@@@@
Jobbigt mörk och dyster film där allt går åt helvete för alla våra karaktärer hela tiden. Det finns liksom inte en endaste strimma hopp eller ljus överhuvudtaget, allt är nattsvart från start till slut. Christian Bale och Casey Affleck spelar två brorsor i en dyster Pennsylvaniastad där man antingen är arbetslös (Affleck) eller jobbar i stålfabriken (Bale). För att dra in lite pengar börjar Affleck boxas på illegala klubbar med hjälp av "managern" Willem Dafoe som sedan motvilligt introducerar Affleck till storskurken Woody Harrelson som genast har ihjäl bägge två efter att först ha blåst dem på alla deras stålars. Det här måste givetvis Bale hämnas på och lurar snart in Harrelson i en dödlig fälla. Samtidigt är snuten efter Bale och Bale måste bestämma sig om hämnd och fängelse eller ingen hämnd och ett grått och trist liv på stålfabriken är att föredra. Sa jag nattsvart? Sjukt välspelat är det i alla fall och värt både en titt och två trots allt mörker.
/Surskägget
Visar inlägg med etikett casey affleck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett casey affleck. Visa alla inlägg
måndag 20 augusti 2018
Out of the Furnace
Etiketter:
casey affleck,
christian bale,
drama,
willem dafoe,
woody harrelson,
Zoe Saldana
onsdag 20 september 2017
Triple 9
@@@
Mängd med duktiga skådisar i en hyfsat realistisk snutthriller i stil med Training Day, End of Watch, Heat, The Town och Rampart. Vi får följa ett gäng skurkaktiga snutar som är duktiga på att utföra bankrån. De blir pressade av ryska maffian att utföra en riktigt våghalsig kupp och enda sättet för dem att få bort alla snutar är att mörda en snut. Hett i hälarna på dessa skurkaktiga snutar är allas vår tuffaste Woody Harrelson som den ärrade gamla veteranen som sett och hört allt. Han hjälper även unge herr Casey Affleck att bli torr bakom öronen. Actionsekvenserna är snyggt utförda med bra drag utan att kännas alltför orealistiska och skådespeleriet överlag är det verkligen inget fel på. Förutom nyss nämnda herrar har vi Kate Winslet, Chiwetel Ejiofor, Anthony Mackie, Gal Gadot och Teresa Palmer i de större rollerna. En skön rulle som kanske inte är nåt superspeciellt men som helt klart är värd en titt.
/Surskägget
Mängd med duktiga skådisar i en hyfsat realistisk snutthriller i stil med Training Day, End of Watch, Heat, The Town och Rampart. Vi får följa ett gäng skurkaktiga snutar som är duktiga på att utföra bankrån. De blir pressade av ryska maffian att utföra en riktigt våghalsig kupp och enda sättet för dem att få bort alla snutar är att mörda en snut. Hett i hälarna på dessa skurkaktiga snutar är allas vår tuffaste Woody Harrelson som den ärrade gamla veteranen som sett och hört allt. Han hjälper även unge herr Casey Affleck att bli torr bakom öronen. Actionsekvenserna är snyggt utförda med bra drag utan att kännas alltför orealistiska och skådespeleriet överlag är det verkligen inget fel på. Förutom nyss nämnda herrar har vi Kate Winslet, Chiwetel Ejiofor, Anthony Mackie, Gal Gadot och Teresa Palmer i de större rollerna. En skön rulle som kanske inte är nåt superspeciellt men som helt klart är värd en titt.
/Surskägget
Etiketter:
action,
anthony mackie,
casey affleck,
chiwetel ejiofor,
gal gadot,
kate winslet,
snut,
teresa palmer,
thriller,
woody harrelson
onsdag 1 februari 2017
Manchester by the Sea
@@@@
Manchester by the Sea är en väldigt ärlig och sorgsen film. Inte sorglig, men sorgsen. Alla skådespelare här, från den minsta lilla biroll till den största Oscarsnominerade, utsöndrar total autenticitet. Casey Affleck och Michelle Williams begåvningar är en njutning att se på den vita duken och nämnas bör även unge Lucas Hedges, som går från klarhet till klarhet i sin skådiskarriär. Det här är mästerlig vardagstragik, som tack och lov biter av i svärtan med några små ljusglimtar humor. En riktigt bra film i den nog så svåra genren stillsamt drama. Applåder och mer sånt här nu Hollywood. Mycket mer.
/Vrångmannen
Manchester by the Sea är en väldigt ärlig och sorgsen film. Inte sorglig, men sorgsen. Alla skådespelare här, från den minsta lilla biroll till den största Oscarsnominerade, utsöndrar total autenticitet. Casey Affleck och Michelle Williams begåvningar är en njutning att se på den vita duken och nämnas bör även unge Lucas Hedges, som går från klarhet till klarhet i sin skådiskarriär. Det här är mästerlig vardagstragik, som tack och lov biter av i svärtan med några små ljusglimtar humor. En riktigt bra film i den nog så svåra genren stillsamt drama. Applåder och mer sånt här nu Hollywood. Mycket mer.
/Vrångmannen
fredag 10 april 2015
Interstellar
@@@@
Sci-fi med både hjärna och muskler? Inte nog med det, man slänger dessutom in en hel del miljöpolitik utan att direkt skriva oss åskådare på näsan med det. Inte illa pinkat. Men så är det ju också den smarta actionfilmens regissör nummer ett som står bakom - Christopher Nolan. Här tar han oss på en magisk resa som börjar långsamt, bygger upp tempo och avslutas i rasande fart och fläkt värdig Gravity. Det som är ballt med den här rullen är att all teknik och rymdfärd genom svarta hål och tidsuppfattning etc verkar vara noggrant efterforskad innan manuset skrevs. Det är en del matematiskt, fysiskt och kemiskt "tekniksnack" som en hederlig vanlig dödlig kanske inte alltid hänger med i men som just därför förankrar filmen i en verklighetskänsla. Med några få undantag där man helt enkelt tar sin konstnärliga frihet får man en känsla av att ja, det mesta i den här filmen skulle kunna hända på riktigt. Sällan har väl just genrenamnet science fiction varit så passande som här. Vad går det ut på då? Matthew McConaughey måste tillsammans med bl a Anne Hathaway i en nära framtid rädda jordens befolkning från att dö ut. Detta kan endast göras genom att man hittar en annan planet där ute som är tillräckligt lik vår så att vi kan starta om nån annanstans. Mer än så behöver man inte veta, det här är en film som gör sig bäst om man vet så lite som möjligt. Nolan gillar ju sina överraskningar och snygga sätt att knyta ihop säcken och även om det mesta är rätt uppenbart från början är det ändå snyggt utfört.
/Surskägget
@@@@
Ja, det här är riktigt bra. Nolan bjussar på ytterligare en annorlunda rulle iklädd Hollywoodkostym. Det är bara att hålla med om Surskäggets kloka ord (för ovanlighetens skull!).
/Vrångmannen
Sci-fi med både hjärna och muskler? Inte nog med det, man slänger dessutom in en hel del miljöpolitik utan att direkt skriva oss åskådare på näsan med det. Inte illa pinkat. Men så är det ju också den smarta actionfilmens regissör nummer ett som står bakom - Christopher Nolan. Här tar han oss på en magisk resa som börjar långsamt, bygger upp tempo och avslutas i rasande fart och fläkt värdig Gravity. Det som är ballt med den här rullen är att all teknik och rymdfärd genom svarta hål och tidsuppfattning etc verkar vara noggrant efterforskad innan manuset skrevs. Det är en del matematiskt, fysiskt och kemiskt "tekniksnack" som en hederlig vanlig dödlig kanske inte alltid hänger med i men som just därför förankrar filmen i en verklighetskänsla. Med några få undantag där man helt enkelt tar sin konstnärliga frihet får man en känsla av att ja, det mesta i den här filmen skulle kunna hända på riktigt. Sällan har väl just genrenamnet science fiction varit så passande som här. Vad går det ut på då? Matthew McConaughey måste tillsammans med bl a Anne Hathaway i en nära framtid rädda jordens befolkning från att dö ut. Detta kan endast göras genom att man hittar en annan planet där ute som är tillräckligt lik vår så att vi kan starta om nån annanstans. Mer än så behöver man inte veta, det här är en film som gör sig bäst om man vet så lite som möjligt. Nolan gillar ju sina överraskningar och snygga sätt att knyta ihop säcken och även om det mesta är rätt uppenbart från början är det ändå snyggt utfört.
/Surskägget
@@@@
Ja, det här är riktigt bra. Nolan bjussar på ytterligare en annorlunda rulle iklädd Hollywoodkostym. Det är bara att hålla med om Surskäggets kloka ord (för ovanlighetens skull!).
/Vrångmannen
lördag 31 januari 2015
I'm Still Here
@@@@
Okej okej okej. Jag
veeeet. Det här är ingen riktig dokumentärfilm. Men den är en
snygg mokumentärfilm och under åtminstone ett års tid trodde de
allra flesta att detta var en dokumentärfilm på riktigt tills
Joaquin Phoenix och Casey Affleck vid premiären avslöjade att allt
var fejk. Men som sagt länge var det ingen förutom de två och
några få utvalda som visste sanningen. Nämligen att
Phoenix/Affleck skulle göra en fejkad dokumentärfilm för att
belysa vår tids enorma intresse för kändisar och kändisskap. Så
när Phoenix strax efter sin Oscarsnominering för Walk The Line gick
ut och sa att han skulle sluta som skådis och påbörja en karriär
som rappare tog det hus i helvete i de flesta skvallerblaskorna och
Internet glödde av fans och journalister som dissade hans nya
karriärsdrag. Att han dessutom började dyka upp i stort yvigt
skägg, slitna kläder, till synes påverkad av alkohol eller knark
eller både och när han gjorde intervjuer gav upphov till många
rykten om hans mentala hälsa. Hahahaha vad Phoenix och Affleck måste
ha suttit och garvat åt alla oss puckon. Som dokumentärfilm håller
denna inte måttet hela vägen. Det är lite för många
transportsträckor och några onödiga scener. Som mokumentärfilm är
den briljant och det är som sådan den ska ses givetvis. Vissa
scener är pinsamt jobbiga att se och Phoenix gör ett så bra jobb
så det är svårt att veta när han är sig själv och när han
spelar en galen roll av sig själv. Ett lysande porträtt av en
plågad själ. Som dock är helt fejkat. Därmed avslutar vi dokumentärtemat för denna gång och ser fram emot ett fortsätt spännande 2015.
/Surskägget
måndag 4 mars 2013
Ocean's Thirteen
@@@
Det var fler än jag som gnällde på att tvåan tappade sina koncept från ettan. Därför anpassade man sig efter fansen och omlokaliserade till Las Vegas igen för trean. Den här gången samarbetar Garcia med resten av gänget och kasinot de ska råna styrs den här gången av ingen mindre än Al Pacino. Vi känner igen oss från ettan i det klassiska upplägget med ”samla ihop gänget”, ”styr upp en plan”, ”öva på planen i smyg”, ”genomför planen” och ”kom undan med pengarna”. Pacino är ett kanondrag att släpa in i filmen då han mer än väl kan hålla jämna steg med resten av grabbarna och man köper att han är farligare än alla att råna ifrån. Glimten i ögat, buset, charmen, ni vet ju. Inget spektakulärt men jävligt underhållande för stunden och nåt man gärna ser om en söndag.
/Surskägget
Det var fler än jag som gnällde på att tvåan tappade sina koncept från ettan. Därför anpassade man sig efter fansen och omlokaliserade till Las Vegas igen för trean. Den här gången samarbetar Garcia med resten av gänget och kasinot de ska råna styrs den här gången av ingen mindre än Al Pacino. Vi känner igen oss från ettan i det klassiska upplägget med ”samla ihop gänget”, ”styr upp en plan”, ”öva på planen i smyg”, ”genomför planen” och ”kom undan med pengarna”. Pacino är ett kanondrag att släpa in i filmen då han mer än väl kan hålla jämna steg med resten av grabbarna och man köper att han är farligare än alla att råna ifrån. Glimten i ögat, buset, charmen, ni vet ju. Inget spektakulärt men jävligt underhållande för stunden och nåt man gärna ser om en söndag.
/Surskägget
Etiketter:
action,
al pacino,
andy garcia,
bernie mac,
brad pitt,
casey affleck,
don cheadle,
george clooney,
matt damon,
scott caan,
steven soderbergh,
äventyr
söndag 3 mars 2013
Ocean's Twelve
@@
Supersuccé och givetvis blir det en uppföljare. Andy Garcia börjar komma herrarna på spåren och kräver nu att de lämnar tillbaka pengarna och med ränta – or else! Våra vänner ser inget annat val än att göra det men för att skrapa ihop alla stålars måste de nu göra tre spektakulära rån. I Europa. Mest för att grabbarna grus och Julia Roberts ville ha en Europasemester. Vi har fortfarande charmen, glimten i ögat och sköna karaktärer. Det vi däremot saknar är en ordentlig handling. Filmen är rörig som fan och trots att jag sett den tre gånger minns jag knappt vad som händer eller inte händer i den. Jag förstår att man ville göra nåt lite annorlunda mot ettan men här lyckas det helt enkelt inte.
/Surskägget
Supersuccé och givetvis blir det en uppföljare. Andy Garcia börjar komma herrarna på spåren och kräver nu att de lämnar tillbaka pengarna och med ränta – or else! Våra vänner ser inget annat val än att göra det men för att skrapa ihop alla stålars måste de nu göra tre spektakulära rån. I Europa. Mest för att grabbarna grus och Julia Roberts ville ha en Europasemester. Vi har fortfarande charmen, glimten i ögat och sköna karaktärer. Det vi däremot saknar är en ordentlig handling. Filmen är rörig som fan och trots att jag sett den tre gånger minns jag knappt vad som händer eller inte händer i den. Jag förstår att man ville göra nåt lite annorlunda mot ettan men här lyckas det helt enkelt inte.
/Surskägget
Etiketter:
action,
andy garcia,
bernie mac,
brad pitt,
casey affleck,
don cheadle,
george clooney,
julia roberts,
matt damon,
scott caan,
steven soderbergh,
äventyr
lördag 2 mars 2013
Ocean's Eleven
Jag ser scenen
framför mig. Ett gäng polare sitter och drar några drinkar i sommarsolen på en
veranda nånstans i värmen. En av de slänger fram ett förslag. ”Vi som är så bra
polare, vore det inte schysst att jobba ihop nångång?”. Folk håller ivrigt med.
Och när kompisgänget består av George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon och Steven
Soderbergh har man plötsligt en jävla massa talang och charm redo att ta sig an
en gammal skön rulle med ett annat gäng polare (i den första filmen från 1960 hängde
Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr bl a). Konceptet är enkelt. Ett
gäng sköna rånare med finess ska råna ett Las Vegaskasino som drivs av Andy
Garcia som är farlig och galen. Det gäller att komma undan med pengarna, men
det gäller också att komma undan med pengarna utan att Garcia vet om att man
har kommit undan med pengarna. Handlingen är inte briljant eller speciellt unik
på nåt sätt. Det filmen lever på är de många sköna skådisarna. Clooney, Pitt, Damon
och Garcia har vi nämnt men vi får även Bernie Mac (hahahahaa roligast!), Casey
Affleck och Scott Caan som ett galet brödrarpar, Elliott Gould som gammal räv,
Carl Reiner som ännu äldre räv, Don Cheadle som sprängämnesexpert och Julia
Roberts som kuttersmycke (ja hennes roll är fan inte större än så egentligen).
Kemin och interaktionen mellan samtliga skådisar är fantastisk och det är det
som gör att man återkommer till den här rullen gång på gång. Charmen, humorn
och det snyggt producerade. Klassisk Hollywoodrulle från en klassisk
indieregissör.
/Surskägget
/Surskägget
Etiketter:
action,
andy garcia,
bernie mac,
brad pitt,
casey affleck,
don cheadle,
george clooney,
julia roberts,
matt damon,
scott caan,
steven soderbergh,
äventyr
tisdag 22 maj 2012
The Killer Inside Me
@@
Liksom franska mästerverket Irreversible är The Killer Inside Me mest känd för en riktigt brutal och verklighetstrogen misshandelsscen (våldtäktsscen i Irreversible men ni fattar vad jag menar). Åtminstone var det den scenen som gång på gång togs upp i alla recensioner och det ryktades att Jessica Alba (som spelar tjejen som råkar ut för misshandeln) lämnade biografen under premiärvisningen och/eller kräktes när hon såg scenen. Den scenen är inte alls i närheten så brutal och realistisk som ryktet gör gällande, så nu vet ni det (scenen i Irreversible däremot gjorde att man hade svårt att andas en kvart efteråt för den var så jobbig). Tvärtom ser sminket på Alba ovanligt teaterblodigt och orealistiskt ut och så förstördes hela känslan i scenen. Hursomhelst. Casey Affleck gör en småstadssheriff som tappat alla begrepp om rätt och fel. Han är mer psyko än Norman Bates men har en snutbricka som gör att han inte får allas blickar på sig direkt på en gång. Dock lurar FBI i vassen och ju fler offer Affleck lämnar efter sig desto mer dras snaran åt. Det här ska vara lite som en film noir i modern tappning men på grund av valhänt regi (Michael Winterbottom) och karaktärer helt utan djup (vi får aldrig reda på minsta lilla kring vad som driver Afflecks karaktär förrän det är försent, och då i väldigt tunna penseldrag) är det mest ospännande hela tiden då vi inte känner nånting för karaktärerna som vi aldrig får lära känna. Affleck visar dock återigen prov på att han är en skicklig skådis och man önskar att han hade mer material att jobba med här. Han räddar nu det lilla som kan räddas från totalt fiasko, men särskilt minnesvärd är inte filmen och kan absolut hoppas över.
/Surskägget
Vrångmannen trodde visst han såg ett halvt mästerverk och gav trea plus. Jisses.
Liksom franska mästerverket Irreversible är The Killer Inside Me mest känd för en riktigt brutal och verklighetstrogen misshandelsscen (våldtäktsscen i Irreversible men ni fattar vad jag menar). Åtminstone var det den scenen som gång på gång togs upp i alla recensioner och det ryktades att Jessica Alba (som spelar tjejen som råkar ut för misshandeln) lämnade biografen under premiärvisningen och/eller kräktes när hon såg scenen. Den scenen är inte alls i närheten så brutal och realistisk som ryktet gör gällande, så nu vet ni det (scenen i Irreversible däremot gjorde att man hade svårt att andas en kvart efteråt för den var så jobbig). Tvärtom ser sminket på Alba ovanligt teaterblodigt och orealistiskt ut och så förstördes hela känslan i scenen. Hursomhelst. Casey Affleck gör en småstadssheriff som tappat alla begrepp om rätt och fel. Han är mer psyko än Norman Bates men har en snutbricka som gör att han inte får allas blickar på sig direkt på en gång. Dock lurar FBI i vassen och ju fler offer Affleck lämnar efter sig desto mer dras snaran åt. Det här ska vara lite som en film noir i modern tappning men på grund av valhänt regi (Michael Winterbottom) och karaktärer helt utan djup (vi får aldrig reda på minsta lilla kring vad som driver Afflecks karaktär förrän det är försent, och då i väldigt tunna penseldrag) är det mest ospännande hela tiden då vi inte känner nånting för karaktärerna som vi aldrig får lära känna. Affleck visar dock återigen prov på att han är en skicklig skådis och man önskar att han hade mer material att jobba med här. Han räddar nu det lilla som kan räddas från totalt fiasko, men särskilt minnesvärd är inte filmen och kan absolut hoppas över.
/Surskägget
Vrångmannen trodde visst han såg ett halvt mästerverk och gav trea plus. Jisses.
lördag 14 april 2012
Tower Heist
@@@En actionkomedi av Brett Ratner utan Chris Tucker? ÄNTLIGEN!!!! Här har istället originalet, d v s Eddie Murphy, tagit platsen som Tucker och vi slipper Tuckers olidligt jobbiga imitation av Murphy. Släng sedan in en sedvanligt ryckig Ben Stiller, en nördig Matthew Broderick, en halvilsk Casey Affleck, en tuff-brud-i-lyxförpackning Téa Leoni och en kolugn Alan Alda och du har en ensemble som vet hur man blandar skratt med lite spänning. Stiller är husvärd för New Yorks lyxigaste höghus där bara de rikaste av de rika bor. Alda är den rikaste av rika bankirer som plötsligt visar sig vara tjuv som försnillat bort alla miljoner, bl a Stillers pensionssparande. Men, listar Stiller ut, nånstans finns ett par miljoner undangömda. Nu handlar det bara om att bryta sig in i lägenheten å sno pengarna. Enda kruxet är att Alda har husarrest och FBI-agenter hårdbevakar dygnet runt. Ratner har lyckats få ihop en skön mix av garv och action. Tänk En Natt På Museet möter Ocean's Eleven typ. Det funkar absolut för stunden utan att för den sakens skull vara något mästerverk.
/Surskägget
Etiketter:
alan alda,
ben stiller,
brett ratner,
casey affleck,
eddie murphy,
komedi,
matthew broderick,
téa leoni
tisdag 24 augusti 2010
The Killer Inside Me (2010)
@@@+Kultförklarad roman från 50-talet av hårdkokte författaren Jim Thompson blev på 70-talet en ganska pajig film med Stacy Keach och har nu blivit en mer trogen adaption av förlagan. Casey Affleck är riktigt bra som den unge och respekterade småstadssheriffen Lou Ford. Problemet är bara det att Lou också är psykopat och hans drift att mörda kryper omkring inne i honom. Samtidigt försöker Lou ha ett "normalt" vardagsliv med sin flickvän Amy (Kate Hudson) och sin älskarinna, den prostituerade Joyce (Jessica Alba). The Killer Inside Me är en spännande slags psycho-noir i ett skönt slött tempo, precis som staden den porträtterar. Filmen är bitvis väldigt våldsam, på ett äckligt realistiskt och påträngande sätt. Huvudpersonen är från första stund gärningsmannen och vi följer hans tankar och onda gärningar. Obehagligt och högst sevärt, inte minst för Afflecks skådisprestation. Michael Winterbottom har regisserat.
/Vrångmannen
Etiketter:
bok,
casey affleck,
drama,
jessica alba,
jim thompson,
kate hudson,
michael winterbottom,
stacey keach,
thriller
lördag 12 april 2008
The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
@@@+
Med en sån här film är det svårt att veta var man ska börja. Den som förväntar sig en lättsam western med Brad Pitt och lite enkelt pangpang kommer bli sjukt besviken. Det här är en komplex film med karaktärer som inte är ensidiga, och där handlingen alltid är underordnad karaktärsutvecklingen. Det är också en av de snyggaste filmer jag sett på år och dar. Fotot är outstandning och på så sätt är filmen en ren njutning.
I korthet handlar det om en av "vilda västerns" största namn - Jesse James. En bank- och tågrånare som utmålades lite till en Robin Hoodliknande folkhjälte som många såg upp till. Vi får följa hans sista tid i livet när den unge Robert Ford, som dyrkat honom under hela sin uppväxt, lär känna Jesse och sakta men säkert upptäcker att Jesse inte är den renhjärtige hjälte Robert alltid trott. Det slutar förstås med att Robert skjuter ihjäl Jesse (och om ni tycker att det är en spoiler ska ni läsa titeln på filmen en gång till!).
Skådespelarna är lysande rakt igenom. Brad Pitt som Jesse James levererar verkligen och pendlar skickligt mellan att vara charmig och social till att bli vrång och otrevlig. Hans närvaro dominerar alla scener han är med i, och skapar en utomordentlig bild av en karaktär med många djup och bottnar. Det är lätt att förstå att folk tydde sig till Jesse om han var bråkdelen av den man som Brad Pitt gestaltar honom som. Det är också lika lätt att förstå varför Robert Ford faktiskt sköt honom till slut.
Robert Ford spelas av Casey Affleck och att han inte vann en Oscar är rent löjeväckande. Det här var 2007 års skådespelarprestation alla kategorier utan tvekan. Alla de många känslor som Ford måste känt (ofta i konflikt med varandra) speglas genom Caseys uttrycksfulla ansikte. Lysande. Jag bugar och bockar och lyfter på hatten och hänger av mitt sura skägg på närmaste krok.
Vilken hyllning tänker ni nu. Varför i all sin dar ger Surskägget filmen bara en trea efter allt detta positiva? Han kanske har skrivit fel. Det kanske saknas två @@ i betyget? Nej, jag har inte skrivit fel. Nej, det saknas inte två @@ i betyget. Filmen är, trots allt det jag nämnt ovan, tyvärr bara en trea plus. Detta beror i mångt och mycket på att jag tycker att regissören lagt fokus på fel saker. Filmen är 2.40 och det är i saftigaste laget för vilken film som helst. Speciellt när det mest intressanta med filmen, nämligen det som hände efter att Jesse dött, skyndas igenom på en kvart, tjugo minuter.
Vi vet när vi kliver in i salongen att Jesse ska bli skjuten. Resan dit är förvisso intressant, men i det stora hela fattar vi snabbt varför. Det finns scener som är helt onödiga för filmen och som känns oändligt långa. Jag har inget emot en karaktärsdriven film med långsamt tempo, men då ska det finnas en mening med att låta vissa scener dra ut på tiden. Det gör det inte alltid här, och jag kommer på mig själv ett par gånger med att tänka: Varför är den här scenen med? Kommer den verkligen ha nån som helst betydelse för vad som kommer hända? Tyvärr var svaret nej samtliga gånger.
Däremot piggnar filmen på betydligt efter att Jesse blir skjuten och vi får följa Robert och hur han hanterar det plötsliga kändisskap som mordet innebär för honom. Där är det lätt att dra paralleller till nutid med all kändishysteri och det är både fascinerande och lite skrämmande att det faktiskt gick till i princip likadant för mer än hundra år sen som idag. De sista tjugo minutrarna eller så är också de mest intressanta. Tyvärr känns det som att regissören här väljer att lägga i gasen och skyndar sig mot målet. Jag hade hellre sett att han klippt bort lite innan mordet och lagt mer fokus på det som hände efteråt.
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera filmen inte minst för att se Brad Pitt och Casey Affleck göra sin grej. De visar verkligen vad de går för, och det är en ren njutning att se.
/Surskägget
Med en sån här film är det svårt att veta var man ska börja. Den som förväntar sig en lättsam western med Brad Pitt och lite enkelt pangpang kommer bli sjukt besviken. Det här är en komplex film med karaktärer som inte är ensidiga, och där handlingen alltid är underordnad karaktärsutvecklingen. Det är också en av de snyggaste filmer jag sett på år och dar. Fotot är outstandning och på så sätt är filmen en ren njutning.
I korthet handlar det om en av "vilda västerns" största namn - Jesse James. En bank- och tågrånare som utmålades lite till en Robin Hoodliknande folkhjälte som många såg upp till. Vi får följa hans sista tid i livet när den unge Robert Ford, som dyrkat honom under hela sin uppväxt, lär känna Jesse och sakta men säkert upptäcker att Jesse inte är den renhjärtige hjälte Robert alltid trott. Det slutar förstås med att Robert skjuter ihjäl Jesse (och om ni tycker att det är en spoiler ska ni läsa titeln på filmen en gång till!).
Skådespelarna är lysande rakt igenom. Brad Pitt som Jesse James levererar verkligen och pendlar skickligt mellan att vara charmig och social till att bli vrång och otrevlig. Hans närvaro dominerar alla scener han är med i, och skapar en utomordentlig bild av en karaktär med många djup och bottnar. Det är lätt att förstå att folk tydde sig till Jesse om han var bråkdelen av den man som Brad Pitt gestaltar honom som. Det är också lika lätt att förstå varför Robert Ford faktiskt sköt honom till slut.
Robert Ford spelas av Casey Affleck och att han inte vann en Oscar är rent löjeväckande. Det här var 2007 års skådespelarprestation alla kategorier utan tvekan. Alla de många känslor som Ford måste känt (ofta i konflikt med varandra) speglas genom Caseys uttrycksfulla ansikte. Lysande. Jag bugar och bockar och lyfter på hatten och hänger av mitt sura skägg på närmaste krok.
Vilken hyllning tänker ni nu. Varför i all sin dar ger Surskägget filmen bara en trea efter allt detta positiva? Han kanske har skrivit fel. Det kanske saknas två @@ i betyget? Nej, jag har inte skrivit fel. Nej, det saknas inte två @@ i betyget. Filmen är, trots allt det jag nämnt ovan, tyvärr bara en trea plus. Detta beror i mångt och mycket på att jag tycker att regissören lagt fokus på fel saker. Filmen är 2.40 och det är i saftigaste laget för vilken film som helst. Speciellt när det mest intressanta med filmen, nämligen det som hände efter att Jesse dött, skyndas igenom på en kvart, tjugo minuter.
Vi vet när vi kliver in i salongen att Jesse ska bli skjuten. Resan dit är förvisso intressant, men i det stora hela fattar vi snabbt varför. Det finns scener som är helt onödiga för filmen och som känns oändligt långa. Jag har inget emot en karaktärsdriven film med långsamt tempo, men då ska det finnas en mening med att låta vissa scener dra ut på tiden. Det gör det inte alltid här, och jag kommer på mig själv ett par gånger med att tänka: Varför är den här scenen med? Kommer den verkligen ha nån som helst betydelse för vad som kommer hända? Tyvärr var svaret nej samtliga gånger.
Däremot piggnar filmen på betydligt efter att Jesse blir skjuten och vi får följa Robert och hur han hanterar det plötsliga kändisskap som mordet innebär för honom. Där är det lätt att dra paralleller till nutid med all kändishysteri och det är både fascinerande och lite skrämmande att det faktiskt gick till i princip likadant för mer än hundra år sen som idag. De sista tjugo minutrarna eller så är också de mest intressanta. Tyvärr känns det som att regissören här väljer att lägga i gasen och skyndar sig mot målet. Jag hade hellre sett att han klippt bort lite innan mordet och lagt mer fokus på det som hände efteråt.
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera filmen inte minst för att se Brad Pitt och Casey Affleck göra sin grej. De visar verkligen vad de går för, och det är en ren njutning att se.
/Surskägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







