Alien: Covenant

@
Men far åt Nostromo vilket skräp.
/Surskägget

Blade Runner 2049

@@@@+
Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen

Blade Runner 2049

@@@
Så kom den till slut. Uppföljaren man alltid ville se samtidigt som man aldrig ville att den skulle göras. Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är ett oantastligt mästerverk där Ridley Scott var i sitt esse (ja jag håller Blade Runner betydligt högre än Scotts första mästerverk Alien ett par år innan). Att göra en uppföljare på en film som är perfekt in i minsta detalj är dömt att misslyckas. Samtidigt vill man alltid se mer av den världen och uppleva fler stunder i det dystopiska framtidslandskap (som nu bara är två år bort då första filmen utspelas 2019 hahaha, var är mina FLYGANDE BILAR!!!) som första filmen bjussade så mycket på. Det är ett tveeggat svärd mina vänner.
På somliga plan lyckas Denis Villenueve (regi) absolut skapa en film värdig den första. Hyllningarna och nickningarna (både Edward James Olmos och Sean Young dyker upp förutom Harrison Ford som repriserar sin roll) till ettan haglar givetvis tätt, men också en naturlig storyline som följer den första filmens röda tråd snyggt och prydligt på ett sätt som gör att filmerna binds ihop och blir som en enhetlig upplevelse mer än en etta och dess uppföljare. På andra plan misslyckas Villenueve kapitalt och resultatet då blir en långdragen och seg röra som varken Ridley Scott, Harrison Ford eller Rutger Hauer hade godkänt back in the day.
Som titeln antyder utspelar sig nya filmen 2049, trettio år efter första. Det finns nu ännu mer flygande bilar, de gigantiska städerna har spritt ut sig ännu mer, miljöförstöringen har slagit ut ännu mer grödor och djur och de rika är rikare och de fattiga fattigare. En skillnad från ettan är dock att replikanter, de människolika robotarna, numera är godkända att få vistas på jorden utan att åka på dödsstraff. Det vill säga om man är en ny modell. Äldre modeller jagas fortfarande.
Det är här Ryan Gosling som K kommer in i bilden. Han är en blade runner, en snut som jagar och dödar gamla robotmodeller som inte får vistas här på jorden. I filmens början pensionerar han en robot (dödar honom alltså) och vi får direkt veta att Gosling är den nya generationens robot som är laglig (till skillnad från Harrison Fords karaktär som kanske, kanske inte, också var replikant). Robotar som jagar och dödar robotar. The times.
K upptäcker i samma veva att det ligger en kista med ett människoskelett begravet på gården där roboten bott. En mordhistoria ska plötsligt nystas upp och innan Gosling vet ordet av det är han insyltad i en historia som har trettio år på nacken (ja det har med karaktärerna från ettan att göra, vad trodde ni?).
Det är stundtals filosofiskt (vad är en själ egentligen?) stundtals samhällskritiskt (ska vi verkligen ha robotprojektioner som flick/pojkvänner i framtiden och hur ensamma är egentligen människor i en överbefolkad värld?) och stundtals artsy fartsy så inihelvete (mer eller mindre alla scener med Jared Leto).
Villenueve har fått fria tyglar verkar det som och har lämnat in en film som klockar in på 2 timmar och 43 minuter. Det är 43 minuter för mycket. En hel del scener pågår för länge (jag kommer på mig själv flera gånger att undra varför en scen fortfarande pågår då inget av intresse sker) och en hel del scener är hyfsat onödiga och för vare sig handling eller karaktärer framåt. Att Villenueve är långsam i sitt berättande och att han helst berättar karaktärsdrivet vet vi som sett hans tidigare alster. Här blir han för långsam på sina håll vilket kan vara okej, men framförallt blir han onödig och då är det inte okej.
Gosling får sällskap av Robin Wright, Ana de Armas (War Dogs), Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis (The Martian) och nämnde Jared Leto utöver replikantjägaren nummer ett, Harrison Ford. Utöver Gosling är det främst de Armas och Hoeks som lyser klarast i ensemblen och även Davis gör en fin prestation i den lilla rollen som Darryl Hannahliknande nöjesflicka. Skådisarna är det alltså inget fel på.
Däremot är filmen på tok för lång och det drar helt klart ner betyget. Samtidigt ska det erkännas att jag är sugen på att se om filmen och jag kan också tänka mig att det här är den typen av film och historia som kommer att växa vid nästa och nästnästa titt.
Behövdes det då en uppföljare egentligen? Nej. Vi hade gott kunnat låta Blade Runner vara ett ensamt mästerverk utan en del två som följeslagare och kompanjon. Nu blev det dock långt ifrån det fiasko och magplask det hade kunnat bli och det tackar vi för även om det är långt kvar till mästerverkstatus. Ridley Scott har producerat och han älskar ju att klippa om filmer och släppa director's cuts, ultimate cuts, new-and-improved cuts etc etc så förhoppningsvis kanske vi får en nerklippt version som klockar in på två timmar. Då är jag säker på att betygsfyran sitter som gjuten.
/Surskägget

Morgan

@
Ridley Scotts son Luke Scott gör långfilmsdebut i form av en sci-firysare. Ridley Scott producerar. Ridley vill tydligen att det ska gå riktigt dåligt för sin son i branschen, som låter honom hållas på det här viset, eller så har mannen som gav oss Alien, Blade Runner och minst två nävar hästskit tappat omdömet alldeles enastående förträffligt på äldre dar. Man börjar ju fundera. Kanske visade sonen Luke dagstagningarna för sin far och typ sade: "det häääär då paaaappaaaa?" och Ridley nickade belåtet bakom cigarröken åt dravlet som nyss spelats upp framför hans egna ögon. För... VAD ÄR DET HÄR?! Kan vem som helst få en massa miljoner kastade efter sig så man kan leka film? Manuset... MANUSET är under ALL kritik och hela rullen känns som någon jävla lekstuga där karaktärer gör konstiga saker och springer lite hit och lite dit och sen säger något bara. Vad som helst. Hit och dit! En tvist ska man väl ha också? Och den såg man ju inte alls komma FÖRSTA KVARTEN! Ok, nu lugnar vi ner oss en smula och försöker hitta något positivt i alla fall. Jag kan komma på tre saker:

1) Paul Giamatti (för han är ju med i två minuter!)

2) Kate Mara (House of Cards och Fantastic Four), och Anya Taylor-Joy (The Witch och Split) är oavsett stinkbomb alltid bra (även om man faktiskt lider med dom här).

3) Morgan hade några otroligt tunga och snygga trailers innan release. Skitsnygga. Sådär så man satte filmen lite på en pedestal och bara väntade och hoppades och längtade...

Fy fan.

/Vrångmannen

The Counselor

@
Men jisses. Ibland blir man bara så sjukt besviken. Okej att Ridley Scott inte gjort så jäkla mycket märkvärdigt de senaste tio åren, men med manus av Cormac McCarthy som räknas till en av de bäst levande amerikanska författarna idag så hade man lite hopp om nånting som åtminstone är sevärt. Pangar man dessutom in Michael Fassbender, Penélope Cruz, Javier Bardem, Cameron Diaz och Brad Pitt i rollerna ser det lovande ut på papper. Tyvärr stannar allt det lovande just på omslaget. Filmen i sig är en enda röra där vi har en väldigt lös tråd om knarkaffärer som går fel och där Diaz lurar skiten ur alla andra. Istället för att tighta till denna handling strösslar McCarthy ur sig meningslösa scener som till stor del är två snubbar som pratar om hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Och är det en scen mellan två kvinnor ligger alltid en lagom latent lesbisk fantasi där bak och lurar. Hela skiten känns rätt gubbsjuk och unken. Två timmar klockar skiten in på när det finns material för 45 minuter som mest. Det här är alltså en tevedeckare som ikläddes alldeles för stor rock.
/Surskägget
Vrångmannen var lite fåordigare i sin recension men kom fram till samma sak.

The Martian

@@@@
Man måste ju bara älska den här typen av rymdäventyr där människa ställs mot natur och oövervinneliga odds bara för att kliva upp och endast med hjälp av sitt intellekt kuva naturen och överleva det som inte borde kunna överlevas. Här är det Matt Damon som råkar bli kvar på mars när hans polare drar iväg i rymdskeppet. Hur ska han överleva på denna karga och ogästvänliga planet innan någon form av hjälp kan hinna dit? Genom att vara smart och uppfinningsrik förstås. Det här är en bra blandning av sci-fi, action, drama och en hel del vetenskap. Actionbitarna blir aldrig för over the top och vetenskapsbiten blir aldrig för svår att hänga med i och det skapar förstås en perfekt blandning som håller oss som tittare på nålar mest hela tiden. En sak jag brukar störa mig på i denna typ av katastrof-i-rymden-filmer är att det händer olyckor hela jävla tiden pang pang pang utan att man hinner få till en story och känslomässig tyngd bakom (Gravity är ett bra exempel på det) men här håller man det på en lagom nivå. När Damon lyckas med något bra är det inte alltid det direkt efteråt går åt helvete och det är en frisk fläkt i den här genren. Sedan skadar det inte heller att vi har en uppsjö duktiga skådisar som alla gör bra ifrån sig med Damon i spetsen. Mer sånt.
/Surskägget
Vrångmannen var mestadels häpen att Ridley "har inte gjort nåt bra på ett decennium" Scott plötsligt gjorde nåt riktigt bra.

The Martian

@@@@
Häpen blir jag. Ridley Scott, som jag tycker bara har gjort skit de senaste åren, har här skärpt till sig. The Martian är ett snyggt, mänskligt, spännande, välspelat och humoristiskt sci-fidrama. Astronauten Mark Watney (Matt Damon), blir lämnad på Mars av sina kollegor, då en storm överraskar dem och alla tror att Mark är död. Han måste nu, enligt hans egna ord, "science the shit out of this" för att överhuvudtaget överleva ensam på planeten. Det kan ta år innan någon, eventuellt, kommer till hans undsättning. Vill inte säga så mycket mer om filmen förutom att den bygger på en roman som jag nu är sjukt sugen på att läsa samt att Matt Damon är makabert bra. Häpen blev jag.
/Vrångmannen

Några snabba ettor

Ibland vill man stoppa in fingret i örat för att se om man kan peta ut ett öga inifrån så det faller till golvet, halka på det och ramla ut genom fönstret (morsa på grannen innan man slår i asfalten..).

Allt för ofta ser jag filmer jag vet kommer vara max sisådär men jag gör det i alla fall, trots alla varningssignaler i hela världen.

Här kommer några snabba om nyare filmer som i min värld inte förtjänar mer än ett par rader, ibland mindre.

Carrie (2013)
@
Av alla förbannade jävla idiotiska.. Chloë Grace Moretz är bra och Julianne Moore är bra men av alla förbannade jävla idiotiska..

Passion
@
Gamla geniet Brian De Palma, som minst gav oss Carrie (originalet!), The Fury, Dressed to Kill, Blow Out, Scarface, The Untouchables och Carlito´s Way, bjussar idag på en slags remake av en hygglig fransk thriller. Det är dags att packa ihop och åka till FLORIDA nu Brian! Bridge och tidig middag i solen med dom ANDRA PENSIONÄRERNA!

Penthouse North
@
Gillar konceptet. Gillar regissören. Gillar Michael Keaton. Gillar Michelle Monaghan. Hatar filmen. HATAR.

Oldboy (2013)
@
Skämtet. Allt som gjordes rätt i Chan-wook Parks mästerliga original från 2003 kördes här över med en pansarvagn av pengar och apati. Golden Raspberry Award till alla inblandade. ALLA.

The Counselor
@
"Hello, my name is Ridley Scott and I am here to bunta ihop en massa scener som Cormac "The Road" and "No Country for Old Men" McCarthy has skrivit. Smoking little cigar and stopped caring om film sedan a long time back ago you know."

/Vrångmannen

Prometheus

@
Vilket svammel! Vilken sörja! Ett manus som aldrig borde fått lämna den katturinindränkta servett den skrevs på. Ridley Scott har till min stora sorg och besvikelse gått från en mästerregissör (jag har för fan tatueringar med repliker från Blade Runner!) till ett enda stort skämt (började med Kingdom of Heaven någonstans och har bara fortsatt neråt). Det enda positiva jag kan säga om Prometheus är att den verkligen är skitsnygg. Miljöerna, detaljerna, specialeffekterna (med kanske nåt undantag), kläderna, designen - allt är sjukt jävla snyggt. Allt annat i filmen är pure crap. Det är inte engagerande. Det är inte spännande. Det är inte läskigt. Det är inte underhållande. Det är ett gäng skådisar som smyger runt i en fejkad grotta i 105 minuter för att sedan bli slaktade på tre minuter innan den enda överlevande (Noomi Rapace) åker iväg i solnedgången. Det är karaktärer som gör sjukt ologiska saker bara för att manuset kräver det, inte för att situationen karaktärerna befinner sig i kräver det. Vi har två snubbar som uttryckligen säger: "Fy fan vad den här grottan är läskig, ni behöver inte oss så vi åker tillbaka till säkerheten i skeppet nu på en gång, vi ses där sen" för att sedan VARA KVAR I GROTTAN UTAN ANLEDNING ÄNDA TILLS ALLA ANDRA ÅKT TILLBAKA TILL SÄKERHETEN PÅ SKEPPET!!! Det där är inte ens en ologisk lucka i manuset, det är ren och skär lathet, smörja och uselhet från manus"författarnas" sida. Det hjälper inte heller att filmens hjältinna spelas av Noomi som har noll charm, noll karisma och noll kemi med övriga skådisar (kärleksscenen är bara pinsam). Jag känner inte Noomi, hon är säker snäll och smart och jag önskar henne all lycka i livet. Men jag kommer aldrig, aldrig fatta vad alla stjärnregissörer ser i henne. Jag har sett minst 5 000 filmer i mitt liv och tycker att jag kan urskilja de skådisar med talang och de utan, och Noomi i mina ögon har talang som en bladlus. Hade hon kompenserat med superduperkarisma och charm i överflöd hade jag köpt det, men det finns ju inte heller. Med ett så här svagt manus, rätt taffliga insatser från övriga skådisar också (Guy Pearce i sämsta gammelmansmake-upen du sett i ditt liv är skrattretande, Sean Harris som en superarg geolog spelar över så det gnistrar om det, Charlize Theron kör en Kevin Costner och byter inte en min under hela filmen) blir Noomis brister ännu mer uppenbara. Den enda skådisen som kan hålla huvudet högt är Michael Fassbender som roboten David som han lyckas balansera bra mellan stelt robotaktig och lite mystiskt intressant. Jag visste att filmen skulle vara skit när jag såg trailern och hade inga förhoppningar om ett storverk överhuvudtaget. Tyvärr var den ännu sämre än jag kunde ana.
/Surskägget
Vrångmannen hade liknande tankar här.

Prometheus 3D

*MINOR SPOILERS*

@

Jag somnade. Det hade gått ungefär 40-45 minuter av filmen så slumrade jag till. Inte länge. Bara sådär 60-90 sekunder. Kan inte riktigt minnas när det hände senast. Just sayin'..

Ridley Scotts nya sci-firulle, som han i typ varannan intervju säger inte är en Alien-prequel och i varannan säger att den är det, är riktigt dålig i den här filmbloggarens ögon. Förväntningarna var också ljumma innan visningen så det var ingen direkt förvåning att den sög heller. Diskussionerna kring filmen har varit många, långa och intensiva och roligare än själva filmen faktiskt. Många älskar den men många ogillar den ordentligt också vilket naturligtvis är bäddat för härligt filmnördspladder. Är det en Alienrulle? Varför heter planeterna olika ska det inte vara samma? Varför är forskarna så korkade och busiga hela tiden? Varför springer dom rakt fram (hahaha!) etc etc. Jag känner mig dock klar med Prometheus. Jag gillade inte rullen alls som sagt men har lagt ner väldigt mycket tid och energi på att diskutera den. Visst, det är skoj men den är faktiskt inte ens värd detta i slutändan. Den blir lite sämre varje gång man ska gräva i handlingen. 

Ridley Scott är verkligen inget geni. Han är idag en stabil filmmakare som ibland glänser till, vilket han typ borde ha gjort här, rejält. Han gav oss för länge sedan ett par makalösa filmklassiker (Alien och Blade Runner) samt ett par modernare kalasrullar (Gladiator och Black Hawk Down) men det går säkert 3-4 dåliga filmer på en knappt stabil idag (nu ska han ju göra Bladerunner 2 också..). 

Här kommer några sista ord om Prometheus. Några plus (de är larvigt få) och några minus (de är egentligen många fler):

PLUS

Ser snygg ut

Charlize Theron

Michael Fassbender

MINUS

Manuset (Damon Lindelof hahaha!)

Ospännande

Oengagerat filmskapande

Noomi Rapace (även om hon faktiskt blir bättre och bättre och får väldigt lite att göra här)

Guy Pearce i gammelsmink hela tiden (?!)
Början, mitten och slutet

Att inte våga göra en RIKTIG hederlig Alien prequel (c'mon!)

I rymden kan ingen höra dig sura, sucka, stöna och vrånga.

/Vrångmannen 

Prometheus

Riktig recension kommer när jag har lugnat ner mig.
/Vrångmannen

JA och NEJ (Vrångmannen)

Här kommer tre grejer jag ser fram emot inom snar framtid:

1) Red State
Kevin Smiths förhandshyllade skräckis om religiösa sekter i USA. Vi har alla garvat till Smiths många indiekomedier (alla garvat sa jag!) och nu är det dags för honom att visa var skåpet ska stå i rysargenren. Det kommer bli lysande. Sen följer hockeyactionkomedin Hit Somebody (Hahahaha!) innan Smith, i alla fall som han själv hävdar, pensionerar sig från registolen och fortsätter att producera andras grejer.

2) Steven Soderbergh x 2
Killen har antingen blivit bananas eller så rör han om i sin egen gryta genom att släppa två stjärnspäckade actionthrillers som han regisserat, Contagion och Haywire (Haywire mer action och Contagion mer thriller). Inte likt herr Soderbergh att så dedikerat ta sig an denna typen av genrer men han gillade väl att göra Oceans Eleven, Twelve och Thirteen så varför inte. Give ’em hell Mr Artsy-fartsy!

3) The Dark Knight Rises
Ser inte fram emot rullen sådär värst tyvärr (Catwoman? Bah!) utan mer att Christopher Nolan förhoppningsvis börjar ett nytt spännande projekt som förhoppningsvis inte liknar någonting annat. Förhoppningsvis.

Här är tre grejer jag hoppas sjunker i ett träsk av komprimerad ondska och svulst:

1) Spiderman reboot.
Sony, go fuck yourselves.

2) Ridley Scott gör ny Bladerunner
Vilket skräp det kommer att bli. Vi vet det redan. Man måste överhuvudtaget vara galen samt bry sig för att åtminstone lyckas halvbra. Ridley var där för 30 år sen. Idag gör han Bregottreklam i spelfilmslängd.

3) Jägarna 2
Fabriksregissören Kjell Sundvall gör uppföljare på sin egen succé från 90-talet. Bruksaction där det dricks kaffe och hittepådramatik. Även när det kanske är ok så är det sämst.

/Vrångmannen

Robin Hood

@@@

Äntligen en film med Russell Crowe där han inte går runt med en halv skinkmacka i hängandes i mungipan hela tiden med svullna hamsterkinder och ölmage. Ridley Scott står för regin vilket är femte gången i ordningen han och Crowe gör film tillsammans. Gladiator är fortfarande den bästa rulle de två herrarna spottat ur sig. A Good Year, American Gangster och Body of Lies har varit allt annat än mästerverk. Robin Hood är inte heller den ett mästerverk men för en gångs skull är det åtminstone spännande och lite drag till skillnad från nyss nämnda magplask. Storyn om Robin Hood känner de flesta till (snabb summering för de som bott i rymden: Robin Hood stjäl från de rika och ger till de fattiga) och här har man försökt hitta en ny vinkel samtidigt som man behåller tillräckligt mycket för att det ska kännas igen. Vi träffar nu Robin på väg hem från korstågen och får sedan följa hans väg när han äntrar brittisk mark för första gången på 10 år. Politiska intriger och smutsigt spel följer och trots att Robin bara är en enkel pilbågsskytt lyckas han hamna mitt i alla dessa politiska rävspel. Kanske lite för lång (2.20) för sitt eget bästa, men fullt öst medvetslös större delen av tiden. Max von Sydow gör en stor biroll som gammal blind gubbe och gör den riktigt bra. Cate Blanchett är Marion men man tänker bara på henne som alvdrottning och sen undrar man varför hennes kläder är skitiga.

/Surskägget

Vrångmannen skrev också om filmen.

The A-Team

@@@@

Kultactionserien från början av 80-talet har då, som så många andra, blivit långfilm för vita duken över 20 år senare. En riktig megabudgetstjärtsparkare till popcornsummerblockbuster. Joe Carnahan (Narc, Smoking Aces) står för regin och producerar gör bl.a bröderna Tony och Ridley Scott. Har man sett den gamla tv-serien så kan man hela upplägget . Hahahaha! Alltså, vilket jävla vrålös! Med tungan rätt i mun, t.o.m så överdriven att seriens skapare skulle rodna (eller inte för Steven J Cannell ÄR även han medproducent!) och ett gäng sköna skådisar (Liam Neeson, Bradley Cooper och Jessica Biel m.fl) som verkar ha så roligt med sina roller att glädjen och humorn hoppar ut från duken och örfilar upp dig i biostolen. Fånigt på det mest charmiga tänkbara sätt (precis som tv-serien), den senaste och ballaste musiken för kidsen (The Black Keys!), snabba klipp naturligtvis och flera hundra miljoner dollar kommer till sin rätt när det pangas och sprängs i den ena actionsekvensen efter den andra, utan att för den skull bli tjatigt. Handlingen då? The A-team ska lösa fallet fool! Vafan trodde du? Sommarens stora överraskning i genren, och nej det finns ingenting med filmen som ens är i närheten av någonting du ska ta på allvar. Du ska äta dina popcorn, garva läppen av dig och hålla käften. Mest för att du faktiskt är på bio...

/Vrångmannen

Robin Hood

@@@
Det har gjorts 755 filmer om Robin Hood. Regissören Ridley Scott, som inte gjort en hygglig rulle på väldigt länge, har nu tagit sig an den klassiska sagan. Jag var riktigt skeptisk till detta. Min favorit är fortfarande Disneys tecknade variant och jag kan faktiskt inte riktigt minnas någon av de andra (Kevin Costner i hockeyfrilla?). Här leker i allafall Russell Crowe (som tidigare gjort 755 filmer med Ridley Scott) Robin Hood och Cate Blanchett leker Marion. De är båda runt 40 när de träffas och blir kära, vilket känns udda för Robin Hood brukar ju vara en ung buse, men också befriande för man KAN faktiskt bli kär vid 40 (åååååååååh!). Filmen utspelar sig innan Robin Hood flyr till skogs som fredlös så här ligger krutet istället på krig mot fransmännen, heder och kärlek. Alla inblandade verkar ha skoj och gör sitt bästa för att få det trovärdigt. Det bjuds på en hel del svärd och pilbågsaction, det är snyggt med bra tempo, pompa och ståt och samtidigt lite larvigt sådär som det ska vara. Ridley Scotts version är köttigare än föregångarna och sevärd matinéunderhållning. Det är på tok för mycket kärlek i mitten (känns som 755 minuter) så man sitter och önskar att någon börjar veva yxa. Detta drar ner äventyrsbetyget och är filmens akilleshäl, i allafall för Vrångmannen. Välkommen tillbaka får man väl säga då Ridley. Men du får stå i dörröppningen en stund tills jag litar på dig igen. Du har lurat mig förr!
/Vrångmannen

A Good Year

@

Öppet brev till Ridley Scott och Russell Crowe.

Ärade gentlemen,

VAD I HELVETE ÄR DET NI HÅLLER PÅ MED? Vad är det här?!?! VAD ÄR DET HÄR!?!? Skicka aldrig en uttråkad Crowe till Frankrike där han kan snubbla runt utan mål och mening, dricka lite vin, käka en tomat och ramla ner i en tom utomhuspool. I nästan två timmar. TVÅ TIMMAR AV MITT LIV!!! Sluta gör filmer ingen bryr sig om bara för att ni ville ha en gratissemester i Frankrike och dricka viner och käka brie. Ååååååååååååååååååh! Vart tog den Ridley Scott som gav oss Alien, Blade Runner, Black Rain och Thelma & Louise vägen? Varför gör du mestadels bara craprullar idag? Och Russell? Romper Stomper hade stampat din röv till smulor för den här rullen. Åk tillbaka i tiden, ta med ditt unga jag hit, låt honom se denna katastrof och låt honom sen ge dig en fet örfil. Jag är så arg nu....
/Surskägget

Body of Lies

@
Kanske är det för att jag läste Vrångmannens recension innan jag såg filmen men det känns verkligen som att Russell Crowe springer runt och käkar mackor hela tiden. Men faktum är att han knappt äter nånting alls i filmen (nåt godis eller nåt liknande en snabb gång i filmen om jag minns rätt). Känslan som består är dock verkligen att han stoppar mat i käften som den värsta Kjell Bergquist mest hela tiden. Upplägget borde vara rätt, Crowe och Leonardo DiCaprio som CIA-agenter (Caprio på fältet och Crowe som chefen i USA som styr allt via satellitövervakning) med Ridley Scott i registolen. Men när typ 100 minuter gått upptäcker jag att jag gäspar för tionde gången och att jag är helt ointresserad av hur filmen slutar. Så jag stängde av. Varför blev det såhär Ridley? Du gjorde bra skit förr, nu gör du mest skit. Visst, det pangas och sprängs och Leo slås blodig och sys ihop var och varannan bildruta och det är skitigt och närvarande och aktuellt och politiskt och smutsigt men fullkomligt makalöst tråkigt, trist och intetsägande. Fan vad sugen jag blev på en macka...
/Surskägget

Body of lies

@@
Leonardo Di Caprio skickas till Jordanien för att hitta en terrorist. Russel Crowe är hans tjocka spionchef som sitter hemma i USA, äter macka och skrockar dåliga one liners via satellittelefon. Visst det är snyggt fotat, lite pang pang och konflikter. Leo gör en mer än hygglig insats som CIA-agent i en värld av espionage, krig och förräderi. Regissören Ridley Scott (Blade Runner, Alien, Gladiator, Legenden, Thelma & Louise etc etc) verkar ha halkat in på dussinrullebananskalet nuförtiden. Han går liksom på automatik som nån jävla robot. Det finns en engagerande historia någonstans men jag har redan kollat på klockan alltför många gånger och t.o.m hunnit tänka ”När ska gubbjäveln göra nåt vettigt igen?”. Funkar säkert på en söndag när DU inte Russel Crowe har en macka i handen framför söndagsfilmen på TV för det är precis den vibben man får. TV med för mycket budget.

(P.S. Russel Crowe äter aldrig en macka i filmen. I allafall inte vad jag kan minnas. Det var en metafor. Tjock är han dock men det kan ju inte han hjälpa. Mr "jag vill ha en till guldbubbelpool" ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!)

/Vrångmannen

Blade Runner - The Final Cut

@@@@@
Ni som läst inlägget om Ridley Scott vet att jag håller Blade Runner som en av de allra bästa filmerna nånsin. Strax innan jul släpptes den feta femdiskutgåvan av Blade Runner med fyra olika versioner av filmen. Det som framförallt lockar med disken är en nyproducerad version kallad The Final Cut, samt mängder med nyinspelat bonusmaterial.
Den som förväntar sig en helt ny film med The Final Cut ungefär som när Director's Cut släpptes i början av 90-talet kan sluta förvänta sig det här och nu. The Final Cut bjuder visserligen på ett par nya scener (fast de är så korta och så få att de knappt är värda att kallas scener) men det som verkligen gör filmen intressant är all uppiffning den fått. Ljudet är klockrent och bilden har aldrig varit bättre. Det är en helt annan skärpa och ett helt annat djup. Dessutom misstänker jag att en hel del av effekterna blivit digitaliserade också.
Utöver Final Cut får vi även 1982 års amerikanska bioversion samt 1982 års europeiska bioversion där enda skillnaden är några korta klipp med lite mer våld och blod. Och givetvis följer Director's Cut med trots att skillnaden mellan den och Final Cut är minimal.
Sen har vi extramaterialet. Har inte hunnit kika på allt än, men den tre och en halvtimme långa dokumentären med nyinspelade intervjuer med alla inblandade är bara den värd pengarna. Från idé- och manusstadiet fram till att filmen rullade på biograferna får vi veta allt av värde och lite till om inspelningen. Det gäller även alla bråk och allt strul där framförallt kamerateamet och Ridley Scott gick runt och hatade varandra. Intressant och sevärt hela vägen.
/Surskägget

The Directors: The Scott Brothers (Ridley Scott)

Vi har ju gått genom en del skådisars listor (lite halvt om halvt sådär) och gett våra two bits om deras filmer samt deras framföranden etc. Naturligtvis har vi vidrört vid någon regissör också. Det är roligare med regissörer, speciellt såna som konstant har överraskat, antingen med att vara dåliga (Uwe Boll coming soon hahaha!) eller för att dom har något speciellt (Fincher, se tidigare inlägg damn it!). Varför döda en så fin tradition så här tänkte jag lite på ytan gå i genom Bröderna Ridley & Tony Scott. De är båda från reklambranschen och engelsk TV från början men började så småningom på egna håll göra succérullar i Hollywood (och en del rejäla plattfall också). Bägge gubbarna har en unik stil men som kanske har tappats en aning på senare år, varför vette fan men det är ju samma med allt. Komiker t.ex. När slutade Eddie Murphy vara rolig? Ok det är en helt annan puck vi kanske tar tag i. Som vanligt kommer inte alla rullar Bröderna Scott gjort med utan endast dom som setts. Kommentera gärna om ni tycker att ett litet mästerverk/snedsteg som är värt att nämnas missats.

Först ut Sir Ridley Scott (Tony Scott följer inom kort):

Duellanterna (1977) - @@@
Minns att jag tyckte den var lite seg men snygg och annorlunda. Skitlängesen jag såg den alltså på den gamla goda vhstiden (Esselte släppte den på video tidigt vill jag minnas). Harvey Keitel & Keith Carradine fäktas och bråkar om heder i början av 1800-talets Frankrike. Vill se om den.

Alien (1979) - @@@@
Ack så välgjord, krypspännande och stämningsfull sci-fi/rysare. Är det sant?! Kom den här 1979?? Ta en titt på den igen. Helt sjukt vad lite den har åldrats på dom här snart trettio åren. Extremt smart uppbyggnad av karaktärer och atmosfär och man förstår varför den blev sådan succé när den kom. Att folk inte sket ner sig i biograferna när allt dom hade var Kojak på TV (hehe) är ett mirakel. För er som inte vet storyn så kan jag berätta...nä ni är inte värd det.

Surskäggets kommentar: Tät, spännande, klaustrofobisk. Scott visste vad han pysslade med. I rymden kan ingen höra dig skrika, men i biosalongen där hörs det alldeles utmärkt. @@@@


Bladerunner (1982) - @@@@
Sjukt välgjord sci-fi/deckare med Harrison Ford i spetsen som jagar replikanter i en smutsig mörk framtid. Harrison själv tog avstånd från filmen och tycker den är sämst, andra kallar den ett mästerverk. Denna har likt Aliens åldrats värdigt, visst kan man småflina åt vissa effekter o.s.v men det mesta funkar än idag och miljöerna är fullständigt makalösa. Blade Runner kom också i flera versioner då Ridley Scott plötsligt fick för sig att ändra i sin egen rulle ett bra tag senare. Hans "director's cut" är bättre (@@@@@), ingen småtöntig deckarvoiceover t.ex, så något måste ha gnagt i hans skalle länge. Lysande.

Surskäggets kommentar: En av mina ständiga topp-tio-filmer. Har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här, både den första voice-overversionen och Director's cutten senare. Harrison Ford gör en av sina bästa roller och Rutger Hauer är helt makalös som replikant. Aldrig har Scott fått utlopp för sin visuella stil som här. Varje bildruta är extremt genombearbetad. Allting är perfekt och grymt vackert i sin mörka, dimmiga, regniga, sönderfallna skönhet. I boken flörtas det öppnare med att Fords karaktär också är replikant, men Scott har tonat ner de bitarna i filmen även om det ständigt förs en diskussion bland fans huruvida Ford är replikant eller ej (tror Scott nångång på senare tid sagt att det är så). Har nu släppts i en fantastisk DVD-utgåva på fem hela diskar där man får fyra (sug på den, fyyyyyra) olika versioner av filmen, bl a en helt nyklippt version (Scott har också sagt att ingen film är huggen i sten, allt går att klippa om och göra annorlunda). Jag tillhör skaran som kallar den mästerverk. @@@@@


Legenden (1985) - @@@+
Fantasy med Tom Cruise i tidig roll. Många skrattar åt den här och viftar bort den son en bagatell men dom är slut. Den är absolut sevärd. Coola miljöer, enhörningar, monster och Tim Curry som en grym djävul. Rolig kuriosa är att Tangerine Dream, som skrev filmmusiken till filmen, fick ta en del av skulden för att filmen floppade och Jerry Goldsmith hoppade raskt in och skrev om all musik för att den skulle gå bättre på den europeiska marknaden. En film med två helt olika scores alltså och bägge går att få tag på om man letar och ens är intresserad. Jag håller på Jerrys grymma toner men jag är också lite mainstream hehe.

Surskäggets kommentar: Såg den på bio när jag var 11. Älskade den. Såg om den på VHS när jag var 15. Garvade rått. Såg om den för ett par år sen. Och den är helt okej. En liten charmig bagatell. @@@


I Skuggan av ett brott (1987) - @@@
Exstremt by the book romantisk thriller där Tom Berenger är inhyrd snut för att skydda en överklass dam (Mimi Rogers) som blivit vittne till ett maffiamord. Berenger är gift men faller för Rogers och det blir ack så komplicerat samtidigt som det är lite spännande och pang pang också. Nja den är väl ok och jag är snäll med betyget eftersom jag gillade den när den kom (för TJUGO ÅR SEN!) men skulle jag se den idag så fnös jag nog och rynkade på näsan. Tror att Ridley gjorde denna för att han var trött på sina genomarbetade halvfloppar och ville ha en publikhit. Det fick han men undrar om han blev gladare för det.

Surskäggets kommentar: Tom Berenger var stor som fan 1987 (det var långt till Sniper och The Substitute då). Mimi Rogers också. Hon var till och med gift med Tom Cruise (nån som minns det?, sjukt men sant) och vek faktiskt ut sig i Playboy ett par år efter skilsmässan. Men filmen då? Standardthriller där Mimi Rogers tycks missa att hennes feta Manhattanvåning är fylld av en jävla massa dimma hela tiden. @@


Black Rain (1989) - @@@@
Michael Douglas som supersnut med sin partner Andy Garcia levererar en medlem ur Yakuzan (Japanska maffian typ) till polisen i Tokyo men de blir lurade och gangstern smiter undan. Tillsammans med den japanska poliskåren försöker dom fånga the bad guys samt lära sig varandras seder och lite heder på kuppen. Toppaction med grymt score, häftiga miljöer och en löjligt over the top Douglas som nästan slår Stallone i ballhetsfaktor. En r-r-r-raket!

Surskäggets kommentar: Har bara sett den en gång för mååååånga år sen. Minns att nån yakuzasnubbe måste skära av sig lillfingret. Minns Douglas och Garcia i ett parkeringsgarage jagade av motorcyklar. Minns att Douglas är sådär amerikansk testosteronig och vägrar ta till sig minsta lilla av den japanska kulturen, tills han senare i filmen inser sitt misstag och blir kompis med den japanske snuten. Minns den som helt okej. @@@


Thelma & Louise (1991) - @@@
Roadmovie med Susan Sarandon (Louise) och Geena Davis (Thelma) på flykt undan världens mansgrisar efter att Louise skjutit ihjäl en man som försökt våldta Thelma. Alla män är svin i deras värld (nästan) och de som verkar trevliga visar sig snart också vara förjävliga. Det här är ok. Snyggt, välspelat och rätt kul på sina ställen men också lite segt i slutändan tyckte man när man var 22 och såg den på bio. Sen satt man hela tiden och var förbannad på kärringarna att dom gjorde alla fel i boken när dom hade många chanser att göra det rätta. Slutet är skrattretande men åtminstone lite annorlunda.

Surskäggets kommentar: Brad Pitts första lite större roll. @@@


1492 Conquest of paradise (1992) - @@
Snyggt som vanligt och välgjort men tyvärr ett sömnpiller som jag knappt kommer ihåg trots att jag gett den två chanser. Det kan inte ge ett högt betyg.

G.I. Jane (1997) - @@@+
Recensionerna var usla när den här rullen kom ut. Jag fattar inte riktigt varför. Demi Moore vill bli Navy S.E.A.L inom amerikanska militären (som bara män får vara) och börjar träna med de tuffaste grabbarna som ensam tjej. Testostoronen haglar och grabbarna gör allt för att bli av med den lilla tösen men hon visar alla fel och får kämpa dubbelt så hårt. Hon är tuff men med hjärta och vinner snart över alla männen på sin sida (Varning: Spoilers...eeeh to late!). Kom igen! Rullen är skön. Snyggt, ballt och skamligt underhållande även om den är lite väl pajig och amerikansk så har den poänger. Inget mästerverk men som Demi Moore skriker när hon tillfångatagen blir misshandlad av en elak (men med hjärta) tränare (Viggo Mortenson): "Suck my dick!". Good girl.

Surskäggets kommentar: Demi tränade så hårt att hon såg biffigare ut än Viggo. Ändå sparkar Viggo skiten ur henne i nån scen. Men han gör det av kärlek. Och för att bevisa att hon inte har där att göra. När hon tar all stryk får hon respekt. Och så säger de att män aldrig visar känslor. @@@


Gladiator (2000) - @@@@+
Ta en nypa gamla Spartacus, krydda med...ja andra filmer i samma genre, peta in så mycket intrig du kan och bjud på smarrigt svärdsvåld och snygga effekter sen tar du lite snyggt och rör om. Smaka av med lite ballt och snyggt och du har ett sjudundrandes äventyrsdrama färdigt att serveras. Är det någon som tycker det här är dåligt. Underhållning när det är som bäst utan att be om ursäkt för det. Notan tack!

Surskäggets kommentar: What we do in life echoes through eternity. Den här filmen kommer eka länge och väl, för återigen får Scott in en hejdlös homerun som är perfekt rakt igenom. Den som inte gråter i slutet när Crowe ser sin fru och barn i sädesfältet är hårdare än sten (på ett dåligt sätt). @@@@@


Hannibal (2001) - @@
Åååååh vad jag vill gilla det här. Uppföljaren till När Lammen Tystnar faller nästan pladask. Älskade boken och såg framför mig hur bra filmen skulle bli men Ridley Scott har totalt tagit bort spänningen. Hannibal Lecter är fortfarande charmigt vidrig (och tjock också, eller som kannibalen sade till sin kompis när dom satt och åt: "jag gillar inte din fru", "nähä?" svarade kompisen "men du kan väl äta upp potatisen i allafall.." HAHHAAHAHAHAHAHAAHAA!). Långttråkig men snygg produktion och fel film för Herr Scott helt klart. Fan också!

Surskäggets kommentar: Nej. Snälla nej. Bara sluta tramsa. NEJ SA JAG! @


Black Hawk Down (2001) - @@@@
Den här filmen kom samma år som Hannibal och man märker väl nu vart Ridley lade krutet (ursäkta ordvitsen). En spännande och nervsvettig film baserad på en verklig händelse då det 1993 bröt ut ett helveteskrig i en stad i Somalia mellan lokalbefolkningen och amerikansk militär. Ruggig film på alla vis och det är svårt att skratta åt actionfilm ett bra tag efter man sett den då krig kan vara hemskt även i fet dolby surround i biomörkret.

Surskäggets kommentar: Att det kunde avlossas så otroligt mycket skott utan att fler jänkare dog är makalöst (det är också makalöst hur många somalier som beräknas ha strukit med). Tydligen funkar vad de nu än lär ut i den amerikanska militären jävligt bra. Scott tar med oss in i händelsernas centrum med nästan dokumentär känsla. Trots att det är ett actionspektakel lyckas han låta oss lära känna en hel del karaktärer vilket naturligtvis gör det jobbigare när de hamnar up shit creek. Josh Hartnett, Ewan MacGregor, Eric Bana, Tom Sizemore, William Fichtner och Orlando Bloom i världens minsta roll skapar människor av kött och blod som vi bryr oss om. Lysande. @@@@


Matchstick Men (2003) - @@@
Nicholas Cage spelar en riktig lurendrejare som med sin partner in crime (lysande Sam Rockwell) ska göra århundradets blåsning och bli rika på kuppen. Plötsligt dyker hans tonårsdotter som han inte visste om upp och vill lära känna sin farsa samt vara med och kuppa. Småroligt och trevligt utan petitesser. En skön söndagsrulle helt enkelt varken mer eller mindre.
Surskäggets kommentar: Okej dramakomedi med en Nic Cage med sedvanliga nervösa manér. @@


Kingdom of Heaven (2005)
Tål att nämnas då jag ej sett rullen, den fick svala recensioner och ville inte ens men så hörde jag att Ridley Scott släppt en director's cut på DVD som ska vara sjukt mycket bättre än bioversionen och att han fått lite cred i efterhand med bra recensioner! Nu ligger den på min "must see" lista. Har också hört att den ska vara som Arn ungefär...HAHAHAHAHA! Aaaaah.

Surskäggets kommentar: Har bara sett originalversionen och den var för lång, för spretig, för ointressant, för trist, för intetsägande, för förvirrande, för zzzzzzzzzz. @


American Gangster (2007) - @@
Se tidigare inlägg om den här men om ni inte vill så kan jag summera den lite snabbt. Vilken jävla soppa!

/Vrångmannen