/Surskägget

Scarface (1932)

@@@@
Nej det är alltså inte Brian DePalmas mästerverk vi ska titta närmare på här, utan förlagan regisserad av mästaren Howard Hawks. Storyn är liknande i bägge filmer. Ung invandrad man i USA utan några som helst skrupler eller respekt för människoliv skjuter sig hela vägen upp till toppen av gangsterhierarkin och blir the man under en kort period innan stjärnan dalar hela vägen ner till helvetet. Det verkar som att det är en story vi människor aldrig kan tröttna på. Här spelas Tony "Scarface" Camonte av Paul Muni som gjorde sin tredje film någonsin. Och precis som Pacino är Muni strålande i rollen. Han påminner om lika delar Benicio Del Toro och Brad Pitt i sin look och stil och har inga problem med att förmedla den ständigt hotfulla galningen som ligger precis under ytan och lurar. Naturligtvis hjälper det att regissör Hawks var flera ljuslängder före sin tid vad gäller actionscener, klippning och tempo, så som actionfilm funkar den faktiskt riktigt bra än idag. Det smälls på rejält och hade det inte varit för att den är svartvit hade den i princip kunnat gjorts häromåret. Ett måste för alla gangsterfilmfans.
/Surskägget

The Roaring Twenties

@@@@
Under trettiotalet dök mängder med gangsterrullar upp. Huvudsakligen handlade det om gangsters som tjänade pengar på att smuggla sprit under förbudstiden. The Roaring Twenties (1939) räknas lite som den sista riktigt stora gangsterfilmen från den perioden, och det var också sista gången på 10 år James Cagney skulle spela gangster. Här har man återigen parat ihop honom med Humphrey Bogart (de spelade mot varandra i lika lysande Angels With Dirty Faces året innan) och det riktigt slår gnistor om machograbbarna när de är på duken samtidigt. Cagney kommer hem från första världskriget och upptäcker att USA är förändrat. Borta är alla jobb och framtidstron. Genom en slump börjar han smuggla sprit, men snart nog är han en av de största i branschen. Men ju högre man klättrar desto längre är det att falla. Cagney är som vanligt helt fantastisk i rollen (det är inte svårt att förstå att han tillhör en av filmens riktiga ikoner) och Bogart är som vanligt Bogart och som Bogart är han svår att klå.
/Surskägget

Little Caesar

@@@
En snart 80 år gammal gangsterrulle som faktiskt håller än idag. Visst är actionsekvenserna ganska tama med dagens mått mätt, men det spelar inte så stor roll för det är karaktärerna som driver handlingen framåt och inte nästa actionsekvens. Censuren samt specialeffekter satte effektivt stopp för blod när folk blir skjutna, men trots det finns det en nerv när det är dags för shoot-out även om konsekvenserna när krutet väl lagt sig inte ser allvarliga ut. Att den här filmen har överlevt tidens tand beror till stor del på Edward G. Robinson i titelrollen som smågangstern Rico som jobbar sig upp till toppen innan han slutligen faller längst ner igen. Han är makalös som hetsig, iskall mördare som utan känslor för någon eller något skjuter sin väg rakt upp i hierarkin tills han blir bossarnas boss. Han växlar ledigt mellan den blodtörstige Rico, den tuffe Rico, den vid få tillfällen hyfsat ödmjuke men samtidigt bufflige Rico och den helgalne Rico. Rösten och minspelet är fantastiskt och naturligtvis ledde filmen till att Robinson blev en stjärna.
/Surskägget