Blade Runner 2049

@@@
Så kom den till slut. Uppföljaren man alltid ville se samtidigt som man aldrig ville att den skulle göras. Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är ett oantastligt mästerverk där Ridley Scott var i sitt esse (ja jag håller Blade Runner betydligt högre än Scotts första mästerverk Alien ett par år innan). Att göra en uppföljare på en film som är perfekt in i minsta detalj är dömt att misslyckas. Samtidigt vill man alltid se mer av den världen och uppleva fler stunder i det dystopiska framtidslandskap (som nu bara är två år bort då första filmen utspelas 2019 hahaha, var är mina FLYGANDE BILAR!!!) som första filmen bjussade så mycket på. Det är ett tveeggat svärd mina vänner.
På somliga plan lyckas Denis Villenueve (regi) absolut skapa en film värdig den första. Hyllningarna och nickningarna (både Edward James Olmos och Sean Young dyker upp förutom Harrison Ford som repriserar sin roll) till ettan haglar givetvis tätt, men också en naturlig storyline som följer den första filmens röda tråd snyggt och prydligt på ett sätt som gör att filmerna binds ihop och blir som en enhetlig upplevelse mer än en etta och dess uppföljare. På andra plan misslyckas Villenueve kapitalt och resultatet då blir en långdragen och seg röra som varken Ridley Scott, Harrison Ford eller Rutger Hauer hade godkänt back in the day.
Som titeln antyder utspelar sig nya filmen 2049, trettio år efter första. Det finns nu ännu mer flygande bilar, de gigantiska städerna har spritt ut sig ännu mer, miljöförstöringen har slagit ut ännu mer grödor och djur och de rika är rikare och de fattiga fattigare. En skillnad från ettan är dock att replikanter, de människolika robotarna, numera är godkända att få vistas på jorden utan att åka på dödsstraff. Det vill säga om man är en ny modell. Äldre modeller jagas fortfarande.
Det är här Ryan Gosling som K kommer in i bilden. Han är en blade runner, en snut som jagar och dödar gamla robotmodeller som inte får vistas här på jorden. I filmens början pensionerar han en robot (dödar honom alltså) och vi får direkt veta att Gosling är den nya generationens robot som är laglig (till skillnad från Harrison Fords karaktär som kanske, kanske inte, också var replikant). Robotar som jagar och dödar robotar. The times.
K upptäcker i samma veva att det ligger en kista med ett människoskelett begravet på gården där roboten bott. En mordhistoria ska plötsligt nystas upp och innan Gosling vet ordet av det är han insyltad i en historia som har trettio år på nacken (ja det har med karaktärerna från ettan att göra, vad trodde ni?).
Det är stundtals filosofiskt (vad är en själ egentligen?) stundtals samhällskritiskt (ska vi verkligen ha robotprojektioner som flick/pojkvänner i framtiden och hur ensamma är egentligen människor i en överbefolkad värld?) och stundtals artsy fartsy så inihelvete (mer eller mindre alla scener med Jared Leto).
Villenueve har fått fria tyglar verkar det som och har lämnat in en film som klockar in på 2 timmar och 43 minuter. Det är 43 minuter för mycket. En hel del scener pågår för länge (jag kommer på mig själv flera gånger att undra varför en scen fortfarande pågår då inget av intresse sker) och en hel del scener är hyfsat onödiga och för vare sig handling eller karaktärer framåt. Att Villenueve är långsam i sitt berättande och att han helst berättar karaktärsdrivet vet vi som sett hans tidigare alster. Här blir han för långsam på sina håll vilket kan vara okej, men framförallt blir han onödig och då är det inte okej.
Gosling får sällskap av Robin Wright, Ana de Armas (War Dogs), Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis (The Martian) och nämnde Jared Leto utöver replikantjägaren nummer ett, Harrison Ford. Utöver Gosling är det främst de Armas och Hoeks som lyser klarast i ensemblen och även Davis gör en fin prestation i den lilla rollen som Darryl Hannahliknande nöjesflicka. Skådisarna är det alltså inget fel på.
Däremot är filmen på tok för lång och det drar helt klart ner betyget. Samtidigt ska det erkännas att jag är sugen på att se om filmen och jag kan också tänka mig att det här är den typen av film och historia som kommer att växa vid nästa och nästnästa titt.
Behövdes det då en uppföljare egentligen? Nej. Vi hade gott kunnat låta Blade Runner vara ett ensamt mästerverk utan en del två som följeslagare och kompanjon. Nu blev det dock långt ifrån det fiasko och magplask det hade kunnat bli och det tackar vi för även om det är långt kvar till mästerverkstatus. Ridley Scott har producerat och han älskar ju att klippa om filmer och släppa director's cuts, ultimate cuts, new-and-improved cuts etc etc så förhoppningsvis kanske vi får en nerklippt version som klockar in på två timmar. Då är jag säker på att betygsfyran sitter som gjuten.
/Surskägget

Wonder Woman

@@@
Så kom den då slutligen, en av sommarens superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Gal Gadot gjorde en perfekt Wonder Woman i sitt inhopp i Batman v Superman: Dawn of Justice och man ville bara ha mer, mer, mer direkt. Nu när man får mer lyckas inte filmen som helhet leva upp till hypen. Däremot är fortfarande Gadot klockren som amazonkvinnan som är här för att svinga lasso och sparka stjärt och då plockar hon sällan fram sitt lasso. Jag vill minnas att det gnälldes en del bland fansen när det annonserades att Gadot vunnit rollen för ett par år sedan. Alla de kan bara stänga igen käften nu. Gadot är ett utmärkt val. Hon är tuff, beslutsam och sexig utan att anspela på sex. Perfekt kombo för rollen med andra ord. En tuff brud i lyxförpackning som den gamla dängan säger. Däremot finns det ett par andra saker som inte är lika klockrena. Först och främst har jag svårt för Chris Pine i birollen som killen Wonder Woman hjälper. Jag vet inte vad det är men jag tycker han har noll charm, noll karisma och är rätt tråkig. Det gäller inte bara här utan i alla filmer han dyker upp i. Det är inte hans fel egentligen, det är mest jag som inte förstår mig på honom. Jag vet med mig att det är så och tenderar att inte bry mig men det skaver ändå litegrann. Sen tycker jag man borde finputsat manuset ett par vändor till. Det blir lite tre filmer i ett nu och stundtals lite ofokuserat på vad som ska ske härnäst och varför. Sedan kommer vi till skurken. Tyvärr faller man i klichéträsket och kör på den gamla hederliga "hörni vi tar han ingen kommer tro det är som skurk medan den som är uppenbar skurk inte är skurken egentligen". Jättefiffigt om det inte vore så att ALLA andra redan gjort det så vi som sitter och tittar här vet direkt vem som är skurken. Sedan är slutfighten ett förvirrat misch-masch av rätt dåliga CGI-effekter och ospännande klippning som gör att det stora crescendot uteblir och allt filmen byggt upp till fram till dess faller som en pannkaka. Jaja. Det finns ett par riktigt bra scener också, och framförallt första 30-40 minuterna på amazonernas ö känns riktigt stabil och underhållande. Jag är fortfarande sugen på mer Wonder Woman och jag hoppas hon får minst en solofilm till. Däremot hoppas jag också att DC satsar lite mer på rätt manus nästa gång.
/Surskägget

State of Play

@@

Russell Crowe är journalist som gräver i ett mord som politikern Ben Affleck möjligen ska eller inte ska ha gjort. Rachel MacAdams hjälper Crowe att gräva. Det är Washington och politik och tunga tuffa stråkar för att vi ska förstå hur tufft det politiska spelet är. Ett par andra bra skådisar dyker upp (Jason Bateman, Jeff Daniels, Helen Mirren, Robin Wright) i mer eller mindre stora biroller. Det var ganska spännande när jag tittade på det. Inget extraordinärt men okej. Idag, ca 6 månader efter att jag sett den minns jag den knappt. Det var en trea då, men minns man inte en film får den bara maximalt tvåa i betyg.

/Surskägget

Rampart

@@@
Film om en korrumperad poliskårs kanske mest korrumperade polis med manus av James "gillar att skriva om korrupta snutar i LA" Ellroy och i samma stil och känsla som Training Day, Dark Blue, Street Kings eller Pride and Glory. Woody Harrelson spelar huvudrollen som Dave Brown, en så korrupt snut med mängder av misshandelsfall och ett misstänkt mord på sin "meritlista". När han återigen avrättar en skurk börjar vindarna blåsa hårdare runt honom och när cheferna som tidigare backat honom plötsligt inte gör det börjar hans värld rasa samman ett alkoholiserat steg i taget. Samtidigt som han försöker balansera en kommande rättegång, teveteam och internutredning försöker han halvhjärtat rädda spillrorna av sin familj samtidigt som han i princip redan gett upp och söker tröst i alkohol och one-night-stands. Harrelson är otroligt bra i rollen. Hela tiden när han är med i bild ligger en krypande känsla av att han kan explodera närsomhelst mot vemsomhelst med fasansfulla konsekvenser. Tyvärr är filmen i sig inte alls lika bra som Woody. Många scener känns helt utan poäng, vissa karaktärer onödiga och alldeles för mycket lämnas åt tittarens fantasi. Hade det inte varit för att Woody är så fantastiskt intressant att följa hade det inte blivit mycket till film.
/Surskägget

The Conspirator

@@
Som vanligt i Hollywood kommer alltid alla teman drösvis. Vi hade Abraham Lincoln: Vampire Hunter nyligen och sedan Daniel Day-Lewis i en mer seriös tolkning av den skäggige presidenten i Lincoln. Innan dessa två rullar dök dock The Conspirator upp och mig veterligen försvann den lika fort. Lite skumt att den inte fick mer uppmärksamhet dock. Regissören är inte helt okände Robert Redford och i rollerna får vi James McAvoy, Robin Wright, Kevin Kline, Evan Rachel Wood, Tom Wilkinson, Alexis Bledel, Colm Meaney och Justin Long. Hyfsad ensemble. Men vad hjälper det när detta är en alldeles för lång och långsam rättegångsfilm där en av de anklagade för att ha konspirerat för att mörda Lincoln kanske är oskyldig men offras av politiska skäl. Det är mycket dialog, det är många karaktärer, det är hur många biroller som inte har nån som helst mening eller poäng som helst, men framförallt är det väldigt lite spännande. Några scener blixtrar till här och där, framförallt när avrättning medelst hängning ska genomföras mot slutet, men överlag är detta en alldeles för seg soppa för att vara intressant. Synd för just mordets efterspel ser vi sällan så mycket av, oftast är det upptakten till mordet som brukar skildras och som de flesta kanske har koll på.
/Surskägget