Nyårskaramell 8 - Colossal

@@@
Mer gigantorobotar som slåss mot gigantomonster. Fast med en twist. Flera stycken faktiskt. Det börjar med att vi får träffa Gloria (Anne Hathaway) en trettioplussare som är singel, arbetslös och bostadslös. Hon är dessutom rätt friskt alkoholiserad vilket förklarar singelheten, arbetslösheten och bostadslösheten. Hennes enda val är att flytta hem till gamla föräldrarhuset som står tomt och bosätta sig där tills vidare. Väl hemma i gamla barndomstrakterna stöter hon ihop med Oscar (Jason Sudeikis) en trevlig kille som var lite hemligt kär i henne back in the day. Han råkar äga en bar och erbjuder henne jobb där (jag vet, kanon för en alkis att jobba i en bar). Gloria blir visserligen tankad ett par, tre gånger men börjar ta sig i kragen och ta tag i sitt liv fram till att hon inser att ett jättemonster som attackerat Tokyo i själva verket är nån sorts galen avatar av henne själv. När hon står på ett visst ställe vid en viss tidpunkt materialiserar sig monstret i Tokyo. Viftar hon med armen sveper monstret ner ett höghus. Vickar hon på arslet trasar monstret sönder ett shoppingcenter. Ja, ni fattar. Och som om detta inte är jobbigt nog att hantera börjar hon så sakteliga inse att söte, snälle och rare Oscar i själva verket är en riktigt skitstövel av rang. Plötsligt uppvisar han upp alla prov på ett kvinnomisshandlande litet äckel. Och det är här filmen tar nästa twist. Från att ha varit en småsöt relationsstory om en alkad tjej som försöker komma på rätt köl i livet trots att hon samtidigt råkar vara ett jättemonster i Tokyo blir filmen plötsligt en sjukt mörk och otrevlig historia om en kvinnomisshandlade dåre som bara är ute efter att kontrollera vår stackars hjältinna. Jebus! I did not see that one coming som man säger på ren svenska. Det här är inte en film för alla. Om man däremot ger den en chans kommer man absolut komma därifrån med en helt klart annorlunda upplevelse. Och det är inte illa.
/Surskägget

2xJonathan Demme

Demme har regisserat hur mycket som helst och är som mest känd för två riktiga klassiker, När Lammen Tystnar och Philadelphia. Han dog tidigare i år och här kommer två av hans mindre kända filmer som en liten hyllning från oss.

Rachel Getting Married
@@@@
Kym (Anne Hathaway i en kanonroll) har studsat in och ut ur diverse rehabkliniker i tio års tid för sina problem med narkotika och alkohol. När det är dags för systern Rachel (Rosemarie DeWitt) att gifta sig får Kym permis från sin nuvarande klinik och åker hem. Där väntar ett klassiskt bröllopskaos med en pappa som hittar på ursäkter åt Kym och håller henne bakom ryggen hela tiden, en styvmamma som inte vill lägga sig i, en mamma (en lysande Debra Winger) som inte kan förlåta och en syster (Rachel dårå) som är glad att Kym är där för hennes bröllop men som hatar henne för att all fokus hamnar på henne och hennes drogberoende. Dessutom finns det en hemsk hemlighet i familjen där Kym är i fokus och som driver hennes drogberoende och självskadebeteende. Det här är ett riktigt välspelat familjedrama som biter sig fast under huden. Demme regisserar skickligt sina skådisar och bygger upp en spänning som går att ta på. Scenen mellan Hathaway och Winger där de äntligen ger utlopp för alla sina känslor är så svettig att man knappt vet var man ska ta vägen. En stor liten film.
/Surskägget

Ricki and the Flash
@@@
Ricki (Meryl Streep) vägrar att ge upp drömmen om att lyckas med musiken. Hon harvar på i ett litet garageband som tjänar in sina stålars på att spela covers i en liten bar. Pengarna räcker knappt till och hon lever från ena dagen till den andra. När hon efter många, långa år bestämmer sig för att åka och träffa sin ex-man (Kevin Kline) och sina barn inför ett stundande bröllop ryker de förstås ihop allihopa. Ricki åker hem med svansen mellan benen men blir till slut bjuden på bröllopet mot alla odds. Där kliver hon upp på scenen för att ge sin son den enda present hon kan - en sång. Tystnaden går att ta på när Ricki kliver upp och river av Springsteens "My Love Will Not Let You Down" varpå Ricki givetvis river hela huset och får upp alla på dansgolvet. Demme bjuder på mycket musik och mycket känslor och ett familjedrama som på sätt och vis inte skiljer sig jättemycket från Rachel Getting Married. Streep är stabil liksom Kline, men filmen når inte upp till det där magisk lilla extra. Kanske för att det är så mycket musik så att det stundtals känns som att man tittar på en lång musikvideo. Det här blev Demmes sista spelfilm och som sådan är den en helt okej avslutning på en lång karriär.
/Surskägget

Alice i Spegellandet

@
Som det Tim Burtonfan jag är så gillade jag naturligtvis hans och Johnny Depps tjugoelfte samarbete ihop, Alice i Underlandet, för ett par år sedan. Det var precis rätt av de fina doserna av Burtons galna scenografi och fantasi med Depps sköna överspel som man alltid vill åt. När det är dags för uppföljaren har Burton studsat av och det märks direkt. Depps överspel får helt nya dimensioner, Mia Wasikowska som var en så bra Alice i första verkar inte ha fått nån personregi överhuvudtaget, Sacha Baron Cohen som den nya karaktären "Tiden" springer runt och gör lite som han vill och Helena Bonham Carter fräser mest som elaka drottningen. Anne Hathaway är egentligen den enda som kommer undan någorlunda med äran i behåll som snälla drottningen, men karaktären är däremot så ointressant skriven denna gång så den kunde lika gärna inte varit med. Alla CGI-figurer som Cheshirekatten, kaninen och tvillingar Tweedledee och Tweedledum är alla lite på gränsen att vara för dåligt gjorda så att det verkligen syns att det är CGI. Nej, det här var sannerligen inte rolig historia.
/Surskägget

The Intern

@@@
En gammal klassisk romcom med en twist. Istället för att chefen är man och underhuggaren kvinna har man här vänt på steken. Anne Hathaway är en 30-nånting mitt-i-karriären ung-och-hungrig extremt framgångsrik VD på ett internetbolag som säljer kläder via sin hemsida. Det växer så det knakar och utmaningarna blir större och större så att styrelsen till slut vill att Hathaway ska fundera på att ta in en extern VD. Detta innebär dock att Hathaway lämnar över kontrollen på sitt bolag som hon byggt upp till nån annan. Å andra sidan ger det henne mer tid med sin man och sitt barn som hon i princip aldrig hinner med. I samma veva anmäler sig gamlingen Robert De Niro som praktikant eftersom att han tröttnat på att sitta hemma och rulla tummarna sedan han blivit pensionerad. Han blir Hathaways personliga praktikant vilket hon till en början har svårt för men sakta men säkert mjuknar hon när hon inser att De Niro har en hel del erfarenhet av livet och att han faktiskt kan hjälpa henne med en hel del. Det här är inget nytt under solen men Hathaway och De Niro har bra kemi och levererar helt klart godkända karaktärer. Det småputtrar på sådär myspysigt och funkar helt klart som en matiné en söndag eller som datefilm en fredag.
/Surskägget

Interstellar

@@@@
Sci-fi med både hjärna och muskler? Inte nog med det, man slänger dessutom in en hel del miljöpolitik utan att direkt skriva oss åskådare på näsan med det. Inte illa pinkat. Men så är det ju också den smarta actionfilmens regissör nummer ett som står bakom - Christopher Nolan. Här tar han oss på en magisk resa som börjar långsamt, bygger upp tempo och avslutas i rasande fart och fläkt värdig Gravity. Det som är ballt med den här rullen är att all teknik och rymdfärd genom svarta hål och tidsuppfattning etc verkar vara noggrant efterforskad innan manuset skrevs. Det är en del matematiskt, fysiskt och kemiskt "tekniksnack" som en hederlig vanlig dödlig kanske inte alltid hänger med i men som just därför förankrar filmen i en verklighetskänsla. Med några få undantag där man helt enkelt tar sin konstnärliga frihet får man en känsla av att ja, det mesta i den här filmen skulle kunna hända på riktigt. Sällan har väl just genrenamnet science fiction varit så passande som här. Vad går det ut på då? Matthew McConaughey måste tillsammans med bl a Anne Hathaway i en nära framtid rädda jordens befolkning från att dö ut. Detta kan endast göras genom att man hittar en annan planet där ute som är tillräckligt lik vår så att vi kan starta om nån annanstans. Mer än så behöver man inte veta, det här är en film som gör sig bäst om man vet så lite som möjligt. Nolan gillar ju sina överraskningar och snygga sätt att knyta ihop säcken och även om det mesta är rätt uppenbart från början är det ändå snyggt utfört.
/Surskägget

@@@@
Ja, det här är riktigt bra. Nolan bjussar på ytterligare en annorlunda rulle iklädd Hollywoodkostym. Det är bara att hålla med om Surskäggets kloka ord (för ovanlighetens skull!).
/Vrångmannen

En Dag

@@
Boken som filmen är baserad på är fantastisk. Verkligen helt magisk. Författaren David Nicholls lyckas med konststycket att ta två egentligen ganska osympatiska karaktärer och få oss som läsare att tycka om dem och bry sig om vad som händer dem. Filmen (med manus av Nicholls själv) gör karaktärerna betydligt mer sympatiska men också betydligt plattare och tråkigare. Att Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna har typ noll personkemi ihop hjälper inte heller. Dessutom slaktar man bokens handling rätt friskt (vilket är förståeligt, man kan inte få med allt från boken i en film) med resultatet att det känns väldigt urvattnat. Lite fokus på fel scener också kan jag känna i jämförelse med boken, eftersom att man ändå är tvungen att skära bort borde man fokuserat på annat vid vissa tillfällen. Nåja. Helt oäven är den inte, bra dialog och en underbar Anne Hathaway, men det räcker inte till mer än knappt okej.
/Surskägget

Bride Wars

@
Gillar ju både Kate Hudson och Anne Hathaway men vad spelar det för roll när de för en gångs skull inte är ett dugg charmiga och roliga utan bara så sjukt tjejklichéiga att jag känner hur små älvor virar in mig i rosa silkespapper medan jag tittar på filmen. De är alltså bästisar som hela sina liv drömt om det perfekta bröllopet. När det slumpar sig som så att båda ska gifta sig samma datum på samma ställe börjar de bråka istället. Ja ni hör ju. Kliché på kliché staplas likt utspottade tuggummin på varandra tills man bara vill slänga ett Barbiehus rakt i teven. Ska väl anses vara en romcom men är vare sig romantisk eller rolig. Synd på två bra skådisar.
/Surskägget

Ella Enchanted

@@@@

Supersöta och grymt duktiga Anne Hathaway i en tidig roll som tonårstjejen Ella som bor i en sagovärld som vid sin födsel fick ”gåvan” av en magisk älva att alltid behöva lyda allt alla säger till henne. Som ni förstår är det inte helt lätt att leva ett liv där man alltid måste göra vad alla säger till en så hennes ”gåva” hålls hemlig. Allt flyter på hyfsat bra tills Ellas mamma dör och pappan gifter om sig och Ella får en elak styvmor och elaka styvsystrar. Den ena styvsystern upptäcker snart Ellas ”gåva” och börjar givetvis missbruka den, framförallt när landets prins som snart ska bli kung av en slump stöter ihop med Ella och verkar bli kär i henne till styvsysterns stora förfäran – det är ju hon som ska gifta sig med den blivande kungen! Släng in Cary Elwes som elak farbror till prinsen och du har alla ingredienser för en riktigt klassisk saga. Hade det varit allt den här filmen hade varit hade det varit helt okej. En klichéfylld sagostund som underhållit för stunden och som man glömt direkt efter visningen. Men tack och lov väljer man här att driva med klichéerna, avvika en del från mallen på sina ställen här och där och göra den tillräckligt smart för att även jag som vuxen ska tycka det är fartfyllt, spännande och underhållande. I mångt och mycket påminde den en hel del om Shrekfilmerna som även de vänder upp och ner på klichéerna och slänger in en bra dos skämt för alla åldrar.
/Surskägget

Valentine's Day

@@@
Klassisk romcom av romcomregissören Garry Marshall (Pretty Woman, Runaway Bride) där han har lyckats samla ihop en imponerande ensemble där i princip varje liten biroll är ett känt namn. Här kommer de i bokstavsordning: Jessica Alba, Kathy Bates, Jessica Biel, Bradley Cooper, Eric Dane, Patrick Dempsey, Hector Elizondo, Jamie Foxx, Jennifer Garner, Topher Grace, Anne Hathaway, Ashton Kutcher, Queen Latifah, Taylor Lautner, George Lopez, Shirley MacLaine, Emma Roberts, Julia Roberts och Taylor Swift. Puh! Det är en mängd olika stories som vävs ihop och som kretsar kring Alla Hjärtans Dag. Huvudspåret handlar om Kutchers karaktär som driver en blombutik och som naturligtvis har massor att göra på Alla Hjärtans Dag. Resten av karaktärerna vävs in och ut kring blombutiken och varandra på klassiskt Hollywoodmanér. Rätt så basic med andra ord och inga aha-upplevelser. Trean sitter dock som en smäck ändå på grund av alla skådisarna. De flesta är hyggligt duktiga på det de gör och både killar och tjejer i publiken får sitt ögongodis (Biel vinner med en noslängd för min egen del men både Alba och Hathaway är där och slåss). Lagom delar romantik och lagom delar humor (hävdar fortfarande att Kutcher är gravt underskattad komiker, se om That 70's Show och mannen ger snubbelhumorn ett nytt ansikte vi inte sett sedan Jim Carrey) ger en myspysig rulle perfekt till dejten.
/Surskägget

The Dark Knight Rises

@@@
Så har vi alltså kommit fram till den sista och dyraste och största och mest efterlängtade och hypade delen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Själv såg jag den på IMAX i London för att få ut det feta av det fetaste och en stor kaka av filmen är filmad i IMAX-formatet. Detta kan nog delvis bidragit till att jag inte tyckte den var lika usel som vår busige vän Surskägget. Filmen har problem helt klart. Nolan kör på med sina flashback-flashforward-flashsideways-knep vilket kan lätt bli lite tröttsamt. Skurken (Bane) är både tuff och sämst samtidigt vilket aldrig är bra. Att Batman (när han är med för det är ganska lite..) mest får stryk och gnyr är katastrofalt. Filmen är dock superambitiös och det syns. Vi får kaos på hög nivå och actionscenerna tar här en ny dimension helt klart. Nolan vågar visa mer och klipper inte sönder allt pang-pang och poff-poff hela tiden. Alla inblandade gör ett bra jobb. Man skulle ha önskat att manuset fått gått genom ”maskineriet” ett par gånger till och att Nolan valt att ge Batman mer utrymme i rullen. Jag tror The Dark Knight Rises kommer att vinna med tiden. Se om den när de allt för stora förväntningarna lagt sig och det finns mycket godis att hämta. Absolut den sämsta i trilogin men för den skull inte alls dålig.
/Vrångmannen

The Dark Knight Rises

@
När Christopher Nolan tog över Batmanfranchisen och gjorde riktigt bra Batman Begins och fantastiskt asbra The Dark Knight och meddelade att det skulle bli en avslutande trilogi kunde man inte annat än att ha skyhöga förväntningar på sista filmen. Trean skulle sparka röv och slänga in namn i Arkham Asylum. Och så släpps den här unkna skiten. FY FAN! Jag är så arg så jag kokar gosse! SJUKA SPOILERS FRÅN OCH MED NU! Inte nog med att man låter i princip hela filmen utspelas i dagsljus (note to Nolan: Batman är en mörkrets varelse) man har knappt med Batman överhuvudtaget. När han väl glider in får han mest stryk och ser lite förvirrad ut. Fine. Jag fattar att man vill visa att skurken Bane är den som knäcker Batman precis som han gör i serietidningarna. Men låt honom förbli knäckt då precis som i serien. Nä, istället ligger han med bruten ryggrad i en kvart i en fängelsehåla under marken utan annan medicinsk vård än att han blir upphängd i taket i ett par rep och hey presto så är ryggen bättre än någonsin. Sen klättrar han upp för en brunn för att komma bort ur fängelset som ska vara jättesvår att klättra i men som ser ut som en klättervägg när den filmas underifrån. EN KLÄTTERVÄGG FÖR NYBÖRJARE SOM ALLA FRÅN BEBISAR TILL HUNDRAÅRINGAR KAN KLÄTTRA UPPFÖR VAD ÄR DET HÄR VAD ÄR DET HÄR?!?!?! Givetvis misslyckas Bruce Wayne (för han är ju knappt Batman i fem minuter i filmen som är nära tre timmar lång) ett par gånger innan han får lite Yodaråd från gammal "vis" fånge och hey presto så har han klättrat upp och ut. På tal om Yoda. Är Nolan sånt Star Warsfan att han kände sig tvungen att låta Bane låta som Darth Vader? Det är in- och utandningar med lite metallisk klang och så en mörk basröst som är ondskefull. Jisses. Hade jag varit Lucas hade jag stämt skiten ur Nolan direkt. Skaffa dig en egen skurkröst för fan. Dessutom verkar Bane ha både inbyggd mikrofon, förstärkare och högtalare i sin mask för hans RÖST DÅNAR SOM EN ROCKKONSERT! Ingenstans förklaras Banes superstyrka heller. Han är liksom en snubbe som gått på gym sju dagar i veckan helt enkelt. Att han sen kan slå sönder tegelväggar utan den giftiga kemikalie som förvandlar honom till superstark (som det är i serien och t o m i gamla Batman & Robin där Bane är med som knähund till Arnies superroliga Freeze) verkar inte bekymra Nolan nämnvärt. Alla med lite muskler kan väl slå sönder väggar? Och fine återigen. Hade filmen varit gjord som en serietidning hade man köpt det också. Men Nolan har ju hela tiden i samtliga Batmanrullar han gjort försökt ha nån sorts verklighetsförankring. Anne Hathaway som Catwoman slarvas också bort. Hon är skurk hon är snäll hon är skurk hon är snäll hon är skurk hon är snäll. Jävla schizo. Bestäm dig nångång. Och Batman agerar som en liten mes och förlåter henne allting precis hela tiden och hey presto simsalabim så är de förälskade trots att han låg med en annan brud nyss som målades upp som kärleken i filmen. Att hon är den egentliga skurken är väl ingen förvånad över. Den enda förvåning är att Marion Cotillard som spelar huvudskurken spelar över så jävla mycket att Tim Burton ringde och ville ha tillbaka överspelet så han och Johnny Depp kunde göra en ny film ihop. Jag har hört en del försvara filmen med argumentet: "okej det var ingen Batmanrulle men ser man den som en vanlig actionrulle är den faktiskt rätt schysst". Nej. För det är noll action i den. Det börjar med en flygplansscen James Bond gjorde häftigare på 60-talet och avslutas med kravaller Nolan själv gjorde hundra gånger häftigare i Batman Begins. Däremellan är det ett så sjukt tråkigt, tomt, förvirrat, segt, oinspirerat och rent generellt uselt manus som försöker trycka in så mycket information som möjligt på så kort tid som möjligt samtidigt som det inte finns minsta lilla fokus på var, hur eller varför vi ska få all denna information. Som om inte allt det vore nog är filmen skitful. Både ettan och tvåan var snygga. Den här är bara ful. Förmodligen för att allt utspelar sig i en platt, trist och grådaskig dagsmiljö istället för en mörk, mystisk och farlig nattmiljö. Nolan får passa sig nu. Först halvtrista Inception och nu den här dyngan. Skärper han inte till sig med nästa rulle förpassar jag honom till M. Night Shyamalablablamanhyllan där han får ligga och ruttna.
/Surskägget

Love and Other Drugs

@@@
Jake Gyllenhaal spelar Jamie (som även skrivit boken det hela handlar om) (Jamie alltså inte Jake) (ja detta är alltså en historia baserad på verkligheten) som är ganska grym på att få brudar i säng. Till vardags jobbar han som säljare på Pfizer och försöker kränga alla deras små piller (strax innan Viagra gjorde Pfizer till världsledande på marknaden) med helt okej resultat. Jobbet tvingar Jamie att tillbringa en stor del av sin tid på diverse sjukhus och där träffar han Maggie (Anne Hathaway) som till en början dissar hans småbusiga pojkcharm meeeeeeen efter ett tag faller för honom ändå. Både Jamie och Maggie har levt sina liv som singlar och aldrig varit kära i nån på riktigt. Självklart faller de som furor för varandra (vilken typ av romcom hade det här blivit om det omaka paret inte blev ihop?) trots att de till en början vägrar erkänna det. För att strula till det ytterligare lider Maggie av Parkinsons trots att hon är så ung vilket givetvis skapar en hel del friktion mellan de unga tu. Sen släpper Pfizer Viagra och Jamie blir bästa säljaren på planeten typ och Maggie klarar inte av förhållandet. Ska de kunna vara tillsammans eller inte, spänningen gud spänningen. Trots att det här är en romcom enligt mall 1A gillar jag den, mest på grund av att Gyllenhaal och Hathaway är supercharmiga och har bra personkemi på duken. Att Hathaway visar tuttarna var femte minut hon är i bild skadar inte heller. Regissören Edward Zwick (Den Siste Samurajen, Höstlegender) vet precis vilka känsloknappar han ska trycka på och balanserar dramat med komedin med kärleken alldeles lagomt. En feelgoodrulle vi sett förr, och kommer se igen. Absolut inget fel med det.
/Surskägget

@@
Tja, nja, mja...Hathaway på ögat...tja..
/Vrångmannen

Alice i Underlandet (3D-versionen)

@@@

Jag och Tim Burton har haft ett långt och lyckligt förhållande som regissör - trogen publik. Stora megafiaskot Apornas Planet har vi glömt, resten har nästan bara varit fyror och femmor (läs vår Tim Burtonspecial här). När jag fick höra att Burton planerade att filmatisera denna klassiska saga fick jag nästan gåshud. Självklart skulle en av de visuellt mest spektakulära och visionära regissörerna vara perfekt för att skramla liv i denna underbara bok full av konstiga kufar, fantastiska formuleringar och knasiga karaktärer (läste om böcker nyligen och de är väl värda en sittning, ordrikedomen och fantasin är makalös). Tråkigt nog har Burton valt att inte göra en regelrätt filmatisering av de två böckerna om Alice utan istället skriva (det är visserligen inte han som står för manus, men ni fattar) en ny handling som utspelar sig 13 år efter böckerna men som ändå följer böckerna och de viktiga scener och händelser som utspelas där. Lite trist tyckte jag för en hel del av författaren Lewis Carrolls otroliga ordrikedom och humor försvinner nu trots att man försökt bibehålla en hel del av det. I vilket fall som helst finns det en hel del som gör filmen mer än sevärd. Framförallt skådisarna.

Johnny Depp som den knäppe hattmakaren gör som vanligt i Burtons regi en fullkomligt lysande karaktär som både är överspelad och naturlig på samma gång (fråga inte hur det går till, det är en naturlag, det bara är så). Helena Bonham Carter som den elaka Röda Drottningen har fått ett alldeles för stort huvud och pendlar lysande enkelt mellan bortskämd men snäll till bortskämd och elak. Anne Hathaway som snälla Vita Drottningen flyter fram som den värsta alvdrottningen med smekande handrörelser som är fantastiskt roliga, charmiga och vackra att titta på. Crispin Glover (som är helt slut) spelar elaka knekten som...är helt slut hahahahaha! Och Alice själv, spelad av Mia Wasikowska, är lagom delar av allt. Söt, förvirrad, tuff, rädd, lång, kort, framåt, bakåt, modig och smart.

Och visuellt är det naturligtvis otroligt vackert. Det är färger överallt, långa överdådiga klänningar, mängder med natur och härliga slottsmiljöer. Enda problemet är att allt är gjort i datorn. Burton har förr ändå antingen byggt upp sina miljöer på riktigt, eller blandat med CGI och äkta. Här är i princip allt en enda lång CGI-tagning där inte bara miljöer utan även en hel del av birollerna bara existerar som ettor och nollor i nån avancerad dator. Det blir för mycket George Lucas och för lite Tim Burton helt enkelt. Kan känna att det kanske är lite kinkigt att dra ner betyget ett helt snäpp på grund av detta, jag var underhållen hela resan annars, men i kombo med att man faktiskt hittade på en ny Alice-story så blir det så. Dock en riktigt bra film som jag tycker alla Burtonfans bör uppskatta. 3D-versionen kan man med gott samvete hoppa över. Den kommer funka lika utmärkt utan 3D-brillorna på.

/Surskägget

Passengers

@
Ett flygplan kraschar. Överlevarna hamnar hos den unga och nyblivna psykologen Claire (Anne Hathaway). En mystisk man smyger runt gruppsessionerna. En och en försvinner patienterna. Anne konfronterar en snubbe från flygbolaget (David Morse) och anklagar honom för att flygbolaget döljer nåt kring kraschen. Samtidigt blir hon kär i en av sina patienter (Patrick Wilson). Han hävdar att han inte alls är rädd efter kraschen men ser konstiga varghundar smyga runt om nätterna och drömmer mardrömmar. Mitt i allt detta är Claires granne (Dianne Wiest) jäkligt märklig och smått påfrestande.
De här par raderna summerar hela handlingen i 99% av filmen. Att säga att det inte händer nåt whatsoever i filmjäveln är förmodligen årets underdrift. Det. Händer. Inte. Ett. Skit. Av. Intresse. Sen när det är typ fem minuter kvar av filmen kommer så den numer så vanliga M. Night Shyamalanbramalamankopierade twisten och jag var tvungen att uppsöka doktor för jag hade gäspat käken ur led.
/Surskägget

Get Smart

@@@+
Hahaha! Jag kan bara titta på komikern/skådespelaren Steve Carell. Han ser så jävla störd ut. Ok, det här är en remake (som vanligt Hollywood när ska NI HITTA PÅ NÅT SJÄLVA DÅ ÅÅÅÅÅH!) av tv-serien Get Smart från 60-talet som Mel Brooks (Det våras för..fill in the bans) producerade. Det är lite James Bond möter toaletthumor sådär. Filmen håller sig nära känslan Bond och toalett men naturligtvis med fetare budget/effekter och massor med pang och bom. Carell är naturligtvis perfekt i rollen som den tafatte agenten som ofta gör bort sig och det är inte långt mellan garven. Hans sexiga kvinnliga sidekick spelas av Anne Hathaway (Princess Diaries, Brokeback Mountain) och hon är lika farlig som hon är sexig. Aaaaah precis som det ska vara. Inget nytt under solen men njutfull (om en klichéfylld) underhållning och när du lämnar biografen så har du snabbt glömt filmen men så länge du sitter där så har du skitkul. Precis som en bra karusell. Inget fel med det men det blir inga oscars etc heller. Mys-pys-bus-kul (speciellt om du gillar din Bond och sett något avsnitt av den gamla serien..).

/Vrångmannen