Blade Runner 2049

@@@@+
Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen

Blade Runner 2049

@@@
Så kom den till slut. Uppföljaren man alltid ville se samtidigt som man aldrig ville att den skulle göras. Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är ett oantastligt mästerverk där Ridley Scott var i sitt esse (ja jag håller Blade Runner betydligt högre än Scotts första mästerverk Alien ett par år innan). Att göra en uppföljare på en film som är perfekt in i minsta detalj är dömt att misslyckas. Samtidigt vill man alltid se mer av den världen och uppleva fler stunder i det dystopiska framtidslandskap (som nu bara är två år bort då första filmen utspelas 2019 hahaha, var är mina FLYGANDE BILAR!!!) som första filmen bjussade så mycket på. Det är ett tveeggat svärd mina vänner.
På somliga plan lyckas Denis Villenueve (regi) absolut skapa en film värdig den första. Hyllningarna och nickningarna (både Edward James Olmos och Sean Young dyker upp förutom Harrison Ford som repriserar sin roll) till ettan haglar givetvis tätt, men också en naturlig storyline som följer den första filmens röda tråd snyggt och prydligt på ett sätt som gör att filmerna binds ihop och blir som en enhetlig upplevelse mer än en etta och dess uppföljare. På andra plan misslyckas Villenueve kapitalt och resultatet då blir en långdragen och seg röra som varken Ridley Scott, Harrison Ford eller Rutger Hauer hade godkänt back in the day.
Som titeln antyder utspelar sig nya filmen 2049, trettio år efter första. Det finns nu ännu mer flygande bilar, de gigantiska städerna har spritt ut sig ännu mer, miljöförstöringen har slagit ut ännu mer grödor och djur och de rika är rikare och de fattiga fattigare. En skillnad från ettan är dock att replikanter, de människolika robotarna, numera är godkända att få vistas på jorden utan att åka på dödsstraff. Det vill säga om man är en ny modell. Äldre modeller jagas fortfarande.
Det är här Ryan Gosling som K kommer in i bilden. Han är en blade runner, en snut som jagar och dödar gamla robotmodeller som inte får vistas här på jorden. I filmens början pensionerar han en robot (dödar honom alltså) och vi får direkt veta att Gosling är den nya generationens robot som är laglig (till skillnad från Harrison Fords karaktär som kanske, kanske inte, också var replikant). Robotar som jagar och dödar robotar. The times.
K upptäcker i samma veva att det ligger en kista med ett människoskelett begravet på gården där roboten bott. En mordhistoria ska plötsligt nystas upp och innan Gosling vet ordet av det är han insyltad i en historia som har trettio år på nacken (ja det har med karaktärerna från ettan att göra, vad trodde ni?).
Det är stundtals filosofiskt (vad är en själ egentligen?) stundtals samhällskritiskt (ska vi verkligen ha robotprojektioner som flick/pojkvänner i framtiden och hur ensamma är egentligen människor i en överbefolkad värld?) och stundtals artsy fartsy så inihelvete (mer eller mindre alla scener med Jared Leto).
Villenueve har fått fria tyglar verkar det som och har lämnat in en film som klockar in på 2 timmar och 43 minuter. Det är 43 minuter för mycket. En hel del scener pågår för länge (jag kommer på mig själv flera gånger att undra varför en scen fortfarande pågår då inget av intresse sker) och en hel del scener är hyfsat onödiga och för vare sig handling eller karaktärer framåt. Att Villenueve är långsam i sitt berättande och att han helst berättar karaktärsdrivet vet vi som sett hans tidigare alster. Här blir han för långsam på sina håll vilket kan vara okej, men framförallt blir han onödig och då är det inte okej.
Gosling får sällskap av Robin Wright, Ana de Armas (War Dogs), Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis (The Martian) och nämnde Jared Leto utöver replikantjägaren nummer ett, Harrison Ford. Utöver Gosling är det främst de Armas och Hoeks som lyser klarast i ensemblen och även Davis gör en fin prestation i den lilla rollen som Darryl Hannahliknande nöjesflicka. Skådisarna är det alltså inget fel på.
Däremot är filmen på tok för lång och det drar helt klart ner betyget. Samtidigt ska det erkännas att jag är sugen på att se om filmen och jag kan också tänka mig att det här är den typen av film och historia som kommer att växa vid nästa och nästnästa titt.
Behövdes det då en uppföljare egentligen? Nej. Vi hade gott kunnat låta Blade Runner vara ett ensamt mästerverk utan en del två som följeslagare och kompanjon. Nu blev det dock långt ifrån det fiasko och magplask det hade kunnat bli och det tackar vi för även om det är långt kvar till mästerverkstatus. Ridley Scott har producerat och han älskar ju att klippa om filmer och släppa director's cuts, ultimate cuts, new-and-improved cuts etc etc så förhoppningsvis kanske vi får en nerklippt version som klockar in på två timmar. Då är jag säker på att betygsfyran sitter som gjuten.
/Surskägget

La La Land

@
La La Larvigt.
/Surskägget

2xClooney

 The Ides of March
@@
Ett politiskt drama baserat på verkliga händelser. Ryan Gosling jobbar för politikern George Clooney som är mitt uppe i ett omval. Gosling är ung och idealistisk och tror verkligen på att politik kan förändra folks liv till det bättre. Snart nog inser han dock att Clooney skiter i det mesta förutom att bli omvald. Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti är de äldre PR-gubbarna som varit med hundra varv och inte har några skrupler alls. Evan Rachel Wood är den lika unga och idealistiska motsvarigheten till Gosling i andra lägret och Marisa Tomei också gammal i gamet. Det pratas mycket politik. Hela tiden faktiskt. Skådisarna är kanon, men handlingen såååå tråkig. Sluta prata ihjäl mig i varje jävla politisk film som görs vad är det här?!?!?!
/Surskägget

Money Monster
@@@
Här är Clooney en tevekändis vars program går ut på att rekommendera tittarna var de ska satsa sina pengar på börsen. Han har koll på vilka aktier som kommer gå upp och vilka som kommer att rasa. Eller ja, så mycket koll man nu kan ha på börsen där allt går upp och ner lite hux flux. Julia Roberts är hans producent och är på väg att sluta. Då, sista showen ihop, dyker en smått förbannad kille upp med bomb och pistol i direktsändning och skyller på Clooney att han torskat sina livs besparingar. Efter ett par rafflande (fan vad fint att använda ett ord som rafflande 2017) scener inser vi att det ligger en hund begraven och att det råder konspirationer och oenigheter i den ekonomiska världen (gasp!). Clooney och Roberts har bra kemi och det puttrar på i en rätt underhållande film som dock ganska snabbt bleknar ur minnet.
/Surskägget

The Big Short

@@@@
En mycket bra film som kräver ett par, tre sittningar misstänker jag för att man verkligen ska förstå och ta till sig hela konceptet. Filmen berättar den sanna historien om vad som ledde upp till att ekonomin gick åt helvete för ett par år sedan och som slutade med att folk i USA bara lämnade hus och lägenheter bakom sig och gick vidare i livet utan att bry sig ett piss om sina skulder vilket i sin tur ledde till att en hel del banker och finansinstitut som funnits där sedan tidernas gryning gick i konkurs. Regissör Adam McKay är ju mest känd för sina pruttkomedier som Step Brothers, Anchorman och Talladega Nights så att just han sitter bakom spakarna på denna rätt seriösa och tunga rulle om ekonomisk kollaps är lite förvånande. Han gör det dock jättebra och han lyckas också förklara rätt så komplicerade termer och händelser på ett bra sätt. Han lyckas helt enkelt få oss att sitta kvar intresserade även när det händer rätt så trista bankprylar ingen förutom banknördar bryr sig om. Han lyckas också skaka fram riktigt bra prestationer ur sina skådisar. Christian Bale, Ryan Gosling, Steve Carell, Brad Pitt och Marisa Tomei är de mest kända, men alla inblandade gör riktigt bra roller.
/Surskägget

The Nice Guys

@@@@@
Shane Black kan nog inte göra fel. Manus till Dödligt Vapenfilmerna, Den Siste Scouten och Long Kiss Goodnight samt både manus och regi till Kiss Kiss Bang Bang, Iron Man 3 och nu denna nya pärla, The Nice Guys. Black har förmåga att skapa roliga, udda, knäppa och konstigt nog trovärdiga karaktärer, ge dem massa sköna repliker och oneliners och sedan skapa en actionspäckad värld där allt kan hända. I det här fallet tar Black med oss till 70-talet där två privatdeckare, Russell Crowe och Ryan Gosling, snubblar in i ett fall som innefattar en död porrstjärna, radikala miljöaktivister och en potentiell politisk skandal. Våra två hjältar snubblar runt från den ena ledtråden till den andra och hade det inte varit för Goslings dotter (spelas lysande av Angourie Rice) hade de aldrig löst fallet för det sköter hon åt dem. Gosling och Crowe personkemi på duk är perfekt, Blacks dialog lika klockren som vanligt (här borde vi ha en diskussion kring varför det alltid är Tarantino som hyllas för sin dialog när Black faktiskt skriver bättre repliker, ja ja, det får bli en annan gång) och storyn sjukt underhållande. Från första sekund till sista händer det saker och ting hela tiden och allt är bara så jäkla bra. Hoppas på uppföljare till det här för man vill se mer av dessa två privatdeckare hehehehe.
/Surskägget
Vrångmannen var lite snål med betyget och då gav han ändå en fyra.

The Nice Guys

@@@@
Los Angeles, 1977. Den usle, kedjerökande och alkoholiserade privatdetektiven Holland March (Ryan Gosling) teamas motvilligt upp med buffeln och problemlösaren Jackson Healy (Russell Crowe) för att lösa ett litet mystiskt fall som tycks vara sammankopplat med porrindustrin. Vad som till en början verkar vara ett enkelt case visar sig snart vara mer komplicerat än att spela Jenga mot en tvååring som håller på att få mjölktänder. Våra hjältar är härligt usla och burdusa. De slänger ur sig fler oneliners än vad Henny Youngman klämde till med på en tisdag när han var förkyld (det är många). Shane Black går här efter Iron Man 3 tillbaka till det han gjorde så bra i Kiss Kiss Bang Bang (samt de åtskilligt smarriga actionmanusen han skrev på 80 och 90-talet) och resultatet är i princip klockrent. The Nice Guys är en skamligt underhållande, våldsam och rolig action-comedy-buddy-noir. Varken mer eller mindre. Fast mer än mindre. Mer sånt.
/Vrångmannen

The Place Beyond The Pines

@@@@
Det är så sällan nuförtiden man blir överraskad när man ser en film. När handlingen tar udda små svängar man kanske inte riktigt räknat med och när manuset inte följer standardmallarna. Det är liksom det som är nackdelen när man sett för mycket film. Man kan ta en titt på en filmaffisch och i princip återberätta hela filmen utan att ha sett den. Tack och lov dyker de här små filmerna upp ibland som överraskar. The Place Beyond The Pines är på ett sätt tre kortfilmer som snyggt vävs ihop med gemensamma karaktärer och en genomgående röd tråd till en långfilm som berättar historien om två pappor och två söner och deras tragiska öden. Ryan Gosling, Bradley Cooper och Eva Mendes ger filmen både stjärnglans och talang men det är framförallt de två unga killarna som spelarna sönerna som imponerar mest. Emory Cohen har jag inte sett i nåt annat tidigare (dock är han med i nya Wahlbergrullen The Gambler som man lär se förr eller senare) och Dane DeHaan känns väl kanske mest igen från Metallicas konsertfilm Through The Never och för de som sett Amazing Spider-Man 2 som Green Goblin. Jag hoppas dessa unga herrar får fortsatta framgångsrika karriärer för baserat på denna film skulle de verkligen kunna bjuda på tunga roller i fortsättningen. Det här är en karaktärsdriven långsam film som dock bjuder på några adrenalinpumpande actionsekvenser och som sagt en del överraskningar. Rekommenderas varmt.
/Surskägget

@@@@
Min recension hittar ni här.
/Vrångmannen

Triss i Treor

När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.

Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget

Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget

The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget

United States of Leland

@@

Hade ganska höga förhoppningar om den här efter att ha sett trailern för ett par år sedan. Allas vår favvokille för stunden, Ryan Gosling, spelar i en tidig roll en tonårsgrabb som sitter på ungdomsfängelse för ett mord på en grannpojke som han kanske, kanske inte har begått. Don Cheadle är fängelseläraren som tar Gosling under sina vingar i ett så nobelt och ädelt syfte att han ser en bra bok komma ur Goslings berättelse. Cheadle vill inte jobba som lärare resten av sitt liv, utan hellre som författare. Det som gör Goslings mordstory till en riktig bästsäljare är att pappan, spelad av Kevin Spacey, själv är en bästsäljande författare. Trailern lovade som sagt en tät och spännande fängelsethriller där Goslings karaktär manipulerar Cheadle som är på jakt efter frågan om skuld och oskuld. Filmen i sig är en ganska trist och förutsägbar historia som faller väldigt platt. Skådisarna gör överlag bra jobb, men manusförfattaren och tillika regissören Matthew Ryan Hoge (som inte fått göra fler filmer i sitt liv surprise surprise) verkar inte ha koll på sin egen story och vart den är på väg. Vet att Goslingfans kan vara sugna på att få se hans charmiga små valpögon i denna bortglömda tidiga roll, men helt ärligt, motstå frestelsen för ni kommer bara bli besvikna.

/Surskägget

Julkalender 17 dec: Fyra fina fyror

Pacific Rim
@@@@
Guillermo del Toro. Älskad av många, hatad av Surskägget. Han har bjussat oss på grymma rullar som Blade 2, Hellboy 1 och 2 och Pan's Labyrinth. Fan, t.o.m hans tidiga och ansett misslyckade alster (Cronos, Mimic) hade ändå någonting utöver det vanliga. Han har en stor förkärlek för skräcklik design och måste älska H.P Lovecraft något så kopiöst (det gör han också). Trodde faktiskt inte jag skulle gilla det här men med Pacific Rim har del Toro tagit den gamla sköna mosterfilmsgenren och mixat den med fetaste-robotarna-du-någonsin-sett-genren. Helvete vilket jävla ös! Människans existens står på spel då det kommer fetare och större monster från djupet i havet och vill förgöra jorden. Tack och lov har vi byggt fläskiga megarobotar och utbildat piloter som styr dem. Ja, eller tack och lov, det är knappt..KNAPPT så vi kan stå emot dom, och så kommer det bara fler, farligare, galnare och större. HJÄLP! GU HJÄLP MÄ! Snyggt och spännande mayhem med bl.a Charlie Hunnam (Jax i Sons of Anarchy), Charlie Day från It's Always Sunny in Philadelphia (hahahaha!) och Ron "Hellboy" Perlman i några av huvudrollerna. Jag blir så glad av det här. Och sprättig. Filmen är som om Michael Bay hade en hjärna, kunde fånga en stämning och ville blåsa mer pengar på effekter än alla Transformersrullar tillsammans.HAHAHAHA se den här nångång nurå. Episk käftsmäll.
/Vrångmannen

The Place Beyond the Pines
@@@@
Sjukt stark, välspelad och välberättad film. När Luke (Ryan Gosling) får reda på att han är pappa till Rominas (Eva Mendes) barn så slutar han sitt jobb som karnevalmotorcykelstuntman (!) för att finnas där för henne och barnet. Enda kruxet är att hon redan har en ny man i sitt liv. Luke börjar snegla åt brottets bana då han behöver snabba pengar så han kan bevisa för Romina att han kan försörja familjen. Avery (Bradley Cooper) är polis och har också en son, en dag får han en uttryckning. Mer än så kan och vill jag inte berätta om filmen. The Place Beyond the Pines är en sån där film som när du har sett den känns det som om du bevittnat något speciellt. Det är obehagligt, vemodigt, spännande och sjukt välgjort. En riktigt riktigt bra film helt enkelt, utan att använda de stora gesterna.
/Vrångmannen

Man of Steel
@@@@
Hahahaha, ja! Ytterligare en rulle jag trodde jag skulle tycka illa om. Håller i princip med om allt vad Surskägget säger. Läs vad han (och jag) tycker om nya Stålmannen här.
/Vrångmannen

Pain & Gain
@@@@
Hahahahahaha! Dwayne "The Rock" Johnson och Mark Wahlberg "spelar" hjärndöda bodybuildarbiffar som ska genomföra en kidnappning för att tjäna storkovan. Jag vet inte. Det här är så dumt men samtidigt så busigt, glatt och underhållande. Det är svart komedi på "hög nivå", en slags Fargo på steroider. Michael Bay (som har en halv hjärna visar det sig) har här utmanat sig själv genom att bara använda kaffebudgeten från Transformers för att göra en "liten" "indiefilm". Hahaha, karln ska skämmas, "oftast", men inte för detta. Ett galet "smart" manus av Christopher Markus och Stephen McFeely (Captain Americarullarna, Narniarullarna) och Wahlberg samt The Rock i högform. Kanske hade jag bara en bra dag men det var härligt att se dessa "klantarslen" till karaktärer hålla på i filmen. Jag garvade faktiskt i princip oavbrutet. Herr Bay borde lägga ner storplånkan ibland och göra "mindre" filmer som den här. Roligt OCH det är en SANN HISTORIA hahahahaha!
/Vrångmannen

Only God Forgives

@
Om jag hade en näve hästskit.. Det förra samarbetet mellan hollywoodstjärnan Ryan Gosling och danska dåren Nicolas Winding Refn resulterade i Drive, en av de bättre rullarna på länge enligt mig och Surskägget. Man kan ju lugnt säga att förhoppningarna var rätt höga på deras nya rulle Only God Forgives, där Gosling spelar knarklangande kickboxare i Bangkok. Sen kom nyheterna om att den blivit utbuad i Cannes. Fine. Det händer väl titt som tätt och behöver inte betyda något men oron kom ändå smygande. Igår var det så förhandsvisning på det här alstret. Jag orkar inte ens gå in i detalj på hur många fel det är med den här filmen och hur jävla pretentiös och pissdålig den är men…DET HÄR ÄR DEN VÄRSTA JÄVLA DYNGAN JAG HAR SETT PÅ HUR LÄNGE SOM HELST! Det finns ingenting med filmen som är bra. INGET! Vill du se Ryan Gosling sitta och stirra ut i tomma intet för länge till avgrundsmusik? Vill du se dåligt våld där man garvar istället för ryser med obehag? Vill du se en film som klockar in på 90 minuter men känns som 4 dagar? Min polares nyfödda bebis skriver ett bättre manus i sömnen. I SÖMNEN! Blir argare och argare.. Sen ska det vara poetiskt och David Lynch-aktigt också, på fel sätt, så man bara nästan tuppar av...ÅH dåligt. T.o.m Gosling, som annars är en bra skådis, är dålig och då håller han KÄFTEN I PRINCIP HELA FILMEN. Kristin Scott Thomas gör dock sitt bästa med en roll som kunde ha varit fantastisk men är så underskriven med pinsam dialog, så man vill gråtskrika och springa hem. Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Nejnejnej! Undvik som pesten. SOM. PESTEN. Hahaha, vilka jävla galningar. Skäms för fan. 
/Vrångmannen

Gangster Squad

@@

Gangsterkungen och tillika psykopaten Mickey Cohen (Sean Penn) håller Los Angeles i ett järngrepp i slutet av 40-talet. Domare, poliser och advokater är alla köpta och tittar åt andra hållet. Polischefen sätter ihop en hemlig grupp av toppsnutar (Josh Brolin, Ryan Gosling m.fl) för att förklara krig mot den farlige gangstern och stoppa hans brottsliga framåtmarsch en gång för alla. Lite kärleksintresse inslängt i form av Emma Stone som kommit till Hollywood för att bli stjärna men hamnat snett. Hela filmen är en gigantisk klyscha med ok action, snygga stjärnor och snygg scenografi. Pulsen höjs aldrig ens en halv gång och man tittar bara på klockan på mobilen ett par gånger för att hur mycket det är kvar av filmen. Moving on.

/Vrångmannen

Crazy, Stupid, Love.

@@@@
En romantisk dramakomedi i bästa James L. Brooksstil (Ömhetsbevis, Livet Från Den Ljusa Sidan, Spanglish) där vi får träffa personer i olika stadier av förhållanden från nyförälskade till nyskilda och hur de hanterar sina liv utifrån deras kärleksliv ser ut. Cal (Steve Carell) glider runt helt tom och utan mål i livet sedan hans fru Emily (Julianne Moore) skilt sig efter ett låååååångt äktenskap. Emily har varit uppvaktad av kollegan David (Kevin Bacon) men känner sig nu osäker på vad hon egentligen vill ha ut av livet. Kanske var skilsmässa inte exakt rätt lösning ändå? Jacob (Ryan Gosling) glider runt på barer på jakt efter kvällens ligg. Han är charmören och one night-standexperten som ser Cal sitta och lida och tar honom under sina vingar vilket leder till att Cal tar mod till sig och hamnar i säng med Kate (Marisa Tomei). Under tiden sitter Hannah (Emma Stone) och undrar över om hennes kille verkligen är rätt person. Alla tvivel försvinner när hon träffar Jacob och äntligen inser vad sann kärlek innebär. För att ställa till det ytterligare är barnvakten till Cals barn, tonårstjejen Jessica (Annaleigh Tipton), kär i Cal samtidigt som Cals son Robbie (Jonah Bobo) är kär i Jessica trots en åldersskillnad på fem år. En hel del karaktärer att hålla reda på med andra ord, men regissörerna (som tidigare gjort I Love You Phillip Morris) gör det lätt för oss att hålla koll på vem som är vem utan att det känns betungande. Det bjuds på många skratt men lika mycket tragiska händelser och många av skratten kan lätt fastna i halsen (det är kul att Carell slänger sig ut från en rullande bil just för att Carell är en grym komiker, men samtidigt är det tragiskt för hans karaktär är ju allt annat än livsglad). Och det är denna blandning som lyfter filmen från ännu en romcom till någonting lite mer. Samtliga skådisar är kanon i sina roller (Annaleigh Tipton är nybörjaren som om hon fortsätter att välja rätt filmer bör ha en dunderkarriär framför sig) och lyckas skapa karaktärer som är trovärdiga även när filmen satsar fullt ut på humorkortet. Mycket bra helt enkelt.
/Surskägget

Drive

@@@@@
Ryan Gosling och danske regissören Nicolas Winding Refn (Pushertrilogin, Valhalla Rising) har tydligen lyckats pyssla ihop ett rätt sevärt thrillerdrama med små medel...
/Vrångmannen

@@@@@
Äntligen en rulle som förlitar sig på karaktärer och story istället för en mängd svulstiga CGI-scener som liksom McDonald's mättar snabbt och sen gör en illamående (t ex Immortals). Gosling har jag gillat sedan jag såg honom i The Believer 2001 och här levererar han verkligen trots att han knappt har några repliker. Med i princip bara kroppsspråket som hjälp skapar han en karaktär som förmedlar allt från nyfunnen förälskelse till intensivt hat inom loppet av sekunder (tänker på hisscenen här, ni som sett filmen fattar nog vad jag menar). Ja, det luktar Oscarsnominering och förmodligen vinst lång väg om den här rollen. Refn har skapat en sjukt snygg film som får LA's ruffigaste gator att se precis sådär romantiskt gangsteraktiga ut som en ruffig gata bara kan vara på film och aldrig i verkligheten. Aldrig har en längtan att bara sitta och köra runt planlöst om natten i en storstad fångats så vackert som här. Filmen påminner mig lite om Point Blank från 1967 med Lee Marvin i huvudrollen som snubben som inte tar nån skit. Tonen, stämningen och karaktären som inte tvekar att plöja genom skurkar med blodbad som följd är helt klart inspirerad från John Boormans gamla mästerverk även om Refn skapat en tydlig egen identitet med Drive. Det här är som gamla tiders tuffaste noirfilmer. Hårda hjältar, farliga skurkar och ett händelseförlopp hjälten visserligen dras in i mot sin vilja men som han ser till att avsluta efter eget huvud. Utan tvekan årets hittills bästa och en film som kommer hålla länge framöver.
/Surskägget