Hellraiser

Hellraiser

@

Den här gamla godbiten mindes jag som en fyra. Men då var det 20 år sedan jag såg den sist. Mycket kan hända på 20 år och tydligen är en sak att minnet sviktar rejält. Det här är bedrövligt. Hur detta kunde bli en sådan stor hit och framgångssaga är för mig obegripligt. Manuset är förödande uselt, dialogen skrattretande, skådisarna sämst (t o m gamle hederlige Andrew Robinson som gett oss en av – om inte den allra bästa – de bästa filmskurkar nånsin som Scorpio i Dirty Harry), effekterna makalöst fåniga (även med den tidens mått mätt måste det här varit synnerligen uselt, jag har ändå sett om t ex Freddyfilmerna, Jason och Myers från samma tidsperiod och effekterna där är betydligt bättre om än åldrade) och spänningen och skräcken helt obefintlig. Vi har en handling du kan berätta på 30 sekunder som man drar ut på i 90 minuter och inget – INGET – händer ju i filmjäveln. Pinhead som skurk är visserligen ball, och jag fattar att man ville se mer av honom, men som det kommer visa sig är han egentligen en av de tamare skräckikonerna vi sett på duk. Allt jag kan säga är att har du inte sett den så skit i den och har du sett den så se inte om den för då faller alla gamla glada minnen som ett korthus i en tornado.

/Surskägget

@@@
Har inte sett den här klassiska "godbiten" på över 20 år. Borde sett om den inför den här specialaren men lyder istället Surskäggets råd och skiter i det. Därmed blir betyget en stabil trea. Många klassiska one liners som etsat sig fast i huvudet ("Jesus wept", "Oh Kirsty, so eager to play, so reluctant to admit it") och hela idén med mannen som kommer tillbaka från helvetet, tar sin brorsas skinn och stöter på sin brorsdotter (?!) hahahaha! Nu blir det nästan en fyra bara därför. Det galnaste och sjukaste. Nu ser jag om den och det sista som händer i den här skräckspecialen är att jag omvärderar betyget. Det är den åtminstone värd då den står högt på listor världen över som skräckfilmsklassiker.
/Vrångmannen

Hellbound: Hellraiser 2

@@

Även uppföljaren mindes jag som betydligt bättre än den faktiskt är. Efter ettans framgång var det tydligt att det var Pinhead man ville se mer av. Varpå filmmakarna tar med oss in i Pinheads värld utan att för den sakens skulle ge oss så mycket mer Pinhead än vi hade i första filmen (där han för övrigt kallas ”Lead Cenobite” i rollistan). Det börjar nu också bli ganska uppenbart att Pinhead inte är den farligaste skräckfilmsskurk som har gått i ett par läderbrallor. Jason slaktar allt och alla med en machete och går inte att ha ihjäl. Freddy dyker upp i dina drömmar och strimlar dig. Myers lurar i varje skugga med en slaktarkniv och hugger ihjäl dig innan du hinner säga: ”Hjälp!”. Pinhead däremot kan inte ens dyka upp om du inte bjuder in honom till vår värld först. Väl här står han mest och väser hotelser utan att göra så mycket av dem. Visst, han har lite flygande kedjor till sin hjälp, men de används rätt sparsmakat. Och det bästa av allt – du kan förhandla med honom. Erbjud honom en annan själ eller två så har du ett ”slippa-ut-ur-helvetet-kort” direkt. Plus att vad är det han gör egentligen? Jo, lite gammal hederlig BDSM (vet du inte så googla, men inte när du är på jobbet, eller jo hehehehehe) vilket en relativt stor del av befolkningen tycker är rätt så kul att pyssla med i vilket fall. Nja, som filmskurk är han inte mycket att hänga upp i julgran, men han har ju nån sorts charm med alla de där nålarna i nyllet. Tillräckligt mycket för sju uppföljare till efter denna.

/Surskägget

@@@
Ettans succé banade väg för Barker med mer pengar och mer galenskap. Gillar att man faktiskt tar en sväng til "helvetet". Bigger, badder, balder. Mer fart och fläkt än ettan (fast idén med ettan var ju sängkammardramanoir med kött). Jag träffade Clive Barker i London en gång. Gick förbi en fantasybokhandel och såg att han skulle signera sin nya roman. Jag ställde mig i den rätt långa kön och väntade. Ryckte några pocketböcker han hade skrivit från hyllorna på vägen (bl.a The Hellbound Heart där Hellraisernovellen är inkluderad). Besvikelsen i mannens ögon när jag var den enda i hela kön som inte hade hans nya roman med mig för signering utan lite gammal skåpmat i pocketform hahaha! Barker är tre äpplen hög också så jag trodde han satt ner men han stod upp. Jesus. En grym talang dock. Jag gick från bokhandeln utan att betala för böckerna för det glömde jag. Stulna signerade pocketböcker alltså.

/Vrångmannen

Hellraiser III: Hell on Earth

@@

Inte riktigt så usel som jag mindes den, om än inte direkt bra. Pinhead hamnar i LA hos nån nattklubbsägare. Snart nog är han (Pinhead) alltså på jakt efter nya själar att piska och slå, då känner han kuken, ja då vill den stå. För han är pervers, han är pervers poooooliiiiitikeeeer. Eh. Ja. Man försöker sig på lite nytt i trean, magiska kuben är kvar men nu blir LA ett slagfält liksom Pinheads värld blev i tvåan. Samma lika men olika. Typ.

/Surskägget

@
Nä. CD-skjutar-demontjejen. Nä.
/Vrångmannen

Hellraiser IV: Bloodline

@@

Fjärde delen är även den proddad av Clive Barker (författaren som skrev novellen första filmen är baserad på) och nu får vi en inblick i hur den magiska kuben kom till och Pinheads historik (dök redan upp en del bakgrundsstory i trean). På så sätt är de fyra första filmerna sammanhängande på ett sätt som övriga inte är (Barker hoppade av efter denna). Vi får till och med ta del av Pinheads definitiva död ett par hundra år i framtiden i den här rullen. Lugn, alla andra filmer utspelar sig långt innan hans död så vi hinner med fem filmer till (and counting). Kanske är det här en etta egentligen, men jag var väl på lite glatt humör när jag såg den så det får bli en tvåa. Plus att Adam Scott (lysande birollskomiker från t ex Step Brothers) gör ett av sina första framträdanden här.

/Surskägget

@
En stor utmaning var ju att se alla de häringa Hellraiserrullarna inför specialen. Såg inte om ettan och tvåan men kollade resten. Det här var den sista i serien jag faktiskt hade sett back in the day och den är så fruktansvärt sjukt dålig alltså. Det har liksom spårat ur för längesen och då är det bara film fyra i serien som skulle bli nio. Jag hade åtminstone inte sett resten av filmerna i serien så det skulle i alla fall bjussa på någonting nytt?
/Vrångmannen

Hellraiser V: Inferno

@@@+

Dåså, nu börjar vi snacka. Det tog fem filmer in i serien innan den första riktigt bra filmen dök upp. Egentligen är detta en vanlig skräckfilm som inte hade med Hellraiser eller Pinhead att göra. Men för att vara säker på att den inte skulle försvinna i mängden och faktiskt dra in lite stålars så skrev man in ett par korta scener med Pinhead så att man kunde kalla filmen för Hellraiser. Yeah! Hollywood muthafucka. Kanske är det för att Pinhead inte är med så mycket, kanske för att filmen påminner om rollspelet Kult (som var sjukt influerat av Hellraiser och Barker) som jag gillade som fan, kanske för att regissören Scott Derrickson faktiskt hade en uns talang (gick vidare och gjorde The Excorcism of Emily Rose, Sinister, Deliver Us From Evil) eller kanske är det bara att Craig Sheffer och Nick Turturro verkligen lyckas få oss att köpa sina karaktärer. Filmen är bra. Jag diggar den. Helt klart bäst i hela serien. Snudd på fyra, men å andra sidan ska vi inte förhasta oss heller. Den enda filmen i serien jag kan tänka mig att se om, mycket för att det är en snygg blandning av Angel Heart, rollspelet Kult och Hellraiser. Bra skit.

/Surskägget

@@@
När jag sitter i mina kalsonger på sängkanten och skriver detta så känns det som om jag är med i en Hellraiserfilm. Är jag det? Allt känns helt sjukt. Hellraiser Inferno är en schysst rulle som Skägget säger. Den har lite klass, en bra story och den är småspännande hela vägen. Inte så mycket skräck och jag blir räddare för mina fötter (tittar på dem nu) än vad jag blir för filmen. Det är alltid skoj att bli överraskad och det här är verkligen en gömd b-filmspärla.
/Vrångmannen

Hellraiser VI: Hellseeker

@@@

Även denna del är lite Angel Heart möter Hellraiser. Tjejen från ettan och tvåan repriserar sin roll här och man knyter ihop det hyfsat snyggt med de tidigare filmerna i serien. Samma sak här dock, en vanlig skräckis där man skrev in Pinhead för att kunna slänga sig med Hellraiserfranchisen för att säkra stålarna på banken. Lite mycket repris av femman kanske, men å andra sidan visste man väl att femman var bäst.

/Surskägget

@@
Jag är tydligen inblandad i något Hellraiserliknande fenomen här för jag hade skrivit en massa grejer och så försvann det. TVÅ GÅNGER?! Tack för det konstiga konstiga internet... Hellseeker är ok men som en lite sämre femman. Huvudrollsinnehavaren är inte rädd för någonting och är mest lite avtrubbad och har ont i huvudet. Om han inte är rädd för det som sker omkring honom, varför skulle jag vara det? Hyfsat snyggt ändå.
/Vrångmannen

Hellraiser VII: Deader

@@

Återigen försöker man sig på ta ett annat skräckkoncept, slänga in Pinhead och kalla det för en Hellraiserfilm. Den här gången kommer man dock inte undan med det. Vrångmannen skrev ett sms när han såg denna och sågade den vid fotknölarna. Så dålig är den inte, men nästan. Räddningen heter Kari Wuhrer (ni som vet fattar). Hon har gått från het starlet till het milf men nyckelordet är hela tiden het. Sen att man väljer att spela in filmen i Bulgarien eller Ungern eller Rumänien eller nånstans där det är billigt spelar mindre roll.

/Surskägget

@
Dra åt... skogen vilket piss. Kari Wuhrer är dock bra (ni som vet fattar).
/Vrångmannen

Hellraiser VIII: Hellworld

@@

Den som vill se vad Stålmannen (Henry Cavill) gjorde innan han fick jackpot i Hollywoodkarusellen och blev Stålmannen kan kolla in den här. Handlingen är ovanligt fånig (Pinhead och Hellraiser är kultförklarade i ”verkliga” livet i filmens ”värld” för att ge en sorts metakänsla till filmen som dock aldrig infinner sig) men utförandet är dock helt okej. Cavill och de andra skådisarna funkar rätt bra och det är lite lagom blodigt och kletigt som det ska vara. Helt okej, framförallt för att vara nummer åtta i ordningen.

/Surskägget

@
Men vad fan?!
/Vrångmannen

Hellraiser IX: Revelations

@

Nej nej nej. Hahahahaha! Nej nej. NEJ!

/Surskägget

@
Stängde av. Doug Bradley som spelade original-Pinhead i de övriga filmerna hoppade denna då hans lön skulle bli "the price of a fridge". På dvdomslaget stod det "From the mind of Clive Barker" och Barker gick då ut med en bild på omslaget och skrev "no child of mine". Stängde av igen.
/Vrångmannen