Nyårskaramell 22 - Downsizing

@@@@
Jaha mina vänner, midnatt och tolvslaget närmar sig med stormsteg. Nu har jag spottat ur mig en massa ettor, men inte ska vi låta årets sista dag vara full av sågningar hela vägen. Nej, låt oss titta på lite bra film. Downsizing är en liten annorlunda pärla med en riktigt vass Matt Damon i en roll långt från Bourne. I en nära framtid är det möjligt att permanent förminska människor till ungefär en Barbiedockas storlek. Tanken är att så små människor inte kräver lika mycket av naturens resurser och därmed blir mycket miljövänligare vilket i sin tur kan rädda jorden på sikt. Damon och hans fru (spelad av Kristen Wiig) bestämmer sig för att genomgå programmet. Kruxet är bara att när Damon vaknar upp efter operationen och är en liten tummetott så får han veta att kära frugan backade ur i sista sekund och nu vill skiljas. Minst sagt motig start. Snart nog får han dock en antal udda vänner och en ny syn på livet. Regissören och tillika manusförfattaren Alexander Payne är känd för sina lågmälda, eftertänksamma filmer som t ex The Descendants med George Clooney och About Schmidt med Jack Nicholson. Downsizing är samma typ av väldigt långsamma, karaktärsdrivna film. De som gillar sin Payne lär gilla den här.
/Surskägget

The Great Wall

@@
Vi lämnar dokumentärfilmernas härliga värld och kastar oss rakt in i sagornas. I alla fall för en liten stund. Här får vi den svärdsviftande legosoldaten Matt Damon i hästsvans som ofrivilligt hjälper kineserna att försvara sig mot en armé av uråldriga monster. Den kinesiska muren byggdes alltså i den här berättelsen för att stänga ute dessa gläfsande kretin, men de har nu blivit så många och så farliga att J.R.R Tolkien skulle ramla ur sin skrivarstol och fjärta okontrollerat om han levde. Naturligtvis är den vita noble mannen mycket bättre än alla de andra urinvånarna (trots att han är en rutten tjuv!) och SPOILER ALERT räddar dagen och får tjejen. Hahaha! Boom! The Great Wall är faktiskt lite av ett grymt skämt. Det är en väldigt estetiskt snygg och påkostad produktion av filmskaparen Yimou Zhang, som tidigare bjussat på vackra äventyrsrullar som House of the Flying Daggers, Curse of the Golden Flower och framför allt Hero med Jet Li i huvudrollen. Själen från dessa filmer infinner sig stundtals men det blir ofta riktigt pajigt. Matt Damon gör vad han ska för den fina lönechecken, men han känns så sjukt fel här. Som om han har gått vilse. På plussidan så hade jag inte speciellt tråkigt när jag såg The Great Wall. Hyfsat ös och en smula matinékänsla ändå. Har liksom bara glömt det mesta. Det var monster och Damon typ? Minns knappt. Och det, som vi alla vet, är ju aldrig ett bra tecken.
/Vrångmannen

@
Neeeeeeeej det här gåååååååååår inte att titta på. Vad i helvete gör Matt Damon i den här sörjan? Hade det varit Nicolas Cage hade jag köpt det, filmen hade fortfarande varit lika sopig, men då hade man förstått varför för med Cage i huvudrollen förväntar man sig inget annat än sånt här skräp. Fy fan! Fula gröna CGI-monster är det också. Stäng av! Sluta titta!
/Surskägget

Jason Bourne

@@
Likt karaktären Jason Bourne själv tycks jag ha fått en minnesförlust efter att ha sett den här och alla övriga filmer i serien förutom ettan. Det är nämligen så att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad fan storyn handlade om, vilka actionscener som hör hemma i vilken film och för all del vilka actionscener som överhuvudtaget var med. Matt Damon springer runt som Bourne och regissören Paul Greengrass klipper så snabbt och skakar så mycket som möjligt med den handhållna kameran att sugas upp i en tornado känns mindre förvirrande i jämförelse än att titta på Bourne (Greengrass har alltså gjort alla Bournefilmer förutom den första, hmmm, undrar om jag kan skönja ett visst mönster). Den här, den senaste i raden av Bournefilmer, såg jag för lite drygt en månad sedan och har inget att säga om den. Det jag minns är att jag var hyfsat underhållen medan jag tittade på den och att det var rätt bra ös i actionscenerna. Men jag kan inte göra nån som helst analys eller ge en summering av handlingen för det är som bortblåst ur skallen på mig. Jag gick in och tittade på imdb.com precis. Tydligen är Alicia Vikander, Tommy Lee Jones och Vincent Cassel med också. Bra för dem.
/Surskägget

The Martian

@@@@
Man måste ju bara älska den här typen av rymdäventyr där människa ställs mot natur och oövervinneliga odds bara för att kliva upp och endast med hjälp av sitt intellekt kuva naturen och överleva det som inte borde kunna överlevas. Här är det Matt Damon som råkar bli kvar på mars när hans polare drar iväg i rymdskeppet. Hur ska han överleva på denna karga och ogästvänliga planet innan någon form av hjälp kan hinna dit? Genom att vara smart och uppfinningsrik förstås. Det här är en bra blandning av sci-fi, action, drama och en hel del vetenskap. Actionbitarna blir aldrig för over the top och vetenskapsbiten blir aldrig för svår att hänga med i och det skapar förstås en perfekt blandning som håller oss som tittare på nålar mest hela tiden. En sak jag brukar störa mig på i denna typ av katastrof-i-rymden-filmer är att det händer olyckor hela jävla tiden pang pang pang utan att man hinner få till en story och känslomässig tyngd bakom (Gravity är ett bra exempel på det) men här håller man det på en lagom nivå. När Damon lyckas med något bra är det inte alltid det direkt efteråt går åt helvete och det är en frisk fläkt i den här genren. Sedan skadar det inte heller att vi har en uppsjö duktiga skådisar som alla gör bra ifrån sig med Damon i spetsen. Mer sånt.
/Surskägget
Vrångmannen var mestadels häpen att Ridley "har inte gjort nåt bra på ett decennium" Scott plötsligt gjorde nåt riktigt bra.

The Martian

@@@@
Häpen blir jag. Ridley Scott, som jag tycker bara har gjort skit de senaste åren, har här skärpt till sig. The Martian är ett snyggt, mänskligt, spännande, välspelat och humoristiskt sci-fidrama. Astronauten Mark Watney (Matt Damon), blir lämnad på Mars av sina kollegor, då en storm överraskar dem och alla tror att Mark är död. Han måste nu, enligt hans egna ord, "science the shit out of this" för att överhuvudtaget överleva ensam på planeten. Det kan ta år innan någon, eventuellt, kommer till hans undsättning. Vill inte säga så mycket mer om filmen förutom att den bygger på en roman som jag nu är sjukt sugen på att läsa samt att Matt Damon är makabert bra. Häpen blev jag.
/Vrångmannen

Interstellar

@@@@
Sci-fi med både hjärna och muskler? Inte nog med det, man slänger dessutom in en hel del miljöpolitik utan att direkt skriva oss åskådare på näsan med det. Inte illa pinkat. Men så är det ju också den smarta actionfilmens regissör nummer ett som står bakom - Christopher Nolan. Här tar han oss på en magisk resa som börjar långsamt, bygger upp tempo och avslutas i rasande fart och fläkt värdig Gravity. Det som är ballt med den här rullen är att all teknik och rymdfärd genom svarta hål och tidsuppfattning etc verkar vara noggrant efterforskad innan manuset skrevs. Det är en del matematiskt, fysiskt och kemiskt "tekniksnack" som en hederlig vanlig dödlig kanske inte alltid hänger med i men som just därför förankrar filmen i en verklighetskänsla. Med några få undantag där man helt enkelt tar sin konstnärliga frihet får man en känsla av att ja, det mesta i den här filmen skulle kunna hända på riktigt. Sällan har väl just genrenamnet science fiction varit så passande som här. Vad går det ut på då? Matthew McConaughey måste tillsammans med bl a Anne Hathaway i en nära framtid rädda jordens befolkning från att dö ut. Detta kan endast göras genom att man hittar en annan planet där ute som är tillräckligt lik vår så att vi kan starta om nån annanstans. Mer än så behöver man inte veta, det här är en film som gör sig bäst om man vet så lite som möjligt. Nolan gillar ju sina överraskningar och snygga sätt att knyta ihop säcken och även om det mesta är rätt uppenbart från början är det ändå snyggt utfört.
/Surskägget

@@@@
Ja, det här är riktigt bra. Nolan bjussar på ytterligare en annorlunda rulle iklädd Hollywoodkostym. Det är bara att hålla med om Surskäggets kloka ord (för ovanlighetens skull!).
/Vrångmannen

Elysium

@@
Matt Damon spelar huvudrollen i en film som i mångt och mycket påminner om District 9 som kom för några år sedan. Och inte undra på det! Det är ju samma regissör - Neill Blomkamp - som har gjort bägge filmerna. Blomkamps stil (nu har han bara gjort två långfilmer hittills men ändå) verkar vara att ta en smutsig, skitig och ganska dystopisk framtid med mängder av super hightechteknologi som dock bara ett fåtal kan ta del av. Den stora massan lever på brödsmulor och rika och utvalda har det mesta. Samma miljöer som i District 9 känns igen här. Kåkstäder. Karga ökenlandskap. Smuts och sopor mest överallt. Och en poliskår som skiter i befolkningen och mestadels trakasserar folk. I Elysium bor de riktigt rika i en byggd superstor stad/satellit högt uppe i rymden långt bort från jordens misär. Den stora massan slavar nere på jorden och hoppas skrapa ihop sig ett liv som är hyfsat drägligt. Självklart vill de flesta fly till Elysium (som "staden" heter) men detta reglerar hårt av säkerhetschefen (spelad av Jodie Foster). Damon är småtjuv som genom en bunt omständigheter plötsligt kan störta Elysium och rädda jorden. Typ så. Foster spelar sin karaktär med en jättekonstigt dialekt som ingen annan i filmen använder vilket bara gör den ännu knäppare. Damon sparkar stjärt och tuggar tuggummi - förutom att tuggummit är slut. Och hjälten från District 9, Sharlto Copley, spelar här den ondaste och galnaste skurk på länge. Trots allt detta och snygga effekter lyfter filmen aldrig. Ganska standard, enligt mallen, inget direkt nytt och spännande. Okej för en titt, men inte mycket mer.
/Surskägget

@@
Hade inte jag skrivit en recension på den här? Vad är det här?! Skriver recensioner i huvudet och sen är det gott så tydligen.. Jesus. Håller i alla fall med Skägget i det han skriver till punkt och pricka.
/Vrångmannen

Invictus

@@@

Clintan regisserar Morgan Freeman i rollen som Nelson Mandela och koncentrerar sig kring Mandelas första tid som president för Sydafrika. En tid som naturligtvis inte var lätt för Mandela som på något mirakulöst sätt skulle hela en svårt sårad nation och som skulle fungera som en sorts vägledning för vart Sydafrika skulle ta vägen in i framtiden efter årtionden av svår apartheid. En del av svaret visade sig vara det Sydafrikanska rugbylaget som genom att göra bra ifrån sig i VM kunde ena landet (Matt Damon i rollen som lagkaptenen). Clintan regisserar som vanligt med stadig hand. Det är inget tjafs, inga onödiga scener, inget hokuspokus utan enkelt, effektivt och bra filmberättande utan krusiduller. Det lyfter aldrig till de magiska nivåerna i just det här fallet, men vi får en intressant inblick i Mandelas liv och i Sydafrikas problem och svårigheter under den här tidsepoken och vi får det presenterat på ett underhållande sätt. Räcker helt klart till en trea med plus i kanten.

/Surskägget

Ocean's Thirteen

@@@
Det var fler än jag som gnällde på att tvåan tappade sina koncept från ettan. Därför anpassade man sig efter fansen och omlokaliserade till Las Vegas igen för trean. Den här gången samarbetar Garcia med resten av gänget och kasinot de ska råna styrs den här gången av ingen mindre än Al Pacino. Vi känner igen oss från ettan i det klassiska upplägget med ”samla ihop gänget”, ”styr upp en plan”, ”öva på planen i smyg”, ”genomför planen” och ”kom undan med pengarna”. Pacino är ett kanondrag att släpa in i filmen då han mer än väl kan hålla jämna steg med resten av grabbarna och man köper att han är farligare än alla att råna ifrån. Glimten i ögat, buset, charmen, ni vet ju. Inget spektakulärt men jävligt underhållande för stunden och nåt man gärna ser om en söndag.
/Surskägget

Ocean's Twelve

@@
Supersuccé och givetvis blir det en uppföljare. Andy Garcia börjar komma herrarna på spåren och kräver nu att de lämnar tillbaka pengarna och med ränta – or else! Våra vänner ser inget annat val än att göra det men för att skrapa ihop alla stålars måste de nu göra tre spektakulära rån. I Europa. Mest för att grabbarna grus och Julia Roberts ville ha en Europasemester. Vi har fortfarande charmen, glimten i ögat och sköna karaktärer. Det vi däremot saknar är en ordentlig handling. Filmen är rörig som fan och trots att jag sett den tre gånger minns jag knappt vad som händer eller inte händer i den. Jag förstår att man ville göra nåt lite annorlunda mot ettan men här lyckas det helt enkelt inte.
/Surskägget

Ocean's Eleven

@@@

Jag ser scenen framför mig. Ett gäng polare sitter och drar några drinkar i sommarsolen på en veranda nånstans i värmen. En av de slänger fram ett förslag. ”Vi som är så bra polare, vore det inte schysst att jobba ihop nångång?”. Folk håller ivrigt med. Och när kompisgänget består av George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon och Steven Soderbergh har man plötsligt en jävla massa talang och charm redo att ta sig an en gammal skön rulle med ett annat gäng polare (i den första filmen från 1960 hängde Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr bl a). Konceptet är enkelt. Ett gäng sköna rånare med finess ska råna ett Las Vegaskasino som drivs av Andy Garcia som är farlig och galen. Det gäller att komma undan med pengarna, men det gäller också att komma undan med pengarna utan att Garcia vet om att man har kommit undan med pengarna. Handlingen är inte briljant eller speciellt unik på nåt sätt. Det filmen lever på är de många sköna skådisarna. Clooney, Pitt, Damon och Garcia har vi nämnt men vi får även Bernie Mac (hahahahaa roligast!), Casey Affleck och Scott Caan som ett galet brödrarpar, Elliott Gould som gammal räv, Carl Reiner som ännu äldre räv, Don Cheadle som sprängämnesexpert och Julia Roberts som kuttersmycke (ja hennes roll är fan inte större än så egentligen). Kemin och interaktionen mellan samtliga skådisar är fantastisk och det är det som gör att man återkommer till den här rullen gång på gång. Charmen, humorn och det snyggt producerade. Klassisk Hollywoodrulle från en klassisk indieregissör.
/Surskägget

Contagion

@@@@

Steven Soderbergh har alltid varvat smarta "art movies" med stora säkra Hollywoodproduktioner. Contagion är hans smarta "art movie" från 2011 (Haywire var hans actionrulle samma år) och handlar i korthet om vad som händer när ett nytt virus utan vaccin börjar sprida sig med dödlig utgång över världen. Vi får följa ett stort antal människor (Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet, Laurence Fishburne, Jude Law, Marion Cotillard och Elliott Gould bl a) som på olika sätt kommer i kontakt med detta virus samtidigt som först tusentals, sedan hundratusentals och sen miljontals med människor världen över dör samtidigt som en desperat jakt på ett vaccin pågår. Det är en väldigt dokumentär känsla över filmen vilket är precis som Soderberg brukar gilla att ha det och skådisarna tar in oss i storyn och får oss som åskådare att uppleva all nervositet, skräck och panik deras karaktärer upplever. En egentligen rätt så långsam och karaktärsdriven film som ändå känns som en up tempo actionfilm. Hatten av Mr Soderbergh.

/Surskägget

We Bought A Zoo

@@@
Cameron Crowe ger oss ett verklighetsbaserat feelgooddrama med Matt Damon och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Benjamin (Damon) har precis förlorat sin fru till cancern och måste nu försöka komma över sorgen samtidigt som han ska se till att de två barnen fortfarande har en trygg och bra miljö att växa upp i. Överallt påminns han om sin fru och allt är jobbigt. En dag får han nog, säger upp sig från jobbet och säljer huset. Det nya huset han köper är perfekt. Framförallt för att han får ett zoo på köpet. Nu gäller det att restaurera zoot och lappa ihop familjen lagom till sommarens öppnande. Sedvanliga klipp där Damon och kompani spikar, sågar och fixar fram till att inspektören kommer för att inspektera. Den extremt elake inspektören som bara letar fel och gottar sig åt att inte godkänna ett zoo. Och det är väl i den här vevan filmen börjar gå lite på sparlåga. Vi har sett det förr, det är lite för långt och lite för ointressant och malplacerat efter första halvans fina berättande av en familj i kris som försöker läka sig själv med lite udda metoder. Damon är riktigt bra som Benjamin och Scarlett gör en stabil insats som zootjejen som blir nya kärleken. Men framförallt är det Elle Fanning (yngre syster till Dakota) som lyser starkast som bondtjejen som blir kär i Benjamins son. Vi såg henne senast leverera hårt i Super 8 och fortsätter hon karriären såhär kommer hon helt klart tillhöra toppskiktet när hon blir vuxen.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte för en gångs skull ganska likadant. Och precis som han skriver är musiken mitt i prick hela tiden.

We Bought a Zoo

@@@+
Cameron Crowe bjussar på en upplyftande men också gripande historia baserad på verkliga händelser. Benjamin (Matt Damon) blir änkling, tar sina två barn och köper ett hus på landet. Enda problemet är att köpet av huset även inkluderar ett gammalt nedgånget zoo fullt av djur tillika vänliga djurvänner (bl.a Scarlett Johansson). Försöket att återställa djurparken till sin forna glans blir en metafor för att laga den trasiga familjen. Kärleksfullt finlir med en hel del humor och stora som små sentimentala gester (som jag oftast köper för jag är en blödig jävel). En fin film och är hälften sant så är den ännu finare. Crowe fläker också på med ett schysst soundtrack. Han kan sina låtar Mr Rolling Stone. JA jag grinade en gång under filmen. En. Vadårå?
/Vrångmannen

The Adjustment Bureau

@@@@
David (Matt Damon) är en lokal Brooklynpolitiker som gör sig redo att bli inröstad som kongressman. Samma kväll det är rösträkning träffar han genom en slump Elise (Emily Blunt). Båda känner enorm attraktion till varandra men blir åtskilda innan de hinner byta nummer med varandra. Trots att mötet var otroligt kort kan David inte släppa Elise ur tankarna. Ett år senare råkar han via slumpen träffa henne igen. Samma attraktion som sist. De byter nummer och livet känns perfekt. Tills David kliver in i sin kompis kontor och ser att några mysko snubbar tydligen fryst tiden och håller på och manipulerar omgivningen. Som alla normalt funtade människor ballar David ur och försöker fly. Han tillfångatas och får förklarat för sig att de mysko snubbarna är en sorts änglar som sköter hand om jorden och människorna. Ibland ger de vissa människor en diskret knuff i ryggen för att Den Stora Planen ska löpa på utan farthinder. David blir varnad att inte säga nåt till nån och att glömma Elise då hon inte ingår i Davids plan. Men kan ens Gud och hans änglar hålla äkta kärlek åtskild? Filmen är baserad på en novell av Philip K. Dick (mest känd som författare till boken Do Androids Dream of Electric Sheep som filmatiserades som Blade Runner) och hans blandning av sci-fi och filosofi kommer väl till sin rätt i händerna på förstagångsregissören George Nolfi. Damon och Blunt är ett perfekt kärlekspar på duken. Personkemin är fantastisk och scenerna dem emellan är en ren njutning att titta på. Efter att ha sett Damon i mängder av thrillers och actionspektakel var det riktigt kul att få se honom i ett romantiskt drama och Blunt levererar helt klart sin bästa roll hittills. Kanske den bästa kärleksfilmen sen Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Lost In Translation.
/Surskägget

@@@@
Spännande, stämningsfull, romantisk, smårolig och mellankolisk. Jag är helt på skäggets sida.
/Vrångmannen

Julkalendern 5 dec - Bröderna Farrelly

Bröderna Peter och Bobby Farrelly klev fram på 90-talet och blev kända som killarna som vågade göra riktigt smaklösa (och hysteriskt roliga) komedier. Debuten Dum & Dummare är fortfarande en av de roligaste filmer som gjorts och Jim Carreys karriär som rivstartat med Ace Ventura och The Mask formligen flög iväg till månen efter Dum & Dummare. Hans casting var förstås ett lyckodrag för både Bröderna Farrelly som för Carrey själv.
Det som är mest utmärkande för Farrellybröderna är att de inte drar sig för att skämta om handikappade av olika slag. Mentalt störda (Dum & Dummare), överdrivet feta (Shallow Hal), schizofrena (Mina Jag & Irene), siamesiska tvillingar (Stuck With You) och amputerade (Kingpin). Men de balanserar väl på linan mellan att skratta åt och skratta med de handikappade. Ibland faller de över på fel sida linjen meeeeeen då är det alltid ett stort garv och med hjärta längst innerst inne trots allt.
Några av deras filmer har inte riktigt överlevt tidens tand så bra som andra och vid en ny titt nu är vissa filmer som kändes hippa och fräscha på 90-talet lite halvstandardtråkiga idag.

Dum & Dummare
@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH! Jim Carrey och Jeff Daniels som de idiotiska vännerna i Dum & Dummare är klassisk komedi när den är som bäst. Det finns så många sjuka skämt att jag knappt vet var jag ska börja. Jim Carrey är så elak mot sin bästa vän så många gånger att det inte är sant hahahahaha! Och scenen där Daniels tömmer sig efter laxermedel på en icke-fungerande toalett och sen tömmer den genom fönstret HAHAHAHAHAHAHA orkar jag inte med på riktigt.
/Surskägget

@@@@@
Den här är i allra toppen av moderna komedier jag någonsin sett och sett om och sett om och sett om...HAHAHHAAHAHA! Polisen som dricker urin! Jim Carreys stepp när han får beröm för sin skitfula frack! "Do you want to hear the most annoying sound in the world?" HAHAAHAHAHAAHA! "Mock-YEAAH-ing-YEEAAH!". Ni har alla sett den och ni älskar den alla och den har en fin liten plats i era glada hjärtan. Eller? Komiskt mästerverk!
/Vrångmannen

Kingpin
@@@
Bowlingfilm med en twist hahahaha. Woody Harrelson har sedan barnsben siktat på att bli bowlingmästare. Men efter en ”incident” med ett gäng tuffingar förlorar han sin bowlinghand och får gå runt med plasthand och se värsta rivalen Bill Murray vinna bowlingmästerskap efter bowlingmästerskap. En dag stöter Woody ihop med Randy Quaid och lovar att träna honom. Deras väg till toppen är kantad av galenheter och dårskap och själva slutscenen när de äntligen står i final mot Bill Murray (som har håret på alla ändar utom den rätta hahahaha) är komisk briljans i dess allra bästa läge. Filmen har lite svackor här och där men skön underhållning är det verkligen.
/Surskägget

@@@@
Jag älskar Kingpin. Den är så härligt skev och annorlunda med galna karaktärer, situationer och vändningar. Håller inte med om att det finns några svackor i denna. Kingpin är härligt ful i munnen men du garvar hela vägen fram till bowlingmästerskapet och Bill Murrays frisyr och sen garvar du efter du stängt av dvdn. Sjukt bra!
/Vrångmannen

Den Där Mary
@@
Stor, stor succé när den kom och kändes väldigt nydanande och nytänkande 1998. Ben Stiller är kär i sin gamla high schooldate Cameron Diaz som det aldrig blev nåt av. Han lejer privatdeckaren Matt Dillon för att leta rätt på henne men det slutar med att Dillon blir förälskad i henne. Nu måste Stiller slåss med Dillon om Diaz hjärta. Filmen är framförallt känd för scenen där Stiller runkar och får satsen på örat utan att märka det. Diaz tror att det är hårmousse och masserar in det i sitt eget hår. Det kändes väldigt hysteriskt kul då. Lite sådär idag. Överlag är filmen väldigt långsam i tempo och det är långt mellan de stora skämten. Stiller kör sin grej, Dillon är lysande som den galna deckaren och Diaz är perfekt som tjejen alla blir kära i för det blir man. Men som film har Den Där Mary åldrats rejält.
/Surskägget

@@@@
Nejnejnejnej Skägget! Vad hände med ditt leende, ditt garv, ditt (vilda hahaha!) hjärta? Den Där Mary (och har ni märkt att skägget kör svenska titlarna...ååååååh!) är också en komisk klassiker med sköna farsinslag och roliga karaktärer. Såg om den bara för några veckor sen och den håller fantastiskt bra än idag. Inte långt mellan de stora skämten, inte långsamt och om det är det så är det roligt i allafall. Som fan.
/Vrångmannen

Mina jag & Irene
@@@
Jim Carrey brottas med en ko! HAHAHAHAHA! Han är schizosnut som är snäll egentligen meeeeen när nån pressar honom för hårt blir han sitt alter-ego Hank som är heeeeeelt slut i huvudet och elakast mot allt och alla. Har en hel del sköna stunder signerade Carrey som självklart är bäst på att spela helt knäpp och överdriven. Däremot saknas de riktigt stora jättegarven och filmen är lite överskattad. Det är inte en skrattfest rakt igenom som många hävdar och långt ifrån Carreys bästa stund, men den funkar absolut.
/Surskägget

@@@
Här håller jag med Surskägget. Filmen är på inget sätt dålig och den har många roliga scener men den känns som en "mellankomedi" även om Jim Carrey verkligen är i toppform (där håller jag inte med Skägget). Renee Zellweger visar också att hon är en skön komedienne och borde göra busigare och galnare saker än Bridget Jones Dagbok (ååååååååååååååååååååh!). En kul rulle.
/Vrångmannen

Osmosis Jones
@
Här försöker blanda tecknat med riktig film. Bill Murray (hahahaha karlen är heeeelt slut hahaha) äter ett bakteriefyllt ägg och blir jättesjuk. Kampen mellan de onda bakterierna och de goda vita blodkropparna utspelas i en tecknad värld där Chris Rock gör hjältens röst och Laurence Fishburne skurkens. Men skämten uteblir, det mesta harvar på och mycket känns stelt och konstlat. Nej, det här är ingen höjdare. Däremot är Murray lysande de få scener han är med i.
/Surskägget

Shallow Hal
@@@
Jack Black är liraren som bara ser till det yttre hos tjejer och aldrig det inre. Tills han blir hypnotiserad och träffar Gwyneth Paltrow. I hans ögon ser hon ut som Gwyneth. I verkligheten ser hon ut som en 200 kilos Gwyneth. En film där sensmoralen är att man inte ska döma folk efter utseendet. Samtidigt passar Farrellybröderna på att skämta med hennes övervikt så många gånger att man undrar vad deras sensmoral egentligen är. Meeeeeeen det är kul så jag förlåter dem hahahaha!
/Surskägget

Stuck With You
@
Matt Damon och Greg Kinnear (usch) är siamesiska tvillingar. Den ena vill bli skådis och den andre vill inte. Typ. Har glömt hela filmen för den var så sjukt tråkig. Mest p g a Kinnear (usch) som är tråkigast.
/Surskägget

@
Ett riktigt bottennapp trots bra insatser av Kinnear (jo han är ok i den här) och Damon. Inget skämt sätter sig och minns du ens filmen om du sett den? Jag minns knappt halva och den halvan är jag arg på.
/Vrångmannen

The Perfect Catch kan ni läsa om här.

Heartbreak Kid hittar ni här (och det var innan Surskägget sett om Den Där Mary det skrevs).

Green Zone

@@+

Matt Damon är för det mesta stabil i sina roller och lyckas plocka fram det mänskliga även i stora feta superbudgetactionrullar som Bournetrilogin. Så även här. Som soldaten Chief Miller får Damon representera alla amerikanska soldater och byråkrater som var oerhört frustrerade när de invaderade Irak för att stoppa Saddams alla massförstörelsevapen han påstått skulle ha mängder av och inte hittade en enda liten atombomb. Hela skälet till invasionen var ju just att det fanns mängder med atombomber och liknande lite överallt och att man inte vågade låta Saddam ha tillgång till dessa. Sakta men säkert lär sig Miller (och vi som tittare) att det där med massförstörelsevapen bara är en stor fet bluff. Istället börjar Miller i samråd med CIA som tillfälligt rekryterar honom att jaga en av Saddams närmaste generaler för att få reda på sanningen om bomberna. Det springs en hel del i trånga gränder, det skjuts mycket och det skriks i stridens hetta. Det är mycket handhållen skakig kamera som 1) ska få oss att förstå att nu jävlar är det action och 2) ska få oss att känna oss mitt i smeten men som mest 3) får oss att bli lite snurriga i skallen och förbannade att de inte kan göra en jävla actionfilm idag utan att skaka sönder skiten som en epileptiker på crack. I vilket fall som helst är det ett jävla drag större delen av filmen men när eftertexterna börjar rulla undrar man vad fan poängen egentligen var förutom att visa att det inte fanns nån poäng. Politiker är dumma, fotfolk åker alltid dit och krig är dumt. Jaha regissör Paul Greengrass, berätta nåt mer vi inte visste.

/Surskägget

The Informant!

@@@

The Informant! är baserad på en sann historia som är så knäpp att hade den varit påhittad hade man avfärdat den som rent nonsens. Men en sak är säker. Verkligheten överträffar alltid dikten och genom Steven Soderberghs regi och Matt Damons klockrena porträtt av Mark Whitacre som det hela handlar om får vi en djupt mänsklig historia berättad för oss. Whitacre var en högt uppsatt person inom jordbruksindustrin som en dag bestämde sig för att dels blåsa företaget han jobbade för på enorma pengar och dels gå till FBI och säga att företaget på daglig basis både tog emot och delade ut mutor. Det ena skulle liksom leda avmärksamheten från det andra. Istället nystade Mark in sig mer och mer och lögnerna blev bara större och större innan allt uppdagades. Att han lyckades så länge som han faktiskt gjorde (flera års tid) berodde på hans naturliga charm och talang att helt utan skrupler eller tvekan dra de värsta lögner du hört. Matt Damon i lite för tjock mage och liten mustasch balanserar perfekt mellan charmen och lögnerna och om Whitacre i verkliga livet hade hälften av det Damon slänger ur sig här ska vi vara glada att han inte blev politiker. I det stora hela en ganska liten och personlig film om stora händelser och stora konsekvenser. Var beredda på mycket (underhållande) snack och lite verkstad. Inte för alla kanske, men en skön rulle man kan klämma en söndag.

/Surskägget

@@@
Detta är en standard "based on a true story" med lite humor och lite allvar. Klart godkänd underhållning om man inte förväntar sig något större mästerverk. Soderbergh som varvar sin framgång genom att göra en för dom (studion) och en för sig själv (artsy-fartsy) berättar den rätt otroliga historien både enkelt och hantverksmässigt. Matt Damon är riktigt bra och bjuder på en komplicerad karaktär som genom sina galna tilltåg också inbjuder till många garv. Sevärd.
/Vrångmannen

Boys will be boys

Aldrig har väl så många röstat som när det skulle avgöras vilken manlig skådis killar skulle ligga med om de kom undan med det. Det blev dött lopp mellan Jake Gyllenhaal och Matt Damon. Seriöst. Jag respekterar Damon som skådis och manusförfattare, men utseendemässigt är han väl inte så jävla snygg. Snubben är en uppsättning tänder och hög panna. Det hade typ familjen Conehead också. Nåja. Jake kan jag förstå (nej jag röstade självklart på Affleck för Affleck är ju killen med stort K sa jag!) med sina plutande läppar och sängkammarögon. Återigen - nåja.
Nu är det dags att vända på steken och låta brudarna rösta på skådespelerskor de skulle ligga med om de fick fast de aldrig skulle erkänna det ens med kniven mot strupen (med skillnaden att tjejer kan erkänna detta för hela världen och bara vara lite hippa).
/Surskägget

I'm fxxking Ben Affleck

Ja den är sjukt gammal och alla har redan sett den minst tre gånger, men med tanke på veckans enkät tycker jag den passar rätt bra här ändå.


/Surskägget