Julkalendern 14 Dec - Ringaren i Notre Dame

@@@
En av många Disneyfilmer under 90-talet med musik av Alan Menken som också blev Oscarsnominerad för Bästa Sång. Musiken är nog också en stark anledning till att den här filmen får en trea och inte en tvåa i betyg. Visst är Victor Hugos klassiska berättelse om puckelryggiga Quasimodo som blir kär i vackra Esmeralda och måste slåss mot den onde Frollo som mördat hans mamma just det - en klassiker. I Disneys händer blir den helt okej, men kanske lite urvattnad. Menkens musikaliska nummer är helt klart ett par rejäla lyft och slutstriden högt, högt uppe bland spirorna på Notre Dame går inte heller av för hackor. Annars är det lite tomgång och standardmall 1A vilket kan funka som söndagsmatiné om man inte vill bli mer utmanad än så.
/Surskägget

Rough Night

@@@
En blandning av briljanta och extremt nattsvarta Very Bad Things och Bridesmaids. Här är det ett gäng brudar som drar till Miami på möhippa och blir wild and crazy medan snubbarna stannar hemma på en tam svensexa där det mest spännande på hela kvällen är vilket rödvin på provningen som är godast. Därnere i Miami spårar det snabbt ur med sprit, koks och en manlig strippa som en av tjejerna av misstag sedan dödar. Eftersom att detta är en pruttkomedi går resten av filmen ut på hur tjejerna ska dölja att de dödat en strippa utan att åka fast för mord. Hahahaha. Knäppskallarna. Scarlett Johansson kliver in och visar prov på att hon faktiskt är en helt okej komedienne men det är framförallt Jillian Bell och Kate McKinnon som bjussar på de stora garven. Bell är helt slut som Johansson bästa vän, åtminstone är hon det i sitt eget huvud, och hatar McKinnons karaktär som verkar vara alltför bundis med Johansson. McKinnon å sin sida spelar en heeeeeelt väck australiensiska som knappt vet var hon befinner sig hälften av gångerna hahahaha. Det här är en helt okej liten komedi som har ett par stora garva, en helt okej premiss och ett gäng schyssta komiker i rollerna. Däremot finns det ett par, tre partier där filmen saktar ner och går lite väl mycket på tomgång för att det ska kunna bli ett högre betyg.
/Surskägget

Happy Tears

@
Indiefilmernas drottning Parker Posey i en riktigt sömnig indiefilm som osar pretto och lider av taffligt skriven dialog och tunna karaktärer. Demi Moore dyker upp som syrra till Posey och Rip Torn som deras demente far. Den enda som kommer undan med värdigheten intakt är Ellen Barkin som gör en alkoholiserad lyckosökerska riktigt trovärdigt. Resten av filmen not so much.
/Surskägget

LOL

@@@
Miley Cyrus var länge mest känd som Disneys lilla tevepopunder Hannah Montana. Nu har hon växt upp och tagit klivet bort från Disney rosa lilla helylle värld. Den första lite ”vuxnare” roll blev den som Lola i detta tonårsdrama som fångar alla tonårens frustrationer, kärlekar och vänskaper riktigt kanon. Filmen börjar med att Lolas pojkvän erkänner att han haft ihop det med en annan tjej under sommarlovet varpå Lola gör slut. Hon börjar hänga mer och mer med sin bästis Kyle, tillika bästa polare med exet, och kärleken spirar. Kyle har strul hemma med en sträng farsa som vägrar låta honom spela i poprockbandet Kyle frontar trots att de har en jättestor chans att vinna en skivinspelning. Under tiden tampas Lola med sin frånskilda mamma (Demi Moore) som verkar ha fått till det med pappa (Thomas Jane) igen. Eller har hon? Och mitt i allt hägrar ett par dagar i Paris med klassen, om Lola nu får åka för mamma vill säga. Det här är till stor del en karaktärs- och relationsfilm som puttrar på i lagom takt. Miley har bra samspel med de yngre skådisarna som utgör hennes vänner i filmen, men framförallt har hon kanonkemi med Demi (jaaaaa det rimmar!). Det här är väl egentligen en liten blinka-och-du-missade-den-film meeeeen just den kvällen jag såg den var jag väl extra mottaglig för just en bra ungdomsfilm och fick den på ögat här (till skillnad från Prom som sög). Kanske inget speciellt egentligen men jag gillade Miley och Demi och ibland räcker det för att man ska vara underhållen.
/Surskägget

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 3

Fler gamla filmrecensioner på filmer jag absolut inte minns att jag sett...och som jag är helt hundra procent säker på har fått minst ett snäpp mer i betyg än de egentligen förtjänar. Jag var så snäll och generös en gång i tiden, sen blev jag Surskägget.

The Secret Sense

@@@
Övernaturlig thriller som visar upp Kevin Bacon på sin bästa sida. Effektiv och spännande upptakt faller i bitar mot ett traditionellt slut, men resan är väl värd att ta ändå. Av någon bisarr anledning har man döpt om filmen, originaltiteln är Stir Of Echoes.
/Surskägget

Passion Of Mind
@@@@
Demi Moore har haft det knackigt ett tag, men detta är en redig comeback. Storyn är briljant. Marie, änka med två barn i Frankrike somnar och vaknar upp som Marty, framgångsrik karriärskvinna i New York. När Marty somnar vaknar hon som Marie. Vem av dem är dröm och vem är verklig? Relationsfilm med annorlunda handling.
/Surskägget

Wish You Were Dead
@@@
En tönt, en skrupelfri bedrägerska och en kvinnlig yrkesmördare snurrar ihop sina påsar i denna komedi som bitvis har samma humor som Oss Torpeder Emellan. Cary Elwes gör sin bästa roll på länge, och Mary Steenburgen är perfekt som white trashkvinnan som gör allt för lite pengar.
/Surskägget

Bunraku

@
Men Guuuuuud fy fan i helvetet vad dåligt! Ambitionen visuellt är att göra en serietidningsinspirerad film som typ 300, Sin City eller Scott Pilgrim vs the World. Istället får vi det sämsta i den vägen sedan The Spirit. Och då är The Spirit Oscarsmaterial i jämförelse med den här dyngan. Ambitionen är också att göra en western/samurajhybrid med tydliga nickningar åt För En Handfull Dollar, Yojimbo och Kill Bill utan att nånstans ens komma i närheten av dessa mästerverk vad gäller dialog, karaktärer, spänning och sevärdhet. Josh Hartnett är sjukt malplacerad som "revolverman". Snubben som spelar samurajen är tydligen superkänd sångare i Japan men övertygar inte som skådis. Woody Harrelson har jag nog aldrig sett så oinspirerad någonsin. Ron Perlman har fått världens fånigaste make-up och mumlar fram usel dialog med sin sedvanliga, träiga raspighet som förvisso kan funka ibland men dock inte här. Demi Moore har rollen som "vi-måste-skriva-in-en-kvinna-i-manuset-bara-för-att-ha-en-kvinna-i-filmen". Och hela det tråkiga, pissusla spektaklet varar strax över två timmar. Gå och ta en rotfyllning istället för att se det här.
/Surskägget

@
Ytterligare en rulle som hamnar i facket där jag ska hämnas på filmmakarna för att de lurade mig med trailer och stjärnor. Alltså VAD ÄÄÄÄÄÄÄR DET HÄÄÄÄÄR?!
/Vrångmannen

Familjen Jones

@@

En ny familj flyttar in i ett rikt villaområde i en välmående del av USA. De är vackra, glada, rika och har alltid de senaste prylarna. Kort och gott är de perfekta. Lite för perfekta. Naturligtvis har denna familj en liten hemlighet. De är ingen familj alls utan fyra försäljare som agerar familj och funkar som levande reklampelare för allehanda nya produkter från kläder, smycken och parfym till inredning, hushållsapparater, bilar och IT-produkter. Genom att låtsas vara konsumenter och snacka om fördelarna med alla nya produkter med grannarna kommer grannarna också springa iväg och köpa. Dold marknadsföring och försäljning på hög nivå. Självklart uppstår det vissa problem och fasaden för den lilla "familjen" faller sakta men säkert isär. Idén till filmen är klockren men det hela går lite på tomgång och allting är liksom lite för ytligt för att vi nånsin ska bry oss om karaktärerna tillräckligt mycket för att känna tillräcklig sorg för dem när allt går åt helvete. David Duchovny och Demi Moore gör båda helt okej insatser men jag ser hellre om Californication där Duchovnys charmiga busighet tas bättre tillvara än här.

/Surskägget

80-talet: Del 2 - The Leading Ladies

Ni som följer våra recensioner här har säkert förstått vid det här laget att jag gillar mitt 80-tal. Många hävdar att 70-talet bjussade på de bästa rullarna och skriker upphetsat om Gudfadern, Stjärnornas Krig, Hajen, Apocalypse Now, Alien, Annie Hall, Taxi Driver, Chinatown, Halloween, Exorcisten, Dirty Harry och Gökboet för att nu nämna några titlar. Och visst, det här är jävligt bra rullar. Det är fan femmor hela bunten. Mästerverk. Klassiker. Superlativerna kan - och ska - hagla i timmar över dessa filmer. Meeeeeeeeen 80-talet bjussade ändå på så mycket mer. Visst, 70-talet gav oss blockbustern, men 80-talet förvaltade blockbustern och stöpte om den till BLOCKBUSTERN. Vi gick från haschdimmiga 70-talet till kokainsprudlande 80-talet, från utsvängda jeans till kläder i neonfärgernas alla nyanser, från långt slitet trasigt hår till uppsprayat tupperat självlysande hår, från hippie till Wall Street och vi gjorde det till ett soundtrack fyllt av Kenny Loggins glada, självsäkra hits! Highway to the Danger Zone! Där 70-talet var smutsigt, realistiskt och svårt var 80-talet neonglittrande, onelinerkäckt och actionspäckat. Ingen hjälte sköt längre ner en skurk utan att slänga ur sig en tuff och rolig replik i samma andetag. Och framförallt. 70-talet gav oss Meryl Streep, Diane Keaton, Faye Dunaway, Sally Field, Liza Minnelli, Sigourney Weaver och Sissy Spacek. Duktiga utan tvivel, meeeeen när man var ung tonåring ville man hellre ha följande charmanta damer på ögat...

Jamie Gertz

Snygg, sexig och smart. Jami Gertz var det perfekta paketet. Spelade alltid lite lagom sexig, men ändå tillgänglig och rar. Lost Boys är väl hennes största ögonblick i Hollywood och hon vann mängder med tonårshjärtan där, men låt oss inte glömma Solarbabies (än en gång mot Jason Patric) om ett gäng rebeller i en dystopisk framtida värld, Crossroads (mot allas vår Karate Kid Ralph Macchio) om en ung mans strävan att bli den främsta bluesgitarristen och naturligtvis även hennes lysande insats i tunga tonårsdramat Less Than Zero. När 80-talet gled över i 1990-talet och framåt har det mest blivit teve för hela slanten. Synd på en begåvad aktris som förtjänade ett större genombrott.

Lea Thompson

Okej, det kanske inte började så bra med Hajen 3D, men Lea lyckades snabbt plocka hem bättre roller som småstadstjej som vill mer mot en ung Tom Cruise i All the Right Moves, som tuff brud som slåss mot ryssarna i Red Dawn och mamma till Michael J. Fox i Tillbaka till Framtiden. Att hon följde upp supersuccén Tillbaka till Framtiden med Spacecamp och Howard the Duck, två filmer som är allmänt bespottade, är förstås lite skumt men vi får väl skylla på en dålig manager eller nåt åt det hållet (inte för att jag tycker Howard the Duck är så usel som alla säger, tvärtom gillar jag den som fan). Hon avslutade 80-talet med Some Kind of Wonderful mot Eric Stoltz och Casual Sex? mot The Dice Man och självklart uppföljarna till Tillbaka till Framtiden. På 90-talet blev det mer och mer b-rullar (Beverly Hillbillies? Kom igen!) innan det blev teve för hela slanten på senare tid. Jag minns henne mest för Cameron Crowes bortglömda och underskattade "uppföljare" till Fast Times At Ridgemont High, nämligen The Wild Life. Läcker, lagom förvirrad och en duktig komedienne i samma paket. Bra där Lea!

Demi Moore

Började sin karriär som utvikningsbrud innan hon gled in på filmduken på allvar i Blame it on Rio där en alldeles för gammal Michael Caine stirrar på hennes tuttar en stund till allas glädje. Hon plockade poäng som sexig fotograf i No Small Affair (hennes sköna whiskyröst har aldrig låtit hetare än där) och fick sitt stora genombrott i St Elmos Fire tätt följd av Härom Natten. För alla tonårspojkar som hyrde VHS var Demi ett hyfsat säkert kort då hon aldrig var rädd att vara lite naken framför kameran under den här tiden. Efter hysteriskt roliga One Crazy Summer verkade det som att Demi ville lämna tonårsrullarna bakom sig och gjorde det via dåvarande maken Emilio Estevez regi i drömlika Wisdom, följt av Det Sjunde Tecknet, usla We're No Angels och riktigt bra Ghost. 90-talet var snällt mot henne med Bruce Willis som make, På Heder och Samvete, Ett Oanständigt Förslag, Skamgrepp och GI Jane som höjdpunkter (och Striptease faktiskt om man väljer att se den som en komedi). Idag ser hon med kirurgknivens hjälp yngre ut än nånsin, men hon var bra mycket sexigare förr. Hurra för det i hennes fall plastiklösa 80-talet.

Phoebe Cates

Bilden ovan är en av de mest pausade stunderna i en film nånsin under hela 80-talet. Phoebe Cates gled sexigast i världen upp ur en pool i Fast Times At Ridgemont High och visade tuttarna. En hel manlig tonårsbefolkning jublade och trots att den enda andra riktigt bra filmen hon gjorde under 80-talet var Gremlins är och förblir Phoebe Cates en institution. Gifte sig sedermera med Kevin Kline och slutade göra film med ett par utspridda undantag (Princess Caraboo hahahahahahahaha!!!).

Molly Ringwald

Den kanske mest begåvade aktrisen av sin generation kunde som ingen annan förkroppsliga tonårsångest som Molly Ringwald. Självklart en hel del beroende på att John Hughes skrev otroligt bra roller åt henne, men utan hennes innerlighet och lättillgänglighet hade det aldrig funkat. Hon var verkligen en girl next door som alla kunde identifiera sig med. Sixteen Candles, Breakfast Club och Pretty In Pink talar sitt tydliga språk. Att hon i princip inte gjort nånting av intresse sedan dess trots att hon fortfarande är aktiv är ett bevis för vilket genomslagskraft hon hade med dessa tre filmer. Surskägget bugar och bockar.

Ally Sheedy

Liksom Jami Gertz och Molly Ringwald var Ally Sheedy en tjej man lätt kunde identifiera sig med. Hon var söt som fan, rolig och smart. Satte sig aldrig på några höga hästar utan försökte sprida kärlek och glädje där hon kunde (ja till och med i Breakfast Club fast på sitt eget lilla vis). Bad Boys (mot Sean Penn, inte mot Will Smith), nyss nämnda Breakfast Club, Wargames och St Elmo's Fire minns nog de flesta men vi ska inte glömma halvcharmiga Oxford Blues (mot Rob Lowe), knäpproliga Short Cuts 1+2 (mot Nummer 5) och Heart of Dixie. Kanske den som jobbat mest efter 80-talets slut även om det i princip bara är indierullar och teve. Verkar för övrigt inte ha åldrats en dag.

Kerri Green

Kan ha haft en av de kortaste karriärerna nånsin. Debuterade i The Goonies, följde upp med Summer Rental (mot John Candy hahahahaha!), Lucas (Corey Haim och Charlie Sheen) och Three For The Road (Charlie Sheen igen) innan allt tog stopp i filmbranschen. Ett par avsnitt här och där i lite olika teveserier under tidigt 90-tal och sedan har det varit tyst fram till nu när en rulle som heter Complacent spelats in. Vad den handlar om har jag ingen aning, och bryr mig inte heller. Kerri var kanske aldrig nån höjdarskådis, men hon var söt och passade i tonårsrullarna hon gjorde. Bra så.

Kim Basinger

Den det absolut gått bäst för av alla 80-talstjejer (och Oscar är den som håller med mig!). Tycker aldrig hon gjorde några sådär superhöjdarrullar under 80-talet (Batman är förstås undantaget) men 9 1/2 Vecka är odödlig för att ha pressat gränserna kring sexualitet på amerikansk bio (mången tonårsgrabb lärde sig ett och annat från henne och Mickey Rourke) och Blind Date mot Bruce Willis är faktiskt riktigt kul (om Basingers karaktär får i sig minsta droppe alkohol tar det fart hahahahaha fantastiskt). Med LA Konfidentiellt bevisade hon för alla att hon var med i matchen och har levererat några riktigt sköna roller sedan dess (8 Mile, Door In the Floor, The Burning Plain).

Kelly Preston

Även Kelly Preston har lyckats bra mycket bättre i karriären på 90- och 00-talet än vad hon gjorde på 80-talet. Ändå är det främst lilla bortglömda och charmiga Mischief och lika söta och charmiga Secret Admirer vi minns henne för. I Mischief var hon drömtjejen och bjussade på en full frontal långt innan det blev standard som i dagens tonårskomedier, och i Secret Admirer var hon drömtjejen som bjussade på ett par tuttar. Sedan gifte hon sig med John Travolta och det var det sista nån fick se av fru Preston (förutom Travolta får vi hoppas). Helt ärligt, under 80-talet var det ingenting som var bättre än dessa två rullar (med undantag för Twins som mest känns som en DeVito/Arnierulle i vilket fall). Hon har kört på under både 90- och 00-tal med allt från små indierullar och teveserier till storfilm som Jerry Maguire.

Visst finns det fler som Sean Young, Debra Winger, Darryl Hannah, Linda Hamilton, Melanie Griffith och Elisabeth Shue som hade en riktig storhetstid på 80-talet, men skulle vi ta med alla leading ladies skulle all tid gå åt till det. Vi kan kort och gott konstatera att 80-talet dominerade stort. I del 2 kommer vi titta på actionfilm. Eller komedier. Eller kanske skräckfilmen. Man vet aldrig. 80-talet har så mycket att bjussa på så det finns att plocka av.

/Surskägget

3 x Dan Aykroyd

En liten minispotlight på Dan Aykroyd är aldrig fel. Han har alltid varit en av mina favoritkomiker och tycker att han hamnat lite i skymundan av sina generationskomiker som John Belushi, John Candy, Chevy Chase och Bill Murray. Vad det beror på är svårt att säga, kanske för att han oftast spelar the straight guy mot de andras knäppskalligheter. En stor skillnad är dock att Aykroyd alltid skrivit manus till filmerna de andra varit med i (Blues Brothers, Ghostbusters, Spies Like Us) och därför har jag valt att fokusera på tre filmer han skrivit som kanske inte är lika välkända som de tre exemplen ovan.

Nothing But Trouble

@@@
Det finns många knäppa komedier, speciellt från folk som har SNL-bakgrund, men frågan är om inte detta är den knäppaste komedin som gjorts. Chevy Chase är en superrik bankman som är trött och cynisk på omvärlden. Han träffar nyinflyttade Demi Moore i hissen och erbjuder att skjutsa henne till ett viktigt möte. På halsen får de två brasilianska syskon som är alldeles för rika för sitt eget bästa och som är helt slut i huvudet. För att komma undan motorvägen tar de en liten avstickare och hamnar i lilla byhålan Valkenvania som styrs stenhårt av en gammal galen domare spelad av Dan Aykroyd (som även regisserat och skrivit filmen). När Chevy åker för fort hamnar snart sällskapet framför domaren och den sjukaste komedin du nånsin sett kan ta sin början. Aykroyds sminkning som den knäppa domaren Judge Valkenheiser måste ses för att man ska kunna uppskatta hur sjukt den är. Han ser ut att vara typ 100 år gammal och när de i en berömd scen ska äta middag och Chevy misstar näsan på domaren för en kuk är skrattfesten ett faktum. Det finns så många geniala små detaljer i den här rullen som är briljanta. Chevys minspel är på topp, Akroyds hänsynslöshet som domaren är fantastisk och John Candy i en dubbelroll som en snäll polisman samt en stum och ogift dotterdotter till domaren är som vanligt för rolig för att vara på riktigt ens. Dock är helheten lite för knäpp för att räcka till en fyra eller femma i betyg. Trots det är detta en kultklassiker som måste ses.
/Surskägget

Dragnet

@@@
Snutkompisrullar gillar vi självklart (Tango & Cash, Dödligt Vapen, The Rookie etc) men där det oftast är action som är ledmotivet är det humorn som dominerar i denna rulle. Aykroyd är stele och superkorrekte polisen Joe Friday som blir ihopparad med struntar-i-alla-regler-snuten Pep Streebeck (Tom Hanks när han fortfarande var en skön komiker utan fyrtioelva Oscars i garderoben och knäppusla da vincirullar bakom sig). Självklart är de som hund och katt först, och lika självklart inser de båda att de kanske ska anamma delar av den andres karaktärsegenskaper för att bli en bättre människa och därmed bästa vänner. Det är klichéer i en och en halv timme, men det är fortfarande riktigt kul på sina ställen. Christopher Plummer som skurken är hahahahaha fantastiskt kul hahahaha orkar inte hans miner hahahaha och några scener som när Hanks och Aykroyd dansar getdans är obetalbara. Vissa partier är dock lite väl tomgång och transportsträckor mellan gagsen. Dock en bra och skön 80-talskomedi som de gjordes förr. Och det räcker gott och väl.
/Surskägget

Coneheads

@@@
Hahahahahaha! Dan Aykroyd med en kon till skalle! Han spelar utomjordingen Beldar som tillsammans med sin fru Prymatt (Jane Curtin) av misstag råkar hamna på jorden. De blir tvungna att leva här samtidigt som de försöker få kontakt med hemplaneten. För att göra saker och ting lite knepigare är de jagade av immigrationsmyndigheten hahahaha! Till slut förälskar sig Beldar och Prymatt i vår planet och hinner till och med få dottern Connie här på jorden som börjar skolan och blir ihop med Ronnie (Chris Farley HAHAHAHAHAHA!) en bilmekaniker som Beldar först inte har mycket till övers för, men som han inser verkligen älskar Connie. Efter mycket om och men tar de sig tillbaka till sin planet bara för att få reda på att man tänker invadera jorden. När invasionsplanerna till slut ska verkställas inser Beldar att han måste stoppa invasionen även om det innebär att gå emot den store ledaren på hemplaneten. Baserad på SNL-sketcher med dessa karaktärer har man ändå lyckats skapa en film som inte känns som sketch på sketch på sketch utan som har en hyfsad röd tråd och handling genomgående. Alla, och jag menar alla, roliga SNL-komiker från den tiden är med i större och mindre roller. Adam Sandler, David Spade, Phil Hartman, Kevin Nealon och Jon Lovitz, dessutom en bunt andra komiker som Drew Carey, Michael Richards, Ellen DeGeneres, Michael McKean och Jason Alexander för att inte tala om små roller av Parker Posey och Joey Lauren Adams. Kul kul kul.
/Surskägget