Julkalendern 21 dec - Jet Li

Jet Li tillhör Hongkongeliten och är kanske främst känd för att vara en av de snabbaste snubbarna i karatefilmsbranschen (kanske med undantag för Bruce Lee) och jag har till och med hört något rykte om att att Li måste anstränga sig att hålla igen på sin snabbhet för att det ska se bra ut på film. Om det stämmer eller inte vete fan, men visst får han iväg slag och sparkar i ett rasande tempo. Liksom många av Hongkonglegenderna har han gjort en triljon filmer (eller 45 enligt imdb) och här kommer bara ett litet urval.

Unleashed (a k a Danny the Dog)
@@@+
Den här har jag aldrig riktigt trott på och därför aldrig sett. Så visade den sig vara betydligt mycket bättre än jag kunnat tro. Manuset är skrivet av Luc Besson och det märks på karaktärerna framförallt, men även en del i hur handlingen nystas upp. Li är en snubbe som är totalt psykisk nedbruten av gangsterbossen Bob Hoskins och går runt med ett hundhalsband på sig. När halsbandet åker av spöar Li skiten ur alla Hoskins pekar på. Tills en dag när Li flyr och hamnar hos snälle (vad annars) Morgan Freeman. Plötsligt får Li lära sig att det finns ett liv där man inte måste slåss och härja hela tiden utan där det är ok att bara få vara människa. Men Hoskins vill ju ha tillbaka sin "egendom" så i slutet måste Li spöa skiten ur allt och alla i en galen slutfight. Fyran är riktigt, riktigt nära och det här är en film man helt klart ska se.
/Surskägget

Badges of Fury
@
Men vad fan i helvete! Snutfilm från Hongkong som fokuserar på massa konstiga "skämt" mer än action och karatefighter. Visst får vi sånt också men "skämten" är så knäppusla och konstiga så allt annat än en etta är tjänstefel. Fightsekvenserna är hyfsat okej, men lite för mycket uppenbara nu-gör-vi-det-här-med-linor-stunt gör att man tappar intresset. Nej, det här var ingen höjdare.
/Surskägget

Cradle 2 The Grave
@@@
Hehehehe gillar ju det här. DMX (rapparen som fick för sig att han kanske var skådis också, det var han inte men men) leder en liga som specialiserat sig på avancerade inbrott. I början av den här snor de en bunt diamanter. Snart nog har de Jet Li efter sig och tätt efter honom kommer Mark Dacascos stövlande med sitt gäng skurkar. Li är snut och vill först sätta dit DMX men blir av nån anledning superkompis med honom istället på en nanosekund. Så tillsammans börjar de jaga Dacascos gäng. Det bjussas på karate, biljjakter och shoot-outs mest hela tiden. Manuset är knapertunt men vem bryr sig? Mängder med MMA-folk som Randy Couture, Tito Ortiz och Chuck Liddell dyker upp och fightas Jet Li! HAHAHAHA! JAAAAAA! Det är fan nära till en fyra, men jag behärskar mig den här gången. Den här gången!
/Surskägget

The One
@@@
Sci-fikarateaction, kan det vara nåt? Hahahaha! Filmens premiss går ut på att det inte bara finns ett universum utan ett hundratal (typ 125 om jag minns rätt). Alla människor existerar i alla universum med ungefär samma namn men med helt olika personligheter och yrken etc. I ett universum vet man hur man reser mellan de olika andra och det här problemen börjar. Jet Li i detta universum inser att om man börjar döda sig själv i de andra universumen får man livskraften hos den som dött. Därför studsar han runt från universum till universum och slaktar sig själv. Till slut är det bara han och en till Jet Li kvar, givetvis den Li som råkar bo i detta universum. Delroy Lindo är bra som snut som jagar skurk-Li, Carla Gugino helt ok som Lis sambo i alla universum och Jason Statham löjligt dålig som tuff snut på jakt efter skurk-Li. I slutet möter Li sig själv och karatesparkar sig själv i nyllet. Hahahaha! Det här är väl knäppuselt egentligen meeeeeen...
/Surskägget

Kiss of the Dragon
@@
Njae det här är väl inget vidare. Li är kinesisk knarksnut som åker till Paris för att hjälpa fransoserna sätt dit en kinesisk knarksmugglare. Snart nog visar det sig dock att snuten är den som jobbar ihop med knarkbossen. Li är plötsligt misstänkt för ett mord han inte begått och måste gömma sig från både skurksnutar och riktiga snutar. Märkligt nog pratar alla fransmän engelska hela tiden, även när det bara är franska karaktärer i bild och det dödar upplevelsen en hel del. Räddningen heter Bridget Fonda som gör en stabil insats som nerknarkad mamma samt slutfighten mellan Li och två supertestosteronstinna albino fransoser.
/Surskägget

Shaolin Temple
@@@
Jet Lis första film är en orgie i karatefighter (hahaha jaaaa det är kung-fu lugna ner er då) och en klassisk jag-ska-hämnas-story. I mångt och mycket påminner det en hel del om Clintans spaghettiwesterns med en ensam hämnare som ytterst målmedvetet ska döda den som dödat hans familj kosta vad det kosta vill. Li visar här i sin första roll direkt prov på att han skulle bli en karateskådis att räkna med i framtiden då han här med yttersta precision använder händer, fötter, spjut, svärd och en allmänt akrobatisk talang till att förpassa de onda skurkarna till alla möjliga helveten.
/Surskägget

The Enforcer
@@@
Li är en undercoversnut som är så djupt undercover att inte ens hans närmaste familj vet om att han är snut och istället tror att han är minigangster. Detta är särskilt bekymmersamt för den 10-årige sonen som blir retad i skolan för att pappsen är skurk. När Li infiltrerar ännu en maffiaorganisation hamnar sonen genom diverse händelser mitt i smeten och blir superstolt när han inser att pappa är gangstersparkande snut. Storyn puttrar på med få avbrott mellan karatefighterna och både Li och grabben som spelar hans son får karatefightas med en hel del skurkar. Inget märkvärdigt på nåt sätt men snygga stunts och rätt balla fightscener.
/Surskägget

Fist of Legend
@@@
Ännu en skådis som klär sig i Bruce Lees gamla roll som Chen Zhen (ni läste om Donnie Yens version för nån vecka sedan i lucka 10) i en film som mer eller mindre är en remake av Fist of Fury men som är tillräckligt mycket egen för att inte vara en karbonkopia. Främst ska man väl se den som en hyllning till Bruce Lee. Jet Li sparkar som alltid röv och många håller den här väldigt högt i karatefilmssammanhang. Jag tycker dock att transportsträckorna mellan fighterna är lite väl tradiga för att det ska hålla för en fyra. Men fightscenerna är fantastiska.
/Surskägget

Sen har vi recenserat Jet Li i ett par av hans filmer tidigare på bloggen (tar inte med Expendablestrilogin här då den känns mer som en Stallone/Stathamgrej):
The Forbidden Kingdom
The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor

San Andreas

@@@
Ibland vill man ha svulstig, musklig, adrenalinaction utan hjärna. Det får vi här i så stora mängder att det känns som att man fått sig en adrenalinspruta när eftertexterna rullar. Det här är en effektdriven film där karaktärerna enbart existerar så att de kan snubbla in i den ena hopplösa situationen efter den andra så att specialeffektsteamet får visa upp allt de lärt sig i filmskolan. Hahaha! Jag är ju en sucker för såna här rullar. Det är klart att de kan göras både bättre och sämre, men San Andreas bjussar på exakt det jag vill ha. Vi får ett bra radarpar i The Rock och min exflamma Carla Gugino som kämpar sig igenom bråten för att rädda dottern som spelas av Alexandra Daddario (från True Detective). Vad filmen handlar om undrar du? Låt mig säga såhär. Namnet San Andreas anspelar på San Andreasförkastningen som går längst med mer eller mindre hela Kalifornien och är den som orsakar alla massiva jordbävningar som drabbar området med jämna mellanrum. Gissa om filmskaparna låter det vara en liten eller stor jordbävning som skakar om Kalifornien...
/Surskägget
Vrångmannen var lika underhållen han.

San Andreas

@@@
Katastroffilmer behöver inte alltid vara en katastrof. Bara man är på rätt humör för lite carnage och det har pumpats in tillräckligt med pengar i produktionen så kan man hitta en hel del godbitar Oavsett lökigt manus a'la standardmall 1A och en rätt sunkig familjeklyscha så har jag svårt att inte sitta och myspysa åt det här spektaklet som är San Andreas. Det är fullt ös medvetslös hela tiden. Galna jordbävningar. Allting rasar åt helvete till höger och vänster. Skyhöga vågor som river med sig allt i sin framfart. Det är både dumt och underhållande samtidigt. Dwayne "The Rock" Johnson har en slags gammaldags matinécharm (med gammaldags menar jag 80-talet...) med sitt yviga spel och stenhårda hjälteblick. Hans medspelare är dock otroligt mycket bättre aktörer (Carla Gugino, Alexandra Daddario och Paul Giamatti) som skådespelar skiten ur honom vilken tisdag som helst. San Andreas ska tas med en REJÄL nypa salt, men resten ska faktiskt ner i popcornskålen.
/Vrångmannen

Poppers Pingviner

@@

Standardfamiljerulle 1A. Popper (Jim Carrey) jobbar dygnet runt och har knappt tid för sin familj. Hans pappa i sin tur var också alltid borta hemifrån då han var upptäcksresande. När pappan dör får Popper en pingvin i arv. Genom ett missförstånd dyker sedan ytterligare ett gäng pingviner upp och Popper tvingas balansera yrkesliv med pingvinerna. Det i sin tur leder till att Popper, hans barn och ex-fru (Carla Gugino) kommer närmare varandra. Kärleken spirar, pingvinerna beter sig som människor och är allmänt söta, och Jim Carrey kör sina slapstickmoves. Okej söndagsrulle som du glömt när eftertexterna fortfarande rullar.

/Surskägget

@@
Roliga pingviner, i en kvart. Rolig Carrey, i en kvart. Puttenutt.
/Vrångmannen

Sucker Punch

@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget