2x Will Ferrell

The House
@@@
Will Ferrell och Amy Poehler är alltid en bra kombo. Här spelar de ett äkta par som blir av med dotterns collegefond. För att kunna skicka dottern till college ändå bestämmer de sig för att inrätta ett illegalt kasino nere i källaren. Hahahaha! Sedan går ju allting rätt åt helvete med en jäkla massa garv naturligtvis. Det är inget supernytt under solen, men det är kul och underhållande hela vägen och både Poehler och Ferrell bjussar på sina främsta styrkor. Värd att nämnas är även Jason Mantzoukas (Brooklyn Nine-Nine, The Dictator, Dirty Grandpa) som är sjukt rolig i den här.
/Surskägget

Daddy's Home 2
@@@@
Ferrell och Mark Wahlberg är tillbaka som papporna/styvpapporna. I första filmen blev de ju sams på slutet och nu gäller det att hitta på nya vägar till lite bråk och intriger som ska leda till skratten. Vad göra? Jo, släng in papporna till papporna hahahaha. Ferrells pappa spelas av John Lithgow och han är minst lika mesigt töntig som Ferrells karaktär. Wahlbergs farsa spelas av Mel Gibson och han är givetvis arton resor tuffare än Wahlbergs karaktär hahaha. Nu kör vi! Tycker man tog fasta på det jag skrev i min recension om ettan och ger oss här mer av allt. Större bråk, större garv, större busigheter. Då den utspelar sig kring jul är den numera också en framtida julklassiker i paritet med Ett Päron Till Farsa Firar Jul.
/Surskägget

Blood Father

@@@
Mel Gibson har väl haft lite upp och ner senaste tio åren eller så. Som person är han nu mest känd för att skrika olämpligheter åt före detta flickvänner. Som skådis har han varit med i projekt som gått från det usla (Signs, Edge of Darkness) till det mediokra (Get the Gringo). Däremot som regissör har han gått från klarhet till klarhet (från Braveheart till Hacksaw Ridge). Med Blood Father gör han faktiskt lite av en comeback som skådis (jag vet att det var en bunt recensenter som tyckte det redan med Edge of Darkness, men kom igen seriöst, den rullen var ju skräp). Storyn är enkel. Gibsons tonårsdotter är en brud på glid och hamnar i riktigt elakt sällskap. Gibson själv har studsat in och ut ur finkan hela sitt liv och har ingen direkt kontakt med henne längre trots att han nu på gamla dar gärna skulle vilja. En dag dyker hon upp på hans trapp och säger att onda knarkskurkar vill mörda henne. Gibson tar givetvis in henne och snart nog har han halva den mexikanska maffian efter sig. Men Gibson själv är ingen duvunge och visar snart att gammal är äldst. Hehehehe. Jag älskar ju såna här one-man-armyfilmer och det här är inget undantag. Visst är den lite mer seriös än nåt typ Stallone eller Arnie skulle gjort och det finns inga oneliners etc men det smäller och pangas på och Gibson är livsfarlig hahaha. Mer sånt. Dessutom får vi Michael Parks (R.I.P.) i en perfekt roll som elak biker. Bra där.
/Surskägget

Hacksaw Ridge

@@@@
Här har vi en sann historia väl värd att berätta. Andrew Garfield (känd som den dålige Spindelmannen) spelar Desmond Doss, en from ung man som mot sluttampen av andra världskriget känner att han måste ut och hjälpa till att slåss mot ondskan. Det är helt enkelt moraliskt fel att låta andra unga amerikanska män slåss och inte hjälpa till. Det finns bara ett litet bekymmer. Desmonds religiösa övertygelse tillåter honom inte att ta i ett vapen, än mindre att skjuta och döda någon. Det spelar liksom ingen roll att det är krig och att ondskan måste bekämpas. Doss vill hjälpa till men han vägrar bära vapen. Han vill vara sjukvårdare och hjälpa så många som möjligt. Det här ställer till en del oreda för militären. Här har vi en kille som anmäler sig frivilligt men som vägrar döda. Befälen vet knappt vad de ska ta sig till och den pluton Doss hamnar i tittar snett på honom. Väl ute i fält visar det sig snart att Doss har större kulor än samtliga i hela plutonen tillsammans och ju fler han räddar desto mer respekt vinner han. Regissör Mel Gibson må ha tvivelaktig syn på svarta och på kvinnor men jäklar vad han kan berätta en historia. Det här är löjligt snyggt genomfört och filmens andra halva är en veritabel massaker när jänkarna försöker inta klippformationen Hacksaw Ridge. Inte sedan Spielberg släppte loss intet ont anande amerikanska soldater på Frankrikes stränder bara för att bli totalt nermejade har jag sett sådan intensiv och realistisk krigsskildring som här. Man vill vara ungefär exakt varsomhelst förutom på Hacksaw Ridge helt enkelt. Det är svettigt, blodigt och mardrömslikt. Kudos också till Garfield som lyckas förmedla Doss som person med sina styrkor och svagheter. Tack och lov har han kommit en bra bit sedan Spindelmannen. Vill även nämna Hugo Weaving som gör ett snyggt porträtt av den alkoholiserade pappan, Teresa Palmer som Doss' fru och Vince Vaughn som skrikande armésergeant i en typ av roll han brukade göra förr innan pruttkomedierna tog över.
/Surskägget

We Were Soldiers

@@@
Gedigen, välspelad och actionglad krigsfilm som i mångt och mycket glöms bort litegrann. Kanske för att Mel Gibsons privatliv och alla dess tokerier tog över? Jag har alltid fått en känsla av att denna rulle är bespottad (jag kan ha fel) men jag har alltid gillat den. Det är lite lagom blandning av Plutonen och Saving Private Ryan med en släng pangpangaction som pricken över i. Riktigt varför den inte kryper hela vägen upp på en fyra har jag inget bra svar på. Kanske för att den är något för lång (2.20 som kunde klippts ner till 2 timmar jämnt), kanske för att det blir lite samma sak om och om igen när vietnameserna anfaller och jänkarna slår tillbaka dem med minsta möjliga odds. Även om den är baserad på en sann historia är ju Gibsons och Elliotts karaktärer lite för mycket Hollywoodmacho för att det ska kännas äkta fast å andra sidan finns det ju såna typer i verkliga livet och då kanske framförallt inom armén så man ska aldrig säga aldrig. En sak stör mig dock och det är Madeleine Stowes ankläppar. Sluta spruta in en massa skit i läpparna som får dig att se ut som en anka när du var supersöt som du var från början (spruta för övrigt inte in skit i läpparna även om du ser ut som att du sprungit in i en dörr, ankläppar är ett stort no-no). Vi ser även Chris Klein, Keri Russell, Greg Kinnear och Barry Pepper i biroller.
/Surskägget

Mad Maxtrilogin

Eftersom att Vrångmannen var snäll nog att ge oss en rykande färsk recension på en rykande färsk Mad Max så tänkte jag att jag skulle bjussa på rykande färska recensioner på de tre första filmerna som vid det här laget har över 30 år på nacken!!!

Mad Max (1979)
@@@@
Jag älskar små lågbudgetrullar som med sina otroligt små medel lyckas åstadkomma storverk. Man skrapar ihop den lilla budget man kan och sedan nyttjar man filmmediet så mycket som det bara går för att skapa en spännande och fartfylld film (det finns många exempel på sann filmkonst för nollbudget som Halloween, Clerks, Bad Taste, Evil Dead m fl). Regissören och manusförfattaren George Miller hade två saker emot sig. 1) han hade ingen budget och 2) han bodde i Australien långt, långt bort från Hollywoods alla pengar och kontakter. Däremot hade (och har) han fantasi i mängder och en rejäl slev talang så vips såg Mad Max dagens ljus. Storyn är busenkel. Schysst snut arresterar ett par gängmedlemmar varpå resten av gänget fritar dem och sedan hämnas genom att ta död på snutens fru och barn. Vår hjälte glider ner i ett inre mörker och allt som finns kvar nu är hämnd, blod och död. Inget nytt under solen, en hämndstory får det alltid att puttra lite mysigt i våra hjärtan. Det som var lite nytt var världen allt utspelar sig i. Det är en bit i framtiden, världen som vi känner den har gått under i krig och de överlevande får nu kämpa sig igenom sina dagliga liv under en brännande sol i ett kargt och hårt ökenlandskap (det finns små oaser här och där av grönska, vatten och någorlunda civiliserade städer, saker som inte riktigt passade in i Mad Maxs universum och som Miller strök bort i uppföljarna). Här har vi en film som i det stora hela åldrats väl. Visst är ett par saker hit och dit lite fåniga (framförallt några av karaktärerna) men stämningen, känslan och nerven finns där. Mel Gibson gör Max trovärdigt och det var redan här rätt givet att han skulle bli stjärna. Det är bara att lyfta på hatten för denna lilla indieklassiker.
/Surskägget

@@@
Bara att lyckas göra en actionrulle av den här kalibern, för en spottstyver innan världen ens har fyllt 80-tal, är en enorm bedrift. Betygstrean är stark och Mad Max är helt klart en kultfilm och/eller klassiker, som förtjänas att ses och ses om.
/Vrångmannen


Mad Max 2 (1981)
@@@@
I USA och Sverige är tvåan även känd som The Road Warrior (och i Finland som Asfaltskrigaren tydligen...) men originaltiteln är alltså Mad Max 2. Här tar Miller konceptet med en dystopisk framtida värld där bensin är mer värt än vatten hela vägen ut och eliminerar några av de tveksamma bitarna ur första filmen. Max är nu en kringresande trashank som visserligen är tuff som flinta men som inte har ammo till sina vapen och som samlar på sig minsta lilla bensindroppe han kan komma över. När det visar sig att det finns en liten grupp människor som har en fullastad tankbil med bensin blir Max givetvis intresserad. Det slumpar sig att han räddar en man ur kollektivet som blivit attackerad av en av många kringströvande rövare och som tack för att Max kör tillbaka honom till tryggheten blir Max lovad så mycket bensin som han kan bära. Väl framme i inhängnaden dör den stackars mannen och Max blir utan bensin. Däremot attackeras kollektivet av en bunt stråtrövare ledda av den onde The Humungus (spelad av svenske Kjell Nilsson som hade biffiga överarmar i bästa Schwarzeneggerstil) som vill åt allt guld...jag menar all bensin. Till slut gör man en utbrytning med Max i förarsätet på tankbilen och här bjussas det på en av de ballaste actionscenerna i mannaminne (förmodligen bara överträffad av nya Mad Max som jag ännu inte sett). Fordon sprängs och krockar till höger och vänster, folk klättrar och kämpar ovanpå tankbilen och alla möjliga elaka tillhyggen huggs det hit och dit med för att skada och lemlästa så mycket som möjligt. Med tanke på att detta är gjort 1981 är det ännu mer imponerande att det håller så bra än idag och pulsen ligger i 200 knyck när scenen väl är slut. Tydligen har jag gett Mad Max 2 så lite som @@@ i betyg tidigare här på bloggen, men då var det taget ur minnet efter att ha sett filmen en gång för 20 år sen. Detta betyg är baserat på en superfärsk titt and I stand by it!
/Surskägget

@@@@
Instämmer! En favorit från när videon var ung och den står sig stark än idag. Det är en galen framtidsvision och en spritt språngande galen film, på de mest positiva tänkbara sätt.
/Vrångmannen


Mad Max: Beyond Thunderdome (1985)
@@
Här besudlar man Mad Maxserien rejält. Det verkar som att Miller ville göra två filmer, inte kunde bestämma sig för vilken han skulle göra och därmed delade upp filmen i två delar som egentligen inte har ett skit med varandra att göra. För att blidka fansen slänger han sen in en liknande actionsekvens som i tvåan med skillnaden att den är en kvart kortare och fyrahundra hästkrafter tråkigare. Tina Turner är med som skurk i världens fånigaste utstyrsel och är ungefär lika dålig skådis som hon är bra sångerska. Den här rullen kan man verkligen skippa och hellre se tvåan två gånger. Att det ens blir @@ i betyg beror nog mest på att jag känner mig exalterad och generös efter tvåans fartfyllda ös.
/Surskägget

@
Filmen har på tok för lite galenskap och på tok för mycket Disneyrulle över sig. Visst, det finns några scener som är rätt schyssta men annars är det här ingenting att ha, speciellt inte i Mad Max universum. Också den enda "barntillåtna" i serien (PG13) och det märks. En mycket märklig och dålig film, där George Miller tydligen delar registolen med en person till. Uppstod det bråk med filmbolaget månne? Konstigt är också att den fick övergripande bra recensioner när den hade premiär. 1985 var folk på duken inte galna, det var filmrecensenterna. Miller kanske skulle ha gjort en film om dom istället?
/Vrångmannen

The Expendables 3

@@@
Njaaa lite besviken är jag allt på avslutande delen i trilogin (såvida det inte blir fler uppföljare då förstås). Ettan var lite halvförsiktigt 80-talsbusig ungefär som om Stallone testade om publiken fortfarande var med på såna enkla men tuffa actionfilmer. Det var vi. Då smällde man på med allt man hade i tvåan och överdrev på ett härligt 80-talsvis med för mycket oneliners, för mycket explosioner, för mycket action och för mycket adrenalin. Hahahaha! Fan vad bra det var. Satt och applåderade och skrattade om vartannat när jag såg tvåan. Inför trean såg jag fram emot mer av den varan. Istället har man tonat ner det mesta sånt och satsar istället på en i sammanhanget ganska seriös story där det är långt mellan actionsekvenserna. Plötsligt är det som att Stallone vill bli lite tagen på allvar och då dör det helt. Charmen med de två första var just att ingen tog nåt på allvar (fast tog oallvaret på allvar givetvis). Plockar du bort det och en actionsekvens varannan minut då plockar du bort det mesta av det bästa som gjorde Expendablesfilmerna bra. Räddningen kommer sista halvtimmen då man äntligen öser på med alldeles för mycket action för att det ska vara hälsosamt för vare sig stuntmän eller publik. Då känner man sig hemma igen. Det blir en trea i betyg till sist, men den är fan riktigt svajig.
/Surskägget
Vrångmannen gav samma betyg men såg tydligen en annan film än mig.

The Expendables 3

@@@
Sylvester Stallone är tillbaka med hela Expendablesgänget (förutom Bruce Willis som krävde för mycket pengar hahaha!) plus en hel drös extra nissar (Harrison Ford, Antonio Banderas, Wesley Snipes för att nämna några få). Stallone är fortfarande charmig och tuff. Expendablesgänget har en skön jargong och det är action i princip hela tiden. Full fräs non-stop! Kelsey Grammer (Frasier) dyker upp i en liten roll och är lika torr och rolig som vanligt. Mel Gibson är skurken och precis som i Machete Kills så är han ondast, hahaha! det finns ingen hejd på det hela. Kommer han någonsin att kunna spela god igen? Vi minns ju hans arga fylleutbrott i verkliga livet. Lite unga nykomlingar i gänget också, bl.a Ronda Rousey, stjärtsparkande MMA-proffs och den enda kvinnan i hela filmen. Brian Tyler bjussar som vanligt på ett spektakulärt score, när allt skjuts eller sprängs åt helvete. Jag gillade tvåan lite mer, även om den är den mest bespottade av rullarna (och trots att det är mer action i trean än i både ettan och tvåan tillsammans). Finfin actionunderhållning för stunden och en vild Harrison Ford som ser ut som om han är hundra år gammal. Nu ser vi fram emot The Expendebelles (!) med en helt kvinnlig rollbesättning. Vilka handplockar dom ur den kvinnliga actionhjältinnedjungeln månne? Helen Mirren, Michelle Rodriguez, Gina Carano, Jamie Lee Curtis, Zoe Bell, Michelle Yeoh, Katee Sackhoff, Uma Thurman, Drew Barrymore, Kate Beckinsale, Summer Glau, Brigitte Nielsen, Scarlett Johansson, Milla Jovovich, Jennifer Garner, Angelina Jolie, Sigourney Weaver, Chloë Grace Moretz, Linda Hamilton, Lucy Lawless, Lena Heady, Cynthia Rothrock, Pam Grier, Carrie-Anne Moss, Sarah Michelle Gellar, Vivica A Fox, Zoe Saldana, Ziyi Zhang, Lucy Liu, Halle Berry, Selma Hayek...för att nämna några få.
/Vrångmannen

Machete Kills

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Jag är så sjuuuukt svag för såna här filmer. Ända sedan Robert Rodriguez introducerade sin galna talang för mig via Desperado har jag älskat de allra flesta av hans filmer. Efter några år som småbarnspappa och enbart busiga familjeactionepos som Spy Kids gjorde Rodriguez äntligen comeback till de "riktiga" actionfilmernas värld med Sin City och Planet Terror. Den sistnämnda var en hyllning till 60/70-talens b-filmer där Rodriguez fantastiska talang verkligen fick utlopp. Det var zombies, galna karaktärer och vapen som fick ersätta kapade ben. Allt det galnaste galna som man kunde se i sopiga b-filmer hade Rodriguez tagit och skapat guld av. Tack och lov har han fortsatt på den inslagna vägen och bjussade snart på Machete och nu uppföljaren Machete Kills. Hahahahaha! Det här är för snygg dumaction där alla karaktärer antingen är superonda, supergalna skurkar eller supertuffa, supermacho hjältar. Danny Trejo i huvudrollen funkar klockrent som den fåordiga Machete som är världens tuffaste snut och som helst går loss på skurkarna med en machete (var trodde ni han fått namnet ifrån?). I princip alla repliker är oneliners och Machete vadar snart i blod från alla skurkar han har ihjäl. Allt är gjort som världens enklaste b-film men med så mycket talang och hjärta och kärlek att allt man ser är lysande hela tiden. Dessutom verkar alla i Hollywood vilja jobba med Rodriguez så vi får Mel Gibson, Amber Heard, Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Sofia Vergara, Charlie Sheen, Lady Gaga, Cuba Gooding Jr, Vanessa Hudgens och Antonio Banderas i mer eller mindre stora roller. Hahahaha! Låt slaktfesten börja!
/Surskägget
Vrångmannen missade hela poängen med filmen.

The Beaver

@@@
Stillsamt drama i regi av Jodie Foster som ligger när en fyra i betyg men som inte riktigt når dit hela vägen. Känslan i filmen är lite American Beauty möter Du Gör Mig Galen. Det finns ytterligare en länk till just den sistnämnda filmen och det är att Jennifer Lawrence är med i både den och den här. Annars är det Mel Gibson som har huvudrollen som en familjefar som helt gått in i väggen. Han ligger mest och sover om dagarna och även när han är vaken är han bara frånvarande. Frugan (spelad av Jodie Foster) tröttnar och slänger ut honom. Samma natt på ett hotell försöker han ta livet av sig, misslyckas och det hela slutar med att han via en bäverdocka som han kan ha på handen får ny energi. Han ändrar sin röst och dialekt och pratar med omvärlden via sin bäverdocka. Till en början verkar det vara kanonterapi för den stackars mannen tills bäverpersonligheten tar över mer och mer och hela situationen blir ohållbar igen. Foster regisserar med varsam hand och lyckas locka ut det mesta ur sina skådisar. Gibson är riktigt bra och ger oss här ett exempel på varför han en gång i tiden var en av de kändaste skådisarna på planeten innan hans galna privatliv tog över. Foster själv är även hon övertygande liksom Lawrence. En film som sakta puttrar på och som låter karaktärerna utvecklas i den takt de behöver. Karaktärsdrivet, litet men ändå stort.
/Surskägget

Get the Gringo

@@
Mel Gibson är tjuv som hamnar i mexikanskt fängelse. Under tiden som han lär sig reglerna för att överleva därinne blir han kompis med en grabb i tioårsåldern (fängelset är som en liten stad där fångarna får sköta sig mer eller mindre själva så länge de håller sig innanför murarna). Det finns nån elak skurkledare i finkan också som tänker göra livet svårt för både Mad Mel och lillgrabben vilket Mel inte tänker tåla givetvis. Det som jag gillar med den här rullen är att Mel spelar mer eller mindre samma karaktär som han gjorde i Payback. Hård, arg, rå men rättvis och så inihelvete tuff. Och första halvan av filmen är faktiskt rätt schysst med rätt blandning av attityd och humor. Sen ballar det ur lite och så blir det sämre och sämre tills det landar på en tvåa i betyg. Okej film men verkligen inte en millimeter bättre än så som snabbt bleknar i minnet.
/Surskägget

Edge of Darkness

@
Det finns två typer av Hollywooddårar. De glada dårarna vi gillar (hej Charlie Sheen) och bara dårarna (ja Mel, vi pratar om dig). Mel Gibson skaffade talibanskägg och ballade ur fullständigt. Men eftersom att Hollywood är Hollywood och en säker kassako alltid är välkommen fick Mel en tjugotredje chans till comeback. Edge of Darkness var filmen som skulle visa att han var tillbaka här för nåt år sen. Problemet är bara att filmen är så sjukt ointressant och tråkig att den knappt blev ett blipp på publikens mentala filmkarta. Varje gång en karaktär kommer in i bild för första gången vet man redan att det där är snubben som kommer förråda Mel senare, och det där är skurken och det där är nån tråkig bifigur som snart är död. Man lanserade filmen som mörk och tuff och thriller-så-in-i-helevete när det i själva verket är så ospännande att man nästan börjar förlåta allt Uwe Boll gjort nånsin. Comeback blev det verkligen inte. Det går lite rykten om en ny Mad Max, men seriöst, hur spännande är det egentligen? EGENTLIGEN!?!?! Låt Mel bo ut sina sista dagar på fårfarmen i Australien. Vi andra bryr oss inte längre mer än att vi då och då ser om Dödligt Vapenrullarna och Braveheart.
/Surskägget

@@
Den är ok men bara knappt. Bitvis segt så det förslår. Se den gamla brittiska miniserien som den här rullen bygger på istället om ni har möjlighet.
/Vrångmannen

Payback

@@@@
Jag vet inte varför men jag har alltid älskat den här lilla oansenliga rullen som kom och gick utan större fanfarer. Mel Galnast Gibson repriserar James Coburns gamla roll och även om om Coburns originalversion är skön (tänk The Limey ungefär) är den här versionen så mycket coolare. Porter (Gibson) är en hård snubbe som precis blivit blåst på 70 000 dollar av sin polare efter att de snott pengarna från yakuzan. Han blir lämnad med två skotthål i sig och alla tror att han är död. Men Porter överlever och vill nu ha hämnd och sina pengar. Polaren har gett alla stålars till maffian och Porter ger sig nu på allt och alla för att få sin deg. Filmen påminner lite om en gammeldags deckarstory med en skön voice over från galne Mel varvad med hårda oneliners och effektiva shoot-outs. Porter är den elakaste snubbe som vandrat på en bioduk och trots att han är en bad guy ska man heja på honom hahahahaha. Älskar även fotot som genomgående är lite blå- och gråtonat och som skänker filmen en skön känsla av hopplöshet och desperation. En enkel story som är coolt berättad. Ibland räcker det till en fyra.
/Surskägget

Julkalendern 11 dec: Dödligt Vapen

@@@@
Behöver jag berätta vad den här filmen handlar om så blir jag vansinnig. Gör det i alla fall. I ALLA FALL! Martin Riggs (Mel Gibson) är en ung självmordsbenägen supersnut (han ÄR actually ett dödligt vapen) och Roger Murtaugh (Danny Glover) är en gammal polis som ser fram emot pensionen. De blir ett udda L.A team mitt i värsta julrushen och löser fallet med härligt övervåld a’la Hollywood samt busiga one-liners. De gillar inte först varandra men blir till slut förstås de bästa av vänner. En actionfilm på kartan och jag känner ingen som inte har sett den här minst två gånger. Dödligt Vapen banade lite väg för en ny typ av action där humorn var viktig och våldet skruvades till. Har man humor och charm så kan man vara hårdare. Det här är en riktigt bra actionrulle på alla plan (även om jag ändå föredrar uppföljaren Dödligt Vapen II). Det enda som stör mig idag är de galna saxofonerna i filmmusiken, annars är den fan i mig tidlös.
/Vrångmannen

@@@@@
Återigen ett manus av Shane Black (se Kiss Kiss Bang Bang nedan) och det är ju då naturligtvis som bäddat för fräcka oneliners, sköna karaktärer och onödigt (men filmtufft) övervåld som är superoverkligt egentligen men som i sammanhanget känns väldigt äkta (får jag se hjälten och skurken spöa på varandra så hårt som de gör i slutscenen här och sen inte behöva likkista båda två egentligen så vet jag inte). Minns att detta var första gången för mig som jag på bio såg en av hjältarna (Gibson i det här fallet) bli skjuten mitt i filmen. Jag trodde på riktigt att han var död och förstod ingenting. Hur kunde de döda huvudrollen när halva filmen är kvar? Vad är det här? VAD ÄR DET HÄR!? Sen visade det sig att han hade skottsäker väst. Det här tricket återanvänds ju av var och varannan actionrulle nuförtiden och det är inte spännande alls längre. Dödligt Vapen var dock först (såvitt jag vet och kan minnas) och bara det ger den klassikerstatus direkt. Att sen resten av filmen är sjukt underhållande med massor av härlig action, komedi och sjukt bra karaktärer som än idag känns ny och fräsch varje gång jag ser den betyder att ja - det är en femma!
/Surskägget