The Big Sleep

@@@@
Humphrey Bogart i en riktig paradroll som privatdeckaren Phillip Marlowe, den tuffaste deckaren som mästaren av hårdkokt deckarlitteratur, Raymond Chandler, skapade under sin livstid. Bogart är perfekt i rollen. Varje stenhård replik sitter som en smäck och hela Bogies uppenbarelse i tidstypisk rock och hatt osar coolhet. Marlowe blir hyrd av rika familjen Sternwood som är utsatta för utpressning (vilket för övrigt är svenska titel, Utpressning). Han upptäcker snart att det ligger så mycket mer och lurar i vassen och för varje sten han vänder dyker tio nya smutsiga fakta upp som han måste jaga vidare på. Detta gör i slutänden att filmen är extremt rörig. Det är så många turer hit och dit att man knappt har nån koll på vad filmen handlar om. Inte ens manusförfattarna hade koll vilket ledde till att de ringde Chandler och frågade men knappt han hade koll hahahaha! Oavsett är detta riktigt stor filmkonst att njuta av. Lauren Bacall är motspelerska till Bogie och deras kemi är kanon (de gifte sig också in real life så det kanske inte är så konstigt att de funkar så bra ihop). Bacall är dessutom minst lika tuff som Bogie och levererar tuffa repliker till höger och vänster hon med. Bra grejer.
/Surskägget

Casablanca

@@@@
Vad kan man egentligen säga om en av världens mest klassiska romans/thrillerfilmer som gjorts som inte redan sagts tusen gånger förr? Inte vet jag. Så vi kör bara. För den som varit instängd i en potta som stått i en garderob i ett igenbommat hus i en del av staden som de rev för flera decennier sen så kan jag berätta att Humphrey Bogart är en cool och jäkligt blasé jänkare som bor i Casablanca och driver krog och försöker hålla sig utanför andra världskriget. In snubblar hans gamla flamma Ingrid Bergman med sin nya snubbe som bara råkar vara jätteviktig för nazityskarna att lägga sina smutsiga labbar på. Bogart dras mot sin vilja in i fighten och rätt vad det är har han räddat alla och dödat lite tyskar av bara farten. Mitt i allt detta hinner han och Bergman bli lite kära igen. Den här filmen har det mesta. Action, spänning, kärlek, svek, hat, drama och onda nazityskar. Bogart har nog aldrig varit bättre och Bergman är så strålande så det gör ont. Femman är förstås nära, nära men man är väl inte Surskägget för intet? Och nej. INGEN säger: "Play it again, Sam" vad du än har hört och läst.
/Surskägget

The Roaring Twenties

@@@@
Under trettiotalet dök mängder med gangsterrullar upp. Huvudsakligen handlade det om gangsters som tjänade pengar på att smuggla sprit under förbudstiden. The Roaring Twenties (1939) räknas lite som den sista riktigt stora gangsterfilmen från den perioden, och det var också sista gången på 10 år James Cagney skulle spela gangster. Här har man återigen parat ihop honom med Humphrey Bogart (de spelade mot varandra i lika lysande Angels With Dirty Faces året innan) och det riktigt slår gnistor om machograbbarna när de är på duken samtidigt. Cagney kommer hem från första världskriget och upptäcker att USA är förändrat. Borta är alla jobb och framtidstron. Genom en slump börjar han smuggla sprit, men snart nog är han en av de största i branschen. Men ju högre man klättrar desto längre är det att falla. Cagney är som vanligt helt fantastisk i rollen (det är inte svårt att förstå att han tillhör en av filmens riktiga ikoner) och Bogart är som vanligt Bogart och som Bogart är han svår att klå.
/Surskägget