Nyårskaramell 5 - Patriots Day

@@@@
Ja jävlar så här ska en slipsten dras. Regissören Peter Berg går hela tiden från klarhet till klarhet och räknas väl idag som en av de bättre out there. Han har lite specialiserat sig på att göra verklighetsbaserade filmer med Mark Wahlberg i huvudrollen och det här är inget undantag. Den här gången är det terrordådet under maratonloppet i Boston som avhandlas. Vi får följa poliser i alla möjliga och omöjliga olika organisationer (jänkarna har typ tusen olika polisorganisationer) som med ljus och lykta jagar de två bröderna som stod bakom dådet. När det väl blir konfrontation och shoot-out är det nervigt och svettigt och mycket verklighetstroget vilket Berg är lite av en expert på att skapa i alla sina actionstänkare. Mycket bra.
/Surskägget

Flatliners (2017)

@
Rysarthrillern Flatliners från 1990 av Joel Schumacher är en halvlyckad och glassig mellanrulle av den svajige men rätt så pålitlige regissören. Ingen större hit på sin tid, trots stora stjärnor som Julia Roberts, Kevin Bacon och Kiefer Sutherland. Varken skrämmande eller spännande, men rätt så underhållande och snygg (på det där sena 80-talsviset). En lite annorlunda och intressant story hade den ändå, om några läkare som fascinerades av livet efter döden och drog det till sin absoluta spets med förödande och skrämmande konsekvenser. 2017 så kom det en remake.
/Vrångmannen

Mystic River

@@@@
Efter gårdagens fiasko i Crackers hoppar vi fram till en film där Sean Penn är fantastisk och som har en story som är lysande i regi av Clintan. Den första bok av Dennis Lehane som mig veterligen blev filmatiserad (andra är t ex Gone Baby Gone och Shutter Island) och utspelar sig Lehanes vana trogen i Bostons arbetarkvarter. Vi får träffa tre barndomsvänner (Tim Robbins, Kevin Bacon och Penn) som efter ett trauma i barndomen har växt isär på äldre dagar. När Penns tonårsdotter (Emmy Rossum) hittas mördad blir det förstås stor uppståndelse i de gamla kvarteren. Det blir upp till Bacon som nu är snut tillsammans med sin partner Laurence Fishburne att hitta mördaren. Penn tänker dock inte vänta på att polisen gör sitt jobb och nyttjar sina gamla maffiakontakter för att skaka fram ledtrådar som kan leda honom rätt. Snart nog pekar allt mot Robbins och det blir jobbiga tider för alla inblandade. Clintan leder sina skådisar med van och varm hand och både Penn och Robbins gick hem med varsin Oscarstatyett den kvällen för Bästa Manliga Huvudroll respektive Bästa Manliga Biroll. Väl värt till bägge herrar och nog hade även herr Bacon gjort sig förtjänt av en statyett. Lehane hittar sätt att skriva trovärdiga karaktärer och att komma på en handling som är jobbig och spännande på samma gång. Det här är tummen upp hela vägen.
/Surskägget

Black Mass

@@@@
Skön gangsterrulle i samma stil som Donnie Brasco eller Blow. De gemensamma faktorerna i alla tre filmer är att man har Johnny Depp i huvudrollen och att de är baserade på verkliga händelser. Här spelar Depp Bostongangstern James "Whitey" Bulger som lyckades med konststycket att vara en av de farligaste brottslingarna i USA samtidigt som han agerade informatör åt FBI och därmed var mer eller mindre skyddad av FBI-agenten som hade hand om honom. Bulger kunde därmed härja runt precis som han ville och mörda till höger och vänster utan att snuten slog till mot honom samtidigt som han skvallrade på sina maffiakonkurrenter varpå FBI slog till mot dem och satte dem i fängelse och därigenom gav Bulger ännu mer frihet då hans motståndare försvann en efter en. Ganska smutt upplägg om man är gangster och vill klättra på karriärstegen. När korthuset väl rasade såg Bulger till att försvinna illa kvickt och hans kompanjoner fick ta smällen. Han lyckades hålla sig undan i närmare 15 år innan FBI till slut hittade honom efter ett tips och kunde sätta honom i finkan. Depp gör en klockren roll som Bulger. Han pendlar med lätthet mellan charm och karisma till att bli den farligaste psykopat man inte vill vara på samma planet som. Snyggt, spännande och underhållande mest hela tiden.
/Surskägget

Footloose (1984)

@@@+
Av nån anledning verkar det inte som att vi ressat originalet upptäckte jag när jag slängde upp en recension på remaken för några dagar sedan. Konstigt. Och hur lockande det än var att köra en copypaste på förra recensionen så ska vi inte tjata ut sångtextämnet för mycket. Kort och gott kan sägas att Kevin Bacon är storstadskillen som kommer till småstaden där dans (ja dans av alla saker) anses vara Djävulens påfund och därmed är strikt förbjudet i hela länet! Ungdomar som upptäcks dansa får böta och blir offentligt utskämda och utskällda. Hahahaha! Vilken kanonidé (som så många andra på 80-talet). John Lithgow är pastorn som infört lagen och Lori Singer dottern som inte vill annat än att dansa (och vi snackar fortfarande dans, inte supa skallen i bitar eller sticka till LA och bli crackpundare) och som blir kär i Bacon som minsann tänker strunta i alla fåniga dansförbud och dansa så mycket som han vill. Nästan bäst i hela filmen är dock en ung Chris Penn som karaktären Willard som inte kan dansa. Han har ingen rytm. Ingen känsla. Ingen soul. Inga moves. Tills Bacon lär honom lite å Willard blir nästa danskung. HAHAHAHAHA! Bara på 80-talet mina vänner, bara på 80-talet. Har du inte redan sett den här är det i princip ett skallkrav att du gör det inom denna vecka.
/Surskägget

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 3

Fler gamla filmrecensioner på filmer jag absolut inte minns att jag sett...och som jag är helt hundra procent säker på har fått minst ett snäpp mer i betyg än de egentligen förtjänar. Jag var så snäll och generös en gång i tiden, sen blev jag Surskägget.

The Secret Sense

@@@
Övernaturlig thriller som visar upp Kevin Bacon på sin bästa sida. Effektiv och spännande upptakt faller i bitar mot ett traditionellt slut, men resan är väl värd att ta ändå. Av någon bisarr anledning har man döpt om filmen, originaltiteln är Stir Of Echoes.
/Surskägget

Passion Of Mind
@@@@
Demi Moore har haft det knackigt ett tag, men detta är en redig comeback. Storyn är briljant. Marie, änka med två barn i Frankrike somnar och vaknar upp som Marty, framgångsrik karriärskvinna i New York. När Marty somnar vaknar hon som Marie. Vem av dem är dröm och vem är verklig? Relationsfilm med annorlunda handling.
/Surskägget

Wish You Were Dead
@@@
En tönt, en skrupelfri bedrägerska och en kvinnlig yrkesmördare snurrar ihop sina påsar i denna komedi som bitvis har samma humor som Oss Torpeder Emellan. Cary Elwes gör sin bästa roll på länge, och Mary Steenburgen är perfekt som white trashkvinnan som gör allt för lite pengar.
/Surskägget

Crazy, Stupid, Love.

@@@@
En romantisk dramakomedi i bästa James L. Brooksstil (Ömhetsbevis, Livet Från Den Ljusa Sidan, Spanglish) där vi får träffa personer i olika stadier av förhållanden från nyförälskade till nyskilda och hur de hanterar sina liv utifrån deras kärleksliv ser ut. Cal (Steve Carell) glider runt helt tom och utan mål i livet sedan hans fru Emily (Julianne Moore) skilt sig efter ett låååååångt äktenskap. Emily har varit uppvaktad av kollegan David (Kevin Bacon) men känner sig nu osäker på vad hon egentligen vill ha ut av livet. Kanske var skilsmässa inte exakt rätt lösning ändå? Jacob (Ryan Gosling) glider runt på barer på jakt efter kvällens ligg. Han är charmören och one night-standexperten som ser Cal sitta och lida och tar honom under sina vingar vilket leder till att Cal tar mod till sig och hamnar i säng med Kate (Marisa Tomei). Under tiden sitter Hannah (Emma Stone) och undrar över om hennes kille verkligen är rätt person. Alla tvivel försvinner när hon träffar Jacob och äntligen inser vad sann kärlek innebär. För att ställa till det ytterligare är barnvakten till Cals barn, tonårstjejen Jessica (Annaleigh Tipton), kär i Cal samtidigt som Cals son Robbie (Jonah Bobo) är kär i Jessica trots en åldersskillnad på fem år. En hel del karaktärer att hålla reda på med andra ord, men regissörerna (som tidigare gjort I Love You Phillip Morris) gör det lätt för oss att hålla koll på vem som är vem utan att det känns betungande. Det bjuds på många skratt men lika mycket tragiska händelser och många av skratten kan lätt fastna i halsen (det är kul att Carell slänger sig ut från en rullande bil just för att Carell är en grym komiker, men samtidigt är det tragiskt för hans karaktär är ju allt annat än livsglad). Och det är denna blandning som lyfter filmen från ännu en romcom till någonting lite mer. Samtliga skådisar är kanon i sina roller (Annaleigh Tipton är nybörjaren som om hon fortsätter att välja rätt filmer bör ha en dunderkarriär framför sig) och lyckas skapa karaktärer som är trovärdiga även när filmen satsar fullt ut på humorkortet. Mycket bra helt enkelt.
/Surskägget

X-Men: First Class

@@@@
Efter rätt ordinära och tråkiga spin-offen X-Men Origins: Wolverine var jag skeptisk och ytterst tveksam till ännu en X-Men spin-off. Tack och lov visar den här sig följa X-Mentrilogin (främst de två första Bryan Singerregisserade rullarna) i det att den bjussar på smart, snygg och underhållande action med ett stänk av tänk-om i bakgrunden (så står Singer med som producent också vilket liksom lite borgar för kvalitet). Här tar vi avstamp ett gäng år i tiden och vi får träffa Professor X och Magneto när de är unga män och innan de är bittra fiender. Här är de polare och samarbetar trots att det ju längre tiden lider blir mer och mer uppenbart att de har väldigt olika syn på hur de ska nå fram till i grunden samma mål. Även en ung Mystique får vara med från de första filmerna, annars får vi mest träffa en bunt nya mutanter (som kanske inte är så nya om man läst serietidingarna). Framförallt nya skurken Sebastian Shaw som porträtteras alldeles utmärkt av gamle Kevin Bacon är en bra onding för Prof X och Magneto att gemensamt sätta tänderna i. Små cameos av både Hugh Jackman som Wolverine och Rebecca Romijn som en äldre Mystique gör att filmen passar bra ihop med övriga filmer i serien. Kul också att man väver in Kubakrisen som en del i filmen och snyggt får ihop det att krisen både startas och avslutas tack vare mutanter. Ska det komma fler spin-offer på X-Mentrilogin hoppas jag på mer av den här varan.
/Surskägget

Super

@@
Nej det är inte en svensk dokumentär om alkisar utanför Systembolaget utan en mörk komedi om Frank (Rainn Wilson) som efter att ha förlorat sin fru (Liv Tyler) till en knarkbaron (Kevin Bacon) flippar ut och på vad han tror från uppdrag av Gud klär ut sig till superhjälten Crimson Bolt och springer runt på stan och smäller till skurkar i skallen med en stor skiftnyckel. Snart har han en sidekick i Boltie (Ellen Page) och våldet trappas stadigt uppåt tills det eskalerar till en nivå där det egentligen inte är nån större skillnad mellan Crimson Bolt och de skurkar han säger sig bekämpa. Vi har fått en del vanligt-folk-klär-ut-sig-till-superhjältar-filmer på senare tid (Defendor och Kick-Ass) men tyvärr håller inte Super samma klass. Filmen har lite svårt att bestämma sig för vad den ska vara. Ibland är den nästan hysteriskt rolig, ibland sjukt överspelad och överdriven, ibland så nattsvart och mörk så man nästan mår dålig och ibland bara så överdrivet våldsam att man nästan tycker den är obehaglig. Lägg till en karaktär som uppenbarligen är störd psykiskt som ska vara filmens hjälte och du får nån sorts soppa som vare sig är det ena eller det andra. Pages karaktär känns nästan som en parodi på sidekicks och hon spelar större delen av tiden över så det står härliga till och Rainn Wilson som man mest känner till som komiker (amerikanska The Office, The Rocker) känns lite malplacerad i rollen som den skumme Frank. Emellanåt är det faktiskt intressant och tänkvärt så betyget får till slut bli en tvåa. Okej rulle som tjänat på att man valt ett spår och hållt sig till det.
/Surskägget