Hollywood Ending

@@@
En typisk Woody Allenfilm med alla ingredienser man kan förvänta sig, d v s en Woody Allen som spelar samma karaktär han spelat i alla sina filmer nånsin, d v s en hypokondrisk och nervös, lite för pratsam kulturman och stor nörd som ändå får alla kvinnor på fall, d v s sig själv. I detta fall är han en regissör på dekis som får en andra chans tack vare att exfrun (spelad av Téa Leoni) i rollen som producent ger honom chansen att regissera en ny film. Självklart är aldrig nånting lätt i Allens värld och han vaknar blind dagen innan han ska påbörja inspelningen. Han måste nu bluffa sig igenom inspelningen för att bibehålla sin comebackchans. Hahahaha. Det här funkar. Inget nytt under solen och vi känner igen allt från förr. Men Allen är alltid Allen och även när han glider fram på ren sparlåga och gamla meriter funkar det bra. Som vanligt pressar han bra prestationer ur alla sina skådisar och kanske framförallt Debra Messing denna gång som lite halvkorkad bimbo och nuvarande flickvän till Allens karaktär.
/Surskägget

Tower Heist

@@@

En actionkomedi av Brett Ratner utan Chris Tucker? ÄNTLIGEN!!!! Här har istället originalet, d v s Eddie Murphy, tagit platsen som Tucker och vi slipper Tuckers olidligt jobbiga imitation av Murphy. Släng sedan in en sedvanligt ryckig Ben Stiller, en nördig Matthew Broderick, en halvilsk Casey Affleck, en tuff-brud-i-lyxförpackning Téa Leoni och en kolugn Alan Alda och du har en ensemble som vet hur man blandar skratt med lite spänning. Stiller är husvärd för New Yorks lyxigaste höghus där bara de rikaste av de rika bor. Alda är den rikaste av rika bankirer som plötsligt visar sig vara tjuv som försnillat bort alla miljoner, bl a Stillers pensionssparande. Men, listar Stiller ut, nånstans finns ett par miljoner undangömda. Nu handlar det bara om att bryta sig in i lägenheten å sno pengarna. Enda kruxet är att Alda har husarrest och FBI-agenter hårdbevakar dygnet runt. Ratner har lyckats få ihop en skön mix av garv och action. Tänk En Natt På Museet möter Ocean's Eleven typ. Det funkar absolut för stunden utan att för den sakens skull vara något mästerverk.

/Surskägget

Fun with Dick and Jane

@@

Jim Carrey är kul. Oftast. Och Téa Leoni är söt och kul. Oftast. Här är de liksom inte det (hon är söt visserligen). Det finns mängder med idéer och scener som ska vara jätteroliga. Man liksom ser att det ska vara roligt. Man kan se att nån skrev ett manus där det var meningen att scenen skulle vara jätterolig. Och så när Jim Carrey provspelade för rollen så kunde man se hur rolig scenen skulle bli när Jim satte igång och spexade och improviserade lite. Men så av nån outgrundlig anledning blev det inte roligt när det väl fångades på film. En del grejer är kul (därav en tvåa istället för etta i betyg) men det mesta är det inte. Förutom att vara en komedi vill man vara lite allvarligt politisk och ska vara en spark i röven på alla Enrons och liknande som fifflar, bluffar och bågar medan vanligt, hederligt folk far illa. Det lyckas man inte heller så bra med. Men Jim Carrey är ganska kul. Ibland. Och Téa Leoni är söt och hyfsat rolig. Ibland (söt är hon i och för sig hela tiden). Jaha. En axelryckning senare och titta, där kommer en annan film gående som man kan se...

/Surskägget

@@@-

Det där med "den allvarliga politiska vinklingen" skiter jag en hel hink i och har säkert flugit de flesta förbi. I det här fallet är det en modern parentes för att få filmen att fungera i nutid (japp, detta är en nyinspelning). Fun with Dick and Jane är en klassisk mellan-Carrey med en hel del småputtrigt skoj och för få asgarv. Alec Baldwin är fantastisk som den slemmige VD:n och han borde ha fått mer tid på duken helt klart. Inget speciellt men inte heller så puruselt som skägget försöker få er att tro (nästan en etta?!). Hehehe Carrey. Det här är ok, varken mer eller mindre.

/Vrångmannen